Julius Frank

By Albert Olsson

Den tredje och avslutande delen i trilogin om Julius Frank, den fattiga springpojkens klassresa. Med åren som gått har Julius ställning blivit mer och mer uppburen. Han har blivit så pass förmögen att han är den första att äga automobil i sin lilla västsvenska stad. Trots att han numer är rådman är Julius samma gnidna småhandlare utan någon direkt moralisk kompass. Året är 1914 och med kriget precis runt hörnet utmanas den svenska idyllen. Men till skillnad från några av sina främsta konkurrenter ser Julius möjligheter i att tjäna pengar på kriget... Någonting som hans fru har svårt att förlika sig med. Julius Frank-serien följer springpojken Julius klassresa i en icke-namngiven stad som påminner mycket om sekelskiftets Halmstad.

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Mar 31, 2021
• ISBN: 9788726741063

Book preview

författaren.

1

Rådman Julius Frank drog ner västen över den numera litet rundade magen. Han drog en gång till. Västen lade sig i veck ovan kalaskulan. Han måtte ha fetmat. Så där hade inte västen betett sig förut, inte efter vad han kunde erinra sig.

Frank lämnade västen åt sitt öde, kontrollerade att han hade knäppt alla gylfknapparna, varpå han flyttade sin uppmärksamhet från den nedre delen av kroppen till den övre. Det var inte fritt utan att Frank kände sig som litet av en sprätt på söndagarna.

Han försökte titta sig i toalettspegeln, men framför den och mitt i vägen för Frank satt hans hustru Cecilia med kammen i högsta hugg och betraktade sina öron. Kleberska öron, fina öron. Frida hade fått dem i arv, och det var hon glad för. Franks öronsnibbar började mer och mer se ut som läderlappar, de framträdde allt tydligare nu när han befann sig i femtitalet. Sonen Gustav hade inga fina öron, men det gjorde ju mindre, han var ju karl, eller skulle bli det, för ännu kunde inte Cecilia anse honom så mogen att han kunde få slippa hennes moderliga förmaningar. När skulle förresten hennes barn bli så mogna? Aldrig. Frank sa, att de hade ärvt den kleberska släktens träskalle, men det var varken fint sagt eller sanning, Cecilia mötte alla dylika påståenden från mannens sida med förakt. Med tyst förakt sedan hon under många år försökt ge uttryck för sitt högljudda förakt. Men det var inte lätt att få sista ordet, när man försökte munhuggas med Julius. För det mesta nöjde hon sig med att misslynt snörpa med munnen och ge mannen en kall blick, en åtbörd som inte gjorde nämnvärt intryck på den frispråkige Frank eller kunde förmå honom att omsorgsfullare välja bland de glosor han hade bruk för i vardagslag.

— Du är väl flyttbar, sa Frank pockande.

Hustrun såg på honom i spegeln. Deras ögon möttes. Fru Cecilias blick var likgiltig.

— Är det din eller min toalettspegel? Kan du inte se dig i den andra spegeln?

Frank svarade inte. Han gick tigande bort till väggspegeln, som hängde vid hans sängsida, och betraktade sitt ansikte. Han var välrakad, konstaterade han med tillfredsställelse. Han betraktade sitt ansikte. Det började bli fårat. Inte att undra på, han hade ju haft sina duster, både med den ene och den andre. Inte minst här hemma med Cecilia. Men nu hade hon lugnat sig. Och fetmat. Sån mage hon fått de sista åren. Man skulle kunna tro att hon ständigt gick i grossess. Själv började Frank bli tunn i håret och grå i ögonbrynen. Sablar. Tänk om han skulle bli skallig!

Han slog sig förnöjd på magen. En trind mage på en grosshandlare vittnade om goda affärer. Och han hade gjort goda affärer, inte tal om annat. Frisens hade inte haft den framgång de väntat sig av butiken som de öppnat på andra sidan torget, mitt emot hans egen. De liksom kom av sig i början, när de råkade ut för den dumping på diverse varor som Frank satt igång med.

Frank gjorde en grimas. Den kuppen hade kostat pengar, mycket pengar, det hade varit ett dyrt nöje, men det hade varit nöjet värt. Karl Frisen hade gormat och talat om »osunda affärsmetoder» och »illojal konkurrens». Vari hade det illojala legat om inte i det faktum att Frisens, Karl och Magnus, med vidhängande kvinnfolk, hade försökt vräka honom i dyn, slå ut honom. Den där sabla yllefabrikören, Martens, som var gift med hans Fransiska, hade förstås stått bakom med råd och dåd. Nå, det äktenskapet var visst inte riktigt lyckat. Frank kände hur skadeglädjen steg upp genom bröstet på honom och fyllde honom med den djupaste glädje. Varför i himlens namn skulle de också ha en våning mitt emot hans egen med bara torget emellan? De hade förstås tänkt ut det som ett hån åt honom. Nog för att det svidit i honom också, svidit djupt och gjort ont djupt ner, men han hade inte visat det utåt, trodde inte att han hade visat det. Men det var inte bara honom det gjorde ont i, det visste han. Martens kunde inte tåla honom, han drog sig undan när de var tillsammans i sällskap. Det fick han så gärna göra, Frank saknade inte hans umgänge, men Fransiska hade varit blek om kinderna och haft ringar, mörka ringar, under ögonen strax efter sitt giftermål med Martens. Och så kall och förnärmad hon varit. Precis som om han, Frank, förnärmat henne. Men när hon inte ville rymma med honom från folk och fä och stad och hans barn och blomma, ja så vad så? Som man bäddar får man ligga, men hon hade bestämt bäddat alltför knöligt under sig och den där Martens, yllefabrikören. Gudarna i himmelen allena visste vad det var som förmått henne till att acceptera en sådan yllebyxa som Martens, med sirapsfärgad mustasch, kanelögon, potatisnäsa, hästläppar och svintänder!

Frank glömde sitt eget ansikte — han stod och tittade sig i ögonen — och såg alldeles förtappad ut, så långt hade han glidit bort i sina tankar. I spegelglaset observerade han att hustrun satt framåtlutad över toalettbordet och iakttog honom.

Frank harsklade sig besvärad.

— Man börjar bli gammal, sa han i en ton som antydde att han önskade bli motsagd.

— Du börjar allt bli det, Julius, svarade hustrun. Men du tillhör ju också dem som levat fort.

Frank blev lång i ansiktet. Han tyckte inte om dessa anspelningar på att han höll på att åldras.

— Ja, jag tillhör dem som fått anstränga mig för att bli någonting, sa han och pöste.

— När du åt hos oss första gången välte du mjölkglaset. Och så smaskade du när du tuggade. Om du visste vad det lät avskyvärt!

Frank mulnade. Han ogillade livligt dessa påminnelser om sin ungdoms brist på borgerlig polityr.

— Man borde fört bok över alla de gånger du berättat för mig och andra om det välta mjölkglaset.

Frank drog ner västen med ett häftigt ryck. Han var inte godsint längre. Fördömt att hon alltid skulle rota i den detaljen. Varför? Kanske för att hon begrep att den irriterade honom mer än mycket annat.

— Du har också vält glas, sa Frank spydigt.

Fru Cecilia smålog och granskade tinningens begynnande, helt charmerande grånad.

— Allt vad jag kan påminna mig är att jag en gång hos översten vält omkull ett av deras högfotade rödvinglas. Men det är allt litet skillnad det, min vän. Förresten skedde det, därför att servitrisen bar sig litet fumligt åt.

Nerifrån den söndagsfridfulla gården hördes plötsligt ett konstigt hostande som upprepades ett par gånger. Sedan övergick hostandet i ett envist morrande.

Frank gick bort till fönstret och tittade ner. Dottern Frida, långbent och tanig, hoppade entusiastiskt omkring på tårna, alldeles som en annan småflicka. Hon stirrade upp mot sängkammarfönsterna. Då hon fick syn på Frank, vinkade hon åt honom, medan hon skrek av förtjusning:

— Den går, den går!!

Motorhuven stod uppfälld. Drängen Pål, som om söndagarna tjänstgjorde som privatchaufför åt herrskapet, stod med uppkavlade skjortärmar och svarta händer. Den av Frank egenhändigt komponerade livrérocken med mercuritecknen på axelklaffarna låg snyggt hopviken på sågbocken, som stod och spretade med benen framför den långa raden av silltunnor.

Frank myste och såg triumferande på Cecilia. Sedan öppnade han fönstret, förde gardinen åt sidan och började prata med Pål.

— Nu går fanskapet, tror jag, sa han gillande.

Pål saluterade med den nersmetade handen.

— Ja, nu går hon, rådman. Nu far alla djävlarna opp och ner i de här cylindrarna. Hon är precis som ett fruntimmer: en ska prata för’na och fjäska me’na innan man får henne dit en vill, men har en äntligen fått henne över den första plågan, sen går det så att säga av bara farten.

Bagaren, som var gift med en f.d. piga hos Frank, kom ut på gården för att titta. Det var alltid ett stort herrans under att höra den där vagnen gå, tyckte folk. Och det var så likt Frank att han skulle vara den förste i staden till att pröva allt som var nytt.

Motorns morrande måtte ha hörts ut på torget, för det dröjde inte länge förrän gården vimlade av ungar men också av åtskilliga äldre personer som avbröt sin morgonpromenad för att smita in genom den öppna porten och ta sig en titt på stadens senaste underverk, rådman Franks automobil, som han köpt direkt från Stockholm. Frank själv påstod att den tillhört hovstallet, men det var kanske inte så säkert. Det kunde vara sanning, och det kunde vara lögn, om Frank visste man aldrig riktigt om det han sa var sanning eller lögn, fast den ärlige måste förstås erkänna att Frank förtjänat sina största pengar de gånger han hållit sig till sanningen — och inte blivit trodd.

Frida demonstrerade med stolthet familjens bensinvagn, som gick utan hästar. Den var nästan lika hög som en vanlig åkvagn och hade två säten, plus sufflett som man kunde slå upp i dåligt väder. Enligt vad pappa påstod skulle man kunna nå upp i en hastighet av ända till tre mil i timman med vagnen. Så fort kunde ingen häst springa.

Pål gick till hon vid pumpen för att såpa in sina händer och tvätta bort smörjoljan. Ja se den Frank! Pål grinade för sig själv. Honom slog de inte av sätet. Stadens första automobilvagn! Den stack förstås de andra pamparna i ögonen. Snart skulle väl Frisens eller Martens skaffa sig en likadan, det kunde väl inte få gå för mindre. Men vem som än kom som nummer två, så kunde ingen ta ifrån Frank äran av att ha varit nummer ett.

Automobilen skakade som i frossbrytningar. Det var som om den velat ta sats och stånga i väggen. Pål skyndade sig bort, klev via navet upp i framsätet, manipulerade med diverse grejor — han ansträngde sig avsevärt för att få det hela till att se konstigare ut än det var — och stannade motorn.

Pål klev ner igen, kröp i den fina rocken med galonerna och ställde sig att vänta, med ena handen på den blankpolerade lyktan.

Frida äntrade framsätet och började frenetiskt tuta i bilhornet.

— Säg till henne att hon slutar upp, bad fru Cecilia uppe i sängkammaren och skyndade sig att avsluta påklädningen.

Frank lystrade inte till den ordern.

— Det gör ingenting att Frida tutar, förklarade han. Det är rena rama reklamen.

Nog var det reklam alltid, för fler och fler kom in genom porten för att se Franks köra ut i automobilen. Pål såg inte heller snett på folkskockningen, han kände ju att han växte i betydelse. För vem kunde köra automobilen som han? Vem kunde?

Fru Cecilia svepte med ena jungfruns hjälp en lång, luftig slöja över hatten, framom ansiktet och vidare runt halsen. Den var så lång att ett gott stycke av den kunde fladdra i draget efter dem; det borde se förnämt ut.

Fru Cecilia kände sig förnäm, där hon värdig och med rak rygg äntligen förflyttade sina degiga, medelålders kilon ner från andra våningen till korridoren, som skar tvärs igenom huset. Med en drottnings värdighet seglade hon nedför trappan till gården och bort till automobilen, medan hon med vänlig nedlåtenhet hälsade åt höger och vänster på alla dem som strök av sig huvudbonaden i vördnad för Cecilia Frank, född Kleber, och av vördnad för hennes mans automobil, detta åkdon som välsignades av sin ägare och innerligt och livligt förbannades av varenda kusk i staden och på landet som hade oturen att möta det fördömda åkdonet på gata eller väg, där andra färdades med häst för vagn. Ty hästarna föll i sken. Ohjälpligt! Bröt skaklar och välte lassen. Rusade in i de stora skyltfönstren också, om det ville sig illa, och det hade hänt mer än en gång. Nej, en helvetets egen uppfinning var detta, det var alla hästägare överens om. Utom Frank, för han hade vant sina egna hästar vid bullret och den ovana lukten av bensin.

Stadens ende droskägare, som brukade hålla vid stationen när stockholmståget rullade in på eftermiddagen, brukade säga:

— Gud har givit människan två ben och hästen fyra, det gör sex ben. Och benen är till för att användas, både hästens och människans: det kan inte vara till någon välsignelse för en människa att hon inte har häst utan sätter sig själv längst fram, liksom ansikte mot ansikte med vår Herre. Sånt måste reta …

Men ingen kunde säga att Frank retade vår Herre i onödan. Det hände att han gick i kyrkan, eftersom han var rådman. Inte för att han brydde sig om vad prästen sa, och himmel och helvete intresserade honom inte till överlopps, sådana ting tycktes honom alltför teoretiska — fast man kunde ju aldrig veta. Bäst att inte stå helt utanför. Åtminstone borde man se till att man hade en och annan aktie även i det himmelska företaget. Livet var bräckligt, och händelser kunde inträffa, det hände till exempel att folk dog — andra vill säga — men då och då drog dödens svarta skugga också varnande fram i Franks grannskap — och en kunde ju som sagt aldrig veta.

Just nu tänkte Frank på allt annat utom på döden och dess ömtåliga problem. Han kom ut på trappan, gjorde en gest åt folket på gården, drog åter korrigerande i västen, tog spatserkäppen med silverkryckan i handen och närmade sig med elastiska steg automobilen.

Han hjälpte chevalereskt hustrun att via fotbrädet komma upp i baksätet. Frida klättrade därpå hastigt upp och satte sig bredvid modern. Till sist äntrade Frank och Pål framsätet, en från var sida.

Pål satt på styrplatsen i sitt skinande livré med båda händerna på ratten. Frank sträckte ut handen och lade den beslutsamt på bilhornet.

Så lossade Pål handbromsen.

Solen sken välsignande ner på Franks köpmansgård med dess röda lider, dess silltunnor, på de söndagsklädda nyfikna människorna och på bagaren i det mjöliga förklädet.

Frank tutade.

Bilen satte sig betänksamt igång, hostade till men fortsatte ut genom porten, alltjämt lydig, alltjämt villig, medan den nervösa ångest som varit på väg att få makt med Pål långsamt övergick till en stilla, ansiktsskinande söndagsbelåtenhet.

Pilarna på torget nickade i julihettan, svängde med grenarna, sopade luften av vördnad.

— Gör en sväng runt torget, viskade Frank till Pål.

Pål log förstående. Men han fick strax annat att tänka på. Det kom en hästskjuts om hörnet. Pål såg det och saktade in. Hästen blev ändå orolig och gjorde ett kast åt sidan, så att den kom upp på trottoaren.

Kusken svor, medan automobilen kröp förbi hästskjutsen med snigelfart.

— Han är från landet, sa Frank. Och så började han tuta på nytt.

Med ens blev hans hjärta fullt av fröjd, för han fick se Fransiska Martens, född Frisen, öppna salongsfönstret och böja sig ut. Hennes blick gled över torget.

Frank blev litet sparsammare med tutningarna, han nästan skämdes smått. Fast varför skulle han skämmas?

— Kör fort som fan, viskade han till Pål. Fort utå bara djävulen.

Motorn väsnades, de rundade torget och susade fram på den andra sidan — nedanför fabrikör Martens fönster. Frank tutade en långdragen, suckande signal, medan han med den fria handen lyfte på hatten.

— Herregud, så dum man är, tänkte han. Nu kan hon ju se mig uppifrån och se att jag håller på att bli skallig.

Fransiska besvarade familjen Franks hälsningar och handviftningar med avmätt värdighet. Hennes svarshälsning var huvudsakligen tillägnad Cecilia som i sin tur besvarade den med den mest påtagliga och falska hjärtevärme.

På andra sidan pilarna låg det kleberska huset med trappgaveln åt gatan och med figurerna av tron, hoppet och kärleken i nischerna. Just som fru Cecilia såg mot huset, och det gjorde hon alltid, när hon befann sig på andra sidan torget, just då satt en av husets många duvor på Kärlekens huvud och släppte en kladd, som kom att lysa som krita i solblänket, där den sakta rann nedför Kärlekens näsa. Fru Cecilia våndades. De måste göra sig av med duvorna, vad sen Frank än kunde ha att säga. De skulle bort, om hon så skulle bli tvungen att lägga gift i deras matskålar, för se nu som Kärleken såg ut! Alltid var det värst med Kärleken. Det var som om duvorna haft förkärlek för den figuren. De andra var inte hälften så smutsiga. Varken Tron eller Hoppet. Det var de kanske nog, men fru Cecilia fäste sig mest vid den nedsmutsning som duvorna ägnade Kärleken.

Frank tittade inte åt köpmanshuset. Han hade blicken fäst på folk som de passerade och var fullt upptagen med att dosera sina hälsningar, nickar och leenden åt känt folk som de mötte. Den oerhörda hastighet, med vilken de färdades, komplicerade uppgiften, för Frank hann dåligt med att ställa om ansiktet från en grad av vänlighet till en annan. Ty man måste göra skillnad på folk och folk, det hade Frank med någon motvilja lärt sig inse. Somliga måste man behandla si och andra så, allt beroende på den tänkbara nytta man kunde ha av vederbörande. Med lämplig uppmärksamhet kunde man kanske alltid värva sig en kund, sånt visste man aldrig på förhand — det fanns många som var känsliga för bagatellartad artighet.

— Kör om kyrkan, Pål, kommenderade rådman Frank.

Fru Cecilia hörde ordern, höll samman det långa floret med den behandskade handen och böjde sig fram.

— Julius, gör det inte. Det är gudstjänst.

— Det ger jag fan! Kör, Pål!

De körde om kyrkan, men Frank erinrade sig hastigt budet om att man inte ska vanhelga sabbaten, varför han inte rörde bilhornet förrän de kommit ner i en tvärgata. Men då tog han i stället skadan igen.

De gjorde en liten tur utåt landet, sedan for de till tomten, där firman hade kolupplag, och där sönerna Gustav och Anton fått lov att anlägga en tennisplan.

Ungdomarna var som bäst i speltagen, när bilen anlände.

Frida hoppade ner på marken, men de tre andra blev sittande på sina platser och såg på medan de andra spelade.

Frank rynkade på näsan. Han förstod ingenting av spelet, tyckte inte heller det var så mycket bevänt med det där bollandet. Men han hade måst ge med sig för att få Gustav att stanna hemma och intressera sig för affären. Fast något riktigt intresse ville Gustav inte lägga i dagen trots sina år och sitt goda huvud. Frank fruktade att Gustav en vacker dag helt sonika skulle ge sig av hemifrån. Han trivdes inte, sa han. Frank vart arg. Trivas och trivas. Man måtte väl kunna trivas där man har möjlighet att förtjäna bra med pengar. Men sånt begrep inte Gustav. Därför såg Frank med beklagande på Gustav. Han var en idiot. Det hade han också sagt till Cecilia. Att han var en sån där kleberidiot! Han har fint sätt, sa Cecilia. De kunde få kyssa honom var de ville! De med sitt sätt! Hon med sitt välta glas. Nä, då blev det förr någonting riktigt av Anton, men han var mest för maskiner. Kunde kanske bli ingenjör. Ingenjör skulle inte vara så dumt. Duktiga pojkar. Och Gustav hade affärsanlag. Och Anton begåvning. Bådadera hade de fått av honom, Frank. Det fanns inget kleberskt findamm i deras skallar.

Gustav hade tagit en skaplig studentexamen. Den trösten hade man i alla händelser. Tills vidare. Han skulle få två söner med studentexamen. Inte så dåligt marscherat. Gustav? Ja, den förste gjorde man väl mest på försök. Ingen vana i äkta säng, osv. m. m. dyl. jaha!

— Set! skrek Anton förtjust.

— Vad är det han har sett? vände sig Frank till hustrun.

— Jag vet inte, svarade fru Cecilia och tänkte efter. Det är bestämt en spelterm.

— Jaså. Frank var inte glad åt bolleken. Det verkade så omoget, retsamt barnsligt. Men bra huvud var det på pojkarna. Hur det var med Frida visste han inte så gott besked om, men det spelade ingen roll hurdan hon var upptill, huvudsaken var att hon var rejäl nertill, för hon skulle bara bli fruntimmer och giftas bort, när den tiden kom. Ett bra parti skulle hon bli, ett alldeles förbannat bra parti. Kanske stadens bästa. Nånting för en major eller biskop eller fan och hans mormor, det var ingen fara med den saken, den liksom redde sig själv utan ingripande utifrån. Och hon fick en fin uppfostran. Hon skulle aldrig komma att välta annat än vinglas, kanske skulle hon komma så högt upp på pinnarna att hon inte hade annat än champagneglas att välta.

Solen stekte hett.

— Kom hem till middag, förmanade Frank sönerna.

Han kallade på Frida som motvilligt steg upp. Modern sa åt henne, att hon kunde stanna och ha sällskap med bröderna hem, men så glad var hon inte i spelet att hon för den skull ville försumma åkturen hem i den nya automobilen.

Så vände de bilen och startade för hemfärden. Bilen hoppade oroväckande, och fjädrarna slog ihop, när de passerade järnvägsspåren, men de kom lyckligt och väl in i staden.

Pål undrade, vilken väg han skulle köra. Ändå var det ingenting han behövt fråga om. Han visste av sig själv gott besked, men han njöt av att höra Frank dra andan ett slag, innan han gurglade fram med skratt i halsen:

— Kör om Frisens! Förbi den gamla affären! Förbi deras bostad.

Frida höll hårt i sin sommarhatt för att den inte skulle blåsa av. Fru Cecilia blinkade bakom floret och kände hisnande hur farten slungade henne framåt.

Husen susade förbi dem så fort att man inte hann räkna bladen på fönstrens krukväxter.

Där flög hotells lagerbärskrukor förbi, där portieren som stod på trappan och bugade. Där kom ungar rusande. Där kom stationen med en ström av resande med tåget från Malmö.

Farten skakade förstås om i hjärnan på den som åkte, gatan hade kullersten, och ringarna var inte tillräckligt hårt pumpade.

Frank höll på stråhatten med käppkryckan med ena handen, medan han glad i hågen skötte signalhornet med den andra.

— Nu går det utå’ fan, sa han förtjust.

Det hade mulnat. Ett stackmoln stod över Stortorget och angränsande kvarter.

Nu dundrade åskan, och himlen började plötsligt att skvätta.

— Bra med automobil i sådana här situationer, vände sig Frank om och skrek till Cecilia.

— Min hatt blir förstörd, gnällde fru Cecilia tillbaka.

Just då svängde de in på Frisens gata. Frank gav sin stolthet luft med tre gånger tre gälla hornsignaler.

Sen märkte de inte åskan …

Världen blev med ens så utomordentligt tyst …

Franks signaler ljöd så barnsligt övergivna.

Slöjan hängde plötsligt stillsamt snäll och våt ner längs fru Cecilias rygg.

Husen susade inte längre förbi dem med svindlande fart.

Motorn hade tystnat, och bilen stod stilla! Alldeles stilla!

Mitt framför Frisens port!

Frank trodde på ett helvete, men han hade, som den realist han var, alltid och med största bestämdhet förlagt det till den synliga världen, även om dess jordiska belägenhet fått skifta allt efter tid och omständigheter. Just nu förlade han den varma hinsidesorten till platsen framför Frisens port. Detta var väl om något själva glödheta helvetet! Och vilket illvilligt helvete sedan! Det enda ställe i hela stan, där det var honom motbjudande att stanna! Varför hade den förbannade bilen inte stannat utanför kyrkan? Det hade det varit någon mening i. Då hade man kunnat tala om Guds finger, lyft mot den som vanhelgade sabbaten. Varför hade den inte stannat utanför hotellet? Så de kunde stigit in och låtsat att allting var som det skulle. Eller utanför stationen, så att alla torskar som kom ifrån Malmö skulle fått tillfälle att beundra hans och stadens enda automobil.

Men utanför Frisens! Franks strömmande ordförråd nådde hastigt en värmegrad som låg väsentligt högre än vattnets kokpunkt.

Hustrun tog honom i armen.

— Tänk på barnet, tänk på Frida, bad hon.

Frida såg inte särskilt chockerad ut över vad fadern hävde ur sig, hon konstaterade förstrött att han inte hade utökat repertoaren med något nytt eller något roligt, sedan hon sist lyssnade till en urladdning.

Nu kom regnet piskande. Fru Cecilia klev med egen hjälp ner från sätet och skyndade in i Frisens port för att få skydd mot regnet.

Frida kom skrikande efter. Där stod de och riste på sig som ett par våta hundar.

Nu kom Frank och Pål efter.

Frank hoppades att ingen hos Frisens skulle ha uppfattat hans övermodiga framfart och hans därpå nog så hastigt följande debâcle. Men däri slog hans förhoppningar fel. Rätt som det var stod Viktoria Frisen i portgången och frågade, om de inte ville stiga upp medan de väntade på att regnet skulle sluta. Så kunde de gå hem sen.

Fru Cecilia var ytterst vänlig och förekommande men avböjde inte desto mindre Frisens vänliga inbjudan.

— Ja, det är förargligt med de där automobilerna, man kan inte lita på dem som på en häst, sa Viktoria.

Ingen svarade.

Ögonblicket efteråt stod Karl Frisen i porten och gned sin skalliga hjässa. Han var inte skadeglad, åtminstone visade han det inte.

— Jaså, leksaken ville inte gå längre, sa han. Den behagade stanna utanför vår port.

— Den är som en åsna, svarade Frank i lätt ton. Plötsligt spärrar den ut alla fyra hjulen och blir istadig, och då vill den inte längre.

Regnskuren gick över. Pål dök ut ur porten, lyfte upp motorhuven och började mixtra med tändstift och andra grejor. Han tittade och kände. Inget fel som han kunde se.

Så försökte han starta med hjälp av veven.

Efter femton försök och svetten rinnande utmed näsan gav han tappt.

— Herrskapet får allt gå hem, sa han beklagande. Det är inte så lång väg, så det gör kanske ingenting. Sen får jag spänna för ena hästen och dra fanstyget hem på gården.

De vänliga Frisens, Karl och Viktoria, bror och syster, följde dem till närmsta gathörn. Där tog man ömsesidigt avsked under ämabla former.

— En dag ska vi ta er med ut och åka, lovade Frank i avskedsögonblicket.

Karl Frisen log en aldrig så liten aning ironiskt.

— Jag håller mig till hästarna … än så länge. Dem kan man åtminstone få till att gå ända hem …

Trottoaren var regnvåt, men dess tegel skulle snart torka i sommarhettan nu i slutet av juli.

— Att det här skulle behöva hända … där, väsnades Frank och stötte doppskon hårt i trottoaren.

— Det brukar sluta så när du tror du ska briljera, svarade fru Cecilia blixtsnabbt, ty hon hade för länge sedan glömt det just nu obehagliga faktum att hon själv inte haft något emot att briljera för en stund sedan. Men det var Frank som fick bära hundhuvudet för varje misslyckande. Detta tog Frank med ro, han hade för länge sedan genomskådat sin hustru på den punkten. Ibland gjorde han narr av henne för det, men just nu iddes han inte. Det var bara så förbannat förargligt att den förbannade maskinen skulle stanna utanför Frisens förbannade port.

De gick upp i våningen. Frank kastade vårdslöst sin hatt på hyllan i tamburen. Jungfrun hjälpte fru Cecilia av med slöjan.

Pål lade av sig livreet i drängkammaren och tog på sig sin egen kavaj. Sedan sadlade han den äldsta och stadigaste märren och begav sig till Frisens för att hämta automobilen.

Så långt kom han inte. Väl utom porten mötte han Frisens dräng som kom med två hästar spända för automobilen vilken utan protester kom rullande gatan fram utmed en rad av skådelystna söndagsflanerare som gjorde mer eller mindre kvicka kommentarer angående det hästdragna fordonet.

Franks automobil rullade in på Franks gård, dragen av Frisens lurviga arbetshästar, inte dennes fina vagnshästar.

Frank kom ner på gården. Han var röd i synen av skam och ilska. Det här sattyget ordnade Karl Frisen fint. Det skulle Frank få pikar för både här och där, både titt och tätt.

Frank tackade Frisens dräng och bad honom att ta med sig de hjärtligaste tacksägelser hem till rådman Frisen, sin husbonde. Och så stoppade Frank två kronor i näven på drängen, varpå drängen försvann ut genom porten med sina hästar.

Frank gick runt bilen.

Pål kom från stallet sedan han selat av.

Frank sparkade på automobilen.

— Låt oss sätta in fanskapet, Pål, morrade han.

Med förenade krafter sköt så husbonde och dräng in fanskapet i lidret, varpå Frank slog igen dörren om den så hårt att rappningen dråsade från brandmuren, som utgjorde bakvägg åt lidren, och slog mot papptaket.

— Du hade förstås inte gjort automobilen ordentligt i ordning, sa Frank surt till drängen.

Denne blev stucken.

— Hädanefter kan rådman Frank själv ställa sin automobil i ordning, om min ordning inte duger, svarade den gamle Pål oppkäftigt.

— Du förstår dig då aldrig på skämt, sa Frank och ångrade sig.

— Då är det en sabla tur att rådmannen förstår det, fräste Pål och försvann in i sin hödoftande drängkammare med spindelvävsfönstret.

Bagaren stod och kikade i sin köksförstuga. Han hade god näsa för skiftningarna i Franks lynne, och eftersom han var en finurlig själ och satt med billig hyra, så aktade han sig att sticka ut näsan, när han visste att Frank var på miserabelt humör. Men hur det var så tyckte han denna söndagsmiddag att Frank såg så ledsen och ofarlig ut trots dundrandet att han vågade sig fram. Sammanhanget hade han genom några ord av Pål fått klart för sig.

— Den som går i spetsen blir aldrig väl sedd, sa bagaren försiktigt. Rådman Frank är en man av folket, och det kan de andra inte glömma. Och så kommer han först med en hel del. Det är många som glor snett på sånt också …

Frank tittade fundersamt på bagaren.

— De är inte mera värda än ormars spott och duvors träck, förklarade Frank högtidligt. Och i och med att han sagt det, häpnade han och hajade till. Det lät som bibeltal det där.

Förskräckt lämnade Frank bagaren och gick raka vägen upp till lilla kontoret, drog fram sin fickspegel, sträckte ut tungan så långt det gick och synade den uppmärksamt. Han måtte väl inte vara sjuk, eftersom han talat sådana ord? Eller vara på väg att bli religiös?

Franks hud knottrade sig, och han kände det som om han skulle få diarré. Dagen var full av förödmjukelse. Och det fast det var en söndag. Vilken ordning i världen!!

Helt misslyckad var inte söndagen, fast det visade sig först på måndagen, då Frank av en »tillfällighet» råkade stöta samman med Fransiska Martens, medan han själv var på väg till rådhuset och Fransiska på väg hem för att hälsa på bror, syster och svägerska.

En gång hade det mellan Frank och Fransiska rått en hetta som överskridit de i ett borgerligt och bigott samhälle tillåtna gränserna, men så hade förhållandet blivit upptäckt och Fransiska hade gift sig med Martens, och livet hade gått sin gilla gång i fåror och sidofåror. Frank hade bra många gånger undrat över den kyla som Fransiska visat honom alltsedan sitt giftermål. I åtskilliga år hade han trott att det var hennes giftermål som var orsaken, men när han såg henne i ögonen idag — kanske såg han litet djupare och grundligare än vanligt, därför att gårdagens lilla försmädliga misslyckande tryckte honom — idag slog det honom att Fransiskas kyla kunde ha en annan grund än hennes giftermål. Å andra sidan: vad hade de med varann att göra? Han gjorde affärer: hon skötte pigor och såg om huset. Barn hade hon inga. Enligt Franks utsago inför fru Cecilia var Martens gjord av ylle i det organ som var avsett för fortplantning. På sådana grovheter ingick fru Cecilia inte i svaromål, eftersom hon var född Kleber.

Nu möttes Fransiska och Frank i närheten av pilarna som susade en armslängd ifrån dem. Frank visste att hustrun bevakade honom uppe från salongsfönstret. Det gjorde honom ingenting. Han var rådman och karl för sin hatt, han pratade med vem han ville. Skvallret fick ha sin gång, det angick honom inte.

Fransiska, ännu vacker, med förnäm hållning, ofördärvad hy och en mun som såg ungdomligt lockande ut, ett par blanka, blå ögon, en sirligt formad näsa och kinder som strålade av hälsa — han måste medge att Fransiska inte blev sämre med åren, hennes charm snarare ökade — — — Han hörde henne säga:

— Du drog visst ut med pukor och trumpeter i går, Julius. Det var riktigt som om du velat tuta ut: — Här kommer jag, se, här kommer jag … Och så log Fransiska, så att det gliste om de vita tänderna.

Frank mulnade.

— Du såg väl hur jag kom hem också då? undrade han.

Fransiska skrattade uppsluppet.

— Det kunde man inte undgå att se. Bror Karl spelade dig allt ett spratt. Bror Magnus var uppe och talade om det i går kväll.

— Och du skrattade förstås, muttrade Frank tjurigt.

— Käre Julius, inte menar du väl att jag skulle satt mig att gråta. Det var så likt dig — hela tillställningen.

— Jag är gjord till annat än att skrattas åt, genmälde Frank, och nu lämnade rösten inte rum för en replik med skratt i.

Fransiska snodde sin parasoll mellan fingrarna. Hon såg sig frånvarande omkring. Så kom det viskande:

— Julius, hur kunde du? Den där pojken? Jag har aldrig velat fråga dig förut. Men jag kände att någon gång måste jag.

Frank såg konfunderad ut. Pojken? Vilken sabla pojke?

— Gustav? undrade han. Ja, han brås på Klebers och Cecilia. Nån ska han ju brås på. Varför frågar du om det? Man kan inte hjälpa hur ens barn blir.

Fransiska skakade på huvudet.

— Varför spelar du teater, Julius? Varför ska du alltid låtsas? Den andre, menar jag.

— Anton? Ja, han är mer lik mig. Jag förstår bara inte …

Fransiska gick ett steg ifrån honom.

— Alltså har jag alltid varit värdelös för dig. Inte bara nu utan också då, svarade Fransiska med grämelse.

Franks förvirring djupnade.

— Jag förstår inte … Jag har bara de två pojkarna. Och så Frida. Vad menar du?

Hon såg genomträngande på honom.

— Den tredje då? Alltid försöker du gå utomkring. Som katten kring den heta gröten. Se nu inte så dum ut … Han som din bokhållare är styvfar till … Klarnar det äntligen?

Det klarnade för Julius Frank, det klarnade till den grad att han inte visste vad han skulle svara. Med en förundrad rörelse strök han tinninghåret bak örat, strök flera gånger, trots att där inte fanns någonting att stryka bakåt, bara kortklippt, tunt, grått hår.

— Du menar väl inte att du trott … sa han.

— Du har ju själv medgett det. Du har själv sagt det till folk!?

— Vad säger inte jag till folk … Men att du kunnat tro, att folk kunnat tro … Ja, att »folk» kunnat tro är mindre märkvärdigt, men att du