Kejsarens adjutant

By Arthur Conan Doyle

En ung man ur franska högadeln återvänder till sitt hemland, men finner att livet i Frankrike inte är lättare än det i utlandet. Han blir snabbt indragen i egendomliga konspirationer, mordmysterier och komplotter. Men även kärleken söker upp honom i form av en ung kvinna han lärde känna under sin exil.
Arthur Conan Doyles färgstarka roman kom ut efter att han avslutat sin berömda cykel om mästerdetektiven Sherlock Holmes. Kejsarens Adjutant är ett mordmysterium i historisk miljö där Doyle visar upp sitt mästerskap i att teckna personporträtt. Bland annat Napoleon dyker upp i persongalleriet i en oförglömligt levande gestaltning.

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Oct 14, 2020
• ISBN: 9788711957844

Arthur Conan Doyle

Sir Arthur Conan Doyle (1859–1930) was a Scottish writer and physician, most famous for his stories about the detective Sherlock Holmes and long-suffering sidekick Dr Watson. Conan Doyle was a prolific writer whose other works include fantasy and science fiction stories, plays, romances, poetry, non-fiction and historical novels.

Book preview

författaren.

I.

Hemlandets kust

Jag hade läst min morbrors brev väl hundra gånger, och jag är säker på att jag kunde det utantill Men icke desto mindre tog jag upp det ur fickan, och där jag satt vid loggertens reling läste jag det om igen lika uppmärksamt som om det varit första gången. Det var skrivet med stel, kantig stil, just en sådan stil man kunde vänta sig av en man, som börjat sitt liv såsom byadvokat, och det var adresserat till Louis de Laval, boende hos William Hargreaves på värdshuset Gröna Mannen i Ashford, Kent. Värden fick månget fat oförtullat franskt brännvin från den normandiska kusten, och brevet hade överbringats av samma händer. Så här lydde det:

Min käre systerson!

Nu då din far är död och du står ensam i världen, är jag viss att du icke vill bidraga till fortbeståndet av den missämja, som varit rådande mellan de båda släkterna. Under de oroliga tiderna ställde sig din far på konungens sida och jag på folkets, och det slutade som du vet så, att han måste fly ur landet och jag blev ägare till Grosboisgodset. Visst är det mycket hårt, att du skall befinna dig i en annan ställning än dina förfäder, men jag är viss att du hellre vill, att godset innehaves av en Bernac än av en främling. Av din mors bror skall du åtminstone alltid bemötas med sympati och aktning.

Och nu har jag några råd att giva dig. Du vet, att jag alltid varit republikan, men det har på senare tiden blivit tydligt för mig, att det tjänar till intet att strida mot ödet och att Napoleons makt är alltför stor för att kunna rubbas. Då nu så är, har jag försökt att tjäna honom, ty det är bäst att tjuta med vargarna, när man är ibland vargar. Jag har varit i stånd att göra så mycket för honom, att han blivit min synnerligen gode vän, så att jag kan bedja honom om vad jag vill i återtjänst. Han ligger nu, såsom du sannolikt vet, med sin här vid Boulogne, blott några få mil från Grosbois. Om du kommer hit över genast, skall han sannolikt i betraktande av din morbrors tjänster, glömma din fars fientliga sinnesstämning. Ditt namn står visserligen fortfarande på de proskriberades lista, men mitt inflytande hos kejsaren skall snart ordna den saken. Kom därför till mig, kom genast och kom med förtroende.

Din morbror

C. Bernac.

Det var allt vad brevet innehöll, men det var kuvertet, som gjort mig mest huvudbry. Det bar två röda sigill, och min morbror hade synbarligen använt sin tumme i stället för signetring. Man kunde se de små ränderna i hans grova skinn avtryckta i lacket. Men ovanför det ena av sigillen var skrivet på engelska: »Kom icke!» Dessa två ord voro hastigt nedskrivna, och det var omöjligt att säga, om det var en mans eller en kvinnas stil, men där stod i alla fall det dystra tillägget till min morbrors inbjudning och stirrade mig i ansiktet.

»Kom icke!»

Hade kanske min okände morbror själv gjort detta tillägg till följd av plötsligt förändrade planer? Det var ju otänkbart, ty varför skulle han i så fall över huvud hava sänt någoninbjudning? Eller hade det blivit ditskrivet av någon annan, som önskade varna mig för att mottaga detta erbjudande av gästfrihet? Brevet var på franska. Varningen var på engelska. Kunde den hava blivit tillagd i England? Men sigillen voro obrutna, och hur kunde någon i England känna brevets innehåll?

Och medan jag satt där med det stora seglet susande över mitt huvud likt en snäcka och det gröna vattnet fräsande vid min sida, tänkte jag på allt som jag hade hört om denne morbroder. Min far, som härstammade från en av Frankrikes stoltaste och äldsta släkter, hade vid valet av maka sett mera till skönhet och dygd än till hög samhällsställning. Icke en enda gång hade hon givit honom anledning att ångra det, men hennes bror, advokaten, hade, som jag förstod, kränkt min far både genom sin krypande ödmjukhet i medgångens dagar och sin hätska fiendskap under motgången. Han hade uppeggat bönderna, tills min släkt tvungits att fly ur landet, och han hade sedermera bistått Robespierre vid hans värsta våldsdåd och som belöning erhållit slottet och godset Grosbois, som var vårt. Vid Robespierres fall hade han lyckats bliva god vän med Barras, och vid varje följande förändring lyckades han alltid få godset sig ånyo tillförsäkrat. Det tycktes nu av hans brev, som om Frankrikes nye kejsare också ställt sig på hans sida, ehuru jag icke kunde fatta, varför han slutit vänskap med en man med sådana föregåenden eller vilka tjänster min republikanske morbroder kunde göra honom.

Och nu undrar läsaren utan tvivel, varför jag mottog inbjudningen från en sådan man — en man som min far alltid betecknat som en våldskräktare och förrädare. Det är lättare att tala om det nu än då, men faktum var, att vi, som tillhörde den nya. generationen, kände det mycket ledsamt och svårt att fortsätta de gamla, bittra fejderna. För de äldre emigranterna tycktes tidens ur hava stannat år 1792, och den tidens kärlek och hat hade blivit outplånligt inristade i deras själar, inbrända hos dem i den glödande ugn, genom vilken de gått. Men vi, som vuxit upp på en främmande mark, förstodo att världen hade gått vidare och att nya utvägar öppnat sig. Vi voro böjda för att glömma den förra generationens tvisteämnen. Frankrike var för oss icke längre sanskulotternas och giljotinens blodiga land. Det var snarare krigets ärorika drottning, anfallen av alla och besegrande alla, men fortfarande så hårt ansatt, att hennes kringspridda söner kunde höra hennes maning att gripa till vapen ständigt ljuda i sina öron. Det var den maningen mer än min morbrors brev, som förde mig över Kanalens vatten.

Länge hade jag med själ och hjärta varit med mitt land i dess strid, men medan min fader levde, hade jag aldrig vågat säga det, ty för honom, som hade tjänat under Condé och kämpat vid Quiberon, skulle det hava synts som det svartaste förräderi. Men efter hans död fanns intet skäl, varför jag icke skulle återvända till mitt fädernesland, och min åstundan därefter blev desto starkare, som Eugénie — samma Eugénie som nu i trettio år varit min maka — var av samma tänkesätt som jag. Hennes föräldrar tillhörde en gren av släkten de Choiseul, och deras fördomar voro till och med starkare än min fars. Föga anade de vad som försiggick i deras barns sinnen. Mången gång då de inne i salongen sörjde över en fransk seger, hoppade vi två av glädje ute i trädgården. Det fanns ett litet, av lagerbuskar alldeles omgivet fönster i en vrå av det stora stenhuset, och där brukade vi träffas om kvällarna. Detta, att vi tänkte olika mot hela vår omgivning, gjorde, att vi höllo desto mera av varandra. Jag berättade för henne om mina planer, och hon stärkte mig med sin hänförelse. Så var allt berett, när tiden kom.

Men jag hade också ett annat skäl utom min fars död och mottagandet av detta brev från min morbror. Ashford började bliva mig för hett. Jag måste göra engelsmännen den rättvisan, att de voro mycket vänliga och gästfria mot de franska emigranterna. Det fanns icke en av oss, som icke förde med sig från England ett angenämt minne av land och folk. Men det finns i alla länder övermodiga och skrävlande människor, och även i det tysta och stillsamma Ashford blevo vi plågade av sådana. Där fanns en ung kentisk godsägare vid namn Farley, som förvärvat sig rykte i staden för att vara en skränare och bråkmakare. Han kunde icke möta någon av oss utan att yttra sig förolämpande icke blott om den nuvarande franska regeringen, vilket kunde hava varit ursäktligt av en engelsk patriot, utan om Frankrike självt och alla fransmän. Ofta tvungos vi att slå dövörat till i hans närvaro, men slutligen blev hans beteende så outhärdligt, att jag beslöt att giva honom en läxa. Vi voro åtskilliga fransmän i skänkrummet på Gröna Mannen en afton, och full av vin och elakhet överhopade han våra landsmän med förolämpningar, medan hans ögon i varje ögonblick sneglade på mig för att se, hur jag tog det.

»Hör på, herr de Laval», utropade han och lade sin grova hand på min axel, »jag föreslår er att dricka en skål för Nelsons arm, som krossar fransmännen!»

Han stod och bligade på mig för att se, orn jag skulle dricka den.

»Välan», sade jag, »jag skall dricka den skål ni föreslår, om ni sedan vill dricka den jag proponerar.»

»Låt gå!» sade han, och vi drucko.

»Nåå, munsjör, låt oss nu få höra», sade han sedan.

»Fyll ert glas då», sade jag. »Det är fullt nu.»

»Då dricka vi för den kanonkula, som ryckte bort den där armen!»

I samma ögonblick hade jag ett glas portvin rinnande utför mitt ansikte, och inom en timme hade ett sammanträffande blivit uppgjort. Jag sköt honom i axeln, och när jag den kvällen kom till det lilla fönstret, plockade Eugénie några lagerkvistar och satte dem i mitt hår.

Inga rättsliga åtgärder blevo vidtagna med anledning av duellen, men den gjorde min ställning i samhället litet svår, och detta torde jämte annat förklara, varför jag icke tvekade att efterkomma min okände morbroders inbjudning trots det egendomliga tillägget utanpå kuvertet. Om han i själva verket hade tillräckligt inflytande hos kejsaren för att få min landsförvisning upphävd, skulle det enda som skilde mig från mitt land vara röjt ur vägen.

Läsaren måste erinra sig, att jag hela tiden satt vid loggertens reling och funderade över mina framtidsplaner. Mina drömmar avbrötos av den engelske kaptenen, som plötsligt lade sin tunga hand på min arm.

»Nu är det på tiden», sade han, »att ni stiger ned i jollen.»

Jag är ingen arvtagare av aristokraternas politik, men jag har aldrig förlorat deras sinne för personlig värdighet. Jag förde varligt undan hans smutsiga hand och anmärkte, att vi ännu voro långt från land.

»Ja, ni kan göra som ni vill», sade han i oartig ton. »Jag går inte närmare, så att ni får välja på att gå i jollen eller simma i land.»

Förgäves framhöll jag, att han fått sin betalning för överfarten. Jag sade icke, att den betalningen innebar, att min gamla klocka, en dyrbar familjeklenod, nu låg i en guldsmedsbutik i Dover.

»Ja, det var då inte för mycket jag fick!» genmälde han barskt. »Tag ned seglet, Jim, och dreja bi! Nu kan ni gå över relingen, min herre, eller följa med tillbaka till Dover, men jag för inte Häxan en enda kabellängd närmare Ambleteuse-reven, så som vädret nu lagar sig till i sydväst.»

»I så fall skall jag ge mig av», sade jag.

»Ja, det är allt så gott det», svarade han och skrattade på ett så förargligt sätt, att jag till hälften vände mig om i avsikt att slå till honom. Men man står ganska hjälplös gentemot sådana där gynnare, ty om en duell kan naturligtvis inte bliva tal, och begagnar man käpp på dem, ha de en ful vana att slå igen med knytnävarna, och de få då lätt övertaget. Markisen av Chamfort berättade mig, att när han först slog sig ned i Sutton under emigrationen, fick han en tand utslagen under ett försök att tillrättavisa en uppstudsig bonde. Jag gjorde därför en dygd av nödvändigheten, och med en axelryckning steg jag över loggertens reling ned i den lilla båten. Mitt knyte kastades efter mig — tänk er, att de Lavalernas arvtagare reste med ett enda litet knyte till packning! — och två sjömän stötte ut båten och rodde med långa årtag bort mot den låga stranden.

Det såg förvisso ut att kunna bliva en ovädersnatt, ty det mörka moln, som dragit upp över den nedgående solen var nu söndertrasat i kanterna och sträckte sig högt upp mot himlen. Det hade delat sig långt nere vid horisonten, och solnedgångens röda glöd lyste fram i öppningen, så att det såg ut som en eld med en väldig rök. Ett rödflammigt bälte av ljus låg över det vida, skiffergrå havet, och mitt på det gungade den lilla, svarta båten upp och ned. De båda sjömännen tittade jämt och samt upp mot himlen och sedan över axeln mot land, och jag fruktade i varje ögonblick att de skulle vända innan ovädret brast löst. Jag uppfylldes av oro, var gång de lutade sig bakåt på årorna och fingo ansiktet mot himlen, och för att avvända deras uppmärksamhet från den annalkande stormen, frågade jag dem, vad det var för ljus som började glimma genom skymningen både till höger och vänster om oss.

»Det är Boulogne norr ut och Étaples söder ut», sade den ene av sjömännen artigt.

Boulogne! Étaples! Hur många minnen voro icke förbundna med dessa namn! Det var till Boulogne vi i min barndom begivit oss för att bada om somrarna. Jag mindes ju, hur jag som liten gosse vandrade där vid min faders sida på stranden och undrade, varför alla fiskare så artigt togo av sig sina mössor, när vi närmade oss. Och Étaples, det var dit vi hade kommit på vår flykt till England, när den ursinniga hopen stormade ut på vågbrytaren och jag med min späda röst instämde i min faders, då han ropade till folket, ty en sten hade träffat min mors knä, och vi voro alla som vanvettiga av fruktan och hat. Och här lågo dessa min barndoms platser med sina glimmande ljus i norr och söder, och i mörkret mitt emellan dem, bara tio engelska mil från kusten, låg mitt eget slott, mitt eget gods Grosbois, där män av min släkt hade levat och dött, långt innan några av oss gingo över med hertig Vilhelm för att erövra den stolta ön på andra sidan vattnet. Hur ivrigt spejade jag icke ut i mörkret, ty jag tänkte, att det höga, svarta kärntornet av vår gamla borg kanske till och med nu kunde synas.

»Ja», sade sjömannen, »det är en ödslig och bra kust, och här har jag hjälpt i land många sådana som ni.»

»Vad tror ni då att jag är för någon?» frågade jag.

»Ja, det angår inte mig, herre», svarade han. »Det finns somliga yrken, som det är bäst att inte tala om.»

»Tror ni, att jag är en upprorsmakare?»

»Ja, eftersom ni sagt det själv så. Men jag skall säga er att vi äro vana vid sådant.»

»Jag ger er mitt hedersord på att jag inte är någon sådan.»

»En förrymd fånge kanhända?»

»Nej, inte det heller.»

Mannen vilade på sin åra, och jag kunde i halvmörkret se, att han hade ett misstänksamt uttryck i sitt ansikte.

»Om ni är en av Bonapartes spioner —», utropade han.

»Jag, en spion!» Min ton var nog för att övertyga honom.

»Ja», sade han, »då vet jag rakt inte vad ni är för något, men hade ni varit en spion, hade jag inte velat sätta er i land, vad kaptenen än hade sagt.»

»Jag vill inte säga något mot Bonaparte, kom ihåg det», sade den andre roddaren med grov och sluddrig röst. »Han har varit ovanligt vänlig mot den fattige sjömannen.»

Det förvånade mig att höra honom tala så, ty hätskheten i England mot den nye franske kejsaren övergick all föreställning, och hög och låg funno varandra i sitt hat mot honom. Men sjömannen lät mig snart få en inblick i sin politiska uppfattning.

»Om den fattige skepparen kan segla in med litet kaffe och socker och tillbaka med litet siden och brännvin, så är det Bonaparte han har att tacka för det», sade han. »Köpmännen hava haft sin tid, och nu är det den fattige sjömannens tur.»

Jag påminde mig nu, att Bonaparte var personligen mycket omtyckt bland smugglarna, och det var ju också skäl till det, ty han hade bragt all handel på Engelska kanalen i deras händer. Sjömannen fortsatte att ro med vänstra handen, men med den högra pekade han ut över de askgrå, välvande böljorna.

»Där är Bonaparte själv», sade han.

Mina läsare, som leva i en fredligare tid, kunna icke fatta, huru dessa enkla ord grepo mig. Det var endast tio år sedan vi första gången hörde talas om denne man med det besynnerliga italienska namnet —