Diamantborren

By Manne Löfgren

Tom Ljung är en framgångsrik butiksägare. Han träffade sin fru Gunlög på resan i Kanada, där han befann sig på amerikaexpedition med dr. Norton. Han fann sitt livs kärlek och en djup vänskap med Norton. Nu är det så att doktorn ska gifta sig och vill bjuda med Tom och Gunlög till bröllopet som tar plats i Marseille. Därefter väntar en resa ombord på båten Fortune och det ska visa sig bli en händelserik resa medelhavet runt. Innefattandes såväl exotiska vyer som ren och skär spänning..."Diamantborren" är en detektivroman i medelhavsmiljöer. Utspelar sig under slutet av 1800-talet.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Dec 28, 2021
• ISBN: 9788726195149

Book preview

I.

En vänlig inbjudan.

Den affär som jag — Tom Ljung — efter min hemkomst från några års vistelse i Amerika, startade i Stockholm, hade lyckan med sig och lämnade ett gott resultat.

De maskinförnödenheter jag tillhandahöll olika industrier voro av yppersta kvalitet, och den samvetsgranna behandling jag ägnade alla mina kunder, hade skaffat mig deras fulla förtroende. Firman — Tom Ljung &Co. — kunde sålunda glädja sig åt en löftesrik framtid med ständigt ökad omsättning.

Mina familjeförhållanden voro också de ljusaste, om jag bortser från sorgen över vår lilla dotters död strax efter födelsen.

Min hustru, min egen Gunlög, vars trofasta hjärta jag vunnit under min amerikavistelse var allt för mig. Den gemensamma sorgen hade visserligen kastat en skugga över vår unga lycka, men den sammanband ock närmare våra hjärtan och varje stund jag hade ledig var en glädje ägna åt henne.

»Ja», sade jag till henne en kvällstund, när vi sutto framför brasan i vårt trevna hem, »mitt sammanträffande med dig, käraste, i Canadas vildmarker blev vändpunkten i mitt liv. Efter att i allt ha misslyckats och utblottad sjunkit ned till en simpel bärare i dr Nortons amerikaexpedition, blev det då med ens som motgången tröttnat att förfölja mig. Jag vann ju under denna färd dr Nortons vänskap samt din kärlek och, tack vare dessa ovärderliga skatter, hölls jag uppe i livets strid. Honom är jag sålunda skyldig hela mitt nuvarande välstånd och — dig mitt hemlivs ljusa lycka.» ¹

»Har du, käre Tom, nyligen haft någon underrättelse från dr Norton?» avbröt mig Gunlög, som ogärna hörde talas om sig och sina egna förtjänster.

»Det är nu väl ett halvt år sen jag hade brev från honom. Jag läste upp det för dig som du minns. Han berättar, att han vunnit sin ungdoms älskade, Mabel Willtrops hjärta och att deras förlovning var förestående. Sedan dess har jag ingenting hört.»

»Har du då någonsin besvarat detta hans brev? Han kan ju tyda din tystnad som otacksam glömska och detta har han då sannerligen inte förtjänt.»

»Du har rätt, Gunlög, jag fruktar att affärerna ta mina tankar i allt för stort anspråk, så de till och med kommit mig att glömma min bästa vän och välgörare. Jag får sannerligen lov att bättra mig.»

»Dr Norton och hans fästmö äroju mycket rika, tycker jag du sagt, Tom?»

»Ja, även efter engelska förhållanden äro de det. Mabel ärvde efter sin far Willtrop Castle, som lär vara en högst betydande domän och dr Norton fick stora kapital och ett hus i London, när hans föräldrar dogo. Sin läkareverksamhet utövar han mera som välgörenhet än för att skaffa sig inkomst. Jag hoppas, när Mabel och han bli gifta, att de göra oss ett besök, det skulle bereda mig mycken glädje.».

Det var den 2 april 1893 som jag åter till min glada förvåning erhöll brev från dr Norton, postat i London. Jag tog mig knappt tid att granska den övriga posten innan jag skyndade till Gunlög och lät henne få del av innehållet.

Det lydde sålunda:

»Gode vän och färdkamrat!

Jag skyndar mig nu meddela dig, det jag äntligen står inför det högtidliga och efterlängtade ögonblicket, då jag som hustru får sluta min egen älskade Mabel till mitt hjärta. Vigseln är nämligen utsatt till den 10 dennes. Du bör kunna föreställa dig min glädje över att mina länge närda drömmar slagit in och att jag, icke allenast vunnit hennes hand utan, vad värdefullare är, även hennes hjärta. Bröllop i någon större, stil blir det ej, endast några få grannar och Willtrops tjänare. Meningen är nämligen att Mabel och jag omedelbart efter vigseln skola på vår nybyggda båt — Fortune — företaga en bröllopstur till Medelhavets kuster.

Det är med anledning av denna färd, som jag och min blivande fru förena oss i en anhållan, att du och mrs Gunlög ville komma med oss som gäster och dela de, som jag hoppas, alltigenom växlande och angenäma intryck vi vänta av vår resa. Mabel gjorde ni dessutom en stor tjänst, då hon i motsatt fall, utom sin kammarjungfru, komme att sakna kvinnligt sällskap.

Båten, en ånglustjakt, är rymlig och bekväm; besättningen »first class».

Då jag anser onödigt ni resa den långa omvägen till London, kunde vi ju bestämma att mötas i Marseille, där vi enligt resplanen böra vara den 18 mars.

Utom oss medföljer endast min gamle vän, professor Archibald Hope, föreläsare och egyptolog. Litet originell måhända, men en gentleman från topp till tå. Låt nu ej något som helst hindra er från att komma. Jag väntar med otålighet ett tillmötesgående svar och förbliver som alltid din tillgivne vän

Henry Norton.

Denna inbjudan kom verkligen som en fullständig överraskning och Gunlög blev stående en god stund utan att rätt fatta vad saken egentligen gällde.

»Nå», sade jag, »vad tycks?»

»Så rysligt vänligt, men det är ju omöjligt, Tom.»

»Omöjligt … hur så? Skulle det inte vara förtjusande att få göra en dylik resa?»

»Jovisst, men för det första känner jag ej dr Nortons blivande fru, för det andra har jag inga passande toaletter.»

»Vad dessa två ting beträffa, kunna vi väl ej framföra dem som ursäkter för ett uteblivande.»

Men innan frågan vidare diskuterades måste jag själv litet närmare taga saken i övervägande. Att utan vidare neka skulle ha varit bra otacksamt av mig, som rönt så stora bevis på Nortons vänskap. Dessutom var det särskilt vänligt av honom att välja just Gunlög till sällskap åt sin fru, i stället för andra av hennes bekanta. Visserligen hade jag min affär att sköta, men för en månad eller så, skulle nog min förste man klara den saken. Så kom jag att tänka på hur välgörande denna färd skulle bli för Gunlög. Den skulle hjälpa henne glömma sin djupt i hjärtat dolda moderssorg och komma hennes bleka kinder att åter rodna. Denna omständighet blev avgörande för mig.

»Vi följa med, käraste Gunlög, jag telegraferar redan i dag!»

»Men dräkterna och utrustningen för övrigt?»

»Det blir att skaffa vad som behövs.»

»Men det är ju så kort tid på.»

»Ja, så mycket mer får du lov att raska på. Du skall se det går som en dans.»

»Men ….»

»Inga flera men. Ut nu strax i staden och gör dina beställningar. Spara ej på kassan. Engelska Skrädderiet hjälper dig både med råd och allt annat du behöver.»

Jag kysste min lilla fru, som inte kom med flere invändningar, utan började genast sina förberedelser till resan.

Själv avsände jag ett telegram till dr Norton, London, vari jag tackade honom för den vänliga inbjudan och lovade att Gunlög och jag, enligt önskan, skulle infinna oss i Marseille den 18 mars.

II.

I Marseille.

En stark snöstorm for våldsamt fram genom Stockholms gator, när vi lämnade staden för att med snälltåget börja vår resa. Men Gunlög och jag aktade ej därpå. Vi hade nu lämnat alla bestyr bakom oss och foro förväntansfulla mot södern att möta sol och vår. Vi skulle få besöka Monaco, Mentone, Nizza, Genova och allt vad de heta dessa ställen, som nu skulle ta emot oss, skrudade i sin yppersta fägring. Inte underligt, att vi kände oss tacksamma mot dr Norton och hans fru genom vilka allt detta kunde ske.

Vi hade ärnat stanna en dag i Paris, men tiden tillät det ej, om vi skulle hinna till vår bestämmelseort på avtalad tid. Jag underrättade blott därifrån Norton om tiden för vår ankomst och fortsatte omedelbart, från Gare de Lyon resan söderut.

Vid middagstiden den 18 april anlände vi till Marseille och möttes där av dr Norton. Det var första gången vi sammanträffade sedan vår vistelse i Canada. Han var samme ståtlige man med sina bestämda, distingerade drag, över vilka dock nu vilade ett skimmer av lycka och tillfredsställelse. Att vi voro högligen välkomna både syntes och kändes och han tycktes inte fort nog få oss och vårt bagage i en droska för att från järnvägsstationen komma till hamnen, där hans jakt låg och där Mabel väntade.

Jag är inte sjöman, men så mycket förstod jag vid första anblicken, att ångjakten Fortune var en sådan, som vilken mångmiljonär som helst kunde avundas honom. Klädd i full flaggskrud — väl till vår ära — låg den där förnämt mellan otaliga båtar av skilda typer och nästan varje person, som passerade den livligt trafikerade kajen, stannade ett ögonblick för att kasta en beundrande blick på densamma.

Ombord mottogos vi av mrs Mabel Norton, som utan alla ceremonier slöt Gunlög i sin famn.

»Välkomna», hälsade hon, strålande glad, »någon serentation oss emellan kan knappt behövas; min man har berättat så mycket om er att jag tycker mig ha känt er i åratal. Känn er nu som hemma här och glöm ej att ni är bland goda vänner.»

Hon räckte mig sin hand, som hon med värme tryckte. Arm i arm med Gunlög följde hon oss ned under däck och visade våra hytter; de voro rent av förtjusande och försedda med alla slags bekvämligheter man kunde önska.

Vid lunchen presenterades vi för övriga deltagare i lustfärden.

Det torde här vara på sin plats att lämna en liten beskrivning över dem.

Dr Nortons fru, Mabel Norton, född Willtrop, var obestridligt en fullkomlig engelsk skönhet. Hon var slank och välväxt med fin, genomskinlig hy, vackra blå ögon och ett hår, vågigt och blont med en skiftning i rött. Det märkliga var att Gunlög och hon liknade varandra till den grad att ingen kunde tro annat än att de voro syskon.

Gunlög var också blond, men hennes rika hår gick mera i gult, ögonen voro violblå och kunde stråla som stjärnor. Men det kanske låter illa att lovsjunga sin egen hustrus förträfflighet, så jag övergår till båtens befälhavare.

Kapten Arons var en axelbred och kraftigt byggd man. Hans slätrakade ansikte var liksom skuret i trä med räta, bestämda linjer. Hans närmaste man, styrman Planck var en motsats till honom. Hela hans personlighet hade något avrundat, från ansiktets fullmåne till de runda ögonen, den lilla näsan och den kullriga magen. Då kaptenen föreföll tyst och stram, var däremot styrmannen alltid upplagd för skämt.

Den långe, spenslige, äldre mannen var arkeologen m.m. Archibald Hope. Hans hjässa var skallig, blank och skinande som den varit polerad, bakhuvudet däremot pryddes av ett vitt hår, som vek sig inåt nacken och bildade en valklik krans. Ögonen voro