De förlorade flygplanens land

By Curt Cramér

För den amerikanske piloten Kim McNamara är rutten från Habana till Yucatán en ren standardflygning. Resan ska inte ta mer än några timmar och med sig ombord har han en brokig skara passagerare. Men någonstans mellan Cuba och Mexiko händer något. Flygplanets kompass spårar plötsligt ur och snart befinner sig sällskapet i en tjock brun dimma, omgivna av mystiska ljusklot. Vad är det som händer? När dimman äntligen lättat svävar planet över en bergskedja mitt ute i ingenstans. Bränslet är knappt, men just som McNamara gör sig redo för att landa i vildmarken dyker tecken på civilisation upp. Någonstans där nere finns människor! Med fast mark under fötterna hälsas sällskapet välkomna till de förlorade flygplanens stad, men vad betyder det egentligen? Och framför allt: hur snart kommer de kunna ta sig därifrån? -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Feb 15, 2022
• ISBN: 9788726194807

Book preview

Curt Cramér

De förlorade flygplanens land

SAGA Egmont

De förlorade flygplanens land

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright © 1945, 2022 SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788726194807

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

Titeln är en återutgivning av ett tidigare verk utgivet med dåtidens språkbruk.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

— Jag skall be min systerson komma in, så kan herrskapet tala med honom, sade den uttråkade pensionatsvärdinnan. Han är just färdig med frukosten.

— Jag väntar på den unge mannen, kom svaret i myndig ton.

Värdinnan försvann, och redaktör Mauritz Pedo från Stralsund tog av sig pincenén och andades på glasen. Det ena först och det andra sedan med munnen vidöppen. Han var en synnerligen metodisk man, den gode redaktören, och medan han omsorgsfullt och långsamt polerade glasen med en stor bomullsnäsduk kisade han mot sin hustru, som, lång och smal med lornjetten fälld i knät, satt kapprak i salongssoffan på miss Atkinsons pensionat vid Calle Obispo i Habana.

Utan att ta ut den centimeterlånga cigarrstumpen, som vippade i mungipan, gjorde sig herr redaktören beredd att i en väl övertänkt harang anförtro fru Evelinda sitt synnerliga misshag med den rådande situationen, då dörren åter öppnades efter en kort knackning och värdinnan återvände, nu i sällskap med en kraftigt byggd man av medellängd och med små svarta mustascher. Han var klädd i bruna ridbyxor, som nedtill slutade i benlindor av samma färg, och en brun sidenskjorta. I handen höll han en halmhatt, och de bruna ridbyxorna höllos uppe av ett bälte av ormskinn.

Redaktör Pedo satte på sig pincenén och vände sig mot den unge mannen, medan hans hustru med en gest, som var avsedd att imponera, höjde lornjetten till ögat.

— Jag förstår att ni är den flygare, hm, som man talat om, började redaktören, innan värdinnan hann presentera honom.

— Stämmer, sade ynglingen kort, Kim McNamara, till herrskapets tjänst. Trafikflygare och miss Atkinsons systerson. Det hördes på tonen att han delade mosterns åsikt om det petiga och kritiska tyska paret.

— Hur mycket begär ni för att flyga mig och min fru till Miami? fortfor herr Pedo. Och när kunna vi ge oss av? Det större bagaget kan skickas med båt. Wie viel?

— Beklagar, sade amerikanen och höll handen för munnen för att dölja ett leende, men jag flyger till Yucatán i morgon. Jag för ett av Pan American Airways plan på den rutten, förstår ni, fast det just för ögonblicket blivit litet oreda i tidtabellen. Vill ni följa med till Mexiko så finns det ännu plats, men jag måste anhålla om svar snarast möjligt. Det är kanske flera som vilja ge sig av från Cuba just i de här dagarna.

Herr Mauritz rodnade lätt. Fru Evelinda knep ihop de tunna läpparna och fixerade den unge mannen, som om lornjetten varit ett mikroskop och flygaren en märkvärdig och sällsynt insekt.

— Oreda i tidtabellen, ropade tidningsmannen, oreda i tidtabellen! Ach, mein Gott, jag frågar was kostet, och han måste gå efter sin tidtabell, fast den är oredig! Här kommer jag ända från Stralsund för att intervjua herr presidenten, och just när jag kommer fram ställa de till med revolution, och man kan inte få träffa honom. Och torsdagsbilagan väntar på mina artiklar, som hela Stralsund, ja, min herre, och ni, miss Atkinson, jag vågar säga hela Deutschland längtar efter!

— General Machado får ni intervjua på Bahamas, avbröt flygaren. Min vän MacCullough flög honom dit i går. Bestäm sig nu, herrskapet, innan alla platser blir upptagna i planet. Jag ger mig av i morgon bittida, och moster vet numret till bolagets kontor. Ursäkta, men jag får nog ge mig i väg nu, jag har en hel del att ordna i dag.

Flygaren bugade sig lätt och drog sig tillbaka tillsammans med sin moster och lämnade herr Pedo och hans maka att överväga hans förslag.

Redaktören var helt upprörd. Ända från Stralsund hade han kommit för att intervjua den cubanske presidenten och sedan framlägga sina välskrivna och av stor vederhäftighet präglade artiklar för torsdagsbilagans månghövdade och beundrande publik. Stoffet skulle nog också, hade han beräknat, räcka till en vacker liten bok, som skulle förhärliga honom och hans märkliga resa och dessutom tjäna som resehandbok och innehålla uppgifter på was alles kostet å hotell och pensionat i Habana… Den skulle illustreras, hade han tänkt, med hans egna, vackra bilder av byggnader och folktyper samt hans makas charmanta.blyertsteckningar. I dag skrev man den 12 augusti 1933, och i går hade general Machado, den cubanske diktatorn och intervjuobjektet, högst olämpligt och otacksamt givit sig av till en annan ö, och i dag voro gatorna fyllda av en segerdrucken och larmande folkmassa, som man kunde misstänka inte ens skulle respektera torsdagsbilagans ovärderlige redaktör. Nej, han ville då inte riskera sitt dyrbara skinn genom att ge sig ut med kameran i handen, nej, inte för alla torsdagsbilagor i Das grosse Vaterland!

Redaktör Mauritz Pedo aus Stralsund var en späd och ljuslockig liten herre på omkring femtio år. Han tillbragte en stor del av sin tid med att ta av sig pincenén och åter placera den på sin plats, vilken senare manöver något försvårades av en stor vårta på vänstra sidan av näsan. Han led av kronisk magsyra, var vad man kallar struntförnäm och mycket kritisk, när det gällde (andras) bidrag till torsdagsbilagan. I munnen guppade ständigt en cigarr eller en stump därav, ofta endast centimeterlång, upp och ned. Född och uppfostrad i Stralsund ansåg han sig härstamma från spanska hidalgos, vilka i en avlägsen forntid invandrat från Valladolid.

Hans fru, Evelinda Pedo, född von Schnurrholz, av adliga ätten von Schnurrholtz aus Berlin, var en lång dam på fyrtiofem vårar, med tunna läppar och gäll röst. Det svarta håret, i vilket de första grå håren till hennes förtvivlan börjat visa sig, var slätkammat och benat i mitten. Hon illustrerade med blyertsteckningar makens böcker och artiklar, ansågs vara en konstnärinna av Guds nåde — von Gottes Gnaden — och trodde sig dominera omgivningen med skarpa blickar genom lornjetten. Vidare var hon intresserad av damkläder och psykologi.

Vid niotiden följande morgon steg herrskapet ur en hyrbil vid aerodromen. De åtföljdes av miss Atkinson, pensionatvärdinnan från Calle Obispo. Den senare hade svårt att dölja sin glädje över avskedet — hon verkade synnerligen uppkryad i trots av att bilen redan på Pradon och sedan två gånger hejdats av beväpnade patruller och man fått svara på ett flertal i herrskapet Pedos mening högst närgångna och oförskämda frågor.

Aerodromen låg öde och övergiven. En enda maskin Elektra med Pan American Airways märke och initialer på vingarna, låg startklar, och en ung mörkhyad man stod bredbent bredvid maskinen och tuggade på ett grässtrå.

— Allting är stängt, upplyste flygaren, också restaurangen. De andra voro här och hjälpte oss att rulla ut maskinen, och sedan gåvo de sig av för att få något till livs. Vi ge oss av så fort de komma tillbaka. Jaså, ni bestämde er för att komma med till Mexiko, fortfor han. Mycket välkomna! Jag har sagt till chauffören att vänta på dig, moster Mary.

— God morgon, herr flygare, sade redaktören och fingrade på sin pincenéz. Det var ju — hm — ett snöpligt slut, på min ära. Lieber Gott, inte det minsta stoff har jag kunnat samla, och inte har jag fått tillfälle ta ett enda fotografi.

— Mycket ledsamt, sade flygaren artigt. Men jag tror inte det varit någon speciell risk att stanna. De bråka med varandra och med oss amerikaner, men inte alls med andra utlänningar. För resten kan ni få massor av stoff i Yucatán, och ni kan ta högar med fotografier vid Chichen-Itzá och Uxmal. Sedan kan ni resa tillbaka hit eller ta en båt från Progreso till Vera Cruz — hugg i här, Nacho, så ska vi langa in passagerarnas kappsäckar.

Redaktören tände dagens första cigarr.

— Nåja, anförtrodde han miss Atkinson, jag har naturligtvis grundligt studerat också den gamla mayakulturen, så för tidningens räkning vore kanske ett besök i Yucatán…

Han blev avbruten av att ännu en hyrbil körde upp och bromsade bakom dem. Trenne män hoppade ur och välkomnades hjärtligt av McNamara och Nacho Diaz.

Herr Pedo och hans gemål betraktade kritiskt de nykomna. Två av dem voro långa, seniga och slätrakade män i åldern 25 à 30 år, och båda skulle ha väckt det största uppseende på gatorna i Stralsund. Den ene var ljus och den andre mörk, och båda buro stövlar och ridbyxor och voro iförda tropikhjälmar. Den ljuse var skrudad i en knallröd och den mörke i en himmelsblå skjorta. Båda hade scarfs i alla regnbågens kulörer lindade om halsarna. Den tredje mannen, som stannat för att betala chauffören, var mindre än de båda andra, mörk och med stora, kolsvarta mustascher.

Den sistnämnde var klädd i en fläckfri vit kostym och panamahatt och bar en kappsäck av gult läder i handen. Han steg genast fram och presenterade sig — Diego Cisneros, henequeenodlare från Espita, Yucatán. Redaktören svarade artigt på sin bästa spanska, och fru Evelinda mönstrade honom nådigt genom lornjetten. Så kom McNamara fram med de båda andra reskamraterna, som redan bekantat sig med miss Atkinson.

Den mörke jätten rörde med två fingrar vid solhjälmen och fattade redaktör Pedos hand.

— Mitt namn är Scott, sade han, Vincent Scott, till herrskapets tjänst, borrare från California Standard Oil i Progreso. Nu är jag på hemväg från en veckas festande i Habana, fortsatte han utförligt. Annars kommer jag från Maynard, Massachusetts, och känner min herre inte den platsen förut, så lyd mitt råd och res genast dit. Fin plats, sir. Jaså, damen är hans fru?

Herr Mauritz rynkade ögonbrynen och drog sin hand ur järngreppet. Mr Scott, som trots den tidiga timmen sken av belåtenhet och spred omkring sig en stark doft av öl, ägnade sig åt fru Evelinda, medan redaktören, som knappast hunnit räta ut fingrarna, fann sin hand kramad av en ny jättenäve. Den lille tysken bet ihop tänderna om ett jämmerrop och sökte med blicken mörda jätten i den knallröda skjortan.

— Glad att få göra er angenäma bekantskap, mister, sade denne. Jag är av samma slag och jobbar på samma plats som kamraten, men mitt namn är Dan Conniston, det vill säga Daniel är jag döpt till och hette det om söndagarna, när jag var liten hemma i Petelume, Kalifornien. Det är namnet på min plats, sir. Har deltagit i festandet här i Habana och är ledsen att det redan tagit slut.

— Skynda på nu, pojkar! uppmanade flygaren. Ju längre det dröjer på dagen, desto större utsikter till att de vakna och komma i gruff, och då kunna vi bli pepprade.

— Sväva in, lilla madame, bjöd Scott med ett brett leende, och fru Evelinda skred värdigt uppför den lilla trappan och togs emot av telegrafisten, som redan var uppe i maskinen. Hennes man följde efter, men hejdades av flygaren.

— Var vänlig kasta bort cigarren, uppmanade han. Ombord på en flygmaskin är det strängt förbjudet att röka.

Tidningsmannen såg ut som om han tänkte protestera mot detta ingrepp i hans vanor, men ändrade sig och kastade med en axelryckning stumpen på gräsmattan. Mc Namara satte med en kvävd svordom foten på den, och sedan de båda oljemännen och deras vän gått ombord, slängde han trappan åt sidan och svingade sig vigt upp som siste man.

Den stora Electran rusade dånande över marken och fick luft under vingarna. Den höjde sig. Miss Atkinson vinkade med näsduken och hennes chaufför svängde med hatten.

Habana låg under dem, Nacho Diaz gick omkring och delade ut tuggummi och bomullstussar och hängde ut stora papperspåsar vid varje plats.

Vincent Scott lutade sig över mittgången mot det tyska paret.

— Bry er inte om att stoppa bomullen i öronen, sade han med ett vänligt grin, det är alldeles onödigt. De här stora maskinerna bullra inte så mycket. Och så kan man prata lättare om man inte har pluggar i öronen.

— Påsarna skola vara att spy i, upplyste Dan Conniston vänligt.

Redaktören höll på att metodiskt spänna fast det vid stolen fästa läderbältet över magen. Medpassagerarna hade inte gjort det, men fanns det där, så skulle det naturligtvis användas, resonerade han. Den misstänkta apparaten kunde ju börja guppa, och det var första gången han satt i en flygmaskin.

När han var färdig med bältet bevärdigade han de båda oljemännen med en kall blick och vände sig mot sin fru, som avslutat granskningen av ryggen på Cisneros, som satt framför henne, och nu stirrade genom lornjetten på de båda männen i förarhytten.

— De här amerikanarna, anförtrodde redaktören henne, för ett sådant trivialt och simpelt språk, att man verkligen inte bör uppmuntra dem med att lyssna på dem.

Hustrun nickade bekräftande. Under dem lågo de vita husen i Cubas huvudstad, utkastade som byggbitar på ett grönt kläde. Pradon såg ut som ett vitt streck, draget från inloppet till Campo de Marte, och där låg Morro Castle. När de passerade över den gamla fästningen sågo de plötsligt ett par vita rökbollar lyfta sig därnere och en skarp vissling, följd av ännu en, skar genom motorbullret. Flygaren kastade plötsligt maskinen åt sidan, den krängde häftigt till, och i nästa ögonblick voro de över havet.

Herr Pedo hade skrikit till och huggit tag i ryggstödet på stolen framför sig. Cisneros sänkte tidningen och vände sig med ett lugnande småleende.

Scott ansåg tillfället lämpligt att få i gång en konversation.

— Det skjuts från Morron, mister, upplyste han. Men det är bara just de här dagarna, annars är det ingen vana.

— Såg herrn Mainemonumentet i fågelperspektiv, skrek Conniston, stiligt, va?

— Sydamerikanska revolutioner, påpekade redaktören med höjd röst, äro nu en gång för alla ett uttjatat tema. Särskilt när de komma så olämpligt som denna.

— Är det möjligt, mister? svarade Scott tvivlande. Jag tror inte att de revolutionerat slut på långa vägar, men jag skulle önska att de gjort det. Det skulle bli liksom lugnare på oljefälten då.

— Hur då olämpligt, mister, tjöt Conniston. Vårt festande är ju i alla fall slut. Och förresten ligger inte Cuba i Sydamerika, he.

— Varför diskutera med dem, käraste? väste fru Evelinda i örat på sin man. Du måste ju skrika så fasligt, och det låter så vulgärt.

Redaktören sjönk tillbaka på sin stol. Han började längta efter den vanliga lilla svarta cigarren och fingrade längtansfullt på fodralet.

Maskinen hade kommit in i ett dimbälte, som alltmera tätnade. Den rörde sig som i ett lager av bomull, och det föreföll passagerarna, som inte längre kunde se vare sig jord eller himmel, som om den saktade farten eller rent av stod stilla.

Plantageägaren hade åter fördjupat sig i sin tidning, och de båda amerikanarna nickade bredvid varandra. Deras högröda, svettiga ansikten uttryckte den högsta tillfredsställelse med tillvaron. Redaktören studerade ett tunt häfte, på vars brandgula pärm man läste Tysken i Spanien, och fru Evelinda, som var rädd att bli illamående, satt med hakan i händerna och betraktade spänt Cisneros rygg.

Maskinen flög ner i en luftgrop, rätade på sig och sköt uppåt. Den skar genom dimman, framåt och uppåt, och dånade plötsligt fram i klar luft, med molnen seglande under sig som en ullig matta.

Plantagemannen sänkte tidningen och vände sig om.

— Mycket klokt av McNamara, anmärkte han. En aviatör håller av instinkt alltid för lågt i dimma, och det kan finnas bergstoppar som stå i vägen. Men McNamara är erfaren.

Han kastade en blick på armbandsuret och skakade på huvudet.

Fru Evelinda böjde sig ner efter en liten svart vaxduksväska, som stod vid hennes fötter, och plockade fram ett stort smörgåspaket och en termosflaska. Maken stoppade ner sitt gula häfte i attachéväskan och kände efter att pincenén satt ordentligt fast. Sedan valde han med en belåten grymtning ut en skinksmörgås och tog emot en metallbägare med kaffe.

Diego Cisneros satt och tuggade på en chokladkaka, medan han fortsatte med sin tidningsläsning.

De båda männen saluterade med var sin plunta.

— Skål, mister, ropade Scott, och skål, frun! Skål allihop! Och du, Diego, om du övat dig tillräckligt i innanläsning och vill vara med här, så come on! Här finns! Vi måste vara i Cozumel om ett par minuter, om han hittar landningsplatsen, och innan dess måste det här vara utsupet.

Framme i förarhytten körde Mc Namara och Diaz ihop huvudena. Föraren vände sig om och kastade en hastig blick genom rutan på passagerarna. Han nickade åt sin medhjälpare, och telegrafisten öppnade dörren och steg in i passagerareavdelningen.

Han log mot redaktör Pedo och hans fru och slog sig sedan ner bredvid plantagemannen från Espite. Ingen av de andra kunde se att leendet plånades ut och att det unga ansiktet fick ett bekymrat utseende.

— Vad nu då? frågade Conniston, sedan telegrafisten rest sig och återvänt till förarhytten. Har de fått sikte på Cozumel än? Det är redan över tiden.

Plantageägaren reste sig och talade till alla medpassagerarna på en gång.

— Det ser ut som om vi skulle bli litet försenade, sade han, men det finns ingen anledning till oro. Men Nacho bad mig tala om att kompassen fungerar litet dåligt och att det blivit något trassel med radiotelegrafen. De veta inte precis var vi äro, men tänka gå nedanför molnen för att orientera sig litet ifall dimman lättar. Någon egendomlig magnetism, sade Nacho, och starka strömmar i luften…

I detsamma störtade maskinen nedåt, och fru Evelinda gav till ett gällt rop.

— Lugn, señora, varnade Cisneros, lugn bara! Och sitt stilla i maskinen. Det är ingen fara!

Electran rätade på sig, vacklade och fortsatte framåt och nedåt. De vita molnen böljade utanför rutorna, och sedan slukades maskinen åter av dimman.

— Lieber Gott! stönade redaktören. Jag är ledsen att jag åt de där smörgåsarna.

Electran skar uppåt och passerade molntäcket. Men ovanför detta var luften inte så klar som förut. Där rådde en egendomlig, brunfärgad skymning, som på något oförklarligt sätt verkade skrämmande och hotfull, och fru Evelinda gav till ännu ett gällt skrik, nu några oktaver högre än förut. Redaktören lade en darrande arm om hennes skuldror.

— Anamma, sade Scott. Vi komma åt helvete för sent till Cozumel, och jag börjar bli sugen. Har du någonsin sett dimma ovanför molnen, Dan, och brun till på köpet? Jag slår vad om att det har ni inte ens i Kalifornien.

Kamraten svarade med ett brummande i detsamma som någonting som liknade ett vitt klot dök upp i det tätnande bruna töcknet utanför och flöt in mot Electrans fönster. ögonblicket efter vimlade det av vita klot överallt omkring den framrusande maskinen. Fru Evelinda sjönk stönande ned på sin plats och dolde ansiktet i händerna. Herr Mauritz plockade upp hennes lornjett från golvet och kände automatiskt efter att pinzenén satt rätt. Han var dödsblek och händerna darrade så att han höll på att riva av sig pincenén.

Man såg Diaz gå fram till styrhyttens ena fönster och ställa sig och titta ut. McNamara böjde sig över sina instrument.

— Vad är det här för fanstyg? sade Scott och började fingra på glasrutan vid sin plats. Något sådant har jag aldrig sett förr. Det är något på tok!

— Låt bli! skrek Cisneros, som stod upprätt med tidningen hoprullad i handen. Låt bli fönstret! Se på Nacho, det är han som blivit tokig. Det där är riskabelt.

Telegrafisten hade öppnat en av förarhyttens dörrar och böjde sig ut. Flygaren hade vänt på huvudet, så att de sågo honom i profil; han tycktes skrika något till sin medhjälpare. Maskinen gick lugnt och stadigt fram i den beklämmande skymningen, och de vita kloten drevo längs sidorna, stötte mjukt mot fönstren och försvunno.

Passagerarnas ögon häftade vid de båda männen där framme i förarhytten. McNamara tycktes fortfarande ropa något till Diaz, och denne klamrade sig fast i den öppna dörren och stirrade ut i den bruna rymden, fascinerad och tydligen döv för kamratens varningsrop.

De vita kloten drevo allt närmare och närmare mannen, som balanserade där i luftdraget mellan himmel och jord, och det syntes på huvudets rörelse hur han liksom hypnotiserad följde dem med ögonen. Plötsligt lösgjorde han vänstra armen, måttade och slog efter dem. I nästa ögonblick förlorade han balansen och var försvunnen.

Fru Evelinda gav till ett utdraget kvidande och fick en häftig uppkastning. Hennes man slickade sig om de torra läpparna och vred händerna.

Kim McNamara vände sig om och vinkade. De båda amerikanarna rusade upp från sina platser, och Scott skrek: — Man över bord! i detsamma som Cisneros ryckte upp dörren till förarhytten och rusade ut. Han stängde den mitt framför näsan på kamraterna, som följt efter, och drog sedan till den öppna dörren, genom vilken telegrafisten fallit ut.

Han samtalade några minuter med flygaren, som gestikulerade med högra armen och eftertryckligt nickade med huvudet. Sedan kom plantageägaren åter in till medpassagerarna.

— Det är ingen anledning till oro, började han, vänd till herrskapet Pedo.

— För all del, sade Conniston. Vi är mera hungriga än oroliga, det är vad vi äro, och när komma vi nu till Cozumel, det skulle jag vilja veta.

— Gott im Himmel, en sådan materialist! viskade herr Mauritz.

— Faktum är att kompassen inte fungerar alls, fortsatte mexikanaren. Det vill jag säga med en gång. McNamara håller före att det är några magnetiska strömmar som satt hans apparater ur funktion. Men han har bensin för ett par timmar till, och till dess letar han upp någon landningsplats. Så står det till.

— O. K., brummade Scott, alltså vet han inte alls var han är, och det är inte alls säkert att han får tag i en landningsplats där de ha öl och mat, och jag håller på att dö av törst i den här heta droskan. Men, titta, nu klarnar det, de där konstiga bollarna ha försvunnit. Varför ville Nacho fånga en av dem, säg? Vad skulle det tjäna till när han inte ens hade spänt fallskärmen på sig?

Cisneros ryckte på axlarna.

— Kim förbjöd honom att öppna dörren, förklarade han, men han gjorde det ändå, och sedan hörde han inte när Kim skrek åt honom att stänga den. Sedan fick han väl svindel eller förlorade balansen. Synd på pojken. Righto, boys, sitt lugna, och ni andra också.

Redaktören och hans fru sutto verkligen lugna. De voro som förlamade. Herr Mauritz’ ögon irrade mellan de talande, och hans mun stod helt okonventionellt på vid gavel. Fru Evelinda skakades, trots den kvävande hettan, av frossbrytningar, och efter illamåendet hade hon fått en nervös hicka, som aldrig tycktes vilja sluta.

Scott hade haft rätt; det bruna töcknet började tunnas ut, och de vita kloten hade försvunnit. Endast några enstaka syntes på avstånd. McNamara styrde åter sin maskin ned genom molntäcket och fann att också dimman lättat, även om den inte helt försvunnit. Hans Electra rusade fram i disig luft, där slingrande dimflikar försvårade sikten. Kompassen snurrade fortfarande utan minsta reda och alla försök att få radiotelegrafen i gång voro förgäves. Apparaterna voro definitivt satta ur funktion, och Kim Mc Namara, som hade rykte om sig att vara en av Pan American Airways styvaste piloter, hade ingen aning om var han befann sig. Det bekände han också ärligt för Diego Cisneros, som intagit Diaz plats bredvid honom i styrhytten.

Närmare en timme förgick. Trakten under dem förändrades och var sig dock lik, i det de inte kunde upptäcka minsta spår av bebyggelse någonstädes och ännu mindre någon plats där de kunde landa. Väldiga bergmassiv med täta, mörka skogar på sluttningarna tvingade flygaren att gå på betydlig höjd, och dimman hindrade fortfarande sikten. En vid slätt över vilken en flod ringlade i nyckfulla bågar. Åter bergtoppar. Flygaren torkade svetten ur pannan. Bensinen började ta slut, och han måste finna en plats att landa på, men hur och var?

Bergen tornade upp sig ännu väldigare framför och till vänster, och McNamara tvekade ett ögonblick. Nej, han vågade inte riskera att gå över dem. Han skulle få gå upp ännu högre, och han skulle förlora all sikt i den oklara atmosfären. Och det vore att sätta alltför mycket på ett kort om han väntade att finna en landningsplats bland dessa mörka och vilda massiv.

Han gjorde en gir åt höger, där bergen voro lägre. Men hans instinkt som gammal flygare bjöd honom att gå upp på större höjd. Och bensinen. Så småningom fick han intryck av att han flög tillbaka över samma trakter som han förut passerat.

Han fick bekräftelse på att hans uppfattning var riktig. Dörren rycktes upp bakom honom och Conniston kom ut i förarhytten. Han klev fram och pekade nedåt med ett jättestort finger, medan han talade i McNamaras öra.

— Du flyger i cirkel, Kim, upplyste han. Det säger både jag och Vincent. Ser du slätten och floden där nere? Det är andra gången, he!

— Det vet jag, sade flygaren i trött ton. Det är det enda stället där jag kan se att det finns en möjlighet att landa. Men hur ska vi komma iväg igen sedan? Säg mig det, om du kan. All right, jag gör det, jag går ner här. Jag börjar bli trött. I vanliga fall är vi två flygare plus telegrafisten, men nu..

Dörren rycktes åter upp bakom dem, och den andre oljemannen kom utfarande med en fart, som kom maskinen att kränga och McNamara att rynka ögonbrynen.

— Titta, skrek Scott, skogen brinner! Bakom bergen där borta, till höger!

— Ja, verkligen, konstaterade plantagemannen. Ser du rökpelaren, Kim? Gå upp igen! Det kan ju finnas möjligheter att det finns människor i närheten. Eller också har det blivit självantändning i skogen, och det helt nyligen.

— Jag undrar det, sade flygaren med rynkade ögonbryn, medan Electran åter klättrade uppåt. Om det bara varit eld, så skulle vi inte ha fått syn på den i solskenet under de stunder dimman drivit bort förrän nu i mörkningen. Men nu är det en tjock rökpelare, visserligen med eldgnistor inuti, men den har blandat ihop sig med dimman. Himlarnas ande, pojkar, det är en vulkan i full eruption! Och nu blir det mörkt om fem minuter och vi måste ned! Vart tog nu slätten vägen? Jag har flugit förbi den.

— Strunt i det! ropade Cisneros. Titta där — till vänster om vulkanen. Till vänster! Vad är det som glimmar där i skogen? Hurra, där är en bebyggd ort. En stad!

— Äntligen, instämde McNamara med en röst som darrade av spänning. Vi äro räddade — alltid finns där någon plats där man kan landa.

De hade en förnimmelse av att något stort och guldskimrande kom rusande upp emot dem i mörkret, och de sågo en glimt av en stor, öppen plats, kring vilken sällsamma byggnader skymtade. Så tog maskinen mark. En massa folk skrek och sprang omkring dem i dunklet. Hjulen guppade över stenläggningen på ett torg av ofantliga dimensioner.

Därpå stannade Electran med propellern piskande luften ett par meter framför en väldig byggnad, från vars översta del ett spöklikt sken föll ut i mörkret, och omringades av en larmande folkhop.

Andra kapitlet

Kim McNamara kastade en blick ut och förde handen till bakfickan. Ett frågande ögonkast övertygade honom om att de trenne kamraterna voro färdiga för alla eventualiteter. Revolverpiporna glänste svagt i mörkret.

— Jag skulle vara glad om jag visste vad detta är för en egendomlig plats, mumlade han.

— Inte Petaluma, Kalifornien, mumlade Conniston bistert, men jag skulle hålla en dollar på att den ligger någonstans i Amerika.

Förarhyttens dörr rycktes upp utifrån och de fyra männen höjde revolvrarna.

— Ned med skjutvapnen, kamrater! kom en kort befallning på engelska. Kliv ut, fortsatte rösten. Välkomna, förresten! Hoppas att ni kommer att trivas.

Flygaren stoppade tillbaka vapnet i fickan och hoppade ut, följd av de andra. För ögonblicket tänkte ingen på herrskapet Pedo där inne i passagerareavdelningen.

Fyra män med gevär över armarna höllo fri passage, tillräckligt stor för dem att hoppa ned på. Tre av dem