Näktergalen sjunger falskt

By Berndt Andersson

Europa har fått nog av krig och den allmänna uppfattningen är att Andra världskriget måste vara slutpunkten för den storskaliga krigsföringen. I Sverige klurar man på långsiktiga lösningar som ska säkerställa att freden håller i sig den dagen det stora kriget äntligen nåt sitt slut, såväl nationellt som internationellt. Major Fredrik Barnetofft är med och grundar en hemlig myndighet för just detta syfte. Ett amerikanskt plan lyfter från svensk mark och får senare nödlanda i Sovjet. Håller de redan ansträngda relationerna mellan USA och Sovjet bli ännu mer spända? Lene Sörenson, myndighetens skarpaste agent, blir beordrad att medla mellan de båda parterna. Det kalla kriget måste fortsätta vara kallt ... Följer uppbyggandet av ett hemligt, svenskt spionagenätverk under Kalla krigs-åren.

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Nov 11, 2020
• ISBN: 9788726449686

Book preview

författaren.

Några ord till läsaren

Åtskilliga år har förflutit sedan jag av en erfaren flygare fick höra om en oidentifierad DC3:a som startade från Brattforshedens fältflygplats en sommarmorgon 1952. Denna historia, kombinerad med andra berättelser med anknytning till det Kalla kriget, blev slutligen den bok Du nu börjat läsa.

Mycket av det jag hört är skrönor vars enda värde ligger i att de framförts av goda berättare som i förtroende på ett initierat sätt talat om händelser de känt till eller varit del av. Sanningshalten har varit låg. Några har gett mig skärvor av minnen alltför plågsamma att relatera i sin helhet och utan undantag skyr de publicitet. Några få har haft alla de attribut som kännetecknar sådana som kan ge en sann förstahandsredogörelse. Dessa, oftast grånande statsmän eller höga militärer, drar sig diskret in i anonymiteten och undanber sig omnämnande i tryck. Medborgare i forna Sovjet har av rent historiska skäl önskat att även fortsatt förbli en del av den stora massan.

Det är många jag skulle vilja tacka för all den hjälp jag fått, men av skäl som angetts ovan måste jag avstå. I brist på referenser, nästan all information är muntlig, har jag inte kunnat skriva en fackbok med ett respektingivande antal fotnoter. Det har blivit en roman. Jag hoppas att Du får en stunds avkopplande och spännande läsning. Jag hoppas också att Du en stund reflekterar över varför vi ännu efter drygt femtio år inte får öppna hemliga arkiv och ta del av vad som verkligen hände.

I boken förekommer en del förkortningar som beteckning på organisationer verksamma nu och under det Kalla kriget. Dessa förklaras kortfattat på sista sidan i boken.

Berndt Andersson

Prolog

Planet bankade lätt ovanför Nordsjön med Skagen i sikte. När det rätade upp sig på den nya kursen, rörde flygvärdinnan försiktigt vid Lenes axel.

Miss Sørensen, frukost om tio minuter. Vi beräknar landning om en timme.

Lene mumlade ett sömnigt tack och tog den varma servetten från brickan. Hon lade den utvikt över ansiktet med huvudet bakåtlutat. Värmen på gränsen mot hetta tog bort dåsigheten och hon lät den långsamt kallna medan hon masserade kinderna genom tyget. De många timmarna över Atlanten i sittande ställning gjorde att stelheten i ryggen blev mer märkbar och hon sträckte ut sig mot sitsen bredvid. Den var, som de flesta andra i planet, tom efter mellanlandningen på Shannonflygplatsen på Irland. I lugnet som lägrade sig hade hon, sövd av det jämna och avlägsna mullret från motorerna, somnat in djupt.

Hon ställde undan frukostbrickan när hon var klar, lutade huvudet mot väggen och lät blicken följa det böljande molntäcket under dem. Sist hon flög över Nordsjön hade det varit krig och rädslan för att bli nedskjuten fanns alltid där. Trångt, kallt och bullrigt. Så väsenskilt från den komfort hon upplevde nu.

Minnesbilderna rullade fram.

Från de ödesdigra dagarna när familjen raderades ut i den tyska krigsmaktens fåfänga försök att erövra och behålla hennes Norge till de senaste uppdragen i ångande och stinkande djungler. Allt där emellan kom oordnat och ostrukturerat. Skottskadan och gipsvaggan. Utlånad som agent i Special Force rakt under presidenten med rätt att utöva alla de vidrigheter som ingår i de krig som officiellt inte finns. Oändliga rader av kursrum där inlånade prydliga och välrakade CIA-män lärde ut det allra senaste på underrättelseområdet, från erotiska fällor till hur man från närmaste speceributik fick tag på ingredienser till dödliga bomber. Den runda och svårmodiga Kuznetsov som tragglat ryska dialekter med henne en lång sommar bland öringstinna bäckar i Oregon.

Det där var då. Nu var hon på väg hem. Färdig med ett liv som blivit alltmer motbjudande. Om några dagar skulle hon vara en ung norsk kvinna färdig att gå in i en fullt normal värld där vänner var vänner och våld rubriker i en tidning.

Hon kände i öronen och hörde på motorljudet att planet börjat den långa inflygningen mot Bromma. Dags att börja plocka rätt på tidningarna som ramlat ner på golvet. Tunna rubriker i en nyhetsfattig tid. Kriget i Korea och svåra utdragna stilleståndsförhandlingar hade inget nyhetsvärde. Amerikanska framryckningar över 38:de breddgraden var för små och resultatslösa för att vara värt trycksvärtan. Det nedskjutna svenska planet var hett några dagar innan det blev notiser. Frånsett planet är det mest käbbel, tänkte hon. Sommaren 1952 kommer att gå till historien som den sommar då ingenting särskilt hände. Internationellt, lade hon till för sig själv. Svenskarna kunde ju vara av en annan åsikt.

Skylten Fasten Seatbelts tändes. Snart skulle de landa och ute på plattan skulle Hansson stå. Ola, den som hon känt som den oförbätterlige kaptenen i reserven som älskade att gnabbas. Hon hade svårt att tänka sig honom som gift och far till en dotter. Det fanns en tagg. Fredric skulle inte vara där och möta henne. Chefen hade annat för sig. Fredric Barnetoft, mumlade hon mot fönstret, du har fortfarande en alltför stor plats i mitt hjärta. Fan ta dig.

II

Samtidigt som Lenes plan landade på Bromma flanerade två män längs Skeppsbron. De smälte diskret in i miljön. De grå sommarkostymerna, de vita skjortorna och dämpade ljusa färger på slipsarna gjorde dem uniforma med alla andra på väg till skrivbordsarbeten eller sammanträdesrum. Möjligen kunde någon observant och modemedveten se att en av dem bar en hatt med en stukning som antydde att den anslöt till det senaste på Fifth Avenue. Båda hade lätta regnrockar draperade över vänsterarmen och paraplyer i högerhanden vilket tydde på att de lyssnat på väderleksrapporten och var förberedda. Risken för regn var dock inte överhängande. Morgonens dimmoln hade med solens hjälp dragit sig samman till sladdriga grå sjok som drev bort mot Djurgårdslandet.

Det var ännu för tidigt för alla dessa rörelser som ger staden liv och puls. Några kurande morgontrötta stod vid tidningskiosken och betraktade gårdagens löpsedlar som braskande förkunnade att alla från den nedskjutna Catalinan var räddade.

Den ene av männen pekade med paraplyn bort mot Räntmästartrappan och deras steg blev målmedvetna och återigen kunde en uppmärksam iakttagare av rörelser och hållning ana sig till att de båda hade en militär bakgrund. Ute på pontonbryggan valde de sig en plats utom hörhåll för de få som väntade på färjan, som stillsamt tuffande kom glidande över Strömmen. Deras samtal var ändå oskyldigt och bagatellartat tills bryggan var tom.

När färjan lagt ut och var på kabellängds avstånd ändrade mannen med hatten attityd. Det avslappnade och synbarligen sorglösa samtalet bröts tvärt.

OK. Vad händer?

Inget. Våra ministrar i regeringen har i princip beordrat ett nervöst tvärstopp på något de inte vet något om och inte heller vill ha kunskap om. De har nog problem med nedskjutna plan och hur de diplomatiskt ska hantera frågan utan att vifta på svansen allt för mycket.

Inga flygningar alltså?

FOA 3 vill. Förmodligen. De ansvarar för hela upplägget så länge de är baserade på Bromma, men utanför detta område är det flygvapenchefens ansvar och där är det kalla handen. Flygvapnet har fått mycket skit för de alltför många kränkningarna av sovjetiskt territorium. Nu är de milt sagt på goda grunder förbannade och släpper inte till flygande personal för riskfyllda uppdrag.

Med andra ord politiskt och operativt omöjligt om vi följer spelreglerna.

Som det ser ut. Risken att ryssarna skjuter ner allt som kommer i närheten av radarstationerna är för stor. Dessutom har vi en spionaffär, Enbomaffären, och det är mer än en i regeringen som skulle svettas vid tanken på vad ytterligare en nedskjutning skulle medföra. Folkviljan skulle driva oss närmare en västallians och det är politiskt inte gångbart i kansliet.

I praktiken är ni väl redan där, eller hur?

Inte officiellt.

Nej, naturligtvis. Vi får ta saken i egna händer. Något måste göras. Strategic Air Command pressar på. Vi har entydiga bevis på att ryssarna har tagit fram en ny effektivare radar och enligt era egna källor längs baltiska kusterna är det uppenbart att nyutvecklade mobila installationer redan finns installerade. Det faktum att era plan skjuts ner är i sig ett bevis på att de inte vill att vi ska få veta något. Vi kan inte operera från Bromma och vi kan inte använda flygande personal eller plan från vårt flygvapen. Om jag förstått rätt behövs inte mer än ett par flygningar för att verifiera resultaten av insamlad information. Jag ska höra med FRA om de kan släppa till personal som kan hantera den speciella signalspaningsutrustningen. Vad kan ni ställa upp med?

Det ni inte kan. Omgående.

När de två männen en dryg kvart senare skildes åt vid taxistationen var nödvändiga detaljer utväxlade. Med ett handslag konfirmerades ännu en odokumenterad operation mellan väst och det neutrala Sverige. Mannen med den moderiktiga hatten försvann till sin ambassad. Den andre, en grå emissarie, avvek för att informera sina uppdragsgivare. Styckevis och delt. Så som det varit och som det skulle förbli inom överskådlig framtid.

III

Statsminister Lander hade inte för vana att svära, men nu gjorde han det. Eftertryckligt. Vänsterhanden låg fortfarande kvar på den nedlagda luren när han med pennan i högerhanden ritade en kraftig ring runt 'nedskjuten' som var nedklottrat på pappret framför honom. Flygvapenchefens 'utom allt tvivel' ringde fortfarande i örat. Försvarsminister Torstensson och ÖB Svedin såg frågande på honom.

Det var flygvapenschefen. Förhören med besättningen på Catalinan är avslutade. Det är bekräftat att det var ryssar som sköt ner planet. Han tystnade. Med en häftig rörelse kramade han ihop pappret med klotter till en boll och slängde den i papperskorgen. Det ska fan till att skriva valtal i den här röran, muttrade han och lutade sig bakåt i stolen.

Illa nog att DC3:an blev nedskjuten. Jag upprepar igen; Jag hade inte en aning om dessa flygningar. Det var syra i rösten när Torstensson riktade den sista meningen till Svedin.

FRA sköter det där självständigt, sa Svedin avhugget. Det var så nära en avspisning det gick att komma. Han ville inte älta det där igen. Det räckte med det de diskuterat på tågresan ner från Kiruna. Torstensson reste sig till hälften.

Men för höge Farao …

Såja, såja. Lander höjde avvärjande handen. Vi har annat att ta hand om än internt käbbel. Två flygplan och åtta man borta. Murvlar runt om med bett som hyenor för att kunna braska på med rubriker utan dess like. Nu, när ryssarna skjutit ner ett plan till är det lätt att föreställa sig hur hetsen kommer att stiga över alla gränser. Tingsten i DN kommer att tugga fradga i sina ledare.

Pressen behöver väl inte veta. Torstensson trevade efter hjärtmedicinen i kavajfickan. Vi har klarat sånt förut.

Vi kan inte munkavla besättningen. Det skulle inte fungera. Alltför många vet redan. Svedin var kort i tonen.

Lander nickade medhåll.

Vi måste släppa det. Jag diskuterade detta rent hypotetiskt med Edvinsson tidigare. Han var inne på att hemligstämpla hela historien och hänvisade till hur bra det var att FRA omgående hemligstämplade nödsignalerna i klartext från DC3:an. Om inte hade väl kravallerna utanför ryska ambassaden blivit än allvarligare. Han flyttade undan det påbörjade utkastet till valtalet. Vi får ta upp det i morgon. Det är sent.

Med en trött gest knuffade han upp de hornbågade glasögonen och gnuggade ögonen. De spröda slagen från klockan på väggen hade just markerat midnatt och det skulle inte bli mera gjort i natt. Kongresstalet som skulle vara avspark för valrörelsen fick vänta. Det såg ut som om det skulle bli en match med ryssarna först. Diskussionerna med Torstensson och Svedin var avklarade redan innan telefonsamtalet. Det var dags att gå hem. En diskret knackning på dörren fick honom att hejda sig i rörelsen efter portföljen.

Besök. Oanmält. Nattvaktmästaren ställde sig med ryggen mot den halvöppna dörren och med handen på handtaget beredd att avvisa. Ute i korridoren skymtade Emissariens uttryckslösa ansikte. Lander höll igen sucken och önskade att han kunnat slänga ut ett rått 'Be honom dra åt helvete', men om Emissarien dök upp vid den här tidpunkten var det utan tvekan nödvändigt att ta emot honom. Med en trött gest vinkade han in honom och släppte ut sucken. Dessa besök betydde alltid något nytt bekymmer och just nu hade han så det räckte. Dessutom hade han alltid en ogreppbar obehagskänsla inför denne man som aldrig vek från den kyliga och opersonliga framtoningen. Någon gång för flera år sedan hade han hört hans namn, men nu var han enbart Emissarien. Det förvånade honom inte att han utan vidare ceremonier började tala så snart dörren klickat igen.

Det vore en fördel om enbart ÖB och statsministern tar del av det jag har att säga.

Torstensson blev högröd i ansiktet och högerhanden svepte irriterat över håret. Ett tecken på att han var på väg att explodera.

Vad är så hemligt att inte ens landets försvarsminister kan få höra det? fräste han med ilskna ögon på Emissarien. Lander såg vad som var på väg. Det var inte ofta Torstensson fick utbrott, men när han fick det var det en god idé att hålla sig undan. Det var nödvändigt att stoppa honom.

Såja, Nils. Du har haft en lång och tröttsam resa. Det var bra att du kom hit för att bli informerad om den senaste utvecklingen med nedskjutningarna. Nu är det helt andra saker vi ska diskutera så du kan gå hem till en välförtjänt vila.

Torstensson såg på dem i tur och ordning. Med en sista föraktfull blick på Emissarien rafsade han till sig sommarrocken och resväskan och marscherade ut utan att säga något. Smällen när han slog igen dörren fick alla att rycka till.

Svedin stödde fingrarna mot varandra med händerna under hakan. Han väntade med uttryckslöst ansikte på att Emissarien skulle slå sig ner och börja tala.

Han började redan innan han satte sig.

USA vill att vi fortsätter flygningarna.

Detta var något de förutsett och diskuterat i regeringen. Lander var kort i tonen.

Uteslutet.

Vad jag trodde och också sagt. De framhärdar. Information om radaranläggningarna på deras anflygningsvägar för strategiska bombplan har högsta prioritet.

Fortfarande uteslutet. Vi har visserligen utökat anslagen för jaktförsvar, men det innebär inte att vi släpper iväg ett signalspaningsplan.

De säger att om vi inte fortsätter gör de det själva.

Det står dem fritt. Östersjön är ju internationellt vatten.

De flyger in över svenskt territorium. Från baser i Norge.

Vi har väl inte bråkat tidigare, eller hur?

De använder enbart en amerikansk besättning.

Så?

Vi får inte tillgång till den information vi behöver. Minskar drastiskt vår tillgång på bytesvaror.

Vi kan ändå inte släppa iväg ett plan. Politiskt omöjligt just nu. Vi kan låta dem starta från svenskt territorium med amerikanska piloter och svensk besättning i övrigt. De är villiga att ställa en C47 fullt utrustad till vårt förfogande.

C47?

Det amerikanska försvarets beteckning på DC3.

Ett plan med USA:s nationalitetsbeteckning som startar från Bromma på väg österut! Det skulle verkligen ställa till det. Det går inte.

Det är omärkt och kan starta från någon av våra krigsflygplatser. Det finns en som ligger ödsligt på Brattforsheden i Värmland. Finns det tillräckligt många kvar på FRA som har kompetens nog att hantera utrustningen? Det försvann ju några med den DC3:an som blev nedskjuten.

Det räcker med en man för att samla in information från de aktuella radarstationerna. I uppdraget ingår för övrigt att fotografera sydspetsen på Ösel. Det finns en mobil radarstation där och dessutom misstankar om att ryssarna bygger raketutskjutningsplatser. Om så är fallet ökar hotbilden för vår del drastiskt.

Kan inte vi fotografera själva? Vi har gjort det förut. Till och med inne på ryskt område.

Om jag inte misstar mig satte regeringen stopp för detta för ett par år sedan. Dessutom har vi inte tillräckligt bra kameror. I C47:an finns en nyutvecklad kamera med 20 fots brännvidd och snedbildsteknik. Vill de inte själva ta hand om resultatet?

Om vi låter planet starta och landa i Sverige kan Försvarets fotoanstalt ta hand om filmerna. Det är en förhandlingssak.

Om jag förstått det rätt får vi tillgång till allt som samlas in om de får utnyttja en svensk bas. Rätt eller fel?

Rätt.

Behövs ett beslut i någon form?

Nej.

Samtalet hade varit snabbt, nästan hetsigt. Nu strök Lander med fingrarna över hakan och pressade läpparna upp mot näsan under tystnad. Han var allt annat än förtjust över dessa överväganden där något av stormaktsblocken var involverade. Han kikade bort mot Svedin.

Svedin, vad säger du?

Inget. Hör inte och ser inte.

Kan tro det. Han vände sig till Emissarien. Någon annan som behöver informeras?

Nej. Emissarien reste sig. Det finns misstankar om läckor i regeringskretsen. Det räcker med att statsministern och ÖB är informerade. Det finns rutiner för att ordna det andra. Han tog sommarrocken och vek den prydligt över armen och för ovanlighetens skull tog han avsked med en kort nick.

Lander såg efter honom.

Oumbärlig, men synd att han behövs, sa han med en blick på Svedin när han reste sig.

Tacka försynen. Tack vare honom kan vi, för det mesta i varje fall, tala sanning. Det vi inte vet något om kan vi heller inte ljuga om.

Det där med att det fanns rutiner för att ordna annat oroade statsministern när han en stund senare släckte ljuset och ordentligt stängde dörren efter sig. En fördel, tänkte han när han gick nerför stentrappan, är att affärerna med Hajby, Hedlunds skattemål, spionen Enbom och biskopsvalet minskar i dignitet. Ur bekymmerssynpunkt vägde den sista nedskjutningen upp allt det andra med god marginal.

1

FRA:s LILLA SAMMANTRÄDESRUM skilde sig inte från alla andra inom den statliga byråkratin. Här hade visserligen en målare blandat till en något ljusare färg, men det förtog inte dysterheten i övrigt. Möblemanget i brunbetsad björk och en stor svart skrivtavla med slarvigt bortsuddade kritanteckningar bidrog till den militära karaktären i rummet. De neddragna persiennerna såg till att slitaget inte blev så framträdande, något som byråchef Lindström var tacksam för när han med en inbjudande gest öppnade dörren. Emissarien rörde inte en min när han gick in. Han hängde den lätta regnrocken och paraplyn över en stol och drog ut en annan mot långväggen. När han slagit sig ner, rättade han till pressvecken och lade ena benet över det andra. Han började tala innan Lindström hunnit sätta sig.

Vännerna är otåliga. Emissariens inledningsreplik var torr och saklig. De ställer upp med plan och flygande personal om vi kan bidra med någon eller några som kan hantera utrustningen. Kan vi det?

Lindström ville inte ha frågan. Han visste att den skulle komma och det hade bekymrat honom alltmer de senaste dagarna. Vetskapen om att han blev rödbrusig när blodtrycket steg irriterade honom, men det var ingenting han kunde göra åt nu. Ibland hjälpte det att lossa på slipsen och knäppa upp översta skjortknappen, men han hade en känsla av att inför Emissarien gjorde man inte så. Just nu önskade han mest av allt att chefen inte var borta på tjänsteresa. Även om han var chef för en avdelning som betraktade allt som hemligt, visste alla vad som hänt deras arbetskamrater därute över Östersjön. Det var ofrånkomligt. Stämningen i korridoren var dämpad och dörrarna till vissa rum stängda och låsta.

Bemanningsläget var kritiskt. Högt specialiserade och pålitliga signalspanare var det ont om och det skulle ta tid att ersätta de som förlorats. Förlusten av yrkesmän kändes, men än mer förlusten av dem som arbetskamrater. Han hade ingen lust att utsätta fler för farligheter och det sista halmstrået var att använda sig av teknikaliteter. När han lutade sig framåt och knäppte händerna framför sig på bordet kände han svettdroppar tränga fram i pannan. Det hjälpte honom inte när han försökte lägga auktoritet i stämman.

Någon eller några? Det beror på vilken utrustning som ska hanteras och vilken spaning det gäller.

Emissarien böjde huvudet den lilla aningen som markerade att han hört. Hakan sköt fram och han borstade bort ett inbillat dammkorn från byxbenet. När han till slut talade var rösten välmodulerad, men med en ny skärpa som spädde på Lindströms obehagskänsla.

Det är ni som är experter på utrustning och vet hur den hanteras. Det har framförts önskemål, akuta sådana kanske jag ska tillägga, om en verifiering av analyserna från spaningen mot radarstationen i Ventpils och insamling från den nya mobila stationen ryssarna placerat på sydspetsen av Ösel.

Jaha, den också. Lindström höll tillbaka sucken och försökte få tonen obesvärad. Det var den vi var ute efter med DC3:an. Lite väl närgånget kanske, men den var instabil i signalerna och det behövdes några extra varv utanför för att samla in tillräckligt för analys. Vi hade ju inte så mycket förut.

Han tystnade. Tvekade inför att ge efter för den outtalade ordern. Emissariens iakttog honom med ett kyligt lugn och det var uppenbart att han inte skulle säga något. Lindström vred sig lite i stolen. Till slut var det teknikern och människan som fick ge vika. Ämbetsmannen och en släng av det byråkratiska inom honom fick övertaget. Han kunde inte hjälpa att han på något ogripbart sätt kände sig underdånig. Emissarien var trots allt där som en förlängning av ÖB, regering och förmodligen också något annat högt upp i hierarkin.

De önskemål Vännerna har är ju relativt begränsade geografiskt med två målområden. Jag kan tänka mig att en man kan klara insamling av värden förutsatt att utrustningen är densamma som … Han tystnade tvärt och såg ner på sina händer. Struphuvudet rörde sig några gånger …. den som ligger på havets botten."

Fortsättningen 'tillsammans med mina kamrater' fanns på tungan, men han bet av meningen som blivit för bitsk. De kunde ju vara i rysk fångenskap också, tänkte han. Va' fan vet jag. Det var inte bra om ilskan skulle skina igenom. Målet måste vara att släppa till så lite som möjligt.

Som sagt. En man.

Emissariens ögon var fortfarande stadiga.

Jaha?

Jag har bara en tänkbar, tänkte Lindström, och jag tänker inte beordra honom. Om han följer med är det hans val. Omedvetet rätade han på sig och drog skuldrorna bakåt. Nu skulle han vänta ut Emissarien. På en direkt fråga skulle han lämna ut namnet, men inte frivilligt.

Tystnaden blev kompakt. När Emissarien till slut talade var det en antydan till irritation i rösten.

Och vem är denne man?

Lindström drog till sig en penna som låg på bordet och började snurra med den mellan fingrarna. Det fanns ingen återvändo, men det kanske gick att begränsa det till en man.

Magnus Persson. Före detta fältflygare. Kraschade med en J20, ett av de där italienska nödköpen under kriget, och blev rätt illa åtgången. Tog ett par år att lappa ihop honom till ett någorlunda anständigt liv. Fortsatt flygtjänst var naturligtvis otänkbar och för att fördriva tiden mellan alla operationer läste han på rekordtid in en ingenjörsexamen och anställdes hos oss. Dels beroende på en ur säkerhetssynpunkt oklanderlig meritlista och dels för att han på diverse underliga vägar blivit något av en radarexpert. Det fanns ju inte så många som visste något om detta då. Ett absolut geni när det handlar om att ta till sig komplicerade beskrivningar. Han kan, tro mig eller ej, ur minnet rita exakta scheman på utrustningen vi hade i DC3:an och faktiskt på ett försynt sätt antyda var de kan göras bättre. Familj?

Ingen vad jag vet. Tydligen enda barnet. Föräldrarna dog strax efter kriget och jordfästes i den norrlandsby han kommer ifrån. Var förlovad ett par år, men fästmön stod väl inte ut med att han arbetade så mycket som han gjorde.

Socialt liv?

I princip inget alls, skulle jag vilja påstå. Inte så att han inte tycker om sällskapsliv. Han är ingen renlevnadsman, men han föredrar uppenbarligen att försöka hänga med i den intensiva teknikutvecklingen inom vårt område. Sitter ofta kvar till långt inpå kvällarna för att läsa internationella rapporter. Vi håller hårt på att inget får lämna huset.

Finns han här nu?

Ja.

Är det möjligt att jag får tala med honom nu?

Lindström tvekade, men han insåg att han inte hade något val. Hans intressen låg, som hos de andra inom avdelningen, på de rent tekniska aspekterna och det storpolitiska spelet var något avlägset och hotfullt och som alla inom sig beklagade att det utgjorde basen och legitimiteten för verksamheten. Han reste sig och sköt omsorgsfullt in stolen. Knogarna vitnade när han slöt händerna hårt om ryggstödet. Han var definitivt inte nöjd med utgången av samtalet och han brydde sig inte om att tonen blev kort när han svarade.

Jag ska skicka in honom. Själv måste jag ta hand om en anhörig som väntar på mitt kontor.

Gott.

Lindström nickade Efter de få gånger han träffat Emissarien hade han lärt sig att det inte fanns utrymme för vare sig hälsningsfraser eller det som i umgänget med Vännerna kallades 'smalltalk'. Han kände olust inför att tala med någon som var så totalt opersonlig och som alltid använde ett precist och omständligt, nästan byråkratiskt, språk. Det var med lättnad han stängde dörren bakom sig. När låset klickade igen, slog det honom att han aldrig sett Emissarien bära vare sig en portfölj eller hantera papper av något slag.

Ger mig fan på att han har både livrem och hängslen, muttrade han när han gick genom korridoren mot Perssons rum. När han knackade på dörren, visste han att han måste använda några minuter till att förbereda Persson på vad som väntade honom i sammanträdesrummet.

Magnus Persson stannade till utanför dörren till sammanträdesrummet och såg ut genom ett av de få fönstren i byggnaden som inte hade neddragna persienner. Lindströms kortfattade och syrliga kommentarer om Emissarien därinne bekom honom inte speciellt. Det var längesedan han hade någon oro eller nervositet inför att träffa någon överordnad. Respekt inför kunskap var något helt annat. Han masserade vänsterarmen medan han betraktade sommaridyllen utanför. Han hade suttit för länge i samma ställning och då satte värken in. Den och stelheten i ryggen. Han tog ett tag med högerhanden över pannan medveten om att så här nära solljuset blev skuggorna i ärren djupare. Alice hade inte brytt sig och kysst de som gick från underläppen mot halsen. Minnen som inte ville försvinna. Det fanns så mycket som kunde påminna om henne. Som den unga kvinnan i blommig klänningen i den lilla parken utanför. Så likt Alice. Det blev så fel mellan dem och längtan efter henne drog för ett ögonblick genom honom som rent fysiska vågor. Han lutade huvudet bakåt och tog några djupa andetag. Verkligheten väntade därinne i sammanträdesrummet. Det handlar om signalspaning, hade Lindström sagt över axeln när han gick mot sitt rum, och glöm inte att det är frivillighet som gäller.

Av Lindströms tirader hade han förstått att hälsningsfraser och småprat inte ingick i umgänget med Emissarien och förvarnad satte han sig i tyst väntan. Stelheten satt kvar och med en avig rörelse lade han upp vänsterarmen på bordet innan han vände sig mot Emissarien. Förvånad höjde han ena ögonbrynet. Han hade väntat sig en lönnfet byråkrat med tilltagande flint och tjocka hornbågade glasögon klädd i en halvsliten sladdrig mörk kostym. Det han såg var en välskräddad man. Den diskreta slipsen, i samma ton och mönster som den prydligt vikta näsduken i bröstfickan, hade en elegant fransk knytning. Snibbarna på kragen på den svagt pastellfärgade skjortan avslöjade ett dyrbart ursprung och de välputsade Ballyskorna fullbordade bilden av en man med god smak. Det mörka håret, delat av en rak sidobena, hade silverstänk i spetsarna. Han satt avslappnad och de grå skarpa ögonen iakttog honom lugnt och utvärderande. När han började tala var det auktoritet i rösten.

Som ni är väl medveten om har beklagliga omständigheter gjort att vi för tillfället inte har någon spaning mot radarstationerna utefter baltiska kusten. Av inrikespolitiska skäl har vår regering stoppat alla flygningar. Vår försvarsledning är av en annan åsikt, men är förhindrad att vidta åtgärder. Deras önskemål om fortsatt spaning sammanfaller emellertid med västmakternas och därför kan från vår sida viss utrustning och markpersonal ställas till förfogande utan att detta går emot ett regeringsbeslut. En vänligt sinnad nation erbjuder en lämpligt utrustad C47:a med besättning. Dock saknas någon som kan hantera utrustningen som behövs för att framför allt spana mot den mobila radarstationen på Ösels sydspets.

Vår nya huvudvärk, tänkte Persson. Instabil men effektiv när den fungerar. Helt klart behöver vi veta mera om den. Lämpligt utrustad räcker inte. Det krävs vassa saker.

Vilken utrustning handlar det om?

En ALA-6DF passiv mottagare med back to back antenner, en APR-9 radarmottagare som visar inkommande signaler som också matas in till en ALA-5 pulsanalyserare. Dessa beteckningar säger mig ingenting. Det är uppgifter jag fått.

Det vi hade i DC3:an, tänkte Persson. Bra utrustning som kunde bli bättre med lite modifieringar. Men det räcker inte. Det går inte att sitta i planet och utvärdera. Sånt tar tid.

Trådinspelare? En AN/ANQ-1A behövs. Det är viktigt att i efterhand kunna analysera i detalj.

Emissarien skakade på huvudet.

Känner jag inte till, men går säkert att ordna.

Alla flygningar vi gjort har utgått från Bromma. Finns planet där så jag kan bekanta mig med utrustningen?

Av olika skäl kan vi inte använda Bromma som bas. Det finns ett övergivet krigsflygfält på Brattforsheden i Värmland som är lämpligt. Känner ni till detta?

Alltför väl. Jo då, tänkte Persson. Det finns förmodligen märken efter mig än bland tallbuskarna. Och inte bara mig. Då var det för kort för våra J20:or. Efter vad jag hört så har de huggit ner lite skog, så det går väl att klämma ner en C47:a där. Ett problem är väl bevakningen. Det finns inget kvar av stängsel och sånt.

Det hinner vi ordna eftersom planet inte kommer förrän i övermorgon. En jägarpluton är på plats från och med i morgon kväll. Persson ändrade ställning så han kunde se på Emissarien utan att vrida på huvudet. Det fanns fortfarande frågor, men han satt tyst. Väntade på att samtalet skulle leda någonstans. Inte bara antydningar utan till någon konkret fråga. Rak ordergivning var det tydligen aldrig tal om. Emissarien satt med i tystnaden. Såg ner i de uppvända handflatorna och lät sedan blicken vandra runt i rummet innan den fastnade på Persson.

Vem skulle vara villig att bli denne någon som hanterar utrustningen under ett par flygningar?

Persson rynkade pannan. Frågan var felaktigt ställd och återigen kände han igen tassandet runt ansvaret. En given klar order medför ansvar, tolkningar av luddiga anvisningar flyttar över detta till utövaren.

Vet ej. Vi är ju som sagt inte så många kvar.

Hur många?

Kan jag tyvärr inte uppge. Hemlig information.

Jag kan väl sägas ha behörighet att få del av denna information.

Det har jag inga bevis för.

Emissarien såg förvånad på honom en stund. Sedan nickade han upprepade gånger och ett roat drag lyste för ett ögonblick upp det stela ansiktet.

Rätt så. En rak fråga; skulle ni vilja genomföra dessa flygningar?

Vilka är de exakta uppgifterna?

Det tog mindre än tio minuter för Emissarien att klart och strukturerat tala om vad han ville ha ut av uppdragen. Han tänkte inte ens tanken att informationen skulle behöva repeteras. När han var färdig såg han på Persson.

Jag upprepar min fråga. Skulle ni vara villig att delta?

Persson behövde inte fundera. Han och flera med honom hade länge velat fortsätta.

Ja. Det skulle inte vara speciellt hedrande för våra kamraters minne om vi darrande satte oss i ett hörn och väntade på lov. Han spände ögonen i Emissarien och orden bars av en kylig ilska. Eller hur?

Emissarien nickade oberört och kort.

Ni förstår kanske att inget kan skrivas ner på papper. Anvisningarna, låt oss kalla det så, måste därför bli muntliga. Är detta förenligt med er uppfattning om verksamheten?

Normalt förfaringssätt här.

Bra. Ett plan ur transportgruppen tar er till Brattforsheden i morgon eftermiddag. Mer information får ni där.

Han reste sig, tog den lätta regnrocken och paraplyet som hängt över stolen. Det avsked han tog bestod av en lång forskande blick under tystnad.

Persson satt kvar. Lite förundrad över Emissariens sätt att vara, men nöjd över att något skulle hända. Affärerna med nedskjutningarna hade hanterats valhänt och räddhågat. Det kändes bra att få slå tillbaka även om det inte var med kulor och krut.

2

Flygkapten Ernest McGuire var tillfreds med livet. Det låg inte för honom att tänka på sig själv som lycklig, men det välbefinnande han kände när han lät högerhandens fingrar sluta sig om C47:ans gasreglage var livgivande. Om tre timmar och tolv minuter skulle han passera den magiska gränsen 10 000 flygtimmar och därmed hamna i den skara som betraktades med vördnad och kanske också avund från mindre erfarna piloter. Ett leende lekte i mungiporna när han svängde runt planet i kanten av fältet och sedan gav fullgas. I början vaggade det fram som en övergödd anka över det ojämna och torra gräset, men när farten ökade kunde han höja stjärten. Allt var som det skulle. Det jämna och trygga dånet från motorerna, de ihåliga ljuden och det metalliska knäppandet inne i kabinen när hjulen skumpade fram över Brattforshedens krigsflygfält. Mullrandet fick en ljusare ton när de lämnade den magra hedmarken under sig och planet låg stadigt i den lugna morgonluften. På 100 fots höjd lättade han på höjdrodret, fällde in landstället och ställde sedan in en maklig stigningsvinkel med trimratten. Ögonen svepte över instrumenten och vana händer ställde in ingastrycket till 33 tum och varvtalet till 2250 för de båda motorerna. Med mjuka rörelser svängde han in mot kursen 130 grader. På 13500 fot, som var uppdragshöjden, ställde han in alla värden för maximal bränslebesparing. Flygningen skulle bli lång.

Vädret var lugnt och han valde mot sin vana att flyga visuellt. Avläsningen av instrumenten blev en automatisk handling och han kunde ge tid till det som gav honom en sådan tillfredsställelse; att betrakta himmel och jord och uppleva känslan av att flyga. Tidiga små cumulusmoln låg som ett band över Kilsbergen, i söder glittrade Vänern och under honom fanns ett fridfullt lapptäcke av djupgröna åkrar och brunmurriga mossar. När Örebro dök upp och sedan försvann under babordsmotorn kunde han se Östersjön som ett långsmalt blågrått band vid horisonten. Om några minuter skulle han i det tunna diset kunna urskilja Gotland och något senare Visby, som var det