Discover millions of ebooks, audiobooks, and so much more with a free trial

Only $11.99/month after trial. Cancel anytime.

Bakom fiendens linjer
Bakom fiendens linjer
Bakom fiendens linjer
Ebook232 pages3 hours

Bakom fiendens linjer

Rating: 0 out of 5 stars

()

Read preview

About this ebook

Under en hel månad har General Patton och hans män befunnit sig på Normandie alltmedan de andra generalernas arméer tagit åt sig äran för utdrivandet av nazisterna ur Frankrike. Men nu har General Patton fått nog.T-styrkan kallas in. Deras uppdrag är att överta Pontaubault-bron för att Pattons Tredje Armén ska kunna inta Avranches, platsen vars geografiska läge kommer säkra Tredje Arméns övertag och öppna dörren till övriga Frankrike. För att offensiven ska lyckas måste General Patton gå emot sina allierade, och misslyckas uppdraget är T-styrkan utan skydd. Bakom fiendens linjer är den första delen i serien om T-styrkan, en grupp elitsoldater specialiserade på att operera bakom fiendens linjer. Serien om specialgruppen T-styrkan utspelar sig under Andra världskriget och följer den hemliga gruppen när de tar sig an livsfarliga uppdrag.
LanguageSvenska
PublisherSAGA Egmont
Release dateSep 13, 2018
ISBN9788711773499
Bakom fiendens linjer

Read more from Charles Whiting

Related to Bakom fiendens linjer

Related ebooks

Related categories

Reviews for Bakom fiendens linjer

Rating: 0 out of 5 stars
0 ratings

0 ratings0 reviews

What did you think?

Tap to rate

Review must be at least 10 words

    Book preview

    Bakom fiendens linjer - Charles Whiting

    1

    Med tjutande sirener fräste de båda föråkande motorcyklisterna över krönet på kullen och bromsade med en sladd in framför den väntande gruppen. Bakom dem dök den första vita spaningsbilen upp, flaket var fullpackat med kulsprutor, den långa radioantennen svajade för vinden och generalens livvakt spanade uppmärksamt åt alla håll med ett stadigt grepp om avtryckarna. Ytterligare en Vit följde tätt efter, packad med oklanderligt klädda stabofficerare, bleka i ansiktet och en smula ängsliga för hur deras herre skulle reagera när de granskade den lilla grupen grågröna docktält som låg utspridda i den normandiska äppelträdgården till höger om den stensatta vägen.

    Stående upprätt i sin skinande stabsbil som om han vore en romersk kejsare i en triumfvagn, och med vad han kallade Ansiktsuttryck Nummer Tre, med den stridslystna hakan tryckt mot hakremmen till den glänsande lackerade hjälmen med tre enorma gyllene stjärnor, dök generalen själv upp ett ögonblick senare. Imperatoriskt höjde han handen och sergeant Mims, hans förare, bromsade omedelbart in framför truppofficerarna som väntat på generalen den senaste halvtimmen.

    Men generalen hade inte ögon för de väntande officerarna. I stället kastade han en svepande blick över det svedda, ärriga normandiska landskapet med stora bruna granathål överallt, uppgrävda som av en monstruös mullvad. Dramatisk lyfte han upp armarna mot den blytunga juliskyn som om han önskade att han kunde omfamna hela den ohyggliga scenen av död och förintelse.

    — Finns det nånting mer magnifikt? utbrast han med sin höga gälla röst. I jämförelse med krig är varje annat mänskligt företag fullständigt betydelselöst. Herregud, vad jag älskar det!

    Big Red, T-styrkans tunga ankare, stod bakom major Hardt. Han stötte till Dutchie Schulze i sidan och viskade upphetsad:

    — Vet du vem det där är, Dutchie?

    Dutchie, T-styrkans slöa, klumpiga tyska tolk, skakade på huvudet.

    — Det är »Blod och Mod» — självaste general Patton, väste ankaret.

    — O, herregud — han! flämtade Dutchie och bleknade i sitt breda ansikte.

    Skyndsamt gjorde han korstecknet som den goda katolik han var.

    Inuti tältet, som var tryckande unket av het tältduk, hö och plötslig död, stirrade general Patton, befälhavaren över den amerikanska Tredje Armén, gillande på den unge chefen för hans hemliga T-styrka. Major Harry Hardt var en yngre upplaga av honom själv, alltifrån de glänsande kavallerisablarna på den oklanderliga skjortkragen ner till de perfekt skräddarsydda ridbyxorna av kavalleritwills, nerstoppade i glänsande handgjorda ridstövlar. Det fanns egentligen bara en skillnad mellan dem: den unge majorens vackra ansikte var vanställt av hans fullständigt hårlösa hjässa, som var fruktansvärt blekrött och skrynkligt som på en mycket gammal man — resultatet av ett olyckligt möte med en tysk eldkastare i Afrika två år tidigare.

    Patton tog blicken från majorens hjässa, vilken bakom ryggen på honom gett honom öknamnet »Hårlöse Harry» i hans av elitsoldater sammansatta T-styrka, och nickade till överste Codman, hans förste adjutant.

    — All right, Charlie, sa han korthugget, bred ut kartan och låt oss ta itu med jobbet.

    Adjutanten lydde ordem snabbt och de tre männen samlades runt kartan över den normandiska halvön och Bretagne. Utanför tältet hördes inga andra ljud än dovt kanonbuller och smällandet av ett slagträ mot bollar i ett spel mellan några av männen i T-styrkan. Med dramatisk plötslighet bröt Patton tystnaden genom att drämma sitt ridspö mot kartan.

    — Major, sa han, vi har nu suttit på våra arslen på den här gudsförbannade halvön en hel månad, ända sedan vi landsteg på kusten i juni. Vi har varit här i Normandie så förbannat länge att vi börjar få kramp i röven. All right, det ska bli ändring på det nu.

    Plötsligt försvann hans Ansiktsuttryck Nummer Tre. Patton log och avslöjade en mun full av små fyrkantiga tänder.

    — Major, Tredje kommer äntligen att gå till aktion. Den första augusti brakar det loss!

    Den unge majorens hårda ansikte slappnade av.

    — Underbart, general, utbrast han med plötslig entusiasm, det var verkligen goda nyheter! Jag trodde nästan att vi skulle få sitta här hela kriget medan general Bradleys Första kapade åt sig hela äran.

    Pattons ljusblå ögon gnistrade.

    — Just det, major, det är precis så alla de höga gossarna — Brad, Ike och Monty — skulle vilja ha det, med gamle Georgie sittande här på rumpan och snurrande på tummarna medan de höstar in all ära och berömmelse.

    Hans smala ansikte hårdnade igen.

    — Men det är inte på det sättet det kommer att bli, det kan ni vara övertygad om. De trodde att de lyckats göra sig av med mig på Sicilien förra året, men innan den här lilla showen är över ska hela den förbannade världen få höra en helvetes massa mer om general George Patton junior. Okay, fortsatte han tjänstemässigt igen, det här är planerna.

    Han pekade med ridspöt på kartan.

    — I morgon bitti, om vädret, gud och Roosevelts Luftwaffe tillåter det …

    Major Hardt visste att generalen menade de amerikanska taktiska stridsflygkrafterna som hade den dåliga vanan att bomba sina egna trupper, men han nöjde sig med att småle.

    — … så kommer general Bradleys Första armé att sparka i gång en ny offensiv för att göra en utbrytning från halvön. Huvudattacken kommer att följa linjen från S:t Lo — här — till Villedieu — här — och en sekundär går i riktning mot Coutances — här. När dessa mål har uppnåtts har general Bradley för avsikt att låta sina kårer gå till anfall mot och erövra linjen längs floden See — här. Då — och först då — ska vi delta i operationerna.

    Patton tittade plötsligt upp med ett nästan grymt drag kring munnen.

    — Nå major, vilket är nu problemet enligt er uppfattning?

    Hardt, som hade studerat situationen vid fronten ända sedan han kom över med sin styrka till Frankrike två veckor tidigare, svarade omedelbart.

    Avranches, sir! Alla vägar leder dit. När vi väl har lagt beslag på den platsen, så står grinden öppen till det övriga Frankrike.

    — Riktigt — ni är med på noterna, major, svarade Patton. Men här har vi det förbannade kruxet. Min Tredje ska inte gå till aktion förrän Avranches befinner sig i våra händer. Och vad händer då?

    Patton besvarade själv sin ilskna fråga.

    — De höga gubbarna skuffar undan mig till en liten sidoshow, en framryckning till Bretagne, medan de kapar åt sig all ära och berömmelse genom att jaga nassarna rätt över Frankrike och sen intar Paris och hela det övriga klabbet. Men förbanne mig, det tänker jag inte gå med på — det hela är ett påhitt av den där lilla cockneyn Montgomery …

    General! insköt adjutanten överste Codman ängsligt. Glöm inte att han är er överordnade!

    Patton lugnade ner sig, även om hans magra kinder fortfarande var rödflammiga.

    — All right, all right, Charlie. Jag sa aldrig att han måste sitta ner när han pissar, eller hur?

    Han log ett ögonblick åt sitt egen skämt innan han fortsatte.

    — Nå major, det ser ut som om allting är beroende av erövringen av Avranches. Men vad skulle hända när Tredje blir operativ om inte bara Avranches befinner sig i vår besittning utan också bron över Pontaubault — här! Besatta av en enhet ur Tredje Armén!

    Patton gjorde ett uppehåll.

    — Hur menar ni, sir?

    — Jag menar, major, att då man väl kommit över bron vid Pontaubault så grenar vägnätet ut sig åt söder, den saken är klar, men det går också rakt österut. Vad som nu skulle kunna hända är följande: vissa enheter ur Tredje skulle kanske kunna tränga sig fram mellan general Bradleys trupper vid Avranches under föregivande att de ingår i min drive söderut in i Bretagne.

    Han hejdade sig ett ögonblick.

    — Men det skulle också kunna hända att några av de där enheterna kanske skulle kunna förirra sig och fortsätta österut i stället för åt söder? Och då skulle de där enheterna kanske kunna bli inblandade i såna förbannade strider att general Bradley inte kunde dra tillbaka dem utan att åstadkomma ett helvetes hål i sin egen front. Så …

    — … så Bradley skulle bli tvungen att låta Tredje ta del i driven österut, fullföljde major Hardt meningen upprymd vid tanken på vad hans befälhavare menade.

    Patton tittade på Codmans bleka ansikte med spefull beundran.

    — Var det inte det jag sa, Charlie, att det inte fanns några dumskallar i T-styrkan, flåsade han förnöjd. De där gossarna är verkligen smarta. De fattar galoppen med en gång! Tvärt på momangen!

    — Men general, insköt major Hardt medan general Patton förväntansfullt grinade åt honom, fågelvägen är det ungefär sju åtta mil mellan vår armés nuvarande position och bron över Pontaubault — och efter vad jag hört av arméns underrättelsetjänst G-2, så befinner sig en hel helvetes SS-kår där — en pansarbrigad till råga på allt. Vilken av våra bepansrade enheter, sir, skulle ha kraft nog att möta ett sånt motstånd, även om den lyckades ta sig fram i tid? Jag menar — innan general Bradleys gossar hann ta sig dit …

    Han hejdade sig tvärt, eftersom han av den plötsligt ondskefulla blicken i Pattons ljusblå ögon redan visste vilket svar han skulle få.

    Er, svarade Patton enkelt.

    — T-styrkan, sir?

    — Just det, major. Ni och era pojkar är den bäst tränade lätta pansarenheten jag har. Ni har tjänstgjort hos mig sen Kasserine. Ni vet hur jag tänker och vad för sorts krig jag tycker om att föra.

    — Men sir, protesterade major Hardt, vi har inte tillräckligt stor styrka för att hålla den där bron, även om vi lyckades slå oss fram de där sju åtta milen. Hur som helst, general, så är vi en rekognosceringsenhet.

    Han ryckte en smula hjälplöst på axlarna.

    — Jag menar, jag uppskattar det ärofulla uppdraget, men med den lilla styrka jag har är jag rädd för att jag kommer att göra er besviken.

    Patton kände sig rörd. Han sträckte ut sin hårda hand och lade den på Hardts axel.

    — Ni kommer inte att göra mig besviken, sa han rörd. Ni har aldrig svikit mig tidigare och det kommer ni inte att göra den här gången heller. Ni förstår, fortsatte han vädjande, det är inte styrka jag behöver för den här operationen, det är hjul — förbannat snabba hjul! Och, major, er enhet är den enda i hela min armé som har den snabbheten.

    Han hejdade sig ett ögonblick.

    — Vill ni göra mig den tjänsten?

    Hardt nickade långsamt med sitt vanställda huvud och undrade i sitt stilla sinne vad det egentligen var som han hade gett sig in på.

    — Okay, min son, det är så här jag vill att ni ska göra, fortsatte Patton ivrigt som om han vore rädd för att T-styrkans chef skulle ändra sig om han inte rappade på. Jag vill att ni …


    En halvtimme senare visste major Hardt vad hans chef väntade sig att han skulle göra, och förvirrad och en smula skrämd frågade han med dämpad röst:

    — Och dead-line, sir, när är det? När väntar ni er att jag ska ha besatt den där bron?

    — Jag vill att mina gossar ska ta sig över den trettionde. Exakt sju dagar från i dag, Hardt.

    T-styrkans chef begrundade upplysningen under tystnad. Patton teg som om han väntade sig en kommentar, men det kom ingen.

    Utanför tältet sjöng Limey, T-styrkans brittiske radiotelegrafist, på sin grötiga cockneydialekt: »Fram kom spindeln, satte sig vid henne, drog fram sin gamla bazooka och det här är vad han sa: Grabba tag om den, runka på, grabba tag … »

    — Major Hardt, det var en sak till.

    — Sir?

    — Ni inser väl, att det inte bara är tyskarna som ni får slåss mot på det här uppdraget?

    Den yngre mannen tittade förbryllad på honom.

    — Vad menar ni, sir?

    — Jag menar att när ni väl har tagit den där bron, så kommer ingen att vara intresserad av hur ni kom dit eller vem som gav er uppdraget. Men om ni misslyckas, major, så kommer skiten att hamna i fläkten och toppgubbarna kommer att skrika halsen av sig. De kommer att vilja veta vem det var som beordrade er att bryta general Bradleys dead-line för Tredje Arméns operativa aktion.

    Patton kastade en snabb blick på överste Codman.

    Adjutanten fattade omedelbart galoppen. Snabbt plockade han upp sin hjälm och gick ut medan han viskade: Lycka till, Hardt! och lämnade de bägge männen ensamma så att hans chef kunde avsluta resten utan några vittnen.

    — Gosse, jag hatar att göra så här mot er och det är helt mot min egen vilja men om ni misslyckas och toppgubbarna vill veta vem som gett order om det här uppdraget, så kommer ert svar att bli — ingen!

    Han tittade menande på den yngre mannen och hans smala ansikte blev plötsligen mycket hårt.

    — Major Hardt, vad mig beträffar så har ni handlat helt på eget bevåg. Jag skulle inte vidkännas er — och ni förstår vad det innebär, eller hur?

    Major Harry Hardt nickade långsamt.

    — Ja sir. Ohörsamhet mot given order — och jag antar att det skulle leda till att jag blev ställd inför stor krigsrätt, inte sant sir?

    General Patton klämde häftigt ner sin glänsande hjälm på sitt vithåriga huvud.

    — Ja, morrade han och slog med ridspöt mot sin stövel. De skulle ta er med hull och hår.

    Och därmed gick han.

    2

    För major Hardt hade T-styrkan fötts den dag 1943 på militärsjukhuset i Alger då den judiske läkaren med mjuka händer varsamt tagit av de bandage som täckte det fruktansvärt brända huvudet.

    — Nåväl, major, sa han, vi räddade i alla fall era ögon, men …

    Han fullföljde inte meningen, men den första fasaväckande blicken i sjukhusets spegel som avslöjade den vanställda skalpen var mer än tillräcklig.

    Ögonblicket efter att han pepprat tysken med eldkastaren med en salva ur sin kulsprutepistol, hade den svedande, allt förtärande blå flamman skalat av hans hjässa som om han blivit skalperad med en blåslampa. Nu, vid tjugoåtta års ålder, var han vanställd för livet.

    — Vi kan skaffa er en speciell peruk, major, förklarade doktorn snabbt när han såg den dödsförskrämda blicken i Hardts ögon Det finns helt fantastiska arabiska …

    — Jag vill inte ha någon peruk, doktorn, hade han brutalt avbrutit. Jag vill veta varför i helvete mitt kompani tilläts promenera rätt in i den tyska fällan utan att minsta förbannade spaning hade utförts!

    Men den judiske läkaren hade inte kunnat svara på den frågan. Det hade inte heller någon av officerarna på Ikes högkvarter på Hotel S:t Georges i Alger kunnat. Svaret hade han till sist fått av en av överkommandots brittiska rådgivare, en veteran i Montgomerys Åttonde Armé i den västra öknen.

    — Vi har Phantom-spaningen för långdistansrekognoscering, gamle gosse, hade den brittiske majoren påpekat vid en drink på officersklubbens bar.

    Phancom-spaning? hade han undrande utbrustit.

    — Ja, en grupp snabba, lätt bepansrade vagnar med bästa tänkbara radioutrustning för långdistanskommunikationer, som kan rapportera tillbaka direkt till arméöverbefälhavaren.

    Major Hardt hade visslat tyst mellan tänderna.

    — Direkt till arméöverbefälhavaren, hade han tankfullt upprepat och insåg omedelbart vilken enorm fördel det var att ha en direkt linje från fronten till toppmannen utan den sedvanliga omvägen och långsamheten.

    Men om major Hardt insåg fördelen med en sådan utrustning för den gröna amerikanska armén som långsamt fann fotfäste i Afrika, så var det ingen annan som gjorde det innan slutligen den nya befälhavaren för den amerikanska Andra Kåren, George Patton, anammade idén på sitt vanliga entusiastiska sätt.

    — Men vad tänker ni kalla er nya enhet, major? hade han frågat på sitt högkvarter i Djebel Kouif. För helvete, ni vet väl att det inte finns någon amerikansk arméutrustning för ett sådant kompani som ni föreslår, major!

    Han hade tittat på major Hardts skalliga hjässa och maliciöst frågat:

    — Kanske Hårlöse Harrys Häst, va?

    Major Hardt hade blivit knallröd i ansiktet och skakat på huvudet.

    — Nej, general — T-styrkan.

    — T-styrkan? utbrast generalen undrande.

    Nu var det major Hardts tur att grina.

    — Man kan ju säga att T står för »taktisk». Men det gör det inte. Varenda general som jag framlagt min idé för har bara skakat på huvudet och sagt: »Ingenting att tänka på, major. Det är en tuff tutte, det vet jag, men om ni inte gillar det, major, så kan ni gå och söka upp kaplanen.»

    Han hade suckat djupt.

    — Under de här senaste fem veckorna, general, har jag hört det där förbannade soldatuttrycket »tuff tutte» så helvetes ofta att det står mig långt upp i halsen. Så om vi ska sätta upp en sån där tuff enhet kan vi lika gärna redan från början ge den det rätta kodnamnet: T-styrkan.

    — Tuff tutte, T-styrkan, hade Patton fundersamt sagt

    Enjoying the preview?
    Page 1 of 1