Ta Tobruk!

By Leo Kessler

Ökenräven general Rommel lovade överste Donath ett riddarkors om han hjälpte honom att besegra britterna vid hamnstaden Tobruk i Libyen. När Donaths män landsteg i huvudstaden Tripoli var de 800 till antalet. Det skulle bli en enkel match. Men Tobruk var svårare att inta än Rommel hade räknat med och överste Donath fick sitt kors till slut. Fast det var gjort av trä ...-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Feb 14, 2018
• ISBN: 9788711773345

Book preview

Första kapitlet

Överste Gustav Donath stirrade ut mot det gnistrande vita ljuset som silade in genom persiennerna till det tillfälliga orderrummet, och han lyssnade bara med ett halvt öra till det upphetsade pladdret från de nyligen anlända officerarna, som såg bleka ut i jämförelse med de svartmuskiga, solbrända italienarna.

Klockan var bara halv åtta på morgonen, men Tripoli var redan kvävande het. Himlen glödde som en masugn.

Mitt emot Afrikakårens högkvarter satt stadens medelklassinvånare på sina balkonger i blommiga pyjamasar och morgonrockar och smuttade på sitt mintté medan svetten forsade ner över deras feta bruna ansikten. Trasiga pojkar satt i rännstenarna och slevade i sig vita bönor från en tallrik – deras enda frukost – medan en skäggig bonde i smutsig klädnad rappade med sin käpp över ryggen på sin överlastade, magra åsna av gammal vana.

Den store blonde översten torkade svetten ur pannan med en stor, blommig näsduk och skakade på huvudet. Två veckor tidigare hade han frusit arslet av sig i en iskall barack strax utanför Berlin, där kråkorna till och med frös till döds i de avskalade träden – här kände han sig som om han bodde och levde i ett stort turkiskt bad. Skulle hans bataljon, 8:e Kulsprute, alla stora, blonda ynglingar från Nordtyskland liksom han själv, klara av att slåss i sådana temperaturer?

– Mina herrar! En grötig, schwabisk röst, fylld av beslutsamhet och auktoritet, skar in i hans tankar. God morgon allesammans!

Överste Donath vände sig om när de andra officerarna i det stora kvava rummet, italienare och tyskar, gick upp i enskild ställning och stirrade på den undersätsige men magre generalen, som stod i dörren. Automatiskt stämde han in i deras »God morgon, herr general» medan han bedömde sin nye chef. Så detta var alltså den legendariske Rommel, vars 7:e Pansardivision hade lett fälttåget genom Frankrike till Engelska Kanalen sommaren innan. (Se »Spökdivisionen» (Victory nr. 297)) Han var som skapt för rollen. Helt flärdfri, inte preussiskt reserverad. Hans klarblå ögon. glänste av ren ambition och hans kraftiga haka med sin grop tydde på extrem framåtanda och envishet. Den här mannen var den borne ledaren.

Befälhavaren för den nybildade Afrikakåren, general Rommel, antydde med en handrörelse att officerarna kunde slappna av och skred myndigt fram till den stora kartan över Nordafrika, följd av den spenslige general Streich, chefen för 5:e Lätta Divisionen.

Så vände Rommel sig om och sa utan någon introduktion: – Mina herrar, 5:e Lätta Divisionens stridsvagnar står nu beredda i Tripoli. Vi står inför två uppgifter. Först och främst ska vi stoppa upp britternas inmarsch i Tripolitanien – våra pansarbilar har redan nått fram till italienarnas framskjutna ställningar vid Stora Syrten vid El Agheila och kommer utan tvekan att ingjuta lite kampanda i våra kära allierade.

Han blängde på de närvarande italienska officerarna, men det fanns ingen värme i hans blick. Överste Donath kunde gissa varför. Enligt de tyska officerarna som hade anlänt till Tripoli hade italienarna till och med tagit av sig stövlarna för att kunna springa sin väg fortare när britterna väl hade gått över gränsen från Libyen och in i Tripolitanien. Rommel hade ingen stor tilltro till sina »kära allierade».

– Vi ska rädda Tripolitanien från engelsmännen, fortsatte Rommel. Vi ska hålla dem stången! Han gjorde en kort paus, knöt nävarna och skakade dem som om han personligen ville kasta sig över britterna. Vad mera är… vi ska gå över på offensiven!

Hans tillkännagivande fick den effekt han otvivelaktigt hade avsett. Det hördes ett flämt av överraskning från de tyska officerarna, som några sekunder senare åtföljdes av en liknande yttring från italienarna, när hans ord väl hade blivit översatta åt dem.

Donath rynkade pannan. De flesta i den nya kåren hade inte varit i Tripoli mer än ett par dagar. Frånsett att de måste vänja sig vid den mördande afrikanska hettan, hade de utrustning att packa upp, fordonen måste förberedas för ökenkrig, vattenförsörjningen planeras – tusen och en saker måste åtgärdas innan trupperna kunde ge sig iväg in i öknen. Rommel levde redan upp till sitt rykte som en hänsynslös, överenergisk general, för vilken målet kom i första hand och inte hans män.

– Mina herrar, fortsatte Rommel, utan att verka förmäten tänker jag tala om för er vad krigföring i öknen handlar om. Nämligen detta: Mellan Tripoli och libysk-egyptiska gränsen finns det inte en enda ställning som inte kan omringas. Öppen öken hela vägen. När väl pansar tränger in i den öknen, finns det inget infanteri i världen som kan hålla sina ställningar mellan den och havet. I varje fall inte länge. Fienden måste dra sig tillbaka om han inte vill bli avskuren, och det måste han fortsätta med tills angriparen kör slut på bensinen, kör sönder sina fordon, eller förlorar initiativet och följaktligen förlorar kontrollen över det hela.

Rommel stirrade oförskräckt på dem. – Det är min avsikt att min Afrikakår aldrig kommer att förlora kontrollen, för den kommer att anfalla och åter anfalla! Han hamrade med en knuten näve i sin andra handflata för att understryka sina ord: Anfalla!

Så snurrade han runt och slog till kartan med sin flugsmälla.

– Tripoli, mina herrar! Han smällde till kartan ännu en gång. Det brittiskbesatta fortet vid Mekhili. Vårt mål!

Överste Donath svalde hårt. Mekhili låg bara fyrahundra kilometer därifrån, fågelvägen! General Erwin Rommel var inte bara djärv och ärelysten.

Det verkade som om han var galen också.

*

---

Det var midnatt samma dag. Bakom 8:e Kulsprute-bataljonens ställningar på den uttorkade saltbädden intill havet sov Tripoli. Men det vankades ingen sömn i bataljonslägret. Hela den långa, brännande heta dagen hade de blonda ynglingarna från Berlin slavat – kontrollerat sina Spandausprutor, fyllt på ammunitionsbanden, lastat sina lastbilar och halvbandvagnar med utrustning och proviant och fyllt stridsvagnarna till brädden med bensin. Svetten forsade om deras plågsamt röda kroppar.

Det var nästan klara nu.

En trött, rödögd överste Donath gick från fordon till fordon med kontrollbrädet i hand och försäkrade sig om att ingenting hade blivit bortglömt. Under sina tjugofem år som soldat hade han aldrig utkämpat ökenkrig, men han hade hört tillräckligt om det för att veta att ett misstag beträffande antalet vattendunkar per fordon eller antalet salttabletter per man mycket väl kunde innebära rena katastrofen i den intensiva hettan som de skulle råka ut för när de väl hade gett sig iväg på sin långa marsch in i det okända.

Bakom honom stultade hans adjutant, »Handen» Freud, fram genom den tunga sanden, och hans fräcka ögon följde varenda rörelse hans avhållne chef gjorde. Freud gav sitt eget personliga godkännande så snart ett fordon hade blivit nöjaktigt kontrollerat genom att smälla sin trähand mot låret och morra:

– Jaha, era gröngölingar, ni kan fortsätta.

Så trött han var, skulle överste Donath flina. Den store drummeln uppförde sig som om det var han som var befälhavaren och inte en vanlig vicekorpral.

Slutligen var Donath klar. Tillsammans med »Handen» Freud satte han sig på huk baktill på sin befälshalvbandvagn och smuttade på det kalla surrogatkaffet och rökte och summerade den långa dagens händelser och undrade vad framtiden hade i sitt sköte åt honom, medan natten utanför var som en scen ur en romantisk UFA-film: sanden som glänste som silver i månskenet, de makalöst klara stjärnorna, palmbladens mörka linjer och de nu tysta fordonen som såg ut som om de hade pudrats av frost.

– Vad tänker man på, överste? frågade »Handen» med fortroligheten hos en man som hade tjänstgjort under Donath sedan 1931 och som hade tagit mot den vilda eldskuren från en polsk kulspruta utanför Warszawa 1939 och därmed räddat överstens liv men fått sin egen hand avsliten.

– På morgondagen och det som kommer att hända.

– Samma som alltid, muttrade »Handen». Det blir generalerna som får medaljerna och befordran och det blir harvarna som får sina dumma huvuden bortskjutna. Det har alltid varit så.

– Du har inte mycket till övers för dina överordnade officerare, hör jag, »Handen».

Den store berlinaren ryckte lätt på axlarna. – Jag kan både ha och mista dem.

– Men varför… Donath hann aldrig avsluta sin fråga. »Handen» hade plötsligt lagt pekfingret på sin friska hand över läpparna som tecken på tystnad och hans långa, magra ansikte hade blivit spänt.

– Vad är det? Donath formade ljudlöst frågan med läpparna.

– Där ute… det är någon som stryker omkring där ute.

Donaths första reaktion var att säga att det antagligen var en av de där hårlösa hundarna som hade strukit runt i utkanterna av lägret ända sedan mörkret föll på, men i nästa ögonblick uppfångade han en doft av den typiska arabiska kroppslukten som han redan hade lärt sig känna igen under den korta tid de hade varit i Afrika. Det var ingen hund som strök omkring där ute utan en människa!

Han drog tyst sin pistol ur läderhölstret och reste på sig. »Handen» följde efter på tåspetsarna med sin handprotes lyft som en klubba.

– Nu! röt Donath.

De hoppade samtidigt ut från halvbandvagnen och ner i den mjuka sanden. Den magre infödingen i smutsig vid klädnad som hade krupit ihop intill en hög med tomma bensindunkar for upp och vände sig om för att fly. Han kom inte långt. »Handens« protes träffade honom i nacken och han hamnade raklång sprattlande i sanden. I nästa ögonblick hade överste Donath placerat en tung stövel i ryggslutet på honom medan han fräste:

– Kvickt, »Handen«, få hit Teniente Questa. Jag vill ställa några frågor till vår svarte lille vän här.

Questa, den italienske tolken vid 8:e Kulsprute-bataljonen kom rusande över sanden. Med sin uppblåsta bröstkorg och hakan uppskjuten i luften var han en omedveten parodi på Il Duce, den italienske diktatorn Mussolini.

– Till er tjänst, överste, sa han och gjorde en oklanderlig honnör. Vad önskar ni få veta?

Den tyske översten dolde ett leende åt den unge italienarens högtravande tyska. Han förklarade snabbt vad som hade hänt och tillade: – Jag tror att han är en tjuv. Annars skulle han ha tagit reda på det han var ute efter och gett sig iväg igen. Jag vill veta varför han strök omkring där ute.

– Omedelbart, överste, sa Questa med ett blänkande vitt leende och blixtrande ögon.

Han vände sig mot den trumpne araben och gav denne tre snabba slag i ansiktet.

– Hallå där, protesterade »Handen». Är det inte meningen att ni ska ställa frågan först och sedan klippa till honom, om han inte svarar?

Donath rynkade på ögonbrynen åt sin adjutant.

– De är envisa svin, araberna, sa Questa mellan sammanbitna tänder och utan att vända sig om. Det enda de respekterar är våld, överste.

Han slog sin knytnäve rakt över arabens krökta näsa och fräste något på arabiska. När fången inte svarade med detsamma, drämde Questa knytnäven i ansiktet på honom än en gång. Blod började sippra ut ur näsborrarna och han mumlade någonting, surmulet och tveksamt. Questa skakade på huvudet som om han inte trodde på honom och slog till araben ännu en gång.

– Han ljuger, den horungen, fräste han över axeln. Det gör de alltid till att börja med. Men inte för Teniente Questa!

Han lät handen falla ner på den blänkande lilla Berettapistolen han hade vid midjan. Arabens ögon spärrades upp av fruktan. Ord började forsa ut ur munnen på honom, medan Questa stirrade på honom med ett hotfullt leende över sitt svartmuskiga, stiliga ansikte. Till sist tystnade araben igen, andtruten av ansträngning. Questa översatte:

– Han säger att han tillhör ökenfolket… Han skickades in i staden för två dagar sedan… Det har talats om en stor tysk general… Han menar otvivelaktigt general Rommel, överste… Han ville ta reda på när denne store tyske general, som han kallar honom, kommer att lämna Tripoli. Det var därför han gömde sig här… Ni skulle förse honom med den upplysningen, överste. Questa log… En spion med andra ord.

Donath gillade inte italienarens leende. – Men vem tusan var det han spionerade åt, Questa? Det är det jag vill veta, karl!

Questa drog fram sin Beretta och öppnade säkerhetsspärren. Han verkade inte ta minsta notis om den argsinta tonen i överstens röst. – Är det inte uppenbart, överste? sa han i vanlig samtalston och drog tillbaka hanen medan fången stirrade på honom med ögonen vidöppna av fasa.

– Nej, det är det förbanne mig inte!

Questa kramade avtryckaren nästan försiktigt. Den hårda, torra knallen från pistolen och arabens gälla skrik av smärta flöt ihop. Så stapplade araben bakåt ett par meter och