Sista striden

By Charles Whiting

Andra världskriget har äntligen tagit slut och världen hämtar andan. Men för Patton och hans soldater är kommunisthotet minst lika reellt nu som under ett brinnande världskrig ...Kriget må vara slut, men kommunisterna har fortfarande fart under skorna. Detta kan inte den mytomspunna generalen blunda för. Patton ignorerar vapenvilan och skickar in sina benhårda soldater i T-force på rysk mark med en enda order: skjut för att döda. Kommunisterna ska förgöras och det ska ske snabbt! -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Jan 2, 2018
• ISBN: 9788711773512

Book preview

1

Den dammiga amerikanska halvbandvagnen stannade med ett skramlande. Med en suck av lättnad vred Hjulet av tandningen. Bakom honom stannade de övriga fordonen i amerikanska Tredje arméns T-styrka på den glänsande vita vägen, som ledde till tjeckiska gränsen. De stannade framför gruppen av befälsfordon, som stod där skyddade av en ring av luftvärnsbandvagnar. Männen i T-styrkan lutade sig tacksamt tillbaka på sina säten. Det hade varit en lång förmiddag.

Major Hardt, chefen för denna elittrupp, hoppade ner från sin halvbandvagn och gick med strama steg fram till officerarna. De stod samlade kring den reslige, elegante armébefälhavaren vars lackerade hjälm med tre jättestora stjärnor glänste i vårsolen.

General George Patton fick syn på Hardt och log brett. Hardt gissade att generalen var på gott humör vid tanken på det nya fälttåget in i Tjeckoslovakien.

— Nå, ropade han med sin gälla röst genom dånet från en division Mustanger, som kom svepande högt uppe i den klarblå skyn, hur ser det ut där uppe?

Major Hardt gjorde honnör och torkade bort vägdammet ur ansiktet.

— Rena vansinnet, sir. Hela tyska fronten är i upplösning. SS-divisioner, kosacker, rumäner och ungrare — de flyr hals över huvud för ryssarna. De tjeckiska motståndsmännen knäpper dem ur bakhåll, och själva skjuter de på varann. Vi blev beskjutna två gånger. Inget allvarligt. En grabb blev lätt skadad bara.

— Reguljära tyska trupper?

— Nej, sir, tyska armén har fått nog. Inte ens SS slår tillbaka längre. Antingen var det några tjeckiska motståndsmän som inte såg att vi var amerikaner, eller också var det några av de tyska Varulvarna vr hört talas om på sistone.

— En skock dumma tyska barnungar i kortbyxor, fnyste Patton föraktfullt. Men Prag då?

— Vägen fram till huvudstaden ligger helt öppen, sir. Tjeckerna själva har tagit över alla förstäder. De bara väntar på vårt intåg. Invånarna i Prag är beredda att ta emot Tredje armén.

Patton slog sig upprymt på stöveln med ridpiskan och vände sig till sin stab.

— Hörde ni det, mina herrar? Prag ligger öppen för oss, klar att intas. Precis vad jag förutspådde.

Ännu en division Mustanger på väg mot den nya fronten dånade över dem i trädtoppshöjd, men general Patton märkte det inte ens.

— Okay, vi hann inte ta Berlin och inte heller Wien, fortsatte han. Klantskallarna i högkvarteret har inte fattat att man inte får vara undfallande mot ryssarna. Men vi ska sannerligen inte ge dem Prag också. Om Gud vill och turen håller i sig, ska Tredje armén vara i Prag vid den här tiden i morgon. Han flinade plötsligt. För helvete, vem skulle kunna stoppa mina grabbar? Tjeckerna är våra allierade, och deras fruntimmer är inte förbjuden frukt som fruntimren i Tyskland.

Stabsofficerarna flinade. Tredje arméns sexsvultna mannar skulle kämpa sig fram till Prag oavsett vilket motstånd de mötte, enbart drivna av tanken på att få kasta sig i sänghalmen tillsammans med någon mullig och läcker tjeckiska.

Pattons leende försvann lika snabbt som det kommit.

— Coman, röt han till sin skrattande adjutant, lägg av det där jävla flinet och ring upp general Bradley. Ögonblickligen!

---

Patton rapporterade kortfattat om förberedelserna för sin chef general Bradley, som satt i det fjärran Frankfurt, och han avslutade:

— Brad, mina främsta styrkor står tretton mil från Prag. Vägen ligger helt öppen. Jag har larmat Fjärde pansardivisionen, och de är ivriga som tusan att komma i väg. Fan, de kommer att meja ner det som är kvar av tyskt motstånd utan några som helst problem.

Men den försiktige före detta infanteristen, som nu förde befälet över de amerikanska landstyrkorna i Europa, var inte lika pigg på tanken att inta den tjeckiska huvudstaden som hans underordnade.

— Hör på här, Georgie, sa han på sin släpiga Missouridialekt, du känner väl till överbefälhavarens instruktioner? Amerikanska armén får inte gå längre in i Tjeckoslovakien än till Pilsen, tio mil från Prag. Ike vill inte att våra trupper ska ryka ihop med Röda armén, som närmar sig österifrån.

Patton svor för sig själv.

— Brad, sa han bönfallande, låt mig försvinna för bara en dag. Jag bryter alla kommunikationer. Säg till Ike att du inte kan få tag på mig. Sen rapporterar jag att jag har tagit Prag. Patton skrattade och fortsatte: Från en telefonkiosk på stora torget i stan. Vad kan Ike göra då? Låta tyskarna ta över staden på nytt?

Men Bradley var orubblig.

— Femte och Tolfte kåren ska göra halt vid en tänkt linje som går genom Pilsen, Georgie. Dessutom får du inte på några villkor rekognoscera längre in än åtta kilometer nordost om Pilsen. Ike vill inte ha några internationella förvecklingar. För helvete, Georgie, det här kriget mot tyskarna är i stort sett slut. Vi vill inte gärna råka i krig med ryssarna om ett litet jävla land som Tjeckoslovakien.

— För guds skull, Brad, skrek Patton ilsket, vad spelar det för roll vad de där förbannade ryssarna tycker. Vi lär få slåss mot dem i alla fall förr eller senare. Det är väl lika bra att få det gjort nu, när vår armé är intakt och kan skicka tillbaka ryssarna till Ryssland på tre månader. Vi kan klara det på egen hand, och om vi behöver hjälp kan vi skicka tyskarna på dem. De hatar dem precis lika mycket som jag.

Patton hejdade sitt ordflöde för att andas. Han var iliröd i ansiktet av ilska.

— Lägg av med det där pratet, din idiot! röt general Bradley chockad i andra änden. Ryssarna kan mycket väl avlyssna oss på kortvågen. Sånt där prat kan starta ett krig till, fattar du inte det?

Men Patton vägrade att vara tyst. Han kunde se dammolnen från de första Shermanstridsvagnarna i Fjärde pansardivisionen, när de startade sin färd mot Pilsen. Om de bara fick klartecken skulle de rulla in i Prag som segrare inom tjugofyra timmar.

— För helvete, Brad, låt oss börja kriga med ryssarna nu. Ge mig ett par dar i Prag, och jag ryker ihop med de där röda jävlarna tillräckligt många gånger för att folk där hemma ska börja skrika efter krig med ryssarna. Du behöver inte bli inblandad i det över huvud taget om du är så jävla skraj. Låt bara mig ta hand om det.

— Georgie! skrek Bradley i andra änden. Han trodde inte sina öron. Du måtte vara galen! Anfalla ryssarna! Var i helvete får du såna idéer ifrån? Hör på här nu, sa han innan Patton hann protestera. Tredje armén får inte gå längre än till Pilsen. Hör du det? När ni kommer till Pilsen är kriget över för er del. Uppfattat?

— Men …

— Det finns inga men! fräste Bradley. Vid Pilsen är det stopp för general George S. Patton. Med de orden slängde han på luren.

Patton vände sig långsamt till sin väntande stab. Han skakade på huvudet.

— Nej, mina herrar, förklarade han tyst. General Bradley vägrar låta oss ta Prag. Han suckade. Det är alltså fritt fram för ryssarna.

Han satte på sig sin hjälm och gick med sluttande axlar tillbaka till den väntande jeepen, som skulle köra honom till Pilsen. Stabsofficerarna följde efter med dystra miner.

För ett ögonblick stod major Hardt och tittade efter dem. Det såg ut som om Pattons krigardagar var över. Så tog Hardt sig samman. T-styrkan skulle behövas för att leda färden till den tjeckiska staden. Man visste aldrig vad Varulvarna kunde ta sig till med i bergen.

— Okay, Hjulet, då kör vi, sa han till den kortväxte före detta taxichauffören från New York, som varit hans chaufför ända sedan han organiserade sin T-styrka i Nordafrika 1942.

— Vart ska vi, skipper? frågade löjtnant van Fleet, hans ställföreträdare.

— Pilsen, ropade Hardt genom dånet från motorerna som gick i gång.

— Och sen?

— Ingenstans! Där är det stopp. För Tredje armén är kriget slut när vi kommer dit.

— Ta mig i häcken! skrek Limey, T-styrkans radiotelegrafist upphetsat på sin cockneydialekt, medan bandvagnen rörde sig framåt på vägen till Pilsen. Fred på gång!

2

Tredje armens pansartrupper, ledda av T-styrkan, kom fram till den tjeckiska ölstaden Pilsen samma kväll. Men general Patton såg inte de lyckliga ansiktena och blommorna som tjeckerna kastade i deras väg. Och han hörde inte deras glada rop åt befrielsen från sex års nazistförtryck. För honom var det här krigets sista dag. Han var närmare sextio år, och han visste att trots hans många segrar under de sista elva månaderna var det åtskilliga inflytelserika människor i Europa och Washington som inte gillade honom. De skulle åberopa hans ålder som skäl för att hindra honom från att få ett nytt aktivt befäl i Stilla havet.

— Fan, Hardt, det ser ut som om jag skulle få dö i sängen trots allt, sa Patton till chefen för T-styrkan, när han kom in på det hotell som skulle bli hans högkvarter under de närmaste dagarna. Han skakade trött på huvudet. Som nån jävel som knullat ihjäl sig på ett horhus, tillade han.

Hardt undvek att le åt Pattons färgstarka ordval. Han visste hur den gamle generalen måste känna det. Kriget hade tagit slut alltför tvärt för honom, och besvikelsen hade tagit hårt på honom.

— Jag älskar kriget, började Patton. Freden kommer att bli ett helvete för mig …

— General!

Det var överste Codman.

— Vad är det, Charley?

Codman gjorde en gest mot den lilla skaran av män som kom in i hotellvestibulen. De var klädda i Röda arméns mörka uniformer.

— Vad är det för några? frågade Patton omtumlad över att få se ryssar i denna så nyockuperade tjeckiska stad.

— En kontaktgrupp från Första ukrainska armén som närmar sig Prag österifrån, viskade Codman. Bjässen med alla medaljerna är general Ulanov, gruppens språkrör. Han vill dricka ett glas med er och redogöra för ryssarnas närmaste planer, Bara för att det inte ska bli några stridigheter mellan deras män och våra när Röda armén kommer fram till Pilsen.

Patton såg på den kraftige, skallige ryske generalen, vars rock var täckt av medaljer, medan Ulanov i sin tur betraktade honom med små, grisaktiga ögon. Pattons ansikte klövs av ett elakt grin, förbehållet dem han avskydde mest.

— Säg åt den ryske jäveln att jag hellre skär halsen av mig än dricker ett glas med honom. Be honom dra åt helvete!

Codman bleknade.

— Förlåt, sir, men det kan jag inte göra.

Och det behövde han inte heller, för Ulanov hade fattat hur det låg till. Han bugade sig stelt och gick snabbt därifrån med ilskna steg, följd av sina förbryllade officerare.

Hardt flinade. Och medan Codman skyndade efter ryssarna för att hjälpa dem med inkvarteringen, började även han gå mot dörren. Men Pattons gälla röst hejdade honom:

— Och vart tusan är ni på väg då, major?

— Jag tänkte gå och lägga mig, sir.

— Varför det? fnyste Patton. Jag behöver sällskap.

Ni får vänta ett tag. Gå upp till mitt rum, så hittar ni en flaska whisky där. Ta med den och en handfull cigarrer till mitt arbetsrum. Där ska vi dricka upp whiskyn och röka upp cigarrerna — och sen kan ni gå och lägga er. Det är en order, major!

Hardt smällde ihop klackarna. All trötthet var som bortblåst. Han visste att det inte tjänade något till att opponera sig mot Tredje arméns befälhavare.

---

Utanför hade glädjeropen dött ut och ersatts av smällarna från handeldvapen. Det var de tjeckiska motståndsmännen som firade segern med att skjuta med sina nyerövrade tyska vapen. Mitt i alltihop hördes också de amerikanska soldaternas sluddrande skrän. Fulla av öl hade de nu gett sig ut på jakt efter fruntimmer. Ingen brydde sig om Eisenhowers order om att ingen fick ha något samröre med befolkningen här.

Patton pekade med cigarren mot fönstret.

— De kan få hållas i