Det stora slaget

By Charles Whiting

Under Andra världskrigets slutskede tillgriper de tyska arméerna mer och mer desperata och brutala åtgärder för att vända krigslyckan.I Frankrike har staden Metz intagits av tyska trupper och de allierade inleder Operation Åskviggen i ett försök att befria staden och säkerställa General Pattons fortsatta segerrika avancemang mot Tyskland.Operation Åskviggen slutar i katastrof och T-styrkan skickas in för att slå ut hjärtat i tyskarnas försvar; de fyra batterier med stora kanoner som omöjliggör vinst för de allierade. Men T-styrkan står även inför en annan utmaning; efter de många förlusterna vid Pontaubault-bron krävdes nya rekryter och General Patton ifrågasätter om de är redo att ta sig an detta livsfarliga uppdrag. Det stora slaget är den andra delen i serien om T-styrkanSerien om specialgruppen T-styrkan utspelar sig under Andra världskriget och följer den hemliga gruppen när de tar sig an livsfarliga uppdrag.

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Mar 16, 2018
• ISBN: 9788711773352

Book preview

1

— Okay, general, nu kommer de, förklarade den prydlige adjutanten med Bostonaccenten ivrigt.

General Patton, som stod på motorhuven till den blankpolerade jeepen, ställde in sin kikare. Regnet droppade från kanterna på hans lackerade hjälm, som var prydd med tre överdimensionerade generallöjtnantsstjärnor i silver.

— Var? gläfste han.

— Där nere i gläntan, sir, till höger om vägen mot Ars-sur-Miselle.

— Försök för helvete att vara lite mer exakt! morrade Patton hotfullt.

— Klockan två, general, rättade sig adjutanten snabbt.

Han kände till gubbens häftiga humör och ville inte bli återkommenderad till infanteriet och utsättas för vad Elfte infanteriregementet nu var på väg att utsättas för.

— Har ni sett dem nu, sir?

— Tacka fan för att jag har sett dem! Vad i helvete tror ni att jag är — senil?

De två kompanierna i täten hade stannat nu när de kom ut på öppna fältet igen. Väl utspridda som de tränade infanterister de var kröp mannarna i det våta gräset, spänt stirrande på fort Driant högt ovanför dem. Det verkade som om de flesta rörde på munnen, som om de tuggade tuggummi. Men Tredje arméns befälhavare visste bättre. Efter två katastrofala försök att ta fortet den veckan så tuggade de inte tuggummi — de bad!

Fortet låg tyst och hotfullt. Det fanns inte en tysk inom sikte. För en tillfällig åskådare skulle hela scenen ha andats lugn och frid. Men Patton visste att det var en synvilla. Där uppe fanns män som också väntade på att striden skulle börja. Men med en enda skillnad: de var skyddade av ett hundra meter brett bälte av minor och taggtråd. Och som ett sista försvar hade de cirka två meter tjocka betongväggar framför sig.

Plötsligt sköt en röd signalraket upp mot den grå oktoberskyn. Stabsofficerarna runt Patton spände sig. Det var den signal som alla hade väntat på. Ett ögonblick senare brakade hela Tjugonde artillerikårens närmare sexhundra pjäser i gång med ett skrämmande dån. Tunga granater visslade över deras huvuden. Salva efter salva följde.

Sedan, lika plötsligt som den hade börjat, upphörde elden. Tystnad fyllde dalen medan röken började driva bort från den karga höjden. Under något ögonblick hände ingenting. Det var nästan som om både de attackerande och de osedda försvararna hade förtrollats av det fruktansvärda bombardemanget.

I närheten av Patton skrek överste Yuill, chefen för männen långt där borta, otåligt:

— Sätt i gång, för guds skull! Rör på benen!

Som om de hade hört det lidelsefulla ropet blåste officerarna i de främsta kompanierna i sina visselpipor. Patton kunde se hur deras kinder plötsligt buktade utåt. De gälla ljuden hördes svagt över dalen och dränktes omedelbart av rop och skrik från soldaterna, när de började komma på benen. Bakom dem startade Shermantankarna med ett vrålande. Med blå rök blåsande ur avgasrören rullade de fram mellan soldaterna och tog ledningen. Automatiskt föll soldaterna in i långa led bakom dem.

Någonstans började en tysk kulspruta hacka som en ilsken hackspett. Shermantankarna rullade vidare. Bakom dem ökade männen på stegen, ivriga att hålla sig så tätt bakom de skyddande tankarna som möjligt. Så träffades den förste soldaten. Han famlade med händerna i luften, stupade och försvann under banden på en tank. Ett huvud, snyggt avskuret från den mosade och utplattade kroppen, rullade bort. En annan soldat satte sig med glasögonen hängande på sidan av det plötsligt blodiga ansiktet. Några sjukvårdssoldater skyndade fram mot honom med en bår. Men innan de nådde fram hade soldaten tippat över åt sidan. En av sjukvårdarna tog av honom hans hjälm, körde ner hans gevär med mynningen före i det våta gräset och hängde hjälmen på kolven. Soldaten var död. Framryckningen fortsatte. Ett magpirrande ylande. Raketer med ilskna, röda gnistor efter sig fräste genom den grå luften. Stora gap visade sig plötsligt längs den första linjen av soldater. En Shermantank stannade med ett avslitet band flaxande runt, runt. En annan brakade ner i en rykande krater med de bakre banden snurrande till ingen nytta och spridande jord och grus över döda och döende.

— Herregud! skrek Yuill. Tyskarna massakrerar mina pojkar!

Patton brydde sig inte om Yuill, som var den officer som hade föreslagit operation »Åskviggen», en serie av frontalattacker mot fort Driant, tyskarnas nyckelposition i den omringade, franska staden Metz. Det var fort Driant som spärrade Pattons segerrika framryckning mot Tyskland. Han höll en ängslig blick fixerad på den andra vågen av attackerande. Skulle de fortsätta? Eller skulle de sticka svansen mellan benen och fly tillbaka nerför sluttningen, liksom deras kamrater redan hade gjort två gånger den här veckan?

Men Shermantankarna rullade nu allt snabbare framåt. På högra flanken gick en 75 mm tankkanon till aktion. En vit blixt av glödande stål sköt fram mot Driant. Patton förstod omedelbart vad det var. En pansarbrytande granat. Med ett dån, som stabsofficerarna kunde höra nästan två kilometer därifrån, slog den mot betongmuren. Den slog inte igenom, den studsade tillbaka som en golfboll; men den hade ändå en viss effekt. Anfallet rullade vidare. Angriparna kämpade sig fram genom taggtråden. Här och där fastnade en soldat som kämpade frenetiskt för att få bort taggtråden från uniformen, medan kulspruteelden, som tecknade sitt dödliga mönster i den våta jorden, kom närmare och närmare. Men andra hade redan kommit igenom. Ivrigt hoppande över granathål rusade de vidare mot fortet.

— För helvete! skrek Patton entusiastiskt och slog med ridpiskan mot de skinande blanka ridstövlarna, de kommer att klara det när allt kommer omkring!

— Jag visste att de skulle det, sir, svarade överste Yuill. Den här gången kommer inte Elfte att kunna stoppas!

En salva från en kulspruta träffade den främste kompanichefen i magen. Han flämtade till och en fosforgranat i hans bälte exploderade. Omedelbart omslöts han av gnistrande vita flammor. Inom en sekund var han en levande fackla. En underofficer knuffade honom brutalt åt sidan och ställde sig som en revolverman i en cowboyfilm med benen isär och sköt vilt mot fortet varifrån salvan hade kommit. Bakom honom förkolnade redan resterna av hans kompanichef. Nu rullade den första Shermantanken fram mot fortet. Minörer stoppade in sprängladdningar i fortets skottgluggar med hjälp av långa bambuspön. Det såg precis ut som småpojkar vilka matar kaniner. En annan Shermantank hade ställt upp sig ungefär trettio meter från fortets huvudingång. Lika lugnt som om han var hemma på skjutbanan började kanonskytten pumpa i väg granat efter granat mot porten. Den började långsamt ge efter trots att vartannat skott studsade bort som om skytten hade använt tennisbollar. Bakom tanken spände sig männen med eldkastare i väntan på att få störta in med sina fruktansvärda vapen. Patton svängde runt mot en lycklig Yuill.

— Överste, det är nog bäst att ni för fram era reserver. De kan följa upp …

Han avslutade aldrig ordern. Borta vid den grå horisonten flammade gula ljussken plötsligt upp. Det lät som om ett expresståg kom dånande. Plötsligt tycktes hela världen vara uppfylld av det där ljudet. Den första fientliga salvan landade på fortets tak. Ett par kilometer därifrån kunde Patton och hans stab känna hur marken darrade till under deras fötter. Träd, planterade för att kamouflera Driants tak, seglade upp i luften. Shermantanken utanför fortets huvudingång sveptes runt på sidan som av en jättelik, osynlig hand. De mosade kvarlevorna av vad som en sekund tidigare hade varit levande människor låg plötsligt utspridda överallt.

Patton kastade en frågande blick på överste Koch, sin säkerhetsofficer. Den gråhårige översten ryckte på axlarna. Elden från det oidentifierade batteriet hade kommit som en komplett överraskning för honom också.

Horisonten exploderade igen. De enorma granaterna slet sönder luften. Metall slog mot metall med en ihålig krasch. En Shermantank skakade till och dess kanonrör vek sig. Ondskefulla små blå lågor slickade dess pansarskal. Ett ögonblick senare exploderade den med ett fruktansvärt dån. När röken skingrats så var det enda som fanns kvar ett ensamt hjul, vilket långsamt rullade utför sluttningen.

Ännu en Shermantank träffades. Dess torn seglade högt upp i luften. Bakom försökte en förare på en annan tank att backa undan och rände med full fart in i en grupp soldater. Drivbanden malde rätt igenom dem och slängde blodiga lemmar och kvaddade kroppar åt bägge sidor.

De tyska försvararna rusade nu fram till sina kulsprutor och började på nytt att skjuta mot angriparna. En del av de anfallande soldaterna kastade sig ner på marken, men tyskarna hade ändå inga svårigheter att träffa dem. Andra försökte springa och sätta sig i säkerhet, men de mejades ner som säd.

— Herregud! flämtade den elegante adjutanten med ögonen uppspärrade av fasa. Det kommer att bli en massaker!

— Håll käften! fräste Patton och grep sin kikare med fingrar som hade förvandlats till vita klor. Inom ett ögonblick visste han att han måste fatta ett beslut.

Borta vid horisonten sköt det mystiska, nya batteriet en sista salva. När granaterna kom dånande genom den brinnande skyn, avbröt männen i Elfte infanteriregementet anfallet definitivt. De slängde sina vapen och började rusa tillbaka samma väg som de hade kommit. Här och där försökte en officer eller underofficer att stoppa dem. Men männen rusade vidare. Med uppspärrade, stirrande ögon och med munnarna dreglande av fasa. En barhuvad sergeant, med blod rinnande från ett sår i huvudet, drog sin 45-a och sköt en salva mot de flyendes ryggar. Två man föll. Men resten fortsatte att springa. Sergeanten kastade bort sin pistol med avsmak. Han böjde sig ner och lyfte upp en sårad yngling. Tillsammans fortsatte de efter de övriga.

Patton sänkte kikaren och hans magra ansikte var grått av raseri.

— All right, Doane, fräste han åt adjutanten, som var lergrå i ansiktet, larma flyget och säg till att de lägger en rökridå för att täcka dem! Sätt fart!

När den förste störtbombaren föll ner från skyn med sjuhundrafemtio kilometers fart och rökbomberna började explodera runt fortet, slog Patton sitt ridspö ilsket mot stöveln.

— All right, Yuill, fräste han, låt oss sticka härifrån! Vi tar inte fort Driant i dag.

Yuill skakade på huvudet som en människa vilken vaknar upp ur en mardröm.

— Nej, general, sa han med helt overklig röst. Nej.

Medan de få överlevande officerarna i Elfte infanteriregementet formerade linje för att stoppa de chockade soldaterna från att komma alltför nära Tredje arméns stab, hoppade han in i jeepen bredvid Patton.

— Mims, gläfste han åt föraren, kör!

Mims trampade hårt på gaspedalen. Bilen sköt fram och skingrade de överlevande. Patton lade inte ens märke till det. Hans sinnen var alltför upptagna av det här nya nederlaget. Operation »Åskviggen»hade blivit en total katastrof.

2

Huset hade förmodligen en gång tillhört någon förmögen medborgare i Metz som för länge sedan flytt från den belägrade staden. Det tidigare vardagsrummet var högt i tak, med höga, franska fönster, som nu var krossade av den nästan oavbrutna artillerielden. Våta, tunga sidengardiner hängde framför dem. Möblerna, uppskurna av plundrande soldater, vilka tycktes ha trott att varenda soffa och fåtölj dolde en förmögenhet, var eleganta och svällande. Trasiga tavlor låg överallt bland glasskärvorna som täckte golvet. Ett stort granathål släppte in oktoberdimman och regndropparna, som föll med sorgbunden envishet på golvet.

Men de församlade stabsofficerarna vid Förenta staternas Tredje armé hade inte tid att bekymra sig om sådana bagateller. Hela deras uppmärksamhet var riktad mot chefen, general Patton, som stod och stirrade ner på en karta. Hans magra, hårda ansikte var lika grått och nedstämt som vädret.

Major Harry Hardt, chefen för Pattons rekognosceringsenhet, stirrade på sin befälhavare och tänkte att han aldrig hade sett honom så nedstämd under de två år han hade tjänstgjort under honom; den månadslånga belägringen av den franska