Krutapan

By Rein Westerbusch Norberg

Den föräldralösa pojken Jonathan står utan några direkta alternativ i livet. Men plötsligt en dag avgörs Jonathans framtid. Han ska gå till sjöss ombord på ett krigsfartyg, där hans uppgift är att ladda kanonerna med krut inför sjöslag. Redan i första drabbningen får Jonathan sin fot förstörd. En fot paj, en kvar. Livet ombord är hårt och ibland till och med brutalt, men det får också Jonathan att växa. Med hjälp av en äldre sjöman utbildas han till segelsömmare. Vem vet vad framtiden på världshaven kommer föra med sig. Kanske blir Jonathan en dag kapten?-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Jan 19, 2022
• ISBN: 9788726961768

Book preview

Rein Westerbusch Norberg

Krutapan

SAGA Egmont

Krutapan

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright © 1989, 2021 Rein Westerbusch Norberg och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788726961768

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 2.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

Drabbningen

Ur mörkret kom månen fram och belyste ett ensamt skepp. En fregatt som låg djupt i vattnet och rullade tungt i den grova sjön. Vid varje rullning tändes marelden i vågskummet och fosforskenet brann i det slingrande kölvattnet.

På akterdäck, i den djupa månskuggan av Arabs storsegel stod en mörk gestalt i lång rock med skörten fladdrande i vinden. Han stod bredbent med högra handen sluten om sabelfästet som om han var beredd att återuppta den förlorade drabbningen. Hans sammanbitna ansikte avslöjade inte för ett ögonblick känslostormen som rasade under spetskråset på hans skjortbröst. Med kall blick följde han sjömännen som arbetade i förödelsen på däck. Midskepps var hela relingen och en bit av däcket bortskjutet och föröver hade en exploderande kanon på undre batteridäck slagit ut ett stort stycke av skrovet. Märsstången på fockmasten var avskjuten och hängde ner över backen i ett virrvarr av tampar och skot.

Den mörkklädde steg fram ur månskuggan, röt en kort order och slog ut med högerarmen mot skyn. Ögonblicket därefter jagades två sårade sjömän med slag och förbannelser upp för vantet i fockmasten.

Senora el Gardo, kapten Cochrane kramade sabelfästet så knogarna vitnade när han tänkte på det spanska skeppet. Det sirliga namnet på akterspegeln var det sista han hade sett när de girade undan för hennes kanoner. Hon hade varit tyngre bestyckad än vad någon tidigare hade hört talas om och hade genomskådat hans list och skulle ha sänkt Arab om inte den plötsliga vindkantringen hade kommit till deras hjälp. Manspillan bland besättningen var stor, alldeles för stor. Och en enda begravningsakt för allihop. Men det skulle bli fler. Nere i kvästlaven låg det många som bara hade ett bibelord att se fram emot.

Kapten Cochrane spände käkmusklerna vid tanken på de sårade och döende nere på trossdäck. I morgon skulle han skicka ner understyrman Banks för att titta på kräken.

Oljelampan osade och kastade ett dunkelt sken över trossdäck. Vid varje rullning gungade lampan och gav liv åt skuggorna vid däcksbalkar och spant. De sårade låg på durken eller satt med nedböjda huvuden mot tvärskotten, var och en inlindad i sin egen plåga. Några gnydde medan andra jämrade sig högt men de flesta hade inte längre ljud kvar för sin smärta utan satt eller låg med öppna munnar och matta ögon medan deras flämtande livslåga sakta brann mot sitt slut.

Understyrman Banks ansikte förvreds i en grimas av avsmak när han kom ner för lejdaren. I korta hastiga andedrag drog han in den sötaktigt kvalmiga odören genom sin ständigt halvöppna mun. Besöken i kvästlaven fick honom alltid att tänka på att även han kunde hamna här. Här på den rödmålade durken där han inte kunde avgöra om det var blod eller slagvatten som flöt kring hans fötter. Banks hostade till och vred undan huvudet från fyrfaten där brännjärnen glödgades. Röken fick hans ögon att tåras men han höll sig ändå kvar vid lejdaren. Längre in behövde han inte gå för att se det han skulle se.

Alldeles under den pendlande oljelampan stod fältskären Coine med hängande armar och vaggade i takt med fartygets svaga rullning. Hans tunna ansikte stramade under en blek hy, de djupt liggande ögonen anades bara som några hastiga blänk ur de mörka ögonhålorna. Trots värmen under däck bar fältskären Coine sin långa mörka läkarrock, kanske mer för att övertyga sig själv än de sårade om sin roll. Han vaggade fram och sjönk ner på huk vid en av skeppspojkarna som låg på durken.

– Lever han? Den unge assistenten Leeward hastade fram efter Coine och böjde sig ner över patienten.

Coine grymtade till svar och började lossa ett blodigt bandage om högra benet. Den unge pojken jämrade sig högljutt när fältskären blottade hans sårade ben. Ovanför vaden stack en benpipa fram och blodet rann sakta ur det öppna såret.

– Leeward! Tourniquet! Coine sluddrade när han vände sig mot sin assistent.

Assistent Leeward haltade iväg och kom tillbaka med en repstump med två splitsade ögon och en träbit.

Repstumpen slog han efter Coines anvisningar om benet på den sårade strax under knät. Han stack in träbiten i ögonsplitsarna och vred om.

– Dra åt ordentligt, sa Coine och raglade iväg mot sin apotekskista.

Leeward förstod vad som väntade. Han satte sig gränsle över patienten och tog ett stadigt tag om hans sårade ben.

— Muspratt!

Fältskären vände sig mot dunklet i bortre änden av kvästlaven. Där satt segelsömmaren och sydde svepning åt en matros som fältskären förgäves hade försökt återkalla till livet med hjälp av balsam och beck.

– Kom hit! Den där kan vänta!

Ett ilsket muttrande hördes till svar och segelsömmaren reste sig motvilligt. Han var flintskallig och kort med ovanligt långa armar. Från näsvingen tvärs över munnen skar ett stort ärr som delade läpparna och gjorde hans tal sluddrigt.

–Va e re’om?

– Du far hålla i armarna på pojkslusken här. Och ta med min kista!

Fältskären pekade med en slapp rörelse mot en träkista vid ett spant.

Muspratt ryckte uppgivet på axlarna och släpade apotekskistan över durken. Han satte sig bakom huvudet på pojken och fattade honom om axlarna med sina krumma händer. Den sårade öppnade ögonen och stirrade med fasa ömsom upp på den flintskallige mannen med det deformerade ansiktet och det verktyg fältskären hade lagt på durken: en fintandad såg.

Med ett bryskt tag tog fältskären och lyfte upp det skadade benet på sin kista.

Skeppspojken skrek till av smärta och försökte rycka undan benet samtidigt som han fäktade med armarna.

— Håll fast era fähundar!

Fältskären viftade aggressivt med den dubbeleggade amputationskniven.

– Han hade mer kraft kvar än vad jag trodde, ursäktade sig Leeward och tryckte benet mot kistan.

– Vi ska nog få lugn på honom.

Fältskären tog en flaska ur fickan och lirkade ur korken. Han tog sig en rejäl svälj innan han böjde sig ner över skeppspojkens likbleka ansikte.

– Här, drick!

Pojken bet ihop sina tänder och ruskade på huvudet men Coine tvingade i honom en munfull av den starka drycken. När pojken slutat hosta böjde sig fältskären ner och väste tyst i hans öra:

–