Veulf

By S. C. Pedersen

Arnulf slås medvetslös på en engelsk strand och när han vaknar upp befinner han sig, till sin förvåning, i ett kloster. En munk vid namn Stefanus sköter om hans såriga kropp och till en början förstår Arnulf varken ut eller in. Hur har han hamnat där? Och var ska han ta vägen härnäst?
Det ena leder till det andra och inte långt därefter är Arnulf, nu under namnet Veulf, återigen på plundringsfärd med ett nytt sällskap vikingar. Han får lära sig allt om strid och mandom, men hans tankar hemsöks ständigt av mordet på brodern och saknaden av den stora kärleken Frejdis.
Veulf är en fasansfull och hisnande äventyrsroman, tillika historiskt porträtt av Vikingatiden. En tid då vänskap och släktband var av största vikt och då överlevnad ständigt krävde hård ansträngning.
Detta är andra volymen i den kritikerrosade sagan om vikingen Arnulf.

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Nov 17, 2021
• ISBN: 9788726848465

Book preview

1

Skinfaxes öga brann utan ljus men ändå skärande vitt; först avlägset genom dimman, sedan allt närmare – ett bländande klotrunt dunkande som fick ett alltmer fasansfullt grepp. Törsten sved, huden började spricka upp, Nidhögg smällde igen sina käftar.

Arnulfs kropp vaknade och han träffades av en skållande smärta. Den flöt över pannan likt smält järn, över ögat, nerför kinden. Han försökte se men mötte bara spindelvävsdimma. Hörde sitt eget plågade jämrande, blinkade och fick tillbaka synen men bara på ena sidan, sedan försvann omgivningarna ovanför honom, ett böljande tak, väggar på drift, fladdrande ljus. Han ville värja sig, men armarna var rostiga och tunga och de fäktade tomt i luften.

En gestalt böjde sig över honom och lyfte varsamt hans huvud och kanten av ett krus pressades mot hans läppar. Vattnet var kallt, och Arnulf drack djupt tills han fick klarsyn. Rummet han låg i påminde mest av allt om en visthusbod eller en utrymd verkstad och förutom sängen avslöjade de vekt flammande facklorna bara ett litet bord med tillhörande pall. En lång, mager man stöttade hans nacke samtidigt som han talade vänligt på ett främmande språk. Arnulf stirrade vilt på honom och stelnade plötsligt till. Mannen var kortklippt, hade en skallig hjässa och var klädd i kåpa, och runt halsen under den skägglösa hakan hängde ett silverkors. Leende ställde han frågor, men Arnulf drog sig förfärat undan och ville slippa fri från hans grepp. En munk! Tankarna tumlade runt med varandra. Av alla de fiender som hade befunnit sig på stranden hade han blivit trältagen av Vite Krists värsta män! Stentors tal om munkars grymhet ekade ihåligt i bakhuvudet och vid Tyrs död om det inte hängde intorkade skrik i skuggorna längs väggen! De skulle offra honom, äta honom levande till sin guds ära och dricka hans blod.

Arnulf sköt undan handen från sin nacke och satte sig upp men blixten slog ner i såret av rörelsen och ett överväldigande illamående vred ihop hans buk. Han hann luta sig ut över golvet innan det i heta stötar flödade från svalget, sedan rullade han jämrande ihop sig med händerna för ansiktet och utom sig av smärta; det gjorde ont så döden föreföll mild, så ont!

Den kristne lade en lugnande hand på hans axel och fortsatte att tala vänligt till honom, men Arnulf lät sig bara lugnas, likt haren som ligger och trycker för räven. Han var vimmelkantig och armarna darrade av utmattning; inte minsta lilla kraft till motstånd kunde han uppbåda, den skalliga hade honom helt och fullt i sitt våld!

Munken fattade ömt om de uppsvullna handlederna och förde undan dem från det förbundna såret, och hans röst fick en förmanande klang. Arnulf försökte samla sig och svalde tomögt sura uppstötningar och mannen räckte fram kruset mot honom igen utan minsta antydan till fientlighet. Varför denna omsorg? Vem var han, den kåpklädde? Det kunde knappast vara han som hade fört yxan. Och vem hade tagit med Arnulf till det här huset? Munken? Varför? Yxsvingaren hade försökt dräpa, men någon måste ha avvärjt hans sista hugg.

Smärtan övervann viljan och Arnulf knöt nävarna och drack igen. Försökte härda ut. Det spände i den sårade handen och han lade märke till små, prydliga knutar i huden som om den hade blivit sydd precis som ulltyget till en kjortel. Fanns det då inga sårklämmor? Och varför göra något åt handen om Vite Krist ändå hade tänkt sig att skörda hans liv? Vecken på kåpan kunde obesvärat dölja en offerkniv.

Den kristne teg en stund men pekade sedan på sig själv medan han tydligt formade ordet: Stefanus.

Han upprepade namnet och Arnulf blinkade långsamt, sitt eget namn behöll han för sig själv. Stefanus pekade på det förnäma guldkorset som ännu hängde runt hans hals trots den hårda kampen med havet, och han talade med glädje i rösten men Arnulf ryckte ilsket till sig kedjan. Det var möjligt att han var sårad och försvarslös, men bestulen tänkte han inte bli! Munken lyfte avvärjande handen och greppade sitt eget silverkors och Arnulf kände igen Vite Krists namn i hans ordström och försökte tänka klart. Trodde Stefanus månne att han också var anhängare till Vite Krist? Var det därför han inte redan hade tagit korset, så värdefullt det var? I så fall måste han ju vara alldeles från vettet! Var det något klostermunkarna hade förstånd på, så var det väl att samla ihop rikedomar?

Arnulf hade svårt att fokusera blicken så han lät den flyta och vid dörren fick han syn på Ormstand som stod lutad mot väggen. Han blickade hastigt upp på Stefanus. Svärdet var här! Och under filten hittade han kniven på sin plats, Stefanus måste verkligen vara tokig!

Kristtillbedjaren tycktes inte lägga märke till något, och Arnulf slöt trött sitt öga. Vad tjänade Ormstand till när han kräktes bara han försökte sätta sig upp, här var inga rep nödvändiga, smärtan höll honom fjättrad vid sängen som Gleipner själv. Otur och olycka, Jofrid måste ha infriat sitt löfte och gjort sejd mot honom!

Stefanus drog upp filten över hans axlar och Arnulf orkade inte se något mer. Aldrig hade han varit så svag, inte ens den där hösten när han låg med feber. Nattens stillhet dämpade den oroliga andningen och lade avstånd till stormen och striden, men vågorna gungade ännu i kroppen, även om de var små, inte ens smärtan kunde tröttheten få bukt med.

Korset gled ur hans händer och Stefanus började torka upp på golvet. Kunde det vara den jarldottern han befriat som nu hade räddat hans liv? Hur skulle han lyckas fråga en man som inte talade ett begripligt tungomål? Fenris värne honom, Veulf Valpskinn, för nu var jättevargen allt som fanns kvar!

2

En sällsam sång klingade i gryningen, kanske var det bara återskenet från en dröm. Den påminde om en kvinnas nynnande, men var för djup i klangen och de stillsamma tonerna steg och sjönk, fjärran och dröjande; hastigt lättad, utan handling och kraft. Sången tycktes sväva fram och tillbaka mellan de sjungande likt ivägblåsta dun och Arnulf slog upp blicken. Han var ensam i huset och det grå morgonljuset sipprade in genom den halvöppna dörren. Utanför kunde han skymta en öppen gårdsplats och en husvägg och rivaliserande tuppars galande förkastade de dådlösa rösterna. Han lade handryggen över pannan och tvingade sömnen ur kroppen. De skulle komma efter honom nu! Munkarna hade bara hållit honom vid liv över natten för att invänta dagningen och när solen stod upp skulle Stefanus förbereda offret och komma och hämta honom! Hade Stentor inte själv berättat om deras gruvligheter och blodiga ritualer?

Arnulf svepte med handen över ansiktet och drog kniven under filten. Illamåendet hade fortfarande magen i sitt grepp, och smärtan lurade hotfullt med ena ögat på glänt. Starkare än förut kändes hans lemmar inte. Den sydda handen bultade, skenbenet var varmt och svullet, Balders död, så eländigt! Hans muskler var styva och oanvändbara.

De sjöng till Vite Krist därute, Stefanus och hans likar, men så mjuka deras röster än var visste Arnulf bättre! Mildhet och ynkedom var deras kappa men blod hade de mellan fingrarna och det så rikligt att de drack av det! Han rörde oroligt på sig. Stentor borde vara här nu och uppfylla sin ed om korsdråp, hans klinga skulle finna rik skörd och Arnulf kunde behöva mansstöd, fördömda svaghet! Han skulle låtsas som om han sov när de kom in, och så fick det gå med försvaret som det ville, gärningsrik skulle han dö!

Sången fortsatte lika ostört som den stigande solen och Arnulf lyssnade. Den smög sig in i kroppen, fäste sig i andetagen, men underhållande var kvädet inte. Trodde Toke att han hade drunknat? Hade han sett Leifs missgärning eller hade vågorna fått skulden för olyckan? Och ögat! Arnulf jämrade sig. Yxan hade gått rakt över ögat, det kändes som om det hade slagits ur skallen! Skulle han nu leva halvblind precis som Fjølner därhemma i bygden? Han hade fått ett snitt i ögat under en holmgång och ögat ruttnade bort över sommaren och sedan dess hade Fjølner haft svårt att bedöma sina hugg. Asarnas förbannelse, Jofrids sejd, livet skulle ju snart blotas ur honom, så varför begråta en lemlästning?

Det sved under förbandet även om sårfebern lät vänta på sig, Lidskjalf briste, så trött han var! Bara att hålla i kniven krävde ansträngning, Leifs skuld var det, den förrädaren! Hämnd, hämnd skulle han ta om han så skulle jaga Klyvnäsan till havens gränser!

Sången upphörde.

Stefanus hade varken rep eller offerkniv med sig när han trädde in genom dörren, bara en ångande skål och det fanns ingen blodtörst i hans ansikte. Arnulf besvarade inte hans hälsning men släppte knivskaftet, hårt hade han ändå inte kunnat stöta kniven. Stefanus drog fram en pall till sängen och lade handen på hans panna. Att han var feberfri tycktes glädja munken och han pekade på guldkorset och nickade. Sedan lyfte han blicken och sade något med annorlunda ordklang än vanligt medan han tecknade ett kors i luften ovanför skålen. Den doftade av soppa och magen fick plötsligt fullt upp med att ställa krav bakom det seglivade illamåendet men Arnulf såg bort när Stefanus lyfte skeden. Illa nog var det att låta sig matas likt ett spädbarn av en främling, något helt annat att inta föda som det nyss hade lästs besvärjelser över! Det fick räcka att kämpa mot Jofrids sejd, Vite Krist kunde behålla sin lömska trolldom för sig själv!

Stefanus talade lockande och slurpade själv i sig av soppan och hungern blev smärtan jämnstark. Om Vite Krist ville ha ihjäl honom var gift inte nödvändigt, och oavsett vad som fanns i maten kunde det omöjligen försvaga hans lemmar ytterligare. Stefanus lät förebrående nu och Arnulf betraktade honom igen. Skulle Fenris inte ha slukat vad som bjöds? Det fanns kraft att hämta i skålens innehåll, kraft för att hela såret och hade det kanske kostat Helge något att idka umgänge med en främmande gud och låta sig döpas bara på skämt? Han svalde förödmjukelsen och lät Stefanus föra skeden men många munnar blev det inte till innan han återigen fick söka sig till sängkanten och kasta upp så det rasslade i halmen. Modets flykt, hur skulle han bli frisk när födan rann ur honom fortare än vad den kunde tvingas ned?

Stefanus verkade inte överraskad och ställde skålen på golvet. Han gav Arnulf vatten, började linda upp förbandet och Arnulf fick uppbåda alla sina krafter för att stå ut med hans beröring. Det kändes som om ansiktet hade kluvits på mitten och han var tvungen att spjärna emot med fötterna mot fotgaveln när den snittade huden blottades. Han ville känna sig till skadans omfång med fingrarna, men Stefanus fångade hans handleder och skakade på huvudet. Arnulf försökte öppna ögat istället, fruktandes för sin syns öde, och trots att det högg så han kände sig svimfärdig lyckades han lyfta ögonlocket så mycket att lite ljus trängde in genom glipan. Han såg hastigt på Stefanus och kristtillbedjaren pekade på båda sina ögon och nickade medan han förklarade på sitt främmande tungomål. Arnulf andades tungt. Han kunde se! Han var inte blind; ögonlocket allena hade tagit såret! Svullet kändes det, men såret blödde inte, kanske hade Stefanus sytt det precis som med handen.

Munken smorde på salva och Arnulf beklagade sig, smärtan förtog ljusglädjen; om den kåpklädde ändå ville gå! Gå och låta honom vara ensam så han återigen kunde söka sin tillflykt till sömnen och slippa ångest och eländighet, bort från skändningen, från otur och förbannelser! Arnulf kuvade skrikstötar, hårda händer spann hans livstråd, det förhärdade ödesgreppet sved och yppade trots!

Han såg enträget på Stefanus som lade rent tyg runt såret: Hur kom jag hit?

Han talade tydligt och pekade på sig själv och på huset, rösten var hes av saltvatten och skrik. Stefanus lindade tyget runt hans huvud och svarade lika tydligt på sitt sällsamma tungomål medan han pekade på sig själv och gjorde en rörelse som lyfte han något från dörren och upp i sängen.

Det var du? Men varför?

Munken log, pekade på guldkorset och nämnde Vite Krist. Han måste verkligen vara av uppfattningen att de delade samma tro. Arnulf nickade försiktigt och försökte teckna ett skepp i luften: Och skeppet? Seglade det bort? Har du sett ett skepp? Toke? Toke Øysteinsøn?

Stefanus skakade på huvudet och slog ut med handen som om något slapp honom ur händerna, och Arnulf tog ett djupt andetag. Han var ensam, norrmännen måste vara övertygade om att han hade drunknat eller blivit dödad.

Är jag fri eller fånge? Vad ska hända med mig nu?

Gesterna fungerade inte och Stefanus tycktes inte förstå utan pressade milt handen mot hans axel som tecken på att han skulle förbli liggande. Arnulf skakade på huvudet och ångrade snabbt sin rörelse: Du har fel, jag tillber inte Vite Krist, Fenris är min gud.

Munken nickade ivrigt vid det ord han kände igen, och Arnulf slöt ögat. Yxan hade slagit viljan ur honom, han måste få ordning på hur han kunde undslippa munkarna men tankarna vred sig smärtbländade kring varandra. Skulle han inte dö så ville han sova, åtminstone hade han inte förlorat näsan som Leif! Det ärret var vanställande, ett kindhugg vittnade trots allt om mod. Helge hade burit sina sårmärken som han bar silver. Tålmodig måste Arnulf vara, tålmodig som jätteulven själv!

3

Arnulf sov oroligt det mesta av dagen. Då och då vaknade han av sitt eget jämrande men tröttheten var tillräckligt tung för att släpa honom med sig tillbaka till sömnen och ge honom lindring. Stefanus gav honom vatten när han var vaken och lade nytt förband om såret, men satt annars vid det lilla bordet och arbetade uppslukat med något till vilket han använde långa, vita gåsfjädrar. Vad det var kunde Arnulf inte se och han brydde sig heller inte om det. Allt eftersom kvällen framskred kunde han äta lite utan att kräkas och vilan hade mjukat upp de ansträngda musklerna. Detta gladde Stefanus som pekade på guldkorset och lyfte händerna i vädret och trots att Arnulf inte tyckte om en främmande guds närvaro på sitt sjukläger var han lättad över bättringen och att febern fortfarande uteblev.

Även om natten kunde han sova, men vid gryningen väcktes han av sången och smärtorna och eftersom den värsta utmattningen tycktes ha drivit av honom fann han inte frid från sitt sårverk igen.

Stefanus var ute och Arnulf rörde prövande på sig och funderade på om han vågade sätta sig upp. Han kunde lyfta armarna utan att skaka och var inte längre yr och under filten växte sig en försummad längtan hård i saknaden efter Frejdis, nej dö, det skulle han inte! Leende valde han att skjuta upp sin flykt för en stund, men mycket glädje fick han inte av sitt beslut för munken kom återigen in i stugan med en hälsning. Arnulf svalde besvikelsen och hälsade åter, och Stefanus satte sig samspråkande på sängkanten och tog bort förbandet och han verkade bara belåten med vad han såg. Krukan med salva kom fram under en ström av obegripliga frågor men plötsligt frös fingret på krukkanten och den kåpklädde lyssnade, på helspänn.

Genom den stängda dörren hördes ett upphetsat rop och strax därpå stämde andra in och ett jämrande skrik framkallade hundskall och hönskackel. En klocka började klämta och ljudet av springande fötter och dörrar som slog igen fick Stefanus att likblek komma på fötter. Arnulf sneglade på Ormstand vid dörren och greppade knivskaftet medan pulsens dunkande klöv hans panna. Då kom Toke ändå! Norrmännen hade återvänt, vem annars kunde väl få de halvskalliga därute att yla och fly likt skållade svin? Hell Fenris, alldeles övergiven var han inte!

Klockans ringande dog ut och han drog kedjan med guldkorset över huvudet och famlade ner smycket i halmen för att inte bli tagen för munkarnas frände medan Stefanus tappade krukan med salva på golvet och inte tycktes kunna bestämma sig för om han skulle fly eller stanna kvar. Nu hördes andra rop, starka, fodrande röster och Arnulf kämpade sig upp i sittande med ett fast grepp om sängkanten. Till munkens förfäran slets dörren upp och en man klev in och hoppet om Tokes hjälp krossades.

Ung var inkräktaren och hans yxa blodig, det gula håret stort och silkesfint och de bara armarna ärrade som en gammal galthud. Den korta lädervästen var slagmärkt och det hängde både långkniv och huggsax i bältet varifrån även två blodfläckade silverkors dinglade. Vid synen av Arnulf stannade han förbluffat med foten på tröskeln, och Arnulf stirrade utmanande tillbaka och drog vargkniven synlig. Mannen hade dräpt, och det mer än en gång, och om han först tog Arnulf för att vara munkarnas frände kunde Helge och Rolf lätt få ett hastigt återseende!

Vikingens ögon tindrade och Stefanus sökte tillflykt bakom bordet och tog sig för att gläfsa besvärjelser med korset högt lyft i handen. Skräckslagna skrik hördes utifrån och Stefanus föll på knä med tårarna trillande i dödsångest. Utan att släppa Arnulf med blicken rörde sig den ljushårige ynglingen bort till munken och med samma likgiltighet som han sparkade en hund ur sin väg satte han honom yxan i halsen.

Kristtillbedjaren sjönk rosslande ihop med krampande lemmar och Arnulf rörde inte en min mot den gnistrande blicken innan yxan drack svagt blod. Det dunkade runt knivskaftet och kjorteln blev genomsvettig på ett ögonblick. Vikingen tog ett försiktigt steg fram mot sängen, som ville han pröva Arnulfs kallblodighet. Trots den hotfulla hållningen utstrålande ansiktet ingen motvilja och det föreföll Arnulf otroligt att han skulle möta samma öde som Stefanus. Den främmande vilade vapnet på sin axel, men tog utan förvarning ett språng framåt med ett välriktat hugg. Trots att det ryckte i musklerna höll Arnulf sig orörlig, spänd till bristningsgränsen. Yxan stannade en hårsmån från huden och Arnulf kände med en rysning hur den kalla eggen snuddade vid hans blottade sår.

Vikingen kisade med ögonen och lämnade plats för motdrag, men Arnulf rörde sig fortfarande inte. En bisvärm surrade i ådrorna och han var tvungen att behärska sig hård för att inte handla illasinnat: Tag yxan från min hud, Torsman, för blanda blod med en munk vill jag inte!

Den främmande mannen rynkade pannan men strax därpå bröt munterheten fram och han brast ut i ett kort skratt, sänkte sitt vapen och torkade en svettdroppe från Arnulfs tinning med sin fingertopp. Arnulf lossade sitt grepp om kniven och vikingen stack yxan i bältet och tog ett steg tillbaka: Jag är Svend Silkehår, krigare från Jomsborg, son av Bue den Digre och sonson av Vesete, Bornholms jarl. Vem är du?

Vid Oden! En jomsviking! Arnulf dolde sin vördnad och fann det klokast att hålla kniven redo ännu en stund. Vinterkvällarnas stolta hjältekväden vällde fram, berättelser om de mäktigaste och starkaste av alla krigare och med dem Tokes respekt och vördnad.

Veulf.

Veulf? Inget annat?

Beror en mans värde kanske på längden på hans namn?

Arnulf hade ingen större lust att mäta sitt rykte som fredlös brodermördare mot Svends släkt. Det ryckte i Buesonens gråblå ögon: Nej. Mitt namn är kortare än ditt!

Han såg sig nyfiket omkring i stugan och fick syn på Ormstand. Skamlöst tog han svärdet, drog det ur skidan och gjorde sedan ett prövande slag i luften: Ditt svärd?

Han lät forskande blicken glida nerför klingan och vägde det i handen.

Ja!

Ormstand låg fult i en främlings hand.

Det är bra. Jag kan ta det.

Då får du kämpa med mig först, det där svärdet är mitt arv efter min bror!

Svend tycktes finna kommentaren lustig och visslade svärdet i skidan. Dig? Du blir min träl om det faller mig in!

Bara om du vinner!

Arnulf var redo för allt. Utanför hade tumultet och skriken upphört och skrattet brutit ut. Jomsvikingen log: Du kommer skuldsätta dig svårt om du ska vara skyldig mig både för svärdet och värdet för en träl. Varför ligger du här? Vem har sårat dig?

Arnulf lät sig inte bevekas så länge krigaren hade hans svärd, vapenlös man var vinglös fågel och han var illa berörd över hur obekymrat Svend hade mördat. Stefanus godhet hade blivit ringa belönad!

Jag är inte sårad! Jag ligger bara här och vilar ut medan jag funderar på hur jag ska komma härifrån.

Sven höjde ett ögonbryn medan han räckte honom Ormstand och nickade mot Stefanus som trofast hade följt sin gud: Och munken där?

Arnulf fattade blidkat om skidan och blev mer tillmötesgående: Jag känner honom inte. Jag var på plundring med ett skepp från Norge men råkade i luven på en av norrmännen. Vi inledde tvekamp men blev avbrutna av bågskyttar från skogen och jagade till havs i stormen med våra fränder och min motståndare var sedan nedrig nog att kasta mig överbord och överlämna mitt öde åt fienden på stranden.

Han spottade på golvet: De slog ner mig när jag nådde i land och så vaknade jag upp här.

Svend strök med fingret över läppen och nickade eftertänksamt: Du har något att hämnas, Veulf, var det ett stort skepp? Åt vilket håll seglade ni?

Tveravn är en jarl värdig. Vi seglade söderut.

Jag har inte sett några märkvärdiga skepp på ett par dagar, men ett par floder rinner in i landet, dina fränder kan vara var som helst. Såg de dig simma i land?

Arnulf stirrade dystert mot den öppna dörren. Toke kunde mycket väl ha sökt sig uppåt floderna, men Tveravn kunde lika gärna ha förlist.

Om Toke hade trott att jag var vid liv skulle han ha letat efter mig, och varför jag inte blev ihjälslagen på stranden har jag ingen aning om, för munken där borta talade bara ett främmande tungomål. Så vitt jag kan se står jag allena.

Svend Buesøn gick bort till den döde och slet silverkorset från hans hals, och Arnulf slog filten åt sidan och stack vargkniven i skidan. Det var gott att återigen hålla i Ormstand, det fanns ingen orsak till fruktan längre. Om han bara hade haft sin styrka skulle han ha haft mod att korsa landet till fots, möta honom vad som än ville.

Svend virade fast silverkedjan i bältet och klev över Stefanus: Jag tror jag tycker bättre om dig som vän än som träl. Kan du stå?

Han sträckte ut handen och Arnulf såg upp. Vän, vän med en jomsviking! Hade då själva Valhall drattat ner i Midgård? Många nya och gamla ärr fårade Svends ansikte och ögonen strålade av självvunnet liv, som om han hade lurat döden så många gånger att han inte längre fruktade den.

Vänskap är långt mera värd än träldom, Buesøn! Och varför skulle jag inte kunna stå? Mina fötter är inte brutna.

Arnulf tog hans hand och svingade benen över sängkanten, men när han reste sig upp föll ett träd över honom, så våldsamt sköt smärta och yrsel upp ur såret. Med ett rop förlorade han fotfästet och gick ner på knä och Ormstand slog i golvet.

Ta det nu lugnt, och visa din fiendes hugg respekt! Är det ditt första sår?

Svend fick upp honom i sittande på sängen och Arnulf pressade handen mot pannan medan hela stugan snurrade: Varför tror du det?

Din hud är slät som en ungmös och ingen man med förnuftet i behåll far fölsprattlandes från sitt sjukläger. Här, drick!

Jomsvikingen hade hittat kruset under sängen. Vattnet klarnade blicken och Arnulf grämde sig svårt. Oerfaren kunde var och en vara men skamfullt var det att avslöja sig så tydligt.

Svend, din ståpitt, var är du, det finns inga kvinnor här! Kom ut så kan du få en gris att förlusta dig på istället.

Ropet ekade barskt och Svend sprack upp i ett leende: Min far! Han unnar mig inte fred i en kvinnofamn i mer än ett ögonblick! Kom, stötta dig på mig.

Han lade Arnulfs arm om sin axel och hjälpte honom upp och Arnulf var tvungen att luta sig tungt emot honom för att de vilt darrande benen inte skulle svika honom igen. Guldkorset! Han sneglade mot sänghalmen. En så stor dyrbarhet fick inte glömmas, om inte… om det inte var klokare gärning att lämna kvar de kristnas tecken istället för att vifta med det framför näsan på okända plundringsmän? Knappast lät de honom behålla det, och tänk om de tog honom för munkfrände ändå? Vankelmod och Mimershandel; hade Oden givit ett öga i utbyte för visdom var väl ett guldkors ett rimligt pris för frihet och liv! Arnulf ansträngde sig het, omtumlad som om han vore full, och Svend tog Ormstand och hjälpte det ner i bältet åt honom. Fördömt att bli utsläpad likt en gammal kärring. Tor straffe munkarna för att ha gjort tröskeln så hög!

Det tilltagande dagsljuset var ännu inte skarpt men ändå bländande efter stugans dunkel och de okända omgivningarna och de många männen utanför flöt ihop som fladdrande flammor. Huvudet kändes omvridet och fastsatt på fel håll och Arnulf fick stanna upp efter bara ett par steg och kisa med ögat. Svend Silkehårs skeppsfränder var fullt upptagna med sin plundring och utspridda runt omkring låg förblödda munkar orörliga på marken. Stolta i minerna var jomsvikingarna, tungt beväpnade och häftigt svärdbitna där huden var synlig. Vissa bar brynjor och repade hjälmar, andra hade kastat kjorteln i värmen och yxor och spjutspetsar var stridsmärkta men nyslipade.

Stugan Arnulf hade legat i låg bredvid ett par andra småbyggnader, i ena hörnet av en öppen gårdsplats som var omgiven av fyra ovanligt långa hus varav ett par tycktes tjänstgöra som stall. Byggnaderna låg inte vägg i vägg med varandra och runt omkring tycktes jorden uppodlad i mindre lotter och får och kor travade brölande omkring, oroliga av blodlukten. Förgyllda kors, skrin, kistor och färgstrålande tygrullar hopade sig på den hårdstampade jorden tillsammans med dyrbara glasföremål och trinda tunnor, och mitt på gårdsplanen stod en kraftig, rundmagad man bredbent och med ena handen knuten på höften. Hans drag var grova och ringbrynjan utspänd över det vapenbehängda bältet, två fingrar på sköldhanden var halva och han saknade höger öra.

Nå, där är du! Loke lägre mig om jag inte trodde du låg i med ett kvinnfolk! Och vem är den där sillmjölken du släpar omkring på? Är han inte man nog att stå på egna ben?

Bue den Digre synade bryskt sin son, men Svend släpade obrytt med sig Arnulf bort till den växande högen av plundrat gods och lät honom sätta sig på en kista. Sillmjölke! Om än kroppen svajade hade vreden åtminstone vitglödgad kraft nog att stå för själv! Pulsen dunkade i såret likt en klyvyxa genom trä, och Arnulf sänkte huvudet och bet ihop tänderna. Skulle vikingarna anse honom för något skulle det inte gnällas det minsta!

Ett par av krigarna klev nyfiket närmare och Svend lutade sig förtroligt över Arnulf med lugn röst: Har du ont, Veulf? Du ska veta att jag inte själv har förmågan att känna smärta, och att männen här inte känner till vare sig nederlag eller trötthet. De skrattar bara, när någon kittlar dem med svärdet.

Arnulf fnös trotsigt och stirrade framför sig: Jag har inte ont, jag blev yr, och lite yrsel har aldrig frånrövat någon äran!

Svend skrattade dämpat och vände sig om mot sin far med handen på yxan: Sillmjölken här är Veulf, min frände som jag precis har ertappat med att ligga och lata sig i en munksäng. Tag väl emot honom, trots att han kanske är lite avdankad för stunden, för det var inte gästfri uppmuntran som mötte honom när han simmade i land.

Bue den Digre sänkte ögonbrynen och spottade hetsigt: Om han är din frände så är kung Svend min lillebror! Vid alla asar och jättar - vad ska du med honom till? Han ska handlas väl om du vill uppnå ett anständigt trälpris, fullstyrka har han inte!

Arnulf fick bita tungan platt för att tiga, men Svend lät sig inte kuvas: Jag vill ta honom med till Jomsborg och se vad han duger till. Han har vargblick, så om det faller mig in visar jag honom hur en storkrigare biter.

Arnulf andades häftigt. Med till Jomsborg? Inte ens Helge hade någonsin styrt kosan så högt!

Bue rodnade hotfullt och flera män ställde sig omkring honom med förväntansfulla miner.

Du känner Jomsborgs lagar lika väl som jag, du kan inte ta honom med dig. Han är för ung och kommer aldrig att klara proven.

Svends leende glittrade när han höjde handen: Visst känner jag till lagarna men jag vet också att Sigvalde knappast håller dem lika nitiskt som han borde! Inte minst jag själv borde falla bort på grund av min ålder och alla vet att Vagn var tolv år när han blev upptagen. Veulf såg precis Snaps hugg i ögonen, och han vek inte undan med blicken!

En pojk med Palnetokes blod i ådrorna kan mycket väl betraktas som man redan som tolvåring, och den som inte väjer för din yxa kan lika gärna vara stel av skräck som modig! Vart hade du förresten tänkt göra av Veulf på färden hem? När det här godset är lastat ligger skeppet snarare med sköldranden under än ovanför vattnet och då finns det inte plats till så mycket som en stekt höna!

Då binder jag honom vid stäven. Det ansikte han har att visa upp skrämmer fienden lika illa som något drakhuvud.

Bue stampade i marken och vände sig frustande mot en senstark gamling med måsvitt skägg: Säg något till honom du Bjørn, dig brukar han lyssna till! Vagn! Var är Vagn? Vagn! Vagn Ågesøn! Kom hit och tala din frände till rätta, annars blir jag Gungner spetse mig snart sonmördare!

En stor man med händerna fulla av silverbägare bröt fram genom männens led. Ung såg han ut och vilt flög det mörka håret runt hans axlar, modigt bar han sin kraft och utan fruktan på gränsen till grym tycktes han. Bue pekade och ett svart spjut träffade Arnulf när han mötte Vagns blick. Våldsam var den, hård nog att avvärja en mans hugg. Vagn kände och förkastade uppenbarligen sin motståndare snabbare än något vapen kunde nå honom och trots att Arnulf blängde tillbaka kom hans försvar för sent.

Vagn Ågesøn slängde bägarna på marken och såg sig omkring i cirkeln. Alla tycktes vilja godta hans dom förutom Svend som rakryggat höll fast vid sitt krav. Tystnaden gav Arnulf lust att skrika. Vagn gick långsamt runt plundringshögen medan han vädrade som en hingst: Jag lämnar inte en landsman i sticket, ung eller gammal, som behöver hjälp. Skulle någon av er kanske avslå en framsträckt hand i nöd?

Han vände sig mot Arnulf, mindre hotfull än förut: Du tynger inte skeppet mer än halva Bues kagge. Vill du med till Danmark, Veulf? Vi ämnar oss längs hela riket så vi kan sätta av dig där det passar sig.

Bue den Digre himlade med ögonen men gjorde inga invändningar och Arnulf rätade på sig och uthärdade den mörka blicken. För en fredlös var Vagns erbjudande en välment, men dock ringa hjälp."

Jag skulle hålla det för en stor ära att segla med er till Danmark, Vagn Ågesøn, men jag tycker ändå bäst om Svend Silkehårs förslag.

Vagn ryckte till men Svend skrattade mot sin far: Där ser du att jag talade sanning om att vara besläktad med Veulf, stolt blod låter sig varken besnackas eller kuvas! Stämmer det kanske inte, Vagn, att du själv avstod från halva Bretland i utbyte för att avstå upptagelse i Jomsborg? Min del av dagens plundring är Veulf.

Vagn ryckte på axlarna med antydan till ett leende: Jag vann mig båda delar, och vill inte stå i vägen för helhjärtad strävan, men Veulf du ska veta att många krigare har kommit till Jomsborgs vallar, men bara de bästa finner vi värdiga till att få stanna. Varken Sigvalde eller vi andra tål åsynen av veklingar.

Arnulf lade handen på Ormstand. Såret kliade inte längre.

Usel är ingen av min släkt och feghet är inte vår vana så ingen skam ska kastas över Svend för att vilja öppna Jomsborgs portar för mig.

Hos oss går handling före ord; emellertid gäller ett löfte till döden, så tig och lyssna, Möhud så att ingen tröttnar på dig i förtid!

Vagns svar var torrt och orden brände, men Bjørn gick förbi honom och ställde sig strax framför Arnulf. Även om det vita skägget och den kala hjässan avslöjade hans ålder verkade han inte svagare än de andra, och han böjde sig och betraktade ingående Arnulfs sår för att sedan nicka uppskattande: Det där hugget läker ovanligt fint, det är väl sytt. Vem har skött det? Den mannen kan vi få användning för.

Arnulf ville svara men Svend hann före: Det skulle du ha sagt något tidigare, bretske Bjørn, munken är död, jag har dräpt honom.

Han slängde en likgiltig blick på såret och drog utan förvarning sin huggsax och kastade sig mot Vagn med ett förkrossande hugg. Vagns svärd flög ur skidan lika fort och han avvärjde utan ansträngning angreppet med likgiltig min, sopade undan kniven och dunkade omilt Svend över armen med den flata delen av sin klinga. Huden rodnade men Svend tycktes inte lägga märke till det, och ingen av de omkringstående fann utfallet överraskande. Arnulf dolde sin förvåning och Bjørn grimaserade besviket: Om inte skeppet vore så fullt borde vi fånga ett par sårkunniga kristna och ta dem med hem. De har rykte om sig att kunna dra en sjuk upp ur febern.

Vad tror du att Oden anser om att få försvagat sin hird på det viset? De som har förtjänat det dör, vi andra borde hellre tänka på att bära skiten här ombord.

Bue såg sig otåligt omkring och männen lät Arnulf vara ifred och vände språkande tillbaka till plundringsgodset. Svend smög sig bakom Vagn och provade lyckan igen, den här gången med yxan till hjälp, men Vagn var honom fortfarande för snabb och betalade för skämtet med ett slag över ryggen. Sedan började han samla ihop sina silverbägare och Svend satte vapnen på plats och räckte Arnulf handen: Vi ligger nere i viken bakom kullen. Snäckan är inte alltför stor, men flera är vi heller inte.

Han gjorde ett kast med huvudet och Arnulf tog handen och kom upp men släppte sedan taget igen och började gå. Knäna var ordentligt lösa och marken under honom opålitlig, men om han så skulle krypa ville han själv komma ner till skeppet. Svend slängde kistan över axeln och slog följe med honom och Bues missnöje var helt försvunnet när han klaskade till sin son i förbifarten: Ta Vagn med en bruten pil nästa gång, han ser den inte om du håller den i ärmen.

Vagn ser som Heimdall själv, jag tar hellre ett städ. Det räknar han inte med att få i skallen.

Svend rättade till kistan med ett leende mot Arnulf: Det har inte lyckats mig att få träff på honom ännu, inte ens om natten, men vänta bara! Den kvällen som jag gömde mig under hans sovskinn fick jag åtminstone klingan i håret på honom.

Arnulf log. Själv kände han ingen som skulle kunna undgå Svends ormsnabba utfall: Och Vagn? Angriper han dig också?

Han gick förbi den sista längan, vinden doftade av hav.

Bara när han tycker att mitt skinn är för blekt, vi är fränder och blodsbröder, Vagn och jag, och det förpliktar.

Blodsbröder?

Svend hoppade över en död munk och gick längs med ett uppåtsluttande fält: Ja. När en man blir upptagen i Jomsborg blandar han blod med dem som så önskar och de banden binder starkare än broderskap på plundring och i strid.

Arnulf blev vankelfotad och Svend sträckte ut en arm men Arnulf avstod: Hur är Vagn din frände? Bue sade, att han har Palnetokes blod, men han bär Åge som fadersnamn.

Svend nickade: Palnetoke är den störste viking Oden någonsin har haft glädje av och det var han som samlade danernas starkaste krigare och lät bygga Jomsborg och stifta dess lagar. Kung Burislav gav honom fredland i sitt rike sydöst om Danmark mot hans beskydd i krigstid. Han var skräckslagen för plundring och dråp när Palnetoke satte sina skepp på hans strand, men de kom väl överens och Burislav gav honom länet Jom att bygga sin borg i. Palnetokes son Åge fästade min fars syster och blev far till Vagn, och att Vagn brås på sin farfar är tydligt för var och en att se. Det var en stor sorg för Palnetoke att dö ifrån honom.

När dog han?

Backen tog andan ur Arnulf.

Han blev sjuk för ett par år sedan och överlämnade Jomsborg åt Sigvalde, Strut-Harald jarls son, för Vagn var ännu för ung och allt för hetsig. Sedan dess har det varit lite si och så med att upprätthålla lagarna, men en stor krigare är Sigvalde, kvicktänkt och klyftigare än män är mest och gift med kung Burislavs dotter. Jomsborgs rykte har inte lidit någon skada.

Jag trodde inte det fanns några kvinnor i Jomsborg!

"Många finns det heller inte, men med lite vänlighet och silver kan man alltid uppsöka böndernas döttrar eller till nöds deras