Arnulf

By S. C. Pedersen

Den unge vikingen Arnulf är vild som örnen och vargen – därav hans namn. Han längtar efter att ge sig ut på färd och utföra stordåd, men hans drömmar omkullkastas när brodern Helges skepp återvänder till hembygden Egilsund utan stora delar av sin besättning. I sorg och frustration gör sig Arnulf skyldig till både missuppfattningar och grova brott, varpå han tvingas fly för sitt liv tillsammans med den norska trälen Toke. I all hast lämnar han både sin familj och den stora kärleken Frejdis och ger sig ut på en minst sagt tumultartad plundringsfärd. Det blir en farlig och dramatisk resa, kantad av kungliga möten, blodiga strider och livsavgörande val.
Arnulf är en fasansfull och hisnande äventyrsroman, tillika historiskt porträtt av Vikingatiden. En tid då vänskap och släktband var av största vikt och då överlevnad ständigt krävde hård ansträngning.
Detta är första volymen i den kritikerrosade sagan om vikingen Arnulf.

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Sep 23, 2021
• ISBN: 9788726848496

Book preview

1.

Arnulf stannade högst uppe på kullen och stirrade ut över sundet. Himlen var fortfarande rosa där solen hade tagit farväl av horisonten och vattnet var vaggande stilla. Ett fiskstim glänste i havsytan och Arnulf avsökte intensivt varenda krusning med blicken, men inte en enda båt var ute och störde sundets aftonsro och han fnös besviket. En hund skällde, och Aslak skeppsbyggare ropade till sina svennar nere vid stranden där yxornas klang dog ut vid den nykluvna ekkölen. Kvällsgröten kokade över de många eldstäderna och dagens sysslor avslutades i sakta mak mellan husen. Vävar och korgar togs in, den sista veden klövs och dagens fångst av fisk hängdes upp på tork medan smeden hamrade färdigt ett oxhuvud vid städet. En grupp pojkar slängde sina träsvärd och började istället retas med ett par flickor som bar kött från visthusboden och Fin Bue klaskade sin fru i baken när han släntrade förbi med tre nedlagda harar över ena axeln. Trud stod med händerna på höfterna och grälade på sin yngste träl, men gammel-Olav lade sig i med yviga gester, och Trud lät istället sin vrede gå ut över honom medan trälen hukande skyndade sig därifrån. Ingen tycktes ha bråttom att komma in till maten för luften var så berusande mild och den nyutslagna grönskan så lindrande att se på efter den gråvita vintern.

Arnulf strök det långa håret ur ansiktet och kisade med ögonen. Det var för sent nu. Helge skulle inte komma glidandes hem på svart vatten, han skulle vänta och låta solskenet glittra i männens brynjor och vapen och kasta blixtar över hans nyförvärvade rikedomar. Vid ankomsten efter ett plundringståg ville han alltid stå ända framme i stäven på sitt drakskepp, med kappan käckt tillbakakastad och de utslagna armarna tunga av silver när han stolt ropade sin fars namn. Stridbjørn skulle komma honom till mötes med de stora bronsbeslagna dryckeshornen fulla av mjöd och så snart Helge hade satt foten på land skulle de dricka varandra till. Sedan skulle Helge falla Rolf om halsen och hissa sin mor högt i luften så lätt som om hon inte vägde någonting, och kvinnorna i bygden skulle få glöd i blicken och röda kinder. Barnen skulle flockas kring de hemvända krigarna och beundra deras erövringar och nya ärr, och trälarna skulle ge sig i färd med att steka och koka. Stridbjørns långhus skulle eka av sång och skratt och Helge skulle sätta sig i högsätet och berätta om årets långfärd så att de minsta med rysningar fick söka sig till sina mödrar. Och när alla sent på natten äntligen hade drösat omkull av fylla och med magarna stinna av fläsk och öl skulle Helge vända sig mot Arnulf och räcka honom sin svärdarm och de skulle bryta arm med starka blickar. Förra året hade Helge gissat att Arnulfs grepp skulle vara gott nog till våren, och han hade lovat att ta med sig ett dugligt svärd hem till honom.

Han utstötte en suck. Då blev det inte idag heller! Det drog ut på tiden, det där vinteruppehållet i kungsgården, men aldrig tidigare hade en man av Stridbjörns släkt blivit inbjuden till gästabud hos självaste kungen, och Helge var tvungen att vårda sitt rykte och höja sin ära. Snötiden var för länge sedan förbi och lamm och kalvar diade på marken. Ingen annan kall tid hade förefallit Arnulf så lång och så dyster som den i år.

Ett sista måsskrik slungades över vågorna. Han följde havsfågelns låga flykt med blicken och kände hur dess rop fick blodet att rinna snabbare i hans ådror. Det var havet som drog i honom, havet som rullade in med en bränning av saltvatten i hans lemmar och lät en rastlös längtan riva hans ro i slamsor. Helst ville hans hjärta slita sig ur bröstet och kasta sig ut med tidvattnet och helst ryckte han med stormen bort från kusten och de långvingade havsfåglarna. Måsarna skrek högt den här våren. De eggade vildsinta män till vågsam färd, de kallade på vilja och mod och de ropade till varandra att det hade blivit Arnulfs tur att klyva böljan. Han knöt nävarna hårt. Tillsammans med Helge skulle han stäva ut och vända Egilssund ryggen, tillsammans med Helge!

Arnulf blundade och vädrade. Saltet var skarpt i luften, det fanns kraft i växter och jord och hjärtat bultade. Han skulle precis vända sig om och gå när han fick syn på Frejdis nere hos korna på strandängen på andra sidan kullen. Hon satt med ryggen vänd mot honom och mjölkade den enhorniga kon med vana tag. Det ljusa håret rann som guld nerför ryggen på henne och hon hade dragit särken upp över knäna för att inte fläcka den med mjölkstänk och rullat upp ärmarna till armbågarna. Arnulf log och blev lätt i stegen. Frejdis hade kinden tryckt mot den fläckiga kosidan och hennes vinterbleka hy lyste mot markens nygröna gräs. Höfterna rundade särken och Arnulf kände en het svullnad mellan benen. Han kunde aldrig titta på Frejdis utan att mandomen reste sig och stod som själva Odens spjut! De där höfterna hade Freja skänkt henne bara för att män skulle sukta efter att gripa tag i dem.

Arnulf drog sig kvickt tillbaka och småsprang runt höjden för att komma närmare inpå henne. Frejdis hade inte sett honom, och vindens rasslande i gräset och kornas mumsande och slitande gjorde det enkelt för honom att smyga sig fram. Hon nynnade. Han kände igen melodin, för han hade själv hittat på den. Särken hade glidit ner och blottade nästan hela den ena axeln och det bankade häftigt i Arnulfs underliv vid synen. Den milda vårsolen hade ännu inte fått bukt med den sårbara, ljusa huden och lenare hud än Frejdis fanns inte! Den fick till och med svandun att verka grova. Han sjönk ner på knä. Den enhörnade vände på huvudet och tittade frågande på honom och Arnulf tog sats och hoppade som ett lodjur innan hon hann avslöja honom.

Frejdis gav till ett tjut när han tog henne om axlarna och välte omkull henne i gräset medan mjölken stänkte uppför hennes bara ben.

Han pressade henne mot marken och fångade utan ansträngning hennes fäktande armar. Frejdis ögon blixtrade och hon skakade ilsket håret från ansiktet och försökte slita sig loss. Släpp mig, din lystne unghingst!

Arnulf skrattade och satte sig gränsle över den varma, sprattlande kroppen. Jag blev sugen på mjölk!

Du är spritt språngande galen! Nu har mjölken ju gått förlorad! Släpp mig, omedelbart!

Hon högg efter honom, men kunde inte komma åt och fick nöja sig med att ligga där rasande och frustande. Arnulf släppte hennes händer och betraktade särkens halsringning som rundades om hennes välformade frodighet. Han sträckte sig efter brösten, men Frejdis slog bort hans hand. Du är tung, jag kan inte andas, flytta på dig!

Jag blir vild varje gång jag ser dig!

Du är född vild, Arnulf Stridbjørnsøn!

Frejdis knuffade till honom med all sin kraft.

Känn här hur hård jag är!

Arnulf gled ner i gräset och sköt fram sitt underliv mot henne. Frejdis satte sig upp och sköt irriterat undan honom. Du har hingstblod i ådrorna, men jag är inte din märr!

Med fast hand greppade han hennes våta fot och slickade mjölken från hennes fotled: Det händer att de unga hingstarna bestiger märrar som irrat sig bort från flocken!

Frejdis försökte dra till sig foten men Arnulf höll fast den och lät sin tunga fortsätta upp mot knät.

Jag har inte tappat bort min flock! Jag mjölkar och nu har du spillt ut hälften av mjölken ur hinken! Min mor blir arg på mig! Och sluta nu med det där, tänk om någon ser oss - din bror till exempel.

Arnulf sög girigt mjölk från huden och nöp henne i de fasta underbenen: Min bror? Hans skepp har ännu inte setts på sundet.

Frejdis tog tag i hans hår och flyttade bort hans huvud från sitt ben. Inte Helge, din dikalv, din andra bror, Rolf.

Arnulf slet sig fri och lät fingret följa kurvan i hennes knäveck. Du menar min trista, ansvarsfulla, välansedde bondbror? Till Hel med honom!

Arnulf!

Frejdis blick var förebrående, men handen blid, när hon strök hans hår: Du är inte den enda som har ett gott öga till mig, det vet du nog.

Arnulf suckade och rullade över på rygg. Han rynkade ögonbrynen och började dämpat att kväda:

Stridbjørns söner

stolt av tvenne

en till svärd

en till säd

Gammelbjörnen

bistert brummar

siste son

gör spe av värd

Vilddjurs frände

hemtamt färdas

fjärran bort

och trotsar lätt

hedersrovet

härskar endast

av vargaätt

ursprungen

Håll nu din mun! Frejdis la sig på mage bredvid honom och Arnulf fångade en slinga av hennes långa hår. Han lät fingrarna glida genom den och rullade över på sidan för att begrava ansiktet i resten av hennes gyllene man.

Vet du att du misshagar gudarna med din skönhet? Inte ens Freja har ett sådant praktfullt hår, så havsblå ögon och så runda ben!

Hon skrattade och drog till sig håret. Nu är du verkligen ett fä! Och din far har all anledning att vara stolt över Helge och Rolf, få män har så goda söner att skryta om som han. Och att han är arg på dig är ditt eget fel. Det har inte gått två dagar sedan du skamred hans bästa hingst.

Arnulf hävde sig upp på armbågen och drog upp ett grässtrå med roten. Den behövde röra på sig efter vintern.

Du knäckte plogen!

Bara för att mina armar är för starka för trälarbete!

Och fåren lät du springa som de själva hade lust!

Det är omanligt att valla får, det har man pojkar till. Min sextonde sommar börjar nu, och när Helge kommer hem och hämtar sitt nya skepp tar han mig med på plundringståg.

Arnulf kittlade Frejdis med grässtrået på halsen. Hon fångade det mellan tänderna. Mot er fars vilja!

"Veulf kallar Stridbjørn mig, och Veulf kommer jag förbli! Sedan när har jag följt hans vilja? Han ska bara vara glad att hans äldste son snart ger hans yngste möjlighet att bli kluven på mitten."

Frejdis släppte grässtrået och blev svart i synen: Tala inte sådär! Helge har samlat män till långfärd i många vårar. Han tar väl dig med för att han anser att du är lämpad.

Arnulf log och sjönk ner på rygg igen. Gräset var fuktigt av dagg och trots att luften var ljum var marken kall. Länge stirrade han avlägset upp i de skära moln som drog fram över himlen som havsskum. Frejdis lade förtroligt hakan på hans bröst: Du har saknat honom mycket i vinter, inte sant? Det är första gången han har varit borta så länge.

Arnulf vred huvudet mot henne. Om han hade saknat Helge? Han hade saknat så det isade i märgen av längtan! Det hade gått nästan ett helt år nu. Helge hade bara varit hemma som hastigast över skörden, sedan hade han seglat ut för att bedriva handel med sina nya erövringar och därefter hade han stävat mot kungsgården.

Rolf har alltid gjort vad min far har sagt och min mor älskar honom för att han hellre vill plöja och rykta djur än att segla och slåss, men det finns mer i världen än fläsk och att så säd. Jag vill ut Frejdis! Bort från den här bygden! Ut och se mig omkring, prova lyckan, vinna ära och silver!

Orden fick längtan att slita i honom likt en brusande vårström.

Silver har Helge annars tagit rikligt med till sin far, svarade hon stilla. Arnulf betraktade Frejdis vita underarmar och kände begäret blossa upp på nytt. Hans fingrar gled över hennes arm: Vad har Rolf sagt till dig på det senaste?

Hon skrattade och drog armen till sig: Rolf. Han pratar. Han visar mig vad det är han gör och berättar för mig om sina planer för säd och djur. Allting lyckas under hans händer.

Nu ska jag visa dig något som får dig att glömma allt om Rolf och hans säd!

Arnulf tog hennes hand och förde den ner mot sitt hårda skrev.

Aj, du har då bara en sak i huvudet.

Arnulf blev hes: Du skulle bara känna på den. Så skulle du aldrig mer tänka på min bror!

Frejdis fnissade och fogade sig och Arnulf blundade och suckade när hennes hand gled in under hans kjortel och ner i hans byxor. Hon nickade med ett spefullt leende: Jo, den är fin. Men den får inte kornet att gro och den för inte välstånd med hem över havet.

Han sänkte rösten: Kom hit så ska jag visa dig vad den kan få att gro! I dess sällskap kommer du aldrig ha det tråkigt, vilket lätt kan hända med en man som bara tänker på sina plogar och sina nötkreatur!

Han tog tag i hennes nakna vad och letade sig in under särken. Borrade in fingrarna djupt i den mjuka skinkan.

Aj, du nyps!

Arnulf släppte taget och fumlade med sitt bältspänne. Frejdis rullade tillbaka: Behåll du de där byxorna på! Snart har Grim ätit färdigt och då kommer han för att hålla nattvakt över kreaturen, han ser oss.

Trälar som skvallrar sticker man ut ögonen på. Grim röjer oss inte!

Frejdis drog ner särken över anklarna och Arnulf gav upp: Gott så, men lova mig då att du följer med mig till skogs imorgon! Vi hittar en glänta som ingen annan än djuren känner till.

Frejdis ögon skrattade, men hon skakade på huvudet: Jag fryser, än är det lite för kallt för att rulla runt i gräset - och skulle inte du hjälpa Aslak med skeppet imorgon?

Arnulf ryckte likgiltigt på axlarna: Han klarar sig utan mig. Jag slet åt honom i flera månader med Helges nya skepp, men det finns ingen ära i att bygga en knarr.

Ära? Rikedom är rikedom, oavsett om man har plundrat eller handlat sig till den!

Frejdis reste sig upp och gick bort mot den enhörnade som hade flyttat sig en bit uppför kullen. Hennes höfter gungade förföriskt. Arnulf hoppade upp och smög efter. Han var tvungen att ta tag i de där höfterna! De gungade alldeles för inbjudande för att han skulle kunna låta bli.

Skepp! Skepp! Det kommer ett skepp! Frejdis! Arnulf! Det kommer ett skepp, det kommer ett skepp!

Lille Ivar stod på kullen och viftade andfått med ena armen medan han pekade ut mot sundet med spretande fingrar. Sedan sprang han.

Arnulfs hjärta slog ett par extraslag och blodet började forsa så fort att han kände sig yr. Helge! Helge hade återvänt hem! Han såg in i Frejdis strålande ögon och brast ut i skratt. Utstötte ett gällt skri och hoppade högt i luften.

Kom, Arnulf!

Frejdis tog honom i handen och tycktes glömma allt om den enhörnade, och Arnulf satte av med en sådan fart att han fick släpa henne efter sig. Han kramade hennes hand så hårt som om han redan bröt arm med Helge och hon kved. Högst uppe på kullen kunde han se att mörkret på allvar höll på att omsluta sundet men det ockergula ullseglet från Helges långskepp lyste rakt igenom det som en stjärna på vattnet. Nere vid stranden samlades uppspelta människor och luften rungade av rop och skratt. Kvinnor som så länge varit tvungna att klara sig utan sina män trängde sig fram och barnen hojtade och vinkade mot skeppet och försökte ivrigt att urskilja fäder och fränder i det tilltagande beckmörkret.

Spänningen gick knappt att uthärda, och mer än en tycktes stå och mumla en bön till gudarna, för det var inte alltid alla män kom hem eller hade hälsan och rörligheten i behåll.

Stridbjørn kom travande, hojtande nerför den plankbeklädda vägen som ledde ända ner till vattnet, iklädd sin bästa broderade kjortel och med den högröda praktkappan över axlarna. Hans bröstlånga, grå skägg var omsorgsfullt kammat och den breda silverkedjan vilade runt hans hals, för Helge skulle tas ståndsmässigt emot. I händerna höll han de bronsglänsande dryckeshornen som skvalpade av mjöd, och de andra männen skrattade och dunkade honom i ryggen. När Stridbjørns Helge kom hem blev det gille, det var så sant som det var visst, gille så ingen kunde klaga efteråt för Stridbjørn var rik. Rik av alla de skatter hans son fört med sig hem och givmilt lät familjen ta del av. Också Trud hade i all hast slängt av sig sin bruna ullklänning och iklätt sig den blå festklänningen med silverspännen. De stora bärnstenshalsbanden glänste mot hennes bröst och de tunga, tvinnade armbanden klirrade mot varandra. Stoltare fru än Trud hade ingen i bygden. Stridbjørn skrattade mot henne och lyfte dryckeshornet i vädret. Arnulf tänkte inte det minsta på hur han såg ut. Vad spelade det för roll om kjorteln var vit eller grå när Helge kom hem? Det var bara synd att skeppet kom så sent! Det skulle vara natt innan stekarna blev möra, kvällsgröten kunde trälarna få.

Aslak skeppsbyggares svennar tände facklor och Trud ställde sig med högburet huvud vid Stridbjørns sida och rasslade med nycklarna i bältet. Ute på långskeppet besvarades facklorna och medan fartyget närmade sig blev mörkret tätare, men det gula seglet lyste likt fullmånen själv.

Rolf anslöt sig leende till Stridbjörn och Trud och strök förväntansfullt sitt ljusa skägg och Stridbjørn räckte honom det ena mjödhornet och slog ut med armen. Även Rolf hade bytt ut vardagskläderna och tvättat sig nödtorftigt, för trots att Arnulf tvivlade på att han hade längtat efter Helge ens hälften så mycket som han själv, så gladde det alltid Rolf att ta emot sin högt beundrade bror. Facklorna på stranden blossade och det glödde i bronssmycken och fuktiga blickar. Arnulf kände hur Frejdis lutade sig intill honom och han lade armen tätt omkring henne och gav henne en kram. Det var härligt att hon stod där, och det var gott att Helge skulle se dem tillsammans när han lämnade skeppet. Fanns det i världen någon bättre plats att lägga sin arm än om livet på en varmblodig kvinna? Efter färden med Helge skulle han gå till hennes fars hus med sina nyförvärvade rikedomar och lägga dem på bordet som bevis för att han var i stånd att försörja Frejdis. Hon skulle vara hans och Stridbjørn skulle tala för hans sak, om han så skulle kväva sin far med hans ulvgrå skägg först! Arnulf log. Det var möjligt att folk i bygden såg snett på honom på grund av hans häftiga sinne och tanklösa gärningar, men när han först hade bevisat sitt sanna värde och sitt mod på plundringen skulle de nog veta att tänka bättre tankar om honom. Frejdis skulle inte komma att sakna något! Hon skulle få så många bärnstens- och silverhalsband som hon kunde bära runt halsen och hennes visthusbod skulle bågna av fläsk och vilt! Och trälar skulle hon ha så många av att hon inte behövde göra annat dagen lång än att kamma sitt gyllene hår och dela sin härlighet med honom på björnfällen vid härden.

Ska du inte gå ner och hälsa din bror välkommen?

Jo.

Arnulf vände sig mot henne och fattade hennes ansikte mellan sina händer. Han ville berätta för henne hur glad han var att Helge kom och hur starkt han kände för henne, anförtro henne att han darrade i hela kroppen och hade lust att skrika och hoppa högt, men istället kysste han henne med en våldsamhet och en hunger som fick henne att vackla tillbaka med ett leende på läpparna. Han släppte henne tvärt och sprang nerför kullen och ut i sanden. Vadade ut i vattnet för att komma förbi de som stod längst fram och bort till den plats där skeppets stäv skulle bottna.

Där är du ju!

Rolf sträckte sig efter honom och daskade näven i hans med en smäll. Det gjorde han när han var på gott humör, och slaget skulle helst göra ont och slå undan Arnulfs hand, men idag stod han gott emot och Rolf lade märke till det.

Nå, ditt förvuxna föl, har du ett kväde klart till din bror? Sjunga, det duger du till i alla fall.

Stridbjørn rufsade Arnulf i håret för idag var han stolt över alla sina söner. Arnulf svarade inte utan såg ut mot skeppet där seglet nu hade tagits ner. Det var nära nu. Så nära att han började kunna skönja männen ombord och höra det rytmiska plaskandet från årorna. Frejdis kom blossande ikapp honom. Skeppet gled örnastolt över vattnet men det gyllene drakhuvudet i stäven var nedtaget, och den gestalt som stod längst fram bland vikingarna var bredare än Helges. Arnulf stirrade tills ögonen tårade sig. Det var Halfred, Helges styrman, som stod där! Arnulf bet sig i tungan och kände blodet lämna kinderna. Var Helge inte med? Varför stod Halfred på hans plats istället för att sitta vid rodret? Hade Helge stannat kvar i kungsgården? Han borde ha seglat med, för kungen hade redan haft honom hos sig så länge. Hade han kanske blivit upptagen i hans hird? Det var väl inte otänkbart? Besvikelsen grep Arnulf med ishand, och bakom den fanns ångesten.

Halfred lyfte armen och ropade Stridbjørn till hälsning och Stridbjørn besvarade den. Ett oroligt sorl drog genom församlingen, men att Helge inte stod i förstäven tog inte glädjen från alla dem som nu kände igen sina män och fränder bakom den sköldprydda relingen på skeppet. Arnulf klev ut till knäna i vattnet och kände hur girigt det sög runt hans fötter. Halfred var mörk i blicken och de väderbitna krigarna bakom honom tyglade sina leenden och glädjen över återseendet och sneglade mot Stridbjørn. Flera av dem hade sår och blodiga förband som om de nyligen varit i strid, och Halfred själv hade en ful glipa i pannan. Goda tecken var det inte, och Arnulf blev plötsligt kallsvettig i ullkjorteln.

Nu hoppade Halfred över bord och fattade Stridbjørns framsträckta hand och Arnulf kunde knappt andas. Det blev så trångt och hårt i hans bröst att det flimrade för ögonen på honom. Stridbjørns ögon brann som flytande järn och hans ansikte var isblekt. Trud gick fram och greppade Halfreds arm och Stridbjørns mjödhorn föll till marken.

Var är Helge? Är han inte med er? Är han sjuk? Truds röst var gäll.

Halfred såg på henne och hans barska ansikte förvreds: Helge är död, Trud! Han är död. Dräpt i Sælvig på vägen hem igår morse.

Orden träffade Arnulf som en kniv. Det svartnade för ögonen så han trodde att han skulle svimma. Allting flöt ut framför hans blick, men Truds smärtskrik hörde han, för det klöv mörkret