Isvaken

By Gay Glans

Sjuttonåriga Margrete skulle ha gift sig i sommar. Nu blir det dock inget med den saken. Byarna i området svälter - och hennes familj är inget undantag. Under en period går det att lindra hungern med en sked ljummet vatten. Men sen då? Att byborna är nödställda beror på svenskarna. På Karl den XI:s armé med sina drabanter och dragoner. Allt av nytta har de lagt beslag på, samtidigt som de satt skräck i varenda bonde i det skånska landskapet. Våldtäkter och avrättningar är vardagsmat för de svenska krigsförarna. För bönderna är de kniven mot strupen - hotet som tvingar dem till underkastelse. "Isvaken" är en gripande skildring av livet på det skånska bondlandet under svenska stormaktstiden. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: May 7, 2021
• ISBN: 9788726845884

Book preview

www.sagaegmont.com

Gay Glans, född 1951, bördig från Tyringe och Göinge, har i fyrtio år skrivit kulturjournalistik inklusive noveller och krönikor. 2005 debuterade han som författare med Nils Holgersson landande aldrig på Finjasjön. Några år senare kom Så satan heller. Den senare som ebok med titeln I skuggan av en blivande världsstjärna.

Prolog

Isvaken är en roman. Som en sådan har den tillkommet efter flera års studier och med stor litterär frihet. Åtskilliga namngivna personer i boken levde och verkade under denna dramatiska tid. Detta vet vi. Men vi kan inte veta om det var just de som utförde handlingarna som dramatiseras i berättelsen. Däremot är jag övertygad om att händelseförloppet är fullt tänkbart.

Jag ber eventuella anförvanter till namngivna personer om förståelse för varför jag inte beskriver dem som glamourösa. Mina bevekelsegrunder för det är kort och gott att det var krig. Ett krig som var som krigen alltid har varit och är – djävulskt. Både för de stridande och för civilbefolkningen.

Ett klargörande. Begreppet friskyttar, avlönade av den danske kungen, användes i synnerhet efter friskyttarnas anfall på svensktruppen på Finjasjöns is februari 1677. Snapphanar var den nedlåtande termen för kriminella, deserterade soldater och stråtrövare som levde i skogarna. Ett resultat av ett samhälle i kris. Den svenska krigsmakten gjorde ingen åtskillnad mellan friskyttar och snapphanar. För enkelhetens skull gör jag distinktionen till tiden före februari 1677. Något som inte är historiskt felaktigt eftersom de själva betraktade sig som frihetskämpar.

För att kontrastera skillnaden mellan Sverige och Skåne under den här tiden talar skåningarna dialekt. Men för att inte försvåra textens läsbarhet är jag inte alltid konsekvent.

Innan vi börjar; Skogarp är en fiktiv by. Alla andra namngivna byar förutom Lörup existerar fortfarande.

Del 1

Söndag 26 september 1677

Kunglig order till Fältmarskalk von Ascheberg.

Wi förnimma just nu att i Melkalånga är tre av våra drabanter, som förlidna natt blev borttagna, varför vi Eder, härmed nådigast befalla, att ni skickar dit ett parti av 40 av greve Douglas dragoner, jämte så många ryttare att det består av 100 man som då genast fasttaga alla där i Fenia befintliga bönder, sedan vidare begiva sig till Mattered kyrka, för att där göra på samma sätt och genom prosten i Fenia och prästerna i Mattered skola de laga så att de tre drabanterna genast bli utlevererade. I vidrigt fall och om sådant icke står att erhålla, eller de redan blivit ombragta, då kan detta parti, för att statuera exempel och vidare hämma sådan elakhet, icke allenast sätta Melkalånga och några gårdar i Mattereds socken i brand, utan ock, sedan omnämnda lindriga utväg blivit brukad och icke vill hjälpa, nedgöra dem de finna av där boende bönder, och föra med sig tillbaka såväl prosten som prästerna i Mattered. För att nu så mycket bättre uträtta detta skall ni anförtro detta parti åt någon mycket skicklig officer.

Västra-Emmislöv 26 september 1677

Karl den XI

Finja, två dagar senare tisdag 28 september 1677

Morgonen är daggrik och lovar en vacker sensommardag. Långsamt håller sommaren på att ge vika för hösten med synbara färgförändringar i den intilliggande skogen. Det är tyst, en tystnad som genomtränger allt, varken rådjur, varg, lo, eller några klagande kreatur hörs. De flesta av skogens fåglar har tystnat för året. Enbart de lättaste löven vibrerar i träden. Förutom ett utdraget snörvlande åtföljt av en hostattack från Margrete från Mogensgården, är det fullkomligt stilla.

Margrete, sjuttonårig dotter till Sissela och Mogens Jönsson i Finja kyrkby, rundar mangårdshuset febrig på morgontrötta och hungermatta ben. Hon stannar några ögonblick för att skaka bort en irriterande sten ur ena träskon. Bakom henne breder Finjasjön ut sig, blå och morgonstilla; så skönt det hade varit om jag hade fått stanna kvar i bädden, bara en liten stund, tänker hon. Men hon är medveten om att hon måste stiga upp för dagen efter besöket på avträdet. En förkylning är inte tillräckligt för att slippa arbetet på gården. Alla som är vid sin sans, som inte har tvingats till bädden av en kropp försvagad av hunger, eller som ligger och väntar på Gud fader själv, måste hjälpa till. Gammal som ung, om så bara att passa den öppna elden.

Den dagliga ansträngningen att ställa något ätbart på bordet har blivit allt svårare. Under det senaste halvåret har Margretes familj oftast fått gå till sängs med hungern karvande i buken; ät vattnet med skeden, drick inte, brukar mor Sissela säga. Det lindrar hungern bättre.

Gråblek i hyn och med mörknande ögonhålor ber Sissela sina barn att ha tålamod. Att de måste lita på guds försyn så att hon nästa dag kan ge dem något ätbart. I annat fall måste de nöja sig med skedat ljummet vatten.

Margrete brukar begränsa sitt vattenintag inför natten till en mugg, eftersom hon vill undvika att stiga upp nattetid för att tömma blåsan. Hon har tillräckligt svårt att somna till ljudet av syskonens hungergnyenden. Det är ett ljud som tränger in i själen och sitter fast för evigt.

I går kväll, när hon försökte sova, undrade hon vem av småsyskonen hon härnäst kommer att mista i svältdöden efter Peder som inte överlevde sin tvåårsdag. Om lilla Knyttet skall få uppleva att den kalla vintern övergår till en varm vår och sommar. Själv får jag inte lämna dem, tänkte hon och kände höftbenen skava mot tagelbädden; jag måste bli kvar.

Efter att hon har skakat av sig den irriterande stenen ur träskon, riktar hon en snabb blick mot Finjasjön. Hon hinner se skogen som kryper uppför den motsatta stranden mot Skyrup i riktning mot Lörup och Hovdala. Hon ser den ljusa himlen ovanför trädtopparna i riktning mot Stoby. En syn som minner henne om tvagningarna i Finjasjön när sommaren är som skönast. När gula och vita fjärilar nervöst sicksackar utmed strandkanten.

Med handen stryker hon bort en blond hårslinga från sina ljusblå ögon. När hon är klar på avträdet skall hon och hennes yngre syster Christine, som oftast innan arbetet börjar på morgnarna, lösa upp hårknuten på hjässan och fläta varandras hår.

Det var så det var tänkt.

Hon är stolt över sitt hår men bekymrad eftersom både hennes och systerns tidigare tjocka flätor har blivit tunna. Familjens allt sämre kosthåll har splittrat hårtopparna och skavt bort hårets tidigare så friska blänk.

Finjas vitkalkade kyrka syns mellan träden. Hon har bett farsgubben flytta avträdet till andra sidan fähuset. Hon tycker inte det är att högakta Gud att låta kyrkan skåda det istället för den vackra brunnen på den stenbelagda innergården. Inte ens klockaren ser mer än avträdet när han står uppsträckt i kyrktornet.

Farsgubben svarade henne leende att Gud säkert förstår att kronan på hans skapelse också behöver släppa sitt tarv. Inget du behöver skämmas för. Margrete tyckte han var gudlös. Gud skämtar man inte om, honom skall vi frukta, sa hon besviket och lämnade storstugan för att söka ägg i hönshuset. Något foder hade hon inte att ge de fåtaliga hönsen utöver torkade nässlor och gräs. Allt ätbart måste gå till familjen.

På söndagarna kommer Steen, Margretes trolovade, gående från Matteröd till Finja. På promenaden till och från kyrkan händer det att han smyger in en hand i hennes. Lätt trycker hon hans skrovliga hand till tecken att hon blir glad. Tidigare brukade Steen gnida in händerna med ister. Men aldrig på söndagarna. Han vill inte lukta ister när han träffar sin trolovade. I dessa svåra tider måste allt ister användas till människoföda, inte till smörjmedel för nariga händer.

– Naj Steen, sa Margrete första gången de besökte Finja kyrka tillsammans, här sitter vi fruntimmer. Du måste sätta daj på karlarnas sida.

Margrete har goda förhoppningar om äktenskapet med Steen, att det inte ska bli som äktenskapen hon dagligdags ser i byn. Där man och hustru är främlingar för varandra, inte har orden tillsammans. Där kvinnorna tycks krympa för vart år som går, blir grå och obetydliga. Äktenskap som främst tycks vara till för att lösa de dagliga bekymren och sprida skapelsens krona över jorden. Det är som om det aldrig har funnits glädje. Så vill Margrete inte ha det.

Unga fru Annelise från Repslagargården har sagt att det känns besynnerligt upprymt i kroppen och i sinnet när hennes man är nära henne. Hon kan inte beskriva det på något annat sätt. Hon var oförberedd på att det kunde kännas som det gör, ingen har någonsin sagt något om det. Margrete blev generad. Inte får man säga så. Efter att Annelise hade förklarat tyckte hon att det var fint sagt.

När Steen senast hjälpte henne att mjölka Mogensgårdens enda kvarvarande Göingeget lät han handen glida in under hennes armbåge. Smekte den. Båda ville vara nära varandra. Men rädslan för kritiska blickar, främst från Gud, fick henne att fösa bort handen. Efter några söndagar med stegrande skamkänslor, pratade hon med Annelise om det. Med henne vågar jag, tänkte hon.

– Är Gud ond på mig? Är det därför ja blir skamsen?

– Naj, kära du. Gud förbereder daj att ta mot din trolovade när ni är gefta så att ni kan sprida skapelsens krona på joren.

Det kändes bra och Margrete tror henne. Det låter rätt när hon pratar. Hon är ju gift, håller sig inte med andra karlar, som så många andra i socknen gör.

– Du är vackrast i hela guds stora skapelse, sa Steen och flämtade trots att Margrete sa att han måste lugna sig. Efter en stund, när han fått kontroll på andningen, sa han att han längtar tills de är man och hustru.

– Ente har du sett möed av guds skapelse, sa Margrete och skrattade.

– Vesst har ja, Melkalånga och Skyrup har ja sett och så Fenia förstås.

– Jo, men längre bort än till grannbyarna är joren begriber du väl?

– Ha! Ha! Om du ente nöjer daj med det så har ja vatt i Tyringe och så langt bort som till Knislinge och Osby, I Vinslöv har ja osse vatt. Har du det?

– Vesst har ja det. På marknaden och sålt borstar.

– Det är väl langt bort?

– Jo men joren e väl större än så!?

– Men langt bort e det.

– Ha! Ha! Och ingenstans har du sett en grannare tös än ja?

– Naj.

– Ja tror daj, men som alla karlar måste du barja daj, ente va så nällad, svarade Margrete och strök Steen över pannan. De som ser daj kan tro att ditt hjärta brinner, sa hon och log.

– Men de e de det gör, brinner.

Margrete svarade med ett återhållet fniss.

Steen brukar rida stigen från Matteröd till Skyrup där han låter hästen stanna hos familjens vänner och släktingar på Torlufsgården. Nedanför deras bålegård breder sankmarken ut sig, svår men inte omöjlig att passera med häst. Sankmarken sträcker sig från Finjasjöns västra del i riktning mot Mjölkalånga. En träspång över det vattendränkta området förkortar avståndet mellan byarna på den norra och södra sidan av sjön med flera kilometer. Vintertid, när isen ligger hård, används sjön som vinterväg och avståndet mellan byarna blir ännu mindre.

Till sommaren var det planerat dubbelbröllop i Matteröds Kyrka. Margrete och hennes två år äldre syster Bettina skulle gifta sig med varsin son till smeden och hans fru i Matteröd. Ett bra val av äkta män brukar mor Sissela säga. Bra hemförhållanden och om Gud vill förblir det så. Men omständigheterna har tvingat dem att ändra bröllopsplanerna. Hur länge är det ingen som vet.

Finja kyrka, med anor från elvahundratalet, står vitkalkad i byns östra flank, med utsikt över Finjasjön. Strax intill kyrkan ligger prästgården. Väster om kyrkan står klockstapeln vars djupa klang får Margrete att känna tillit till Gud, att han trots krig, hunger och sjukdomar vakar över henne, över familjen och över Finja och grannbyarna. Men det är en tillit som långsamt, allt eftersom veckan går, övergår i en tilltagande oro. Så har det varit i över ett års tid, från det att hon och Bettina satt på bänken i skuggan av almen intill gårdsbrunnen.

Skörden var bärgad sedan några dagar tillbaka, en jämmerligt dålig skörd efter sommarens missväxt. Ännu hade svälten inte nått byn. Med brunbrända fingrar barkade systrarna björkris att tillverka borstar av. Riset hade de skurit från en glasbjörk strax intill gången utmed stengärdet. Mygg cirklade i ringar runt deras ansikten.

Margrete är förtrolig med sin två år äldre syster, med henne kan hon prata om det som hör kvinnolivet till. Det är inte varje dag som vi är ensamma, jag måste fråga henne. Hon blir inte arg, tänkte hon. Margrete såg ut över gårdsplanen för att förvissa sig om att ingen hörde dem. Med en röst tunn som spindelväv, vände hon sig mot Bettina:

– Kära syster.

– Ja. Va e det?

– Vesst kan ja prata med daj om sånnt som vi töser har bekymmer med?

Bettina tittade på henne, lade björkriset och kniven åt sidan.

– Naj, fortsätt barka, sa Margrete. Ingen får tro att vi pratar blödigt.

– Men kära du, svarade Bettina och plockade upp riset och kniven och fortsatte barka som om inget hänt. Är det de där som bekymrar daj?

– Naj, de e Steen. Han är liasom nällad, har svårt att barja sig?

– Han har väl ente vatt på daj?

– Naj, för hondan. Han gör inget han ente får. Men misstycker gör han. Han vill hålla om mig för att ja e så grann o luktar gott säger han.

– Klart att du är grann Margrete. Karlarna i byn tycker att du och ja e granna, sa Bettina med ett fniss.

– Säger du det, svarade Margrete illmarigt.

– Vesst de e förtrödna, kan ente förlika sig med att vi har blevet fästekvinnor med utombys manfolk. De har ja hört ryktas. Man tycker att de e fel att vi hämtar karlar från en annan by när det finns geftaslystna karlar här himma. Det tycker annat byfolk osse, de e ente brukligt säger man.

– Naj, men va gör man när karlarna som vi vill ha bor i Mattered? svarar Bettina med ett kort skratt. Men barja sig måste din Steen göra om än han e utombys.

Just som Margrete särade på läpparna för att säga att vi människor måste åtlyda det Gud har ålagt oss att åtlyda, hörde systrarna hästhovar slå hårt mot marken, de såg två beridna uppbåd rida in i byn. Det ena från öster, det andre från väster.

Systrarna förstod omedelbart att de inte skulle hinna varna familjen och byborna. De hoppades snarare att de skulle överrumplas så att de inte försökte fly, vilket med största sannolikhet hade resulterat i dödande karbinskott eller värjhugg.

Så gott som ljudlöst spred soldaterna sig över byn. Alla visste vad de hade att göra, vem som skulle blockera stigar och vägar och ta kontroll över byggnader, åkrar och fält. Ordlösheten bröts av en officer med roströda dallrande mustascher. Samling vid kyrkan, skrek han.

Framför den växande skaran bybor intill kyrkan sköt officeren i luften för att understryka allvaret i situationen – om hans order inte åtlyddes skulle deras besök bli brutalt. Efter att skottet hade rullat ner över slänten mot Tormestorp och Hovdala, skrek han:

– Lystring!

Han tystnade, tog ett stabilt grepp om skrevet, ryckte i det några gånger för att ingen skulle betvivla att han var fast besluten att använda så mycket våld han ansåg nödvändigt.

– Finja sockenbor! Det är guds vilja att kung Karl den XI:e av guds nåde är och förblir er överhet. Att inte vara överheten trogen är att trotsa Gud, att bryta mot hans gudomliga lag. En lag som är till för att bringa ordning i hans skapelse. Om ni inte förstår vad som händer om ni bryter mot denna guds ordning, kommer den svenska krigsmakten vidta nödvändiga gärningar.

Den rödmosigt fete officeren flyttade handen från skrevet till huvudbonaden och torkade svett från sin kala hjässa. Margrete kände en djup avsmak för mannen. Inte bara för hans hotfulla uppträdande, utan också för hans helt igenom vidriga fysiska uppenbarelse.

Margrete har nått fram till avträdet denna morgon den tjugoåttonde september 1677. Febern blossar i kroppen. Minnesbilden från den kalla vintermorgonen när hon trött och irriterad halkade och slog höften i stenen återkommer som alltid när hon är här. Märkligt vad stilla det är, tänker hon innan hon tar steget in på avträdet och stänger dörren.

Besöket är snabbt avklarat. Hon kastar en hastig blick mot kyrktornet. Kanske att jag hinner krypa ner i bädden innan det är dags att stå upp igen; fläta håret får vi vänta med, tänker hon och haspar dörren.

Till skillnad från förra gången de red in i byn är det fullkomligt tyst. Skogen är lika stilla som när hon steg ut ur mangårdshuset för en liten stund sedan. Kanske att förkylningen har försämrat hennes hörsel, men några hästar har hon inte hört frusta eller slå sina hovar i marken. Inte heller värjor dras ur sina baljor, det typiska ljudet av metall som skaver mot metall.

Men visst är det märkligt så stilla det är, hinner hon tänka ögonblicket innan hon skräckslagen stannar upp mitt i ett steg.

Finja 10 månader tidigare, onsdag 25 november 1676

– Nu e bingen tom, ente ens en gnutta barkavskav, bara mjöldamm som virvlar.

Med anklagande uppsyn iakttar mor Sissela sin man. Margrete ryser av det hon hör. Farsgubben måste fylla byttan igen, tänker Margrete, äter vi mindre än vi gör svälter vi ihjäl.

Mor Sissela Jönsson, 39 år gammal, med ett ansikte blekt som lärft, ger ett bestämt intryck med sin smala genomskinliga mun. Hennes make, Mogens Jönsson, skogsbonde och bälgmakare, som familjen tilltalar med farsgubben, är fortfarande stark trots att han hunnit fylla fyrtiofem år. Hans hår saknar gråa stänk och är fortfarande tjockt där de flesta männen i byn är kala. Innan Mogens hinner svara sin fru fortsätter hon barskt, om än lågt och med huvudet böjt mot de grova golvplankorna:

– Nu du farsgubben, nu e det illa. Nu blir det ente bara till och va hungriga, nu kommer svälten.

– Ja måste hitta på nöed, svarar Mogens efter några korta stumma ögonblick, för det dröjer nock innan Gud behagar hjälpa oss.

– Häda ente, Gud hör.

– Ja väntar på hans barmhärtighet som du brukar tjata om.

– Häda ente säger ja. Vi ska tacka Gud och lita på hans nåd, svarar Sissela grinigt utan att se upp från degen av den sista skvätten mjöl. En deg som förutom råg innehåller barkmjöl som alla utom de minsta i familjen hjälptes åt att karva ur björkarna i närheten av Sjörröd. Hon lägger degen åt sidan och placerar tunna kålrotsskivor i stekpannan:

– Om sockenborna hade grävt ner allt sitt mjöl när svensken kom, fortsätter Sissela förargat, skulle alla vatt döa. Vad om guds nåd va ente det? Utan hans barmhärtighet hade vi legat i graven och väntat på uppståndelsen allesamman.

Mogens ler på ett sätt som bara han gör, artigt och vanvördigt på en och samma gång, vilket gör Sissela rasande. Efter några ljudliga snyftningar tilltalar hon sin man med hans egennamn, vilket bara sker när hon är upprörd.

– Mogens, du gycklar med det heligaste. Begriber du ente att du bringar oss i elände? Tacka vår himmelske skapare Mogens.

– Nu ska mor va litta fåordig. Ska vi tacka honom för att den ynkliga skörden togs ifrån oss? Vi hade hungrat om än svenskarna ente hade knyckt det lilla Gud skänkte oss. Och våra getter? Bara magra Stina lämnade de kvar. Om Ingalls ente hade skänkt oss en mugg ibland hade vi aldrig haft en endaste dröppe te glyttarna.

– Du behöver ente påminna mig.

– Och Bettinas trolovade har gått te skogs, fortsätter Mogens upphetsat. Jagad som räven. E det nöed att tacka Gud för? Ja ber till honom var dag att han skall göra slut på eländet. Mor skall ente tro annat.

Sissela stirrar vettskrämt på sin man. Oförmögen att få fram ett ord griper hon tag om förklädet, för det hastigt till ansiktet och torkar tårar från kinderna. När hon har harklat och snytet sig i förklätt, säger hon:

– Har du glömt Fundanus predikan – förlitan eder på Herren. Hans nåd e oändlig? säger hon med en röst vassare än knivseggen.

– Nock e Fundanus en god prost, men kriget rår han ente på. Och han har vesst blitt svensksinnad, om än han bär pipkrage.

– Naj, ente e han de. De svenske kräver att han predikar svensk överhöghet, annars hotar de att döda honom.

– Jo, de har du nock rätt i. Han har det ente lätt. Vår mark e härtagen av de svenska dräparna. Är svensken guds barn tycker du?

– Det förbjur ja daj att säga. Du skrämmer barnen. De svenske e osse guds barn om än vilseledda av djävulen. Om barnen ente litar på Gud kan de ente sova om natten.

Mogens vänder sig bort från sin fru och går till fönstret, som om han ångrar det han har sagt. Eftersom han inte bemöter henne drar Sissela ett djupt upprört andetag.

– Mogens Jönsson. Vem skall barnen förlita sig på om ente på vår himmelske fader? Jesus dog på korset för våra synder. Dina osse.

Hastigt ser han på sin fru innan han låter blicken svepa ut över allrummet, möblerat med ett grovt tillyxat bord med pallar och ett antal väggfasta sovplatser. På säkert avstånd från den öppna eldstaden står smörkärnan och spinnrocken, degtråget hänger på väggen intill.

– Du e tyst Mogens Jönsson, säger Sissela vasst. Men nu e det du som svarar barnen vem de skall förlita sig på om ente på Gud?

Osäkert plockar Mogens med fingrarna på skjortan, stryker sig över skäggstubben. Det ger Sissela goda förhoppningar. Han har förstått att han hädar, tänker hon. Med spända käkmuskler inväntar hon sin mans förlösande ord, att han, vilket han brukar göra när de har grälat, skall be Gud om syndernas förlåtelse.

Han formar långsamt läpparna till svar, håller tillbaka det med öppen mun några ögonblick innan han gör Sissela bestört:

– På folket i skogen kanske? säger han förargat. Kanske att de kan kasta ut svenskjäveln?

Sissela griper tag om hans händer:

– Du störtar oss i fördärvet, utbrister hon förtvivlat. Utan guds nåd kommer vi ente att leva te jul. Begriber du ente att det e svårt för oss alla om du ente har det klart med Gud?

– Varför ger Gud tinget rätt att döma bönner till repet som har gömt maden för svensken för att deras glyttar ente skall svälta ihjäl? Eller ger ryttarna rätt att flytta in i våra hus och äta allt vi har och skända kvinnor och barn? Varför låter Gud det ske?

– Mogens Jönsson, besinna daj. Ja e lia möed mot de svenske som du, men ja misstror ente skaparen.

– Job vågade klanka på Gud för allt elände han råkade ut för. Ente var han orättfärdig för det, det skrev profeten Hesekiel.

– Job var en rättfärdig man. Men e du det? Du syndar och hädar som den värsta häxa.

Margrete iakttar tyst sina föräldrar, därefter sina syskon som väntar på att deras mor skall servera de färdigstekta kålrötterna.

Margretes tolv år yngre syster Giörel, leker med en tygbit som Sissela har knutit runt en trätrissa med hornknappar som skall föreställa ögon. Hon försöker att inte lyssna på föräldrarnas gräl. Varje gång de höjer rösterna blir hon rädd, längtar hon tills de blir sams igen. Hon förstår inte varför föräldrarna grälar. Men att de är rädda för svenskarna förstår hon.

Hon blev nästan förlamad av skräck när hon och Mogens var på väg hem till Finja för några veckor sedan och mötte en trupp svenska ryttare vid Alamaåns frånlopp. Soldaterna kom ut ur en skogsdunge från ingenstans, som om de väntade på dem.

– Stanna! skrek officeren och riktade värjan mot Mogens som tog ett par steg bakåt. Inte för att fly, det insåg han var utsiktslöst med Giörel i sällskap, utan för att bereda plats åt hästen som var större än de flesta hästar han någonsin hade sett.

– Stanna för böveln, vrålade officeren. Han reste sig till stående i stigbyglarna.

– Naj, ja tänkte ente rymma, svarade Mogens.

– Inte? Du var på väg ut i skogen.

– Naj, ente tänkte ja rymma. Ja beredde plats åt ert granna ög. Gud ske pris åt kongen, sa han högt. Svetten pärlade i pannan.

– Vilken kung?

– Kong Karl den XI:e av guds nåde. Pris honom.

Officeren betraktade Mogens, gjorde en ansats att stiga av hästen. Men istället satte han sig ner i sadeln. Soldaterna skrattade elakt för att Mogens skulle förstå att de inte litade på honom, att de förstod att han var den danske kungen trogen, att vurmandet för sitt och dotterns liv fick honom att bedyra Karl den XI:e trohet. Absolut inget annat.

– Tro honom inte. Han är en snapphane, sa den äldre dragonen och greppade värjan så att knogarna vitnade.

– Jaha, sa officeren, så här har vi ännu en ogudaktig snapphane. Han sa det inte argt och han skrek inte som tidigare, utan han sa det med låtsad inställsamhet. Fingrarna gled demonstrativt över flintlåspistolen.

–