Piskan och korset

By Anna Sparre

Det är i mitten av 1300-talet då heliga Birgittas dotterdotter Ingegerd anländer till drottning Margaretas hov. Ingegerd är bara 14 år – vacker, levnadsglad och sugen på kärleksäventyr.Ingegerds liv tar dock en vändning när hon mot sin vilja tvingas gå i sin mormors fotspår och in i Birgittaklostret vid Vättern. I klostret är reglerna strikta och många och Ingegerd får kämpa för att vänja sig vid den nya tillvaron. Samtidigt arbetar drottning Margareta mot sitt mål att förena de tre nordiska länderna. Efter några år vigs Ingegärd till abbedissa över Vadstena kloster. Plötsligt blir hon en mäktig kvinna och kan, till sina medsystrars fasa, börja följa sina egna lagar och åsidosätta Guds bud och klostrets regler ...Piskan och korset är en berättelse om två mytomspunna kvinnor – heliga Birgittas dotterdotter Ingegerd Knutsdotter och unionsdrottning Margareta – fostersystrar och förtrogna vänner livet igenom. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Oct 3, 2018
• ISBN: 9788711782873

Book preview

Anna Sparre

Pískan och korset

Saga

Piskan och korset

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright © 1987, 2018 Anna Sparre och SAGA Egmont, an imprint of Lindhardt og Ringhof A/S Copenhagen

All rights reserved

ISBN: 9788711782873

1. E-boksutgåva, 2018

Format: EPUB 2.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med Saga samt med författaren.

Lindhardtogringhof.dk

Saga är ett förlag i Lindhardt og Ringhof, ett förlag inom Egmont-koncernen

Till

Margrete

Waldemar Dane Konings Datter

Sexhundra år senare:

Till

Christina

1987

I en cell i Vadstena kloster sitter abbedissan Ingegerd Knutsdotter och skriver med sirlig handstil.

Det är natt. I dormitoriet slumrar sextio nunnor. Moder Ingegerd kan inte sova. Talgljuset brinner ned i staken, den röda katten spinner, hoprullad i sänghalmen. Pennan raspar över bladen, Vätterns vågor rullar in mot stranden. Hennes liv i klostret har varit stormigt. Hon har ett behov av att rättfärdiga sig inför eftervärlden.

Det måste ha varit omkring år 1360 som min mor började tvinga mig att några timmar varje dag sitta stilla vid ett bord och pränta bokstäver på vaxtavlor.

Av flera skäl borde jag lära mig läsa och skriva. Ett var att min mormor Birgitta, en gång hovmästarinna hos kung Magnus och drottning Blanka, var boksynt – from, förnäm, och som sagt beläst. Hon samlade lärda män omkring sig. Nicolaus Hermanni, biskop i Linköping, var under en tid lärare åt hennes barn.

Jag har aldrig sett min ryktbara mormor men hört så mycket mer talas om henne. Hennes skugga har fallit över allt jag har företagit mig, gör det ännu och kommer att göra det så länge jag lever.

Hon kom från en gudfruktig släkt. När hon var tolv år förlorade hon sin mor och uppfostrades strängt och med aga av sin moster Ingrid, gift med drotsen Knut Jonsson. När hon var tretton giftes hon bort med den fem år äldre Ulf Gudmarsson till Ulfåsa i Östergötland, en stor gård med många underlydande, med vidsträckta skogar, blommande hagar och grönskande fält, oxar och kor, får och hästar. Gudfruktiga kvinnor såg efter de åtta barnen, fyra gossar och fyra flickor, innan de skickades hemifrån till skolor och kloster. Livet i hemmet präglades av fromhet. Min morfar var en vek natur som rättade sig efter sin viljestarka hustru. De späkte sig frivilligt, de utspisade dagligen de fattiga, tvättade deras fötter, risade sina barn och stoppade bittra örter i munnen på dem till tungans straff om den sagt något olämpligt. Arma barn, de uppfostrades ömsom med ris, ömsom med böner. Min mor Märta, det äldsta av barnen, satte sig tidigt upp mot detta tvång. Hon lyckades till och med gifta sig två gånger, trots föräldrarnas motstånd. Min far, Knut Algotsson, tillhörde visserligen en ansedd släkt med en biskop, Brynolf i Skara, i generationen före honom. Men hans bror, Bengt Algotsson, kung Magnus gunstling, var både känd och ökänd och illa tåld av min mormor, som svärtade ner både hans och kungaparets rykte. Vare nog sagt om den tiden och den släkt jag inte minns. Intriger och förtal, krig och lönnmord hörde till den vardag i vilken jag växte upp.

När min mor Märta blev ensam kallades hon till hovmästarinna hos den danske kungen Valdemar Atterdag och hans drottning Helvig. De hade tre barn, en son och två döttrar. Den yngsta prinsessan, Margareta, var ett par år äldre än jag. Det ansågs därför inte mer än rätt och riktigt att jag fick följa med min mor till hovet. Jag blev prinsessans leksyster.

Detta blev avgörande för mitt öde, kanske till det bästa, kanske tvärtom. Prinsessan Margareta och jag fattade genast tycke för varandra och från den allra första dagen till den dag i dag är, har vi förblivit vänner. Visserligen måste jag alltid hålla mig tre steg bakom henne, men till själ och sinne och hjärta var vi alltid vid varandras sida. Två små stackars barn i de vuxnas hårda värld. Men enade växte vi oss starka.

Första tiden vid det danska hovet låg jag i min mors säng, men en sommarnatt smög jag mig ur den varma bädd där hon låg och snarkade och tassade genom lönngången och spiraltrappan ner till kungabarnens rum. Litet rädd, litet frusen var jag nog när jag hittade Margareta bakom sparlakanen. Hon öppnade ögonen och drog mig intill sig i en hård omfamning.

– Ingegerd, du hörde mig, du kom till mig. Det är ett under. Du kände på dig att jag behövde dig. Nu skall du ligga hos mig varenda natt. Här, innanför sängomhängena, skall vi reda vårt näste, här skall ingen nå oss varken med piskrapp eller med korstecken. Det lovar vi varandra. Hovmästarinnan, fru Märta, är visserligen din mor men jag avskyr henne ändå. När jag ser henne komma knyter det sig i magen på mig och jag blir dum och stygg. När hon sedan slår med piskan biter jag ihop tänderna så det gör ont i tinningarna.

– Du får avsky henne. Det gör jag också, fast hon är min mor. Den där infernaliska lilla piskan som hon alltid bär vid sitt bälte är som om den hade ett eget liv. Ser du inte att den har ögon och vidriga, långa armar. Den nyper när den slår.

– Har du också känt det? Den nyper och då blir jag rädd. Jag tror att fru Märta är en häxa som har förtrollat sin piska så att den har fått liv. Herr Pisk.

– Herr Elak Pisk. Vår fiende.

Vi brast i skratt. Vi var lyckliga i vårt hat. Vi skulle besegra herr Elak Pisk. Vi grundlade vår vänskap och gav varandra ett heligt löfte att hålla ihop som om vi vore en enda stark man.

– Två flickor är lika med en man. Där har du ett räkneexempel så gott som något, sade prinsessan och jag instämde.

Ett annat skäl till att jag lärde mig skriva, utom för mormors skull, var att jag hädanefter skulle följa prinsessan i allt, roligt som tråkigt. Lära mig rida, fakta, musicera, men också sy och sömma, och det var ledsamt.

Jag önskade att jag hade fått ärva något av min mormors gudaingivelse. Det berättades, bland så mycket annat om henne, att hon en gång som flicka hade suttit i frustugan och sömmat tillsammans med andra unga kvinnor, då något oförklarligt inom henne pockade på att hon skulle lägga ifrån sig sömnaden, lämna flickorna och rummet och gå ut i trädgården. Där skulle hon be till Den heliga jungfrun, lyssna till Hennes budskap och glömma sig själv och allt annat.

När hon gick in igen låg sömnaden fullbordad, så vackert sydd att ingen levande varelse kunde ha åstadkommit något sådant. Hennes mor, som tänkt bestraffa henne, såg att broderiet blivit avslutat av en osynlig hand och förstod att hon bevittnat ett under. Hon teg och betraktade med förundran och vördnad sin dotter.

Den berättelsen drog prinsessan och jag gärna fram när vi satt i frustugan och förde nålen ner och upp, ner och upp i sybågen. Det hjälpte inte att vi sprang ut i trädgården i hopp att få höra röster från ovan. När vi kom in igen låg broderiet där som förut och vi fick bannor.

Vårt vardagsliv var befolkat med såväl fantasivarelser som varelser av kött och blod, och åt dem hittade vi på egna namn, så att vi kunde tala högt om dem utan att någon visste vem det var vi talade om. Prinsessan hade två syskon, Ingeborg och Kristofer. Ingeborg var äldre och Margaretas motsats i allt, hon såg bra ut och var sedig och lydig och hon stod sin mor mycket nära. Vi tyckte bäst om Kristofer, han fick vara med i våra lekar fastän han var klen; det viskades att han led av någon tärande sjukdom. Margareta var sin fars dotter, kung Valdemars ögonsten. Hon visste det och förstod att dra fördel av det.

Hur såg hon ut, min prinsessa? Barn tänker inte på utseendet hos sina jämnåriga, men nu när jag är gammal förstår jag att hon måste ha ansetts ful och robust. Håret var rödaktigt, hon var fräknig, hade en stor mun full med breda, kritvita tänder som knäckte fågelben och nötter så att det krasade. Hon hade lätt för att skratta och var aldrig svarslös.

Hon är då ett hår av hin, kunde man få höra bakom ryggen. Och Ingegerd apar efter henne. Passa er för att näpsa dem, då får ni kungen emot er. Det är bara fru Märta som vågar höja piskan mot dem. Mot oss också, för den delen, den satans kärringen.

Sådant kunde man få höra om man smög omkring och tjuvlyssnade, vilket man gjorde ofta och gärna. Det var så man höll sig underrättad och lärde känna den andra sidan hos människorna, frånsidan, deras äkta sida, den de inte visade i umgänget med det fina folket dit vi hörde. Inte jag, förstås, men eftersom jag var länkad till kungadottern räknades jag ändå dit.

Det räckte inte med att lyssna. Man förstod ju inte allt som sades. Man fick lägga ihop orden, ta ett här, ett där tills en bild växte fram. Särskilt svårt att förstå var det när det talades om nedkomst och död. Då brukade de sänka rösterna till viskningar. Dronningen är i välsignat tillstånd igen. – Den här gången blev det en prins. – Ännu en flicka, herreje – dödfödd. – Den lille prinsen dog imorse.

– Jag kommer att möta en faslig massa syskon i himlen, konstaterade Margareta kallsinnigt.

Vi kunde ju inte sörja de små liven som vi knappast hade sett. Skrikande bylten som luktade illa roade oss föga. Men vi grubblade över födelse och död. Varför hade just vi överlevt? Hur kom barnen egentligen in i sin mor? Ett frö, sades det, ett gyllene frö som dalade genom luften som en snöflinga och passade på att singla in i en gapande mun. Det var förstås därför man skulle hålla handen för munnen när man gäspade. Dronning Helvig gäspade ofta. Vi började lägga märke till vem som gapade fritt och otyglat och vem som började bli rund om magen.

Så småningom gick vi ifrån teorin om det dalande fröet. Vi började ana något betydligt mera spännande och svårförklarligt.

En dag gömde vi oss bakom en vävnad i ett rum där vi var förbjudna att gå in. Det fanns vävnader i de flesta rum, de hängde i krokar från taket ett stycke från väggen. Små barn kunde stå bakom dem osedda, det hade vi ofta gjort. I varje slott där vi bodde fanns dessa hemliga, stundom tillbommade rum dit barnen inte fick gå in. Därför blev det förstås en dubbel lockelse att försöka utforska dem.

Den här dagen stod dörren på glänt. Det fanns ingen i rummet. Vi gick in, vi hörde steg och gömde oss bakom vävnaden, tryckte oss intill väggen, kände lukten av damm, var rädda för råttor. Prinsessan tog min hand, kramade den. Var det möjligt att hon var rädd? Jag kunde inte se hennes ansikte men kände att handen var fuktig och hörde att hon bet på den fria handens naglar. Två säkra tecken på att hon var oroad. Genom några malhål i ögonhöjd kunde vi se en del av rummet, en kista, en bänk, ett skåp och en inbyggd säng med snidade pelare utåt rummet. Pelaren vi kunde urskilja föreställde en naken kvinna med en svan tryckt intill sig. Stegen närmade sig. Tove kom hastigt in i rummet, tätt följd av kungen.

Tove var hemligheten som alla kände till. Kungens leksak. Vi som kunde konsten att lyssna och lägga ihop anade att man inte borde nämna Toves namn i dronningens närvaro. Vi hade sett Tove skymta någon gång. Vi var rädda för henne och det fick väl tillskrivas de viskande rösterna. De kallade henne rätt och slätt frillan eller den svarta. Vi trodde att hon var något slags huldra, förfaren i trolldom.

Det vi nu fick bevittna genom malhålen gjorde oss stela av skräck och andfådda av upphetsning och skam.

Den store, starke, vördnadsbjudande kungen gjorde sig löjlig och väste med en röst vi inte kände igen:

– Tovelille, Tovelille.

Vi hörde mer än vi såg. Genom malhålen kunde vi bara se rakt fram. När de två kärlekskranka drog sig mot pelarsängen, kunde vi inte följa dem.

Vi tyckte det dröjde oändligt länge innan kungen lämnade rummet och vi till vår lättnad förstod att Tove somnat bakom sängomhängena.

Vi kröp på alla fyra över golvet och lyckades ljudlöst få upp dörren.

Händelsen i Toves rum sysselsatte länge våra tankar och samtal, men det hände andra stora och märkvärdiga saker i vår omgivning. Skåne visste vi inte mycket om. Vi förstod att det var något som kungen eftertraktade, en del av grannlandet Sverige som han försökte erövra. Det svenska kungaparet målade vi ut för oss som något slags elaka trollvarelser i djurhudar och beväpnade med knölpåkar. När därför drottning Blanka kom från Sverige på besök till det danska hovet, föll vi i förvåning och beundran. Hon var den vackraste kvinna vi någonsin sett.

Som en sagofigur steg hon in i festsalen där kungen satt på sin upphöjda tron och väntade, omgiven av sitt hov och sina gäster som i led kantade salens väggar. Bland dem stod vi i första ledet. Det gick ett sus bland oss alla när hon långsamt skred fram över golvet. Vad jag särskilt minns är hennes pärlflätade långa hår och guldskorna. Tänk, guldskinnsskor som tittade fram under den mjuka, vita sidenklänningen.

Drottning Helvig var inte närvarande. Hon hade kanske just fått barn, det hände ju ofta, eller också satt hon förvisad i Esrums kloster. Det var för att hennes