Karin Måns dåter

By Anna Sparre

Vi känner henne kanske under det tagna namnet drottning Katarina. Men egentligen var hon Karin Månsdotter. Hon var en bondeflicka som blev barnpiga åt Erik XIV:s utomäktenskapliga barn. Senare tog hon sig än längre in i kungahuset - först som kungens älskarinna och sedan som drottning. Men efter bara några månader förlorade hon kronan och sattes i fängelse. Där blev hon kvar i nio år.I detta porträtt av Karin Månsdotter träffar vi en stark, intelligent och målmedveten kvinna som listigt lyckas tygla en galen kung i sin strävan efter att komma honom närmre.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Sep 20, 2018
• ISBN: 9788711782828

Book preview

1

– Kajsa!

– Vad är det?

– Måns knekts unge står i farstun med sitt knyte.

– Tag in henne i köket, jag kan inte lämna spiseln.

– Kom med här då, unge, så får vi se vad matmor har att säga om sin nya piga, om du nu duger förstås.

Flickan neg och neg och neg vid varje ord han sa och småsprang sedan på bara fötter efter sin blivande husbonde, Gert Cantor.

Tänk om hon skulle få tjäna i det här huset, det vore inte illa för en liten föräldralös flicka som puffats in här av sin morbror, Jacob i Håtuna, som tagit in hos Cantor några gånger då han haft ärende till huvudstaden. Han hade ömkat sig över systerdottern och sagt till Cantor en kväll vid ölkruset:

– Som gentjänst kan du ta min släkting till innepiga. Hon är inte oäven att se på och alltid kan hon väl hjälpa till med ett och annat.

– Kajsa behöver alltid huspigor, hade Cantor svarat.

Vad det var för gentjänst förstod han inte just då, men det var väl de tre säckarna korngryn han menade. Kornet hade slagit fel denna höst så man var glad för det man kom åt, och Jakob i Håtuna hade haft flaket lastat med kornsäckar, det var en bra bytesvara.

Och kunde det nu hjälpa Karin Måns dotter att tjäna sitt bröd så hade han gjort en välgärning med sitt korn och lättat sitt samvete från en tyngd.

---

– Jaså, där är hon, Jakobs i Håtuna omtalade släkting. Jag såg henne en gång då hon var liten och ynklig. Har vuxit till sig. Har både bröst och höfter och rosiga kinder och redig fläta på ryggen. Hon får bo med Malin i bagarstugan, där är varmt om natten och ni får elda i ugnen när ni stiger upp.

– Du pratar, Kajsa, sa Cantor, säg i stället vad hon ska göra.

– Det kan Cantor säga själv, just nu har jag bråttom, det är ju onsdag och då kommer sångarbröderna, har han glömt det?

Ånej, det glömde inte Cantor, han var en av stöttepelarna bland sångarbröderna. Här övade de varje vecka. De var välkända och blev då och då t. o. m. kallade till kungens slott för att underhålla hans gäster.

Cantor tog även emot gäster i några små rum över gården, och så var det värdshuset där man både åt och drack väl.

Så den nya huspigan skulle gå både Cantors och hans Kajsas ärenden, fylla sejdlarna med öl, röra i grytorna, tömma pottorna och sopa golven och försöka så gott det gick att hålla sig ärbar och inte låta gubbarna bli alltför närgångna.

Något måste hon naturligtvis bjuda till, det hörde liksom till att karlarna vänslades med pigorna men, som sagt, de fick inte lämna salen med någon gäst.

Och Karin neg och neg och sa att hon nog förstod vad Kajsa menade.

– Hur gammal är hon förresten?

– Tretton på det fjortonde, sa Karin

– Hon ser ut för mer, hon har ju rediga bröst må jag säga, och de där höfterna blir frestande för månget manfolk. Hon får nog hållas mest här i köket under min uppsikt.

---

Visst fick Malin och Karin, stugpigorna hos Cantors, arbeta för brödfödan och visst fick de använda både förstånd och nävar för att undkomma karlarnas hårdhänta närmanden.

En kväll blev det slagsmål om flickorna. Någon tog tag i Karins kjol och drog ner henne på golvet. Hon skrek och sparkade och slog den tomma ölstånkan hon fortfarande krampaktigt höll i näven i huvudet på slagskämpen. Han fick tag i flätan och drog hennes huvud bakåt. Malin kämpade på sitt håll.

Då reste sig en yngre man från ett bord och kastade sig in i leken.

Han slog till höger och vänster och lyckades befria flickorna.

De rusade ut i köket och klagade sin nöd. Cantor körde ut bråkstakarna och tackade den unge mannen för hjälpen och bjöd på ett krus.

Vad hette han? Soldat var han tydligen av klädseln att döma.

Ja han var fänrik och hette Maximilian.

Karin fick sitta ner vid bordet och det bjöds på mera dricka och både korv och fårbog.

Och Maximilian smekte med blicken pigan med den långa flätan och de rosiga kinderna. Han blev helt varm om hjärtat och Karin kände detsamma.

Efter det kom han ofta tillbaka till Cantors hus, de kom varandra nära i den varma bagarstugan. Han ville ha henne till sin hjärtans kär, sa han, och han menade visst allvar.

Sådan vänlig och omtänksam värme hade hon aldrig upplevat, det lilla livet, visst ville hon bli hans för tid och evighet.

Och de var lyckliga och det var vår, den våren då Karin nyss fyllt fjorton år.

---

Varför förde dem ödet just denna dag till Stortorget just som kungen med sitt följe red förbi över torget på väg hem mot slottet?

Prinsessan Elisabeth red fram i täten, hennes häst slog av någon anledning bakut. Maximilian drog till sig Karin så häftigt att hon ramlade på kullerstenarna.

Kungen vände sig i sadeln och såg strängt på sin halvsyster:

– Se dig för. Hur rider du, Elisabeth?

Sedan såg han ner på Karin som reste sig och stod där rosig och grann i vårsolens sken med det ljusa håret rufsigt kring tinningarna.

– Slog hon sig? frågade kungen.

– Nej, inte mycket, svarade Karin och slog dammet av kjolen. Bara knät tror jag.

– Kan jag göra något för dig, frågade prinsessan. Det var mitt fel. Kom upp till slottet i morgon. Jag kanske kan ordna en plats hos mig.

---

I Cantors kök stötte och blötte man dagens stora händelse och Kajsa sa genast att hon skulle följa med till slottet. Visst var hon ledsen att förlora sin stugpiga, men att få plats i kungens slott, det var ju ett tillfälle som inte kom tillbaka.

Maximilian surnade till, han hade hört om kungens frillor och sett hur han med kännarblick, från ovan till nedan, granskat flickan på kullerstenarna.

– Du kan inte ha det bättre än i Cantors hus. Bli här, jag ber dig, sa Maximilian och tog Karin så hårt i armen att hon ryckte den till sig.

– Låt bli, Max, det angår väl inte dig vad jag gör.

Kajsa Cantor lade sig i samtalet.

– Jag säger detsamma, Karin är bara barnet, ni kan inte binda er vid varandra ännu på många år. Sköter hon sig hos Prinsessan så kan hon gå långt, kanske bli kammarjungfru eller syjungfru, kanske någon gång i framtiden oldfru. Det är det finaste man kan bli inom slottets murar.

– Jungfru hit och jungfru dit, fjäsk och krus och svansviftning. Jag stiger i graderna utan Prinsessans nådiga bistånd. Nästa gång vi ses har jag stigit ett pinnhål. Då kanske jungfru pottpiga tar mig till nåder.

Därmed stegade han ut ur köket och Karin sprang efter men hejdades av Kajsa som tog tag i hennes kjol och sa:

– Inga dumheter. Låt fänriken löpa. Nu har vi annat att tänka på. Hon måste ha skor på fötterna.

– Jag äger inga skor.

– Hon får låna mina finskor. Så är det bekymret ur världen.

---

De fick vänta länge innan prinsessan Elisabeth kom in. Karin hade hunnit sparka av sig skorna flera gånger, de var för trånga och klämde ideligen om tårna. På väg till slottet hade hon fallit två gånger. Hon hade aldrig ägt ett par skor och hoppades det skulle vara sista gången hon tvingades pressa in fötterna i sådana pinoredskap.

Världar skilde de två jämnåriga flickorna åt. Prinsessan och Cantors piga mätte varandra med blicken. Den ena född till guldsked och vagga med sidenomhängen. Den andra till torvtäckt stuga och halmmadrass.

– Hoppas att du inte slog dig illa i går. Det var mitt fel. Min bror, Kungen, grälade på mig efteråt, sa att jag var klumpig.

– Det gjorde ingenting.

– Jag skulle behöva en barnpiga till lilla Virginia, Agda Persdotters barn. Vet du vem Agda Persdotter är?

– Nej.

– Jaså inte. Vill Kajsa Cantor viska vem hon är.

Och Kajsa gick ett steg närmare och viskade i Karins öra.

– En av Kungens frillor.

Denna gång var det Karin som sa:

– Jaså.

– Du ska ta hand om barnet, hon är sex år och behöver flytta ifrån sina två yngre systrar. Då behöver hon en egen barnpiga. Samtidigt vill jag ha dig som min egen kammarpiga. Vi är så många systrar, förstår du, vi får dela på kammarjungfru, och nu bestämmer jag att jag vill ha en egen som borstar mitt hår på kvällen. Hundra tag med borsten ska det vara. De andra fuskar. Sophia får alltid mer än jag för att hon är äldre. Förstår du?

– Ja.

– Ja min Fröken, heter det. Vi tilltalas fröken eller prinsessa. Sveriges fröknar, det är vi det. Har hon förstått?

– Ja, min Fröken.

– Bra. Gå då ner till klädkammaren och få kläder som passar. Där hänger långa rader av tröjor, skjortor, skörten och så en rulle hollandslärft till underkläder och förkläden. Elin följer dig ner och hjälper dig till rätta.

Och hon ringde med den lilla silverklockan på bordet.

Elin, ett bastant fruntimmer med glad uppsyn, kom in och prinsessan fortsatte:

– Hustru Elin, se till att Karin här blir klädd som det höves en kunglig kammarpiga. Och på fötterna filttofflor. Och se till att hon lär sig niga. Inte som nu, som en liten lagårdsdeja.

– Får jag fråga min Fröken var denna nya ska bo?

– Med Virginia i minsta barnkammaren.

Karin tog avsked av Kajsa Cantor och lämnade tillbaka skorna. Hon kände ångesten växa i bröstet när hon barfota följde Elin genom trappor och gångar på iskalla stengolv.

---

Det var minsann inte lätt för en liten lantlolla som ingenting lärt att plötsligt befinna sig i ett gigantiskt slott med gångar och prång, våningar och salar, mörka enorma källarutrymmen, skrymslen och vrår. Många gånger gick hon vilse och trodde sig aldrig finna vägen tillbaka.

Och så alla människor av olika sorter som hon måste lära sig känna igen för att veta hur hon skulle titulera. Det var kungen och hovets folk, det var småsvenner och gycklare, det var kungens rådgivare Jöran Persson och hans hustru och det var frillohopen. Och dem skulle man kunna namnen på, de var viktiga personer, Anna och Karin och Agda. Förnämare i egna ögon än både prinsessor och hovdamer. De hade fått barn med kungen som dessutom visade barnen intresse och ville uppfostra dem vid hovet. Han frågade efter barnen, han kom då och då in för att se hur de artade sig.

Nu gällde det Virginia. Hennes mor, frillan Agda, hade kungen gift bort och nu ansvarade han ensam för de tre döttrarna. Och satte sina halvsystrar att se till att de uppfostrades som de kungabarn de var.

Prinsessorna fann det över måttan förnedrande men vågade aldrig sätta sig upp mot kung Eric, mäktig och farlig med sitt skiftande lynne och