De två riddarborgarna

By Axel Hambræus

I det gamla Frankenland ligger två riddarborgar. De har förfallit och dess forna glans ligger i det förgångna. Den ena borgen är helt övergiven, men i den andra bor Bianca med sin far, riddaren Melker von Trinkenhorn, och deras hushåll fortfarande kvar. Men det är något som inte står rätt till i borgen och när Bianca bestämmer sig för att undersöka saken dras hon in i ett äventyr större än hon någonsin hade kunnat förvänta sig ... -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Oct 21, 2020
• ISBN: 9788726697957

Book preview

Olle.

De två riddarborgarna

Kap . I.

Borgdalen.

I det gamla Frankenland lågo två riddarborgar. De reste sig brant och vackert på var sin sida om en djup och lummig dal. Dalen kallades Borgdalen. Där gick vägen fram, på vilken en gång korsfararna dragit till det heliga landet. Det berättas, att ingendera av riddarna på de båda borgarna velat följa med på korståget. När den helige Bernhards munkar gingo från borg till borg och kallade riddarna till vapen, hade många gjort narr av dem. Så hade också riddarna på slotten Trinkenhorn och Huttenstein gjort. Men när korsfararhären kom tågande genom Borgdalen, hade de båda riddarna stått i varsitt torn och beskådat det märkeliga tåget. Och de blänkande rustningarna, de vajande hjälmbuskarna, de granna sköldarna och de blixtrande vapnen hade väckt dådlusten till liv i dem. Innan ännu det långa tåget dragit förbi, hade de utan att besinna sig klätt sig i harnesk och slutit sig till riddarskaran, åtföljda av sina väpnare och med den utrustning man i hast kunnat åstadkomma. Men ingen av riddarna hade kommit tillbaka. I de båda borgarna väntade maka och barn år efter år, men varken riddaren von Trinkenhorn eller riddaren von Huttenstein kom tillbaka. Och tiden gick, århundrade lades till århundrade, och väder, vind och vanvård gjorde, att de båda borgarna började förfalla.

Vid tiden för vår berättelse hade borgen Hutten-stein stått obebodd i mansåldrar. Det sades, att alltsedan korstågens tid ett olycksöde vilade över ätten von Huttenstein, så att alla manliga avkomlingar dogo i unga år. Där förr varit bördiga ängssluttningar och soliga vingårdar växte nu skogen tät och ogenomtränglig, och i ruinerna av den gamla vackra borgen bodde ugglor och tornfalkar.

Men på slottet Trinkenhorn satt den gamle riddaren Melker von Trinkenhorn och drack vin. Han gick alltfort klädd som gamla tiders riddare med svärd vid sidan. Han jagade vildsvin med spjut och hare med falk, så länge hans hustru levde. Det var en fest, när han kom hem med bytet från jakten. Då lät han blåsa i hornet, och grevinnan trädde då alltid ut på balkongen på borggården och tog emot grevens segerglada hälsning. Men denna glada tid var nu slut. Nu satt greven tung till sinnes i sin sal. Och hans dotter Bianca fyllde hans krus, var gång hon hörde fadern slå med handflatan tre gånger i bordet. Bianca lyfte då det tunga kruset och gick ned i djupa källarvalvet, dit endast hon och fadern hade nycklarna. Där hade fadern tolv vinfat, som räckte från golv till tak, så stora voro de. En gång i tiden, när greve Melker von Trinkenhorn hade lyft ett arv, hade han låtit fylla de tolv faten. Sedan hade han överlåtit skötseln av slottet och alla dess domäner åt fogden Bühlendorf och slagit sig till ro i sitt gemak i slottstornet. Man sade, att det var sorgen efter den goda grevinnan som greve Melker sökte dränka i vinet. Den goda grevinnan hade dött, när Bianca var ett år gammal. Greven hade önskat sig en son, och han tålde under flera år knappast se sin dotter, som vårdades av gamla Dorthe. Men när Bianca växte upp till en god och vacker flicka, som aldrig gjorde sin far emot utan tyst och lydigt passade upp honom, blev hon honom alltmera kär, och hon var den enda, som kunde skingra hans dystra tankar och stilla hans häftiga sinne, som alltför ofta brusade upp.

Bianca började så småningom förstå, att inte allt var som det borde vara på det gamla slottet. Hon hade ju länge inte vetat annat, än att en far var en gammal man, som satt i sitt tornrum och ruvade på tunga tankar och talade hårda ord mot slottsfogden och gamla Dorthe, mot drängarna och kammarpigorna, och som, när han inte åt eller sov eller jagade satt vid sitt vinkrus, till dess han måste ledas i säng.

Men när Bianca blivit konfirmerad av gamle pater Anselmo och en tid gått i klosterskola, började hon förstå mera av livet och se med andra ögon på sin omgivning. Hon såg, att slottet vansköttes, att jorden ej brukades som den borde. Vingården växte igen. Slottets gamla kvarn, där allt folk i trakten malt sin säd, var obrukbar. När slottsfogden Bühlendorf kom med sina böcker — och han passade alltid på, när greven suttit länge vid vinet — nickade greve Melker och sade: »Det där sköter nog fogden på bästa vis». Men när Bianca kom till fogden för att få pengar till hushållet, fanns inte alltid pengar att få. Det vågade Bianca inte tala om för sin far, utan hon tog då hellre några dalrar ur sitt dukatskrin, som hon ärvt efter sin mor, och som hon hade i en lönnlig gömma i sin tornkammare.

En sak oroade Bianca mer än allt annat. Vinet i källaren höll på att taga slut. Det hade minskat alldeles oförklarligt hastigt den sista tiden. Elva av de stora faten voro tomma, och vinet sjönk oroväckande fort i det sista fatet. Bianca kunde ju ej veta, att fogden mången natt gjorde sig glad i knektstugan med vin från grevens källare. Hon hade nog stundom sina misstankar däråt, när hon hörde larmet från knektstugan. Men hon slog genast bort sådana tankar. Vem kunde komma åt att stjäla vin i en källare, som var så väl låst? En nyckel hängde vid hennes eget bälte, en annan vid faderns. Inte kunde väl Bühlendorf möjligen stjäla nyckeln, medan fadern sov? Bianca såg i alla fall med fruktan fram mot den dag, då hon skulle komma för att fylla kruset, och där ej fanns något vin.

En natt låg hon länge vaken i sin kammare. Vinden ven om tornet. Ugglorna skreko. Från knektstugan hördes sång och skratt av druckna män. Flammorna från ekkubbarna i den öppna spisen kommo spöklika skuggor att dansa kring väggarna. Plötsligt greps Bianca av en bitter känsla av övergivenhet. Hon kände sig så ensam och skyddslös i det stora slottet. I gemaket under hennes kammare sov hennes fader, tung av vin. I rummet intill hennes sov gamla Dorthe. Hon började bli bräcklig och omtöcknad till •sinnes. I knektstugan larmade fogden och hans