Albert målares hustru: -

By Ella Byström

Dina förlorar sin älskade italienske make vid slaget vid Brunkeberg år 1471. Hon har återfallit till sitt tidigare liv som djupt sörjande. Hennes liv hade hittills präglats av en våldtäkt hon utsattes för som yngre, men hon hade äntligen hittat något att glädjas åt i livet. Men när maken brutalt bestjäls henne trillar hon återigen ner i själens djupaste mörker. Till råga på allt tvingar mästersvennen Albert henne till ett giftermål hon helst av allt vill slippa undan. Men när han hotar om att utvisa hennes adopterade son tvingas hon krypa till korset. Livet ter sig hopplöst för henne, men kanske finns det en till möjlighet för henne att återigen finna lyckan ...?-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Dec 10, 2020
• ISBN: 9788726699517

Book preview

Ella Byström

Albert målares hustru

SAGA Egmont

Albert målares hustru

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright © 1959, 2020 Ella Byström och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles.

ISBN: 9788726699517

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 2.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med SAGA Egmont samt med författaren.

1

Hennes förvirring var så stor, att hon knappast kunde härda ut. Måste man låta något så oerhört gå över sig? Måste man underkasta sig något, som både ens kropp och ens själ gjorde uppror mot? Kunde någonting, som hela ens varelse kallade synd, vara ens plikt? Kan en förbrytelse vara en plikt? Hon begick en förbrytelse.

Ändå hade hon bara gjort vad man sade henne vara rätt. Hon måste låta det gå över sig, såsom man låter ett åskväder gå över sig utan att kunna hejda det. Hon måste taga en ny make i sin bädd, fastän hon alltjämt älskade mäster Peter som om han levat. Han hade ju knappt varit död ett år. Hon hade aldrig sett honom död. Hans kärlek omgav henne alltjämt.

Hon häpnade över vad som skedde. Hon darrade av ångest. Hon handlade i förtvivlan, utan hopp om räddning, när hon tog emot honom, sin nya make. Hennes händer, som slöts om detta huvud, böjt över henne i omfamningen, rörde ju vid en främlings obekanta huvud, så mycket rundare och kraftigare än mäster Peters, brunlockigt, rufsigt i stället för svart och lent och smalt. Och det var som om hon hållit en främling intill sig. Ingenting i hennes kropp svarade denna främmande, nya kropp.

Men när hon på morgonen såg med av förskräckelsen vidöppna ögon sin nye husbondes ansikte leende och skälmskt intill sitt eget, visste hon trots allt, att hon älskade det, hade älskat det i många år. Det hade varit som hennes eget barns ansikte. Det fruktansvärda i det som hände var att hon blev älskad som kvinna av den, för vilken hon hade varit som en mor. Och hon avskydde honom under omfamningen. Alldeles så som hon skulle ha avskytt varje annan man än mäster Peter.

För henne levde mäster Peter. Hon lyssnade ofta efter hans steg i den smala stentrappan upp till pärlstickarstugan. När dörren öppnades till stugan, där hon satt med de tysta, flitiga stickerskorna, såg hon hastigt upp från bågen i tro, att det var han, som stod på tröskeln. Men det var aldrig hans blick hon mötte, denna ömma och heta blick, som kommit minsta uns av hennes kropp att svara i stum kärlek. Aldrig skulle han böjd över henne granska hennes arbete och säga ett litet berömmande ord på hennes eget språk. Luften i stickarstugan, som av hans blotta närvaro känts varm, stod nu isande kall omkring henne, fastän de nya glasrutorna höll vinden ute. Hennes händer, som flugit liksom snälla och glada arbeterskor över och under det utspända lärftet på hennes båge, rörde sig alltjämt vant men glädjelöst. Åtminstone hade det blivit så, när inte längre ens någon förlaga av den älskades hand fanns att sy efter. Silkesspolarnas rika färger — rött, grönt, blått — och guldtrådens solglans hade liksom bleknat. Dagen själv hade slocknat.

Och natten — efter alla lyckliga år hade natten ingen vila att ge, ingen glädje att ge. När den hon nu väntade kom, skulle den rättighet han hade över henne vara lik en mardröm, ur vilken man inte vaknar och där man inte kan ge ljud åt sitt skri av fasa. Och sedan var det att ligga vaken med dunkande huvud, tills dagbräckningen kom och fönsterluckans springa stod som ritad med vit krita i muren. Då gick hennes husbonde upp. Då först kom sömnen med glömska av alltsammans.

Morgonens uppvaknande gav bara stumma plikter att fylla, stumma morgonhälsningar åt Bengta, åt barnen, åt stickerskorna. Hela husets vanda sysslor utfördes numera utan hennes ord, hennes handling. Hon stack sin nål genom lärftet eller brokaden, uppifrån och nedifrån, och hon var lika noggrann som förr att följa förlagan och göra den skiftande lagda sömmen lika omsorgsfullt som förr. Hon gled in i arbetet, det enda som var kvar för henne, och lugnet kunde för en kort stund komma över henne.

När så vid middagstid dörren till pärlstickarstugan slogs upp med fart och mäster Albert, unge mäster Albert, stormade in, rufsig i håret och röd om kinden av arbetsiver, vinkande åt henne med baretten, då kunde hon också känna det som förr, då gossen Betto rusat in till henne för att få en brödkaka eller en varm honungsdryck eller en reva i tröjan lagad. Han var ju i alla fall hennes Betto. När han visade henne, hur han tänkt sig de målningar han sysslade med — uppdrag som han trots sina unga år redan talrikt fick — då värmdes hennes hjärta och hon berömde hans skicklighet. Just detta att hans bilder var så helt olika mäster Peters, lärarens, gjorde att hon kunde se dem som något helt annat och märka deras förtjänster.

Värre blev det, då de satt till bords i stekarstugan, hon på sin vanda plats vid ena kortändan och mäster Albert mitt emot henne vid den andra. Förr satt mäster Peter där, och hon kunde med en snabb blick möta den älskades blick. Förr hade de mest ätit under tystnad, men nu ropade mäster Albert ständigt muntra ord till henne och tvang henne att känna den stora skillnaden. Och barnen — de två adoptivbarnen — samt Bengtas och Sverkel fiskares barn, vågade nu skratta och nojsa under det de åt. Bengta försökte tysta dem, där hon satt ibland dem vid bordets långsida, men de lyssnade inte. Det kunde hända, att någon av de små till och med kastade sin trätallrik i golvet, och då flög Bengta upp så hastigt som hennes frodiga kropp det tillät och samlade ihop både ungen och tallriken och gav den ena dask med den andra. Mäster Albert skrattade av hjärtans lust, och barnet brydde sig inte om att skrika under agan.

Stundom kunde huset genljuda av barnaskratt och lek. Stillsammast var gossen Klemet och flickan Elin, de två fader- och moderlösa, som ingenstädes haft att taga vägen, när mäster Peter köpte deras föräldrahus, och som han tagit som egna, när de såg att Dina inte födde. Klemet var tolv och Elin femton år, och de förstod måhända den lycka som hänt dem, då de alltjämt fick växa upp i det hus, där de fötts. De tydde sig till varandra och var aldrig till besvär. Elin hade börjat arbeta i stickarstugan, där inte mindre än fem flickor nu satt. De sken alla upp som solar, när mäster Albert kom in för att se på deras arbeten. Han berömde frikostigt, alltför frikostigt enligt Dinas tanke. Hon måste ibland säga åt dem att sprätta upp, vad mäster berömt. Men han såg heller inte så noga på vad de gjort. Han visste, att Dina vakade över att allt blev riktigt utfört.

Dagarna hade gått. Dina undrade ibland, om hennes husbonde förstod vad hon kände. Han måste ju göra det. Men med ord låtsades han aldrig om det. Kanske hans iver att bemäktiga sig henne, att aldrig lämna henne ro för sin åtrå betydde, att han visste. Visste att mäster Peter fyllde hennes tankar. Det var som om han försökte att så snart som möjligt driva bort minnet av företrädaren i hennes bädd. Om hon mäktat få honom att tro, att hon glömt, hade han kanske lämnat henne andrum, låtit henne ostörd leva i minnet. Men hon kunde inte låtsas. Hon kunde inte le, inte få ett ömt ord eller en flämtning som av glädje över sina läppar. Om han var som en främling i hennes armar, så måste hon vara som en död kropp i hans. Kanske var det detta, som gjorde honom vild och tokig. Om han bara gett henne tid! Aldrig skulle hon nu bli kvitt den känsla av blygsel, ja skam, som tagit henne i sin makt under bröllopsnatten. Det var ingen synd, det som skedde, men för henne kändes det som synd och svek mot den döde.

2

Det förfärliga hade hänt den höst, då kung Kristiern med sitt manskap steg i land utanför staden på Käpplingeholmen. Den höst, då herr Knut Posse uppmanade Stockholms borgare att stå herr Sten Sture bi och driva den danske kungen ur landet. Nog hade kung Kristiern förr legat utanför Stockholm med härsmakt, men då hade Dina med mäster Peter varit i Danzig. Den gången hade hon sluppit de gruvliga upplevelserna.

En morgon trängde gny och larm från Brunkeberget ner mot Strömmen. I den genomskinliga oktoberluften fördes bullret över vattnet och ekade mot stadens murar. Uppe på borgens krön och i gluggarna på de hus, som stod ytterst vid Strömmen, syntes huvud vid huvud — ängsliga kvinnor och barn följde med uppspärrade ögon vad som hände, detta förskräckande, som skedde där norr ut över vattnet. Kung Kristiern var i kamp mot sina svenska herrar. Värst av allt, svenska herrar och män stred med honom mot sin egen stad och sina egna landsmän.

Högst på åsen stack det danska kungabaneret upp, och kring den täta mängden av krigare, i vars mitt kungen måste finnas, var träskärmar byggda till skydd. Men inte bara till skydd — ut över skärmarna stack kärrebyssornas runda järnmunnar rätt mot staden. Varför? Varför? Inte ville kungen skjuta på den stad han kallade sin och som aldrig gjort honom förtret? Städer gör ju aldrig förtret, endast herrarna gör det, tänkte Dina.

Fastän mäster Peter förbjudit husets folk att vistas annat än på nedre botten, så länge striden varade, stod Dina, Bengta och alla barnen uppe i stickarstugan vid fönstren, de enda i huset, som vette mot Norrström. Både stora och små höll om varandra för att finna tröst, vare sig de små nu nådde upp till att se ut eller bara såg de storas förskräckta ansikten. Bengta hade ett par gånger stuckit ut huvudet så långt hon förmådde för att om möjligt se Käpplinge holme österut, där de danska skeppen ankrat och dit Sverkel fiskare rott bort i husets gröna båt. Där bortom Sandbron brukade han ge sig ut på Strömmen för att fiska, men i dag hade han inte bara haft nät med sig utan också pålyxor och andra vapen. Skulle stadens fiskare ge sig i strid, undrade Bengta och drog in sitt huvud, som inte vuxit i kapp med hennes frodiga kropp utan såg så lustigt litet ut, nästan som knoppen på en ask. Hennes mun, som tycktes mindre än någonsin och gett henne tillnamnet kirsebäret, skälvde, när hon frågade Dina. Ja, de skulle ut alla, som kunde sköta ett vapen, både hantverkare, köpmän och drängar, svarade Dina, men hon sade inte det hon visste — att husets karlar hade ett särskilt uppdrag.

Hon visste, att om det gick illa för kung Kristiern, skulle danskarna ju fly ombord på skeppen och segla sin väg. Därför hade de lagat samman åt sig en vindebro, som ledde från Käpplinge holme över till norra malmen, där de lägrat sig. Men denna bro skulle stadens borgare hugga sönder, innan fienden blev driven på flykt. Nu låg de gröna fiskebåtarna redo innanför pålkransen, till synes helt fredligt, men på deras botten dolde sig beväpnade män. I deras båt var mäster Peter och mästersvennen Albert och Bengtas husbonde, Sverkel fiskare, som tagit tjänst som dräng i huset, när nu Bengta kirsebäret inte ville lämna sin matmor. Alla de som var dem kärast hade gått ut i kung Kristierns strid om Stockholm. Man hade inte kunnat hålla gossen Albert hemma. Var han inte femton år och en man? Var inte hans armar hårdare och starkare än mäster Peters? Och skulle det inte fordras både hans och Sverkels krafter för att hålla båten mot strömmen, om nu mäster Peter skulle sköta yxan?

Dina bet ihop tänderna för att kunna tiga och inte be dem stanna hemma, när hon släppte ut männen genom porten till gränden. De hade hjälmar på huvudet som när de gick vården, och träsköldar. Men vården hade redan gått denna morgon, och de hade farligare ärende. Först lunkade Sverkel bort genom gränden utan att se sig om. Men mäster Peter efter honom vände huvudet tillbaka mot henne och nickade med ett ömt litet leende. Smal och smidig var han som den dag hon såg honom först, i pilgrimståget till Assisi. Sist kom Albert, huvudet kortare än sin mäster men bredare över skuldrorna än han. Gossen gick ivrig, obekymrad om vad han lämnade eller skulle gå till mötes. Med värkande hjärta hade Dina dragit igen porten och fått regeln för. I den mörka gången bakom henne grät Bengta högt. Hon väntade sitt sjunde barn och orkade inte hejda gråten. Dina lade armen om henne, och de gick ut till barnen i eldhuset för att stärka sig med mat och dryck.

I stickarstugan däruppe var det tomt som på en festdag. De annars så flitiga stickerskorna hölls kvar i sina hem, ty överallt var männen dragna bort, och kvinnfolken måste inte bara vakta elden och sköta de sedvanliga sysslorna utan också stå i bodluckorna eller passa tillresande i härbärgena och mycket annat, som var mansgöra. Mäster Peter hade dessutom förbjudit kvinnorna att vistas i stickarstugan eller sovkamrarna på övre botten, medan han var borta. Kärrebyssorna på Brunkeberget kunde spy eld och stenar och kulor över Strömmen och Helgeands holme, om det gick illa för danskarna. Ty då skulle borgarna näpsas för sitt deltagande i striden. Och mäster Peters hus låg rätt i skottriktningen strax invid Norreport. Kanske skulle huset, som visserligen var av sten, inte stå emot beskjutningen — murar kunde rasa, elden på härden kunde sprida sig, de kunde alla bli avskurna från att rädda sig ut i gränden. De fick inte heller gå ut på den lilla fria platsen innanför stadsporten eller på Västra långgatan. De stora kärrebyssorna kunde säkerligen med sina skott nå ända in i staden.

Dinas hjärta värkte i denna väntande sysslolöshet. Nu var mäster Peter därute på Strömmen. Lille Betto var där. Och Sverkel fiskare. Vid fullt dagsljus måste de ro över vattnet för att nå vindebron. De rodde med sina håvar och fiskeredskap, men kom de nära Käpplinge holme, skulle danskarna ana oråd och kanske skicka ut båtar från skeppen mot dem eller beskjuta dem med pilbågarna. Och nådde de bron…

Hon vågade inte tänka längre än så. De skulle inte komma hem, förrän kungen var slagen och de danske på flykt mot skeppen. Dessförinnan skulle bron ha huggits sönder.

Om danskarna segrade? Det kunde hon heller inte önska. Ty vad kunde då inte hända staden och dem alla, som stått kung Kristiern emot! Madonnan give, att kungen drevs på flykt och att de, som huggit sönder bron, helbrägda kom åter!

Fram mot förmiddagen blev larmet från norra malmen så starkt, att något särskilt måste ha hänt. Dina stod inte ut därnere i eldhuset. Hon smög uppför trappan till sovkammaren, gick fram till gluggen, vars lucka stod öppen, och såg försiktigt ut.

Över åsen var luften inte längre klar. En brunaktig dunst hade lägrat