Resan från Rimini

By Ella Byström

Simonas syndfulla och nyckfulla förflutna är höljt i dunkel. Hon har nämligen bestämt sig för att försöka gå vidare i tillvaron. Hennes resa tar vid när hon lämnar sin hemtrakt i italiens byar, men väl framme vid Rom, resans mål, inbjuds hon att återfalla till sin för evigt lämnade livsstil som en frisläppt person. Men i samma veva som hon alltmer börjar tappa sin stränga hållning träffar hon en dygdig och konstälskande ung man, som hon inleder en märklig och kysk relation med. Men kommer verkligen relationen fortsätta vara så avhållsam ...? -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Dec 30, 2020
• ISBN: 9788726699463

Book preview

1460.

1.

C arroccian stannar. Kvinnorna ser ut med frågor i sina ögon. Varför håller Giulio? De hör, att han hoppar ner från kuskbocken. Han kommer till dörren och öppnar den. Han står med mössan i ena handen och tömmarna i den andra.

— Monna Simona, börjar han tveksamt och ser i marken.

— Vad är det? Har något hänt? frågar den resande.

— Vi är i Umbria — som ni vet, madonna, och jag — —. Han tystnar och ger tjänsteflickan bredvid Simona en förlägen, menande blick.

Flickan brister ut:

— Jag vet — här i Umbria har Giulio sitt hem! Här i trakten!

Simona undrar vad som komma skall. Hon vet inte mycket om dessa tjänares öden. Hon vet ingenting alls om vare sig flickan Idinas eller kusken Giulios önskningar. Det var inte längesedan det dagades för henne, att de alls hade några önskningar.

— Ja, säger Giulio, här i trakten. Han blir ivrig och pekar med mössan: — Där borta på kullen kan man se huset, madonna. Mina föräldrar bor där.

Han ser bedjande på Simona. Nu förstår hon.

— Du vill besöka dem? Så gå då — gå! Vi kan vänta i vagnen.

— Det är längre väg, än man tror, madonna, till byn därborta. Luften är så klar, att allting syns nära. Får jag köra in vagnen under olivträden här? På höjden ovanför kan man se över hela dalen. Om ni vill stiga ur — —

Simona nickar. Giulio hoppar upp på kuskbocken med ett brett leende. Vagnskorgen svänger, knakar och knycker, där den hänger på sina remmar, och hjulen gnisslar, då man kör av vägen in under träden. Vid en törn, som då en båt landar, kastas kvinnorna framåt — vagnen står stilla. I caroccian är det som om den plötsliga skuggan vore natt. Så mörkt blir där efter det skarpa solljuset. Simona och Idina stiger ur.

De är stelbenta och ömma i rygg och leder. Alla skinndynor till trots är en dagsresa i vagn svår att uthärda. Nu lider det mot kvällen. Solen står ganska lågt, den silar från sidan in mellan olivernas grenar och gör de resandes gestalter brokiga av ljus och skugga. Fötterna sjunker en smula i den lösa marken, och det bidrar till en svindlande känsla. Den ena av de två vagnshästarna fnyser högt. Giulio ger Idina en stor klase mörka druvor i handen, och han talar, men monna Simona fattar inte, vad han säger. Hon börjar gå uppför sluttningen. Hon måste ha luft.

Med ens är hon åter ute i solen. Men det blåser en liten sval vind, och krönet på höjden är nära. Gräset är inte mer vitt av damm. Blå tistelblommor visar sin färg starkt och glatt. Ett par cypresser tycks utpeka stället, där man skall vila. Simona går upp till dem. I hennes susande, trötta hjärna kommer åter Giulios ord: på höjden kan man se över hela dalen. Hon stannar och ser sig omkring.

Ja, man ser över hela dalen! Dalen, som är främmande människors — nej, andra människors hem. Främmande är hon själv.

Idina hinner fatt henne. Druvorna hänger i flickans hand. Nere på vägen går Giulio med lustigt långa steg — ja, han har ju bråttom! Idina sjunker ner i gräset med en suck. Simona ser alltjämt ut.

Över de umbriska kullarna i öster står himlen klart grönblå. På krönen bildar aspar och popplar ett brutet spetsverk däremot. Det är lugnt och svalt.

Ja, Simona märker, att luften verkligen svalkar. Hon andas ut, och det blir tyst inom henne.

Det roar henne att tänka, att hon lämnat sig själv kvar där nere i den mörka, heta vagnskorgen. Medan kroppens trötthet viker, ökas tankens klarhet. Hon förmår att lämna sig själv och för första gången under denna sista hälft av resan märka och fatta de yttre tingen.

Hon vet mycket väl, att detta att se allt från sig själv är felaktigt. Hon tänkte nyss på detta kulliga land som ett främmande land. Det är i stället hem för andra människor, för vilka varje krök av vägen, varje byggnad, varje bågnande linje vid horisonten är välbekant. Över hela jorden är det likadant. Jorden är beständig, åtminstone tills yttersta dagen kommer är den. Det är människorna, som försvinner ur tiden — ideligen. Tiden är beständig — och här finns intet »åtminstone»! Tiden är evig. Tiden ilar inte. Den är en oändlig, genomskinlig kupa, och inom dess krets ristar människorna sin banor, korta eller långa, jämsides eller korsande varandra. Spåren efter människorna utplånas ibland snabbt, ibland långsamt.

I dalen, på vägen går lantmännen med sina korgar och redskap på skuldran. De går hem efter dagsarbetet. Om hon kunde stå här i hundratals år varje kväll, skulle hon se samma syn. Dessa män sätter kanske inga spår, som kännetecknar dem var och en. Men jorden blir brukad och bär frukt. Tiden är, som den var.

En av hästarna under träden vid vägen gnäggar. Hon ser varken den eller vagnen, och hon är glad åt det, ty i carroccian sitter den trötta, förtvivlade kvinna, som är hon, den monna Simona, som rest sin väg från, sin mäktiga beskyddare hertigen av Rimini och som därpå förkastats av sin senaste älskare. Visserligen är hon en rik och förnäm dam i allas ögon under denna resa — signor de’ Medici i Fiorenza hyste henne som hedrad gäst i sitt hus och gav henne sin egen resvagn och kusk med på färden — men hon vet själv, vad hon — nej, inte hon utan den trötta kvinnan därnere i vagnen är! Här uppe i svalka och fri rymd är hon, vad hon ämnats till — en fri varelse, vars fria tanke gläds åt jorden och livet.

Just då hon tänker detta, överväldigas hon av tröttheten och sjunker ner i gräset. Bredvid henne sitter Idina och äter druvor; hon har redan förut hört de små smackande ljuden, när flickan suger saften ur druvan i sin mun. Idina räcker henne klasen, och omedvetet tar Simona av den. Sedan blir hon sittande med den lilla kvisten med tre svartblå druvor mellan pekfinger och tumme. Hon följer med blicken vägen söderut. Den går till Roma och kallas via Flaminia. I mer än ett årtusende har folk dragit den vägen fram.

Flickan Idina sitter och ser åt motsatt håll. Hennes fru har sagt henne, att vägen kommer från Rimini. Och där är hennes hem.

När man är en okunnig bondflicka, som bara sett sin stad vid besöken i mässan och under några veckors tjänst hos monna Simona vid hovet, där man mest suttit instängd, måste man undra och tänka över mycket under en resa som denna. Ingenting är, som man trott. Mäktigare än hertigen av Rimini, som alla bävar för, är när allt kommer omkring den rike bankiren i Fiorenza, där man vistats en tid. Men mäktigare än alla andra är den helige fadern, som bor i Roma och härskar över själarna. Dit far man nu, har monna Simona sagt. Från Rimini till Roma är det lång väg, längre än den sträcka hjulen på en resvagn rullar, ty man skall säkert aldrig hitta hem igen. »Vi far inte tillbaka», har monna Simona sagt. Något annat vet inte Idina, och hon frågar inte ännu. Bäst är att hålla ögonen öppna och försöka komma ihåg, vad man ser och hör. Då skall man kanske med hjälp av allt det sammanlagda få svar på sina outtalade frågor. Framför allt undrar hon över sin fru.

Monna Simona är lärd och har läst många böcker på latin och grekiska. Kanske är det detta, som gör, att man har så svårt att förstå henne. Ibland tittar Idina på henne och tycker, att hennes ansikte är som en spegel, vars skiva är litet bucklig och visar bilderna förvridna. När Idina fruktar, att hennes fru skall brista i gråt, kan hennes ansikte i stället bli leende. Och då musik ljuder och glada par svänger om under en vinövervuxen pergolas tak, kan hennes fru få tårar i ögonen. Åtminstone har det varit så, sedan man lämnade Fiorenza. Dessförinnan var monna Simonas ansikte också som en spegel, men en slät och fin spegel, som återgav i tur och ordning allt, som var framför den. Då hade Idina tänkt, att som segelns verkliga utseende inte är bilden den speglar, så visar inte heller monna Simonas ansikte, vad hon själv är. På resan från Rimini och i Fiorenza talade och skrattade monna Simona, och vad hon gjorde och sade upptogs väl av alla höga herrar och damer, och allas ögon hängde beundrande vid henne, och allting var, som det skulle. Sedan har något hänt.

Ibland vill härskarinnan vara ensam i carroccian. Då sitter Idina på kuskbocken hos Giulio, signor de’ Medicis kusk. Då får hon tala om sitt hem strax utanför Rimini och om kyrkan med den heliga moderns bild. Giulio talar om de sina och om glada vinfester i Umbria. I Fiorenza har han hustru och barn, men hans hjärta hänger ändå fast vid denna trakt. Längtan och avund fyller Idinas sinne, då hon tänker på att Giulio just nu omfamnar sina föräldrar i huset på höjden därborta. Kanske skall hon själv aldrig mer se sitt hem. Hur skall hon kunna lämna sin fru? Och hur skall hon för övrigt kunna ta sig hem ensam?

Flera dagar och nätter har gått, sedan den månvita natt, då carroccian rullade ut ur Fiorenza och vägen fram mellan vinbergen och floden. Idina satt och halvsov bredvid kusken. I vagnen hade de resande blivit flera. Strax utanför stadsporten hade monna Simona, som eljest inte brydde sig om enkelt folk, stannat och tagit upp amman från signor de’ Medicis hus, den vackra Grassina, och ynglingen Martino, som var en förrymd munk. Som genom ett trolleri fanns också därinne i vagnen den tokige målaren, som gjort en tavla av monna Simona. Alla hade de försvunnit vid klostret, där monna Simona avlagt ett besök. Vad hade hänt dem? De var alla olyckliga. Vad hade hänt hennes fru i klostret?

Härefter tog den sista delen av resan vid. Och monna Simona hade blivit den stumma bild hon alltjämt är här bredvid Idina.

Ångor från jorden stiger upp mot kullen. Olivträden doftar bittert. Från fårahjorden, som lägrat sig strax nedanför dem, kommer med vindfläktarna en sötare, fetaktig lukt. Fräna dunster från spillning och svett stiger från hästarna under träden nedanför. De sista solstrålarna sticker monna Simona i nacken. Idina äter smackande sina druvor.

— Idina, säger Simona häftigt, varför stirrar du in i solen?

Plirande och röd ser flickan på henne. — Där ligger Rimini, stammar hon.

Simona skrattar. I solen ligger Rimini!

Idina bryr sig inte om skrattet. Hon är dum, och monna Simona är klok. Det är någonting, som man inte kan hjälpa. Och hennes fru måste begripa, vad hon menar.

Simona begriper. Hon säger ingenting mer. Flickans tankar är tydliga. För Idina är Rimini jordens mittpunkt. Idina sitter och stirrar åt det håll, där hon tror, att hennes livs utgångspunkt ligger. Hon bryr sig inte om det sköna Fiorenza, det mäktiga Roma! I solen ligger Rimini. Där är hemmet. Idina är inte hemlös som hon.

Det tjänar ingenting till att hänga sig fast vid detta, att hertig Malatesta hade skickat henne med ett hemligt uppdrag till Cosimo de’ Medici. Simona vet, att det var för att Malatesta ville bli henne kvitt och ostört kunna ägna sig åt en ny kvinna. Det är ett under, att hon sluppit undan med livet. Den, som inte längre behagar hertigen, sticks ner eller förgiftas. Men Malatesta behövde hennes behag och talanger för att förmå Cosimo till ett lån. Kanske anade han, att redskapet självmant skulle försvinna, sedan det nyttjats. Likafullt är hon bortkastad, undanträngd av rivalen Isotta. Hon skulle inte bry sig så mycket om detta, om hon inte därmed måst lämna sina böcker och skrifter i sticket. Kanske läser Isotta varken grekiska eller latin, men hon är säkert nog klok att vilja skryta med ett bibliotek. Ett bibliotek, som Alberti och Marsilio, snarare än hertigen, förskaffat henne, Simona!

Plötsligt, utan att hon kan hindra det, brister hon i gråt.

Idina vänder sig förskräckt om och stirrar på sin