Syskonbarn

By Ulf Ohretall

Det är någon mer där, hon är inte ensam på stranden. Hon känner det, anar det, men ser ingenting. Hon håller andan, försöker vara tyst och lyssna men hör ingenting. Det spränger i bröstet och pulsen dunkar i öronen. Hon blundar för att inte tappa förståndet, för nu vet hon vad det är som hotar henne ... När Kents fru Alyna försvinner är det något som går sönder i honom, och flera år senare känns det fortfarande som att han är fast i en storm där han konstant måste kämpa för sin överlevnad. Samtidigt brottas Helsingborgs poliskår med nazistinspirerade anhängare som härjar i staden och Kent inser snart att han och hans son är mer inblandade i händelserna än han någonsin hade kunnat ana.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Nov 17, 2020
• ISBN: 9788726510911

Book preview

Första resan

1.

Helsingborg, torsdag 20 maj 1993

Hon målar sina läppar med vitt läppstift. Drar en skarp linje i svart kring läpparnas konturer med en penna. Vit kajalpenna kring ögonen och ett rosafärgat rouge på den solbrända hyn. Hon stirrar på sig själv i spegeln. Ögonen är vidöppna och mörka. De bligar tillbaka och förstår inte henne som stirrar. Hon ignorerar det. Inget kring läpparna rör sig. Ingenting avslöjar vad hon tänker. Hon börjar färga små slingor av sitt mörkt bruna hår kritvita. Det tar tid. Håret är rakt och faller bekvämt över skuldrorna, men det tar tid ändå. Hon gör sig ingen brådska.

Hon lyfter sitt ena bröst med handen och stryker med det elfenbensvita läppstiftet över sin bröstvårta. Hon täcker vårtan med färg, allt det roströda blir vitt och grovt. Hon ritar med sin svarta penna runt vårtgården och upprepar sedan proceduren på det andra bröstet.

De där båda ögonen stirrar fortfarande stumt på henne.

Långt om länge lämnar hon pallen vid spegeln och öppnar sin garderob, hon tar fram och sätter på sig en luftig skjorta i siden, pastellfärgad i svag purpur. Blusen har ingen knäppning, den hålls ihop av en lös knut över magen och lämnar brösten nakna i den vida öppningen. Sedan drar hon varsamt på sig ett par trånga, söndertrasade jeans som trådar sig över stjärt och lår. Inga trosor eller bh. Inga strumpor, inga skor.

Så lämnar hon våningen och börjar gå mot centrum.

Han drömmer om sin mamma. Hon står vid hans säng och är svart som en neger och hon skrattar, hon skrattar hela tiden. Han vaknar med ett ryck just som hon, fortfarande skrattande, böjer sig över honom där han ligger, fasthållen, fjättrad, paralyserad. Först är han rädd, sedan känns det konstigt och han fattar inte att det beror på att alltihop varit en dröm, men så kommer lättnaden, han börjar andas, först ansträngt, sedan allt lättare.

Han reser sig från sängen, drar undan gardinerna för att öppna fönstret och köra ut natten ur rummet. Han står där sedan, en lång stund vid fönstret och låter den svala förmiddagsluften smyga sig över kroppen. Naken och nyfödd. Så duschen, sedan frukost, ensam vid bordet. Det gör honom ingenting, han känner sig vrång, irriterad, elak. Köket är i oordning. Resten av huset också. Någon har varit där och gått och lämnat allting bakom sig att ordnas upp. Det känns så, det är så och det gör honom inte bättre till mods. Han försöker ringa till Jonna, men ingen svarar. Han gör ett försök att städa, ett lamt försök och ger sedan upp. Kaffekoppar, brödpåsar, tomburkar, smutstvätt, vissna blommor, han vill inte se det. Till slut drar han på sig jeansen, tar en tygjacka över axlarna och hämtar cykeln i garaget.

Han cyklar långsamt, tvingar sig till det, tvingar sig till att höja blicken och se sig omkring. Solen strålar. Det är hett. För hett. Trädkronornas mörkgröna lövverk rör sig inte, håller andan, sparar varje uns av energi för att klara värmebörjan. Asfalten är fläckvis fortfarande lite fuktig efter natten, men snart, alldeles snart, kommer den att koka, bubbla, smälta under det gula klotets obarmhärtiga strålar.

Efter ett tag känner han sig lugnare. Drömmen har bleknat bort, blivit dammig och ointressant. Han tar av sig jackan. Det blir bara hetare.

Helsingborg sjuder av turister och soldyrkare den här tiden på året. Idag är inget undantag. Centrum är som en flaska kolsyrat mineralvatten som någon skakat om och öppnat, folk sprutar ut på gatorna som bubblande energiknippen. Han vet på en gång att han gjort rätt som farit in till stan. Han har inget jobb, har inte ens försökt att få något. Han ville och han vill vara ifred, men även det där att vara ifred kan bli för mycket. Huset hemma är tyst, tomt, överhettat. Fristaden har blivit ett fängelse och han bryter sig ut, flyr, vill bort, snubblar och kommer alltid att falla tillbaka ner i hålet.

Han parkerar cykeln vid S:ta Maria. Han låser den och börjar gå mot centrum. Jackan kastar han över axeln. Det bränner mot axlarna.

Johan Lindvall, en radiopolis, står under Kärnans soldammiga murar och vakar, stel, soldatlik, mellan en polisbil och postkontoret. Kim känner igen polisbilen och dras dit, närmare den misstänksamt bligande mannen, han som är lång, som är mager, som fått ett snett drag kring munnen, ett drag som en gång var effektivt att plocka fram när det krävdes rejält med missnöje, men som nu aldrig kommer gå att skrubba bort.

— Hej. Är farsan där inne?

Lindvall nickar. Han blir irriterad, genast, utan anledning. Bara han vet varför, varifrån föraktet kommer, varför han tycker illa om sin chef och, eftersom Johan Lindvall alltid varit en konsekvent man, också dennes långe, gänglige son.

— Jo, men du stannar här.

Blicken som stirrar på Kim är fylld av ogillande. Kim stirrar tillbaka och ser att Lindvall är blek, blekare än vanligt. Han måste svettas floder innanför den strama uniformen.

— Säger du det, säger Kim till synes sorglöst. Han tar blicken från polismannen och följer med ögonen en tonårstjej som passerar dem i lårkort kjol och med brösten guppande under en bomullströja.

— Wow, mumlar han.

— Lägg av, den där är inte lovlig. Johan Lindvalls röst är snäv och besvärad.

— Men hon var söt, kontrar Kim. Han ler bistert och tänker att han skulle vilja ha sex med den tjejen bara för att reta Lindvall. Han stryker svetten ur pannan.

— Fan vad varmt det är! Tror du farsan behöver hjälp med nåt?

Lindvall fnyser.

— Knappast.

— Varför är inte du där inne?

Lindvalls tålamod börjar tryta.

— Lägg av nu, va? Har du inget bättre att göra?

— Nej, det ser inte så ut. Hej!

Kent stiger ut på postkontorets trappa och höjer handen i skydd mot det gassande solskenet. Hans ansikte är bistert och sammanbitet, fjärrskådande på ett sätt som får Johan Lindvall att sträcka på sig ytterligare i sin jakt på kontroll.

— Hallå Kim.

Kim höjer på ögonbrynen i något som ska likna en hälsning, plötsligt cool och han lutar sig mot polissaabens kylare. Kims hår är blekt av solen och ligger okammat och oklippt utmed hans tinningar. Hans hållning är rak och reslig, men äger långt ifrån den auktoritet som mannen på trappan kan ståta med.

— Vad gör du för nåt?

Kent ler lite med ena mungipan.

— Jag åker runt och varnar för de där mc-rånarna. Ingen höjdare…

— Kanske inte, säger Kim och nu är han plötsligt rastlös. Kent byter snabbt ämne och känner en oroväckande nervositet krypa upp från magen.

— Vad har du tänkt göra idag?

Kim rycker på axlarna. Kent tycker inte om när han bara rycker på axlarna.

— Gå ner till Jonna, kanske. De repar. När kommer du hem?

— Jag åker väl hem och äter vid fyra-tiden, sedan måste jag upp hit igen. Det blir bråkigt kring rockkonserten ikväll.

— Jag tänkte gå dit, men nu vet jag inte längre. Han slår ner blicken. Det är bara heavy och en massa bråk.

— Och flickor.

— Ja, vad fan. Jag hänger hellre med dig i bilen ikväll.

Kent ler igen, mjukare den här gången och försöker samtidigt dölja den oro han känner inför sitt barn.

— Okej.

Kim nickar och lyfter handen till en hälsning.

— Hej med dig så länge, säger han avmätt.

Kent vinkar åt honom och vänder sig till den magre polismannen för att komma vidare.

— Omöjlig grabb du har, säger Lindvall buttert.

Nu är det Kents tur att ta i och rycka med ögonbrynen.

— Omöjlig? Nej, han…

Han tystnar. Vad ska han säga? Lindvall bara skakar på huvudet och tänker ändå vad han vill.

Under tiden fortsätter solen att bränna över Skåne. Kent njuter av det trots att han vet att facit kommer i form av drastiska ökningar i brottsstatistiken. Han funderar som hastigast på om det kan vara den masochistiska läggningen som en gång gjorde honom till kriminalkommissarie.

Kim ser henne på Kullagatan. I trängseln, bland hundratals färgglada människor och högljudda röster. Han är bara en liten prick, ett fladdrande dammkorn, men hon, han kan inte undvika att se henne. Det är folks reaktioner, deras kvävda kommentarer, deras sätt att vika undan och lämna en del av gatan tom trots bristen på utrymme, det är de förvånade ropen, kanske lite grann hennes låga, klara röst som får honom att vända sig om för att se. Hon står bara ett par meter ifrån honom med ryggen mot en modebutik. Synen får honom att stanna, att ställa sig i vägen för strömmen av människor, att stirra.

Hennes nakenhet mitt i folkvimlet är som ett knytnävsslag i magen. Hennes stora solbrända bröst som helt ogenerat vilar alldeles nakna utanför blusens sidentyg. Hennes blottade underliv i de strategiskt sönderslitna jeansen och hennes absurt sammansnörda midja. Hennes teatraliskt brun-vita hår och förödande offpist-makeup. Han kan inte andas, det är en sån där syn man inte ser, som man drömmer om när man är ensam, när man är frustrerad och ensam, som aldrig inträffar och aldrig blir verklighet. Playboyflickorna utkastade på en svensk gågata mitt i turistsäsongen. Lika skrämmande i verkligheten som det är spännande i fiktionen.

— Vendela. Hennes namn kommer över hans läppar som en viskning, han måste säga det, måste höra det. Hans skrämda leende har karaktären av en grimas.

Vendela gör en gest med huvudet. Vräker sitt långa hår över axlarna. Hon pratar med två andra tjejer, punkare, punkare med stil, modelejon egentligen, med en allvarlig min i sitt ansikte. Sedan skrattar hon plötsligt, sätter händerna på höfterna och säger någonting som får de andra två att falla in i skrattet.

— Hon är ju inte klok. Kim backar över gågatan tills fasaden tar emot. Hon är inte klok!

De tre tjejerna börjar gå tillsammans bort längs gatan i maklig takt. Han ser inte på de andra, vilka de är, vad de gör, vad de har på sig, han stirrar bara på allt som rör sig, vibrerar, gungar, spänns och slappnar av i öppningarna i Vendelas kläder. Han är inte ensam om det, alla stirrar, alla föder sina egna reaktioner över det oskrivet omöjliga som plötsligt bevisat sig vara möjligt. Detta som stämplar en till en plats i omvärldens mörker, det mörker dit de förpassas som inte följer reglerna, som inte spelar med i ordningen och underlättar ett konfliktfritt liv innanför ramarna.

Men någonting annat händer. Så där som det bara kan hända, en tillfälligheternas nyck, det där att befinna sig på rätt, eller fel, ställe vid rätt, eller fel, tidpunkt. Sådär som det kan hända vem som helst och nu händer det Kim med en tung klang av ödets ironi.

Det är någon som kommer ut ifrån guldsmedsaffären snett bakom Kims vänstra axel, när han förlamat står och stirrar på flickan med de nakna brösten. Dörren bara går upp, tung, av gediget trävirke, svänger upp och släpper ut två spänstiga varelser. De kommer baklänges ut på gatan, klädda i svarta MC-ställ och de har något i händerna, de har pistoler i händerna. Kim ser dem och han har nästan lättare att fatta det han ser nu än han fattar synen av Vendela för ett par sekunder sedan, han ser dem i ögonvrån och han känner hur blodet rusar upp genom bröstet och det börjar banka, så hårt, så hårt och skrämmande. Han blinkar bort synen av den nakna flickan och möter det nya med panik, med något som fötts ur det han nyss varit med om, en slags livsfarlig, oberäknelig energi.

Det händer så fort. De båda hotfulla gestalterna med sina lätt groteska huvuden, i stora hjälmar med sotade visir, springer några steg bort från dörren, förbi honom. Utan att tänka rör sig Kim, bara lite, men nog för att knuffa till den andre av de båda när de kommer förbi. Den svartklädde snubblar, far framåt, griper tag om sin kamrat och drar denne med sig i fallet. Folk börjar ropa, någon ger till ett skrik, de har sett pistolerna, Kim har ingen koll längre. Han gör saker som är dumma, som är farliga, som inte är likt honom. Han springer fram och slänger sig över gestalterna på marken, det är så fort gjort, men så desperat, så meningslöst. I bara sina jeans, sårbar och ensam mot två mc-amazoner har han inget att sätta emot. Ett kort ögonblick av kaos, ett pistolskott brinner av och nu flyr människor åt alla håll, skrikande. Kim vet inte vad som händer. Han håller desperat armarna om en stor plasthjälm, men kroppen innanför sliter sig loss, hjälmen hänger kvar och de möts, öga mot öga.

Det är en man, ljus, pojkaktigt ljus, med lockigt hår som en relik från 80-talets rockkultur. Ögonen är mörkblå och de stirrar på honom med förfäran, mest förfäran och sedan något desperat som Kim till slut blir livrädd för. Han tänker just kasta hjälmen mot rånaren för att komma undan, när den andre mannen höjer rösten och visar sig vara en kvinna, en kvinna med hög och klar röst, kall, obeveklig.

— Rör dig inte, din jävel!

Hon håller i sin pistol och hon riktar den mot Kim på det där strama sättet han bara sett på film, en liten svart sak i hennes hand, alldeles platt och tunn, men så skrämmande. Kim lyder, han rör sig inte, han rör sig inte alls. Aggressiviteten, adrenalinchocken som fick honom att ge sig in i det farliga är nu ingenting annat än en skakande kropp, en kropp alldeles kall och het och fylld av dödsångest.

Mannen med de blonda lockarna reser sig upp ur dammet och rycker åt sig sin hjälm, sätter den på sig och kastar en blick på sin partner. Hon gör en snabb rörelse med huvudet och de båda återupptar sin avbrutna flykt bort mot gränden. Kim tror inte det är sant, tror inte på att de låter honom vara och snubblar efter dem runt hörnet i någon slags idiotisk önskan om att rädda ansiktet.

Motorcykeln står där, alldeles om hörnet. Han hör det ilskna surret från den sommarheta motorn i samma ögonblick som han kommer in i gränden. Han stannar, han står alldeles stilla och ser dem försvinna. I ett moln av blå rök, en lukt av svedda gummihjul och olja. Runt gathörnet och så är det förbi.

Kim tar sig för magen. Det dunkar i hans huvud och värker i mellangärdet. Någon tar välvilligt tag i hans axel, men han gör sig fri igen. Han andas ansträngt och känner misslyckandet krypa upp över ryggen som kalla, slemmiga sniglar. Några tonårstjejer står och ser på honom med stora ögon, men han ignorerar dem, låtsas ignorera dem, och drar sig tillbaka till gågatan. Han sätter sig ned på ett trappsteg, väntar, kan inte tänka och snart kommer polisen.

Kent kommer, efteråt, alldeles försent, alldeles för långt ifrån, körandes längs Kullagatan med öppen sidodörr. Han vet redan vad som har hänt, han har fått larmet och han har insett hur nära han är, alldeles nära, så förbannat nära att ta dem, att äntligen ta dem! Han ser Kim och han blir rädd, han vet genast att något har hänt hans pojke. Han knyter händerna, han växlar, han gasar, han bromsar och lämnar bilen, vill veta, vill bli lugnad, vill stoppa rånarna på en gång. Kim reser sig och möter sin pappa med gråblekt ansikte. Kim skakar, han slickar sig om läpparna, han går ostadigt.

— De stack neråt Drottninggatan, mot teatern, säger han med en röst som skälver av chock. Kent undrar om Kim är rädd för honom och det fördömande han fruktar. Han tar honom om axlarna, vill trycka honom intill sig men förmår inte.

— Vad hände?

Kim berättar. Han säger inte allt och Kent vet att han inte gör det men väljer att inte bry sig om det. Kim är skärrad och Kent försöker hitta ett sätt att komma förbi det, han kan inte stanna där hos Kim. Han måste in på brottsplatsen, måste ut med information om flyktvägen och han vet inte riktigt vad han ska säga.

— Hur är det med dig? frågar han på ett klumpigt sätt och känner genast hur Kim värjer sig.

— Jag trasslade in mig, säger han med lite kvävd röst och viker undan med blicken. Vi började slåss…

Kents ansikte blir spänt och Kim tystnar. Han säger inte mer.

— Fan Kim.

De står tysta. Det känns pinsamt och jobbigt. Kent vill göra det han kom för, men vet inte hur han ska kunna gå ifrån Kim bara sådär.

— Jag hinner inte köra dig hem nu…

Han ångrar orden så snart han sagt dem. Det ligger något obehagligt och hotfullt i luften mellan dem och Kent tycker inte om det. Han förstår det inte och han vill inte, vill inte beröras av det.

— Det gör ingenting, säger Kim snabbt. Jag har just kommit in till stan. Dessutom har jag cykeln med mig.

Jag borde ha förstått något. Jag borde ha engagerat mig mer i det Kim inte sa, det som han ville jag skulle höra. Men jag ville inte, jag kunde inte, jag var så förbaskat säker på att allting var helt som vanligt och att det jag kände inte var mer än vanlig stress, vanlig förbannad sommarångest. Så jag försvann in i guldsmedsaffären och gullade med min häftiga älskarinna, medan min son försvann i vimlet med sina tankar och sin outtalade ångest. Jag anklagar mig själv och jag tar på mig skulden för att de jag hade ansvar för fick lida mer än nödvändigt, bara därför att jag vägrade inse att tillvaron inte var så friktionsfri som jag ville att den skulle vara.

Dagen är förstörd. Det som ser ut att blomma vissnar lika snabbt som när man häller svavelsyra på en spirande planta. Kim vandrar runt på stan, upp och ner längs alla små krångliga gator som ligger vid sidan om de enkla, stora affärsgatorna. Rastlös. Rädd. Förvirrad. Tankarna snurrar runt, runt likt en otäck karusell. Han stirrar in i folkhavet på tvärgatorna, han ställer sig på tå och kisar mot solen, han försöker se, vill se mer, vill se henne igen. Han tar alla trappstegen upp för Kärnan, ett efter ett och stannar flera gånger för att se sig om. Sedan sitter han länge på en bänk under ett kastanjeträd med utsikt över hela staden och försöker komma ihåg. Han försöker återkalla varje bild. Av Vendela. Av rånarna. Hur de famlade i luften, lika hjälplösa som han själv när de föll. Hur de slogs mot honom, oövervinnerliga, skoningslöst brutala. Av hennes röst, han kan fortfarande höra hennes röst när hon hotar att skjuta honom. Han försöker framkalla rädsla, men känner den inte. Han vet att den var där förut, vet att den borde vara där ännu, men känner den inte. Bara den här tunga känslan av olust i magen som får honom att gå undan och leta efter ett nytt ställe att sitta på, om det kommer folk i närheten.

Om och om igen ramlar hon in i hans tankar. Vendela. Just då, när hon skrattar och går bort längs gatan. När han tänker på det kan han inte sitta stilla, han hoppar med benen, skruvar på sig och måste dra djupa, häftiga andetag för att få luft. Han får ont i magen och känner sig så dålig att han börjar undra om han är sjuk.

Han kan se Vendela framför sig, i sin grå jacka som räckte henne ner till knävecken. Med sitt långa bruna hår som så ofta var otvättat och stripigt. Med det där bleka ansiktet och de där stora fördjupningarna där ögonen fladdrade hit och dit som oroliga fladdermöss. Han kan se henne stryka utmed husväggarna på skolområdet, på ständig flykt från massan av röster och hetsande kroppar. Hon log nästan aldrig. Hennes läppar var som ett smalt streck under den skarpa näsan. Han minns att hon ofta kom för sent till lektionerna. De trodde hon skolkade, de trodde att hon provocerade. Han hade själv trott det länge nog. När hon kom knackade hon försiktigt på dörren och klev in i klassrummet utan ett ord, gick längs väggen och satte sig på sin stol utan att ta av sig jackan. Hon sa ingenting, inte ens om någon frågade. Ibland kunde hon mumla ett svar, men det var aldrig någon som hörde vad hon sa. Han mindes den där morgonen när han själv hade varit försenad. Han hade kommit på sin cykel när han såg henne något kvarter ifrån skolan. Det hade varit en grå morgon, regnet hängde i luften och det var råkallt, så som det är när hösten är på väg att gå över i vinter. Hon hade gått invid husväggen som vanligt, i sin grå jacka, med vantar på händerna och den pälsfodrade kragen uppslagen kring ansiktet. Men hon gick inte som folk gör mest. Hon stannade då och då och sträckte ut sina armar över husets tegelvägg, krökte fingrarna och grävde i murbruket mellan tegelstenarna, som om hon skulle kunna tränga sig in mellan molekylerna och bli ett med materian. Hon gick baklänges längs trottoarerna och hon ställde sig då och då i ett prång och bara såg ut på det som passerade. Han hade nästan blivit rädd för henne då. Han hade börjat tro att hon var tokig, att orden som skreks efter henne på skolgården inte var utan sanning. Det här var innan han tog kontakt med henne, innan han lärde känna hennes rädsla och snabba blickar av självförakt. Det var innan skolpersonalen upptäckte att hon var äldre än hon påstått och flyttade upp henne flera klasser. Det var innan han vågade erkänna hur lika de egentligen var.

Kvällen smyger sig på honom utan att han märker det.

Han mår inte bättre. Chocken kommer, försenad och går över. Han blir rädd för ensamheten, rädd att rånarna ska komma tillbaka. Han får panik, måste se folk, rusar ner till centrum och börjar trängas igen. Blek och lite konstig men sedan går det över. Han går längs trottoarerna. Knuffas med berusade människor och sparkar på tomburkar som ligger och skräpar. Det är på väg att bli en bråkig natt. Folkströmmen till och från färjorna är kompakt. Då och då öppnas portarna och en tjock massa av svarta kroppar väller ut på asfalten för att blandas med luftföroreningar och marknära ozon, spritångor och bullermattor. Sedan strömmar en sporadisk rest av människor in genom dörrarna under en kvart, tjugo minuter, stökiga, ivriga att tala om att Här är jag och jag har det jävligt kul! innan det är dags för nästa oljeläcka.

Utanför Rockbolaget mitt emot Knutpunkten är ett gäng skinnskallar samlade. Tung och rå musik tränger ut genom de stängda trädörrarna till krogen, nästan överröstat av de högljudda killarna. Kim bryr sig först inte om dem, han väljer att inte se eller beröras, men på några sekunder går deras aggressiva attityd över i slagsmål och tvingar honom att stanna.

Han vet inte vad han ska göra. Han blir rädd, för rädd, ser att det händer något igen som är våld våld våld och någon hjälplös skuggestalt får lida. Han står där alldeles förlamad utan att kunna se vem det är de slagit ner, det kanske är han själv som ligger där på marken igen, och han skriker. Till slut skriker han bara.

— Sluta för helvete! Era jävla idioter, sluta för faan!

Misshandeln upphör. Skinnskallarna vänder sig emot honom med druckna ansikten och febriga blickar. Han stirrar in i deras galna ögon, från den ene till den andre och känner vansinnet krypa in över sig. De kommer emot honom med sina kängor och trasiga jeanskläder, med sina rakade huvuden och halvöppna munnar.

— Heil, heil, heil…

Som med en mun börjar de mässa sitt avskyvärda budskap. Bakom dem kryper offret iväg som en slagen hund och Kim flyr, börjar hämningslöst springa. Rakt ut i trafiken och bort mot Knutpunkten. Skinnskallarna följer efter, han hör deras klampande steg och avgrundslika vrål bakom sig. Bilhorn tjuter, förbannade. Någon kör på en annan och sedan snubblar han in genom Knutpunktens höga, inglasade entré. Först där, inne i ljuset, stannar han upp, fortsätter några steg förbi rulltrapporna av bara farten innan han vänder sig om. Folk överallt. Danmarksresenärer, tågresenärer och nattvandrare. Någonstans finns det poliser och hela stället är tv-bevakat.

Skinnskallarna kommer efter honom in, men de stannar i dörren. De skriker förbannelser över honom. De hotar honom och spottar, men Kim står alldeles stilla och bara stirrar på dem. Hans hjärta bankar vilt och hårt, vet att de ser honom, att de kommer att minnas honom, att han är säker nu men sedan, sedan… Folk stirrar. Folk stirrar och suger i sig vad de kan få. Några skrattar sig ännu längre in i dimmorna av alkohol.

Kim tar sig bort från Knutpunkten. Han vill gömma sig någonstans. Med ryckiga steg går han ut, stannar, ser sig omkring och är rädd att de väntar på honom. Skyndar sig över till hotellets restaurang och slinker in på puben. Han köper en kopp kaffe, svart, kolsvart och sätter sig vid ett litet bord som vätter ut mot sundet.

Han är så spänd att det gör ont i ryggen. Kaffet värmer honom och får skakningarna i kroppen att ta slut men bilderna, bilderna…

Han hatar våldet. Han är rädd för våldet.

Kim följer aldrig med i radiobilen den natten. Han fortsätter att vandra runt långt efter att krogarna stängt. Han knuffas bara med sina egna tankar nu, sina minnen och känner såren på kroppen spricka som svällande varbölder. När han till slut somnar, glömsk av tröttheten som likt ett gift sprider sig i kroppen, sitter han på en liten gräsplätt lutad mot Stadsteatern, lika utslagen som många berusade ungdomar runt om på stan.

2.

Fredag 21 maj 1993

— Varför kom du inte hem i natt?

Kim stirrar ut på de morgontomma gatorna och lutar sig mot fönstret. Han ser ut som ett vrak. Håret hänger i testar kring hans ansikte och läpparna är torra och spruckna. Bilen är uppvärmd men Kent ser att han fryser. Kim pressar ner händerna mellan låren och drar upp axlarna i ett försök att bli varm.

— Vart är vi på väg? frågar han. Rösten är ansträngd och ostadig. Hes.

Kent svarar först inte. Vet inte om han ska vara arg eller ledsen, lättad eller bekymrad. Han hade suttit uppe och jagat upp sig över att Kim inte kom hem kvällen innan. Sedan hade han gått till ro med tanken att han förmodligen sov hemma hos Jonna. Men när morgonen till slut gjorde tystnaden i huset uthärdlig, ringde Peter och sa att de hittat Kim sovandes på en gräsplätt i stan. Kent känner sin irritation som ett sår i bröstet och det gör honom arg på Kim trots att han vet att det egentligen är han själv som är dum. Han vet att Kim är stor, att han inte är någon liten tonåring, att han vet vad det handlar om… att alltihop hänger på den där röda klumpen som aldrig lämnar honom ifred, den där geggan av dåligt samvete, av skuldkänslor och självrättfärdigande han har i sig. Jag borde inte behöva känna så här, tänker han.

— Till Ödåkra, säger han sedan.

De kör under tystnad. Fort, fort genom morgonen. Kim blundar och ser ut att somna. Men just när Kent börjar slappna av tittar Kim upp och ser på honom. Kent vet genast att något är på väg och sedan kommer det.

— Du… varför försvann mamma?

Kent börjar andas snabbare. Han svär till när en