Romantiker

By Jascha Golowanjuk

Orvar Mount vill helst undvika kvinnan med de kattlika ögonen. Hon har spanat in honom, det har han märkt, och därför måste han göra allt han kan för att hålla henne på avstånd. När hon undrar om hans sysselsättning säger han förstås att jobbet som parkeringsvakt är tillfälligt. På ett sätt är det ju det. På andra sätt inte. Men det var där, i skjulet vid Santa Monicas strand, som allt började. När han precis rymt hemifrån och lämnat pappan och den elaka franska styvmodern bakom sig. Ja, det var där livets vandring på riktigt började för Orvar. En färd som tog honom till fots runt San Francisco och tillbaka igen. Vart hamnar han om kvinnan med ögonen får som hon vill?-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Dec 7, 2021
• ISBN: 9788726967074

Book preview

1

Om någon på Santa Monicas badstrand drar på mun åt Orvar Mount är det kanske inte så underligt. Det är så löjligt att se ett glatt ansikte. Och ännu konstigare att se en man som så ohämmat visar sin lycka. Orvar Mount är parkeringsvakt, står vid sitt skjul, tar emot bilar, skrattar och gör ibland ett litet hopp. Hade det varit en liten människa skulle kanske ingen brytt sig om det, men Orvar Mount är en reslig person i trettioårsåldern och det ser onekligen skrattretande ut när han hoppar till.

Hur skulle han kunna styra sina långa ben när lyckan sedan veckor tillbaka jublar i honom. I det lilla skjulet där det finns plats för ett bord och en stol hänger hans kavaj på en spik. I innerfickan ligger ett papper som gör honom yr av lycka. Det är inget kärleksbrev, det är något mycket finare. En dröm som håller på att gå i uppfyllelse. Och det ska hända om tre månader. Nittio dagar. Hur många timmar kan han inte räkna ut, han har alltid varit svag i räkning. Han skrattar vid tanken och gör ett litet hopp. Vad gjorde det att han var den sämsta i skolan! Om de visste vad som väntade honom, om alla hans kamrater och lärare visste! Gudskelov att Esther fanns, hon delade hans glädje. Hon trodde inte att han var någon odåga, hade aldrig trott det.

Orvar sliter hårt. Det är lördag morgon, veckans brådaste dag. Det är varmt och varmare blir det för varje timme. Han tänker på sin lya i Los Angeles, den första egna lyan. Där är mörkt och svalt bakom de stängda luckorna. Aj, han glömde visst stänga dem, hade så brått att nå sexbussen.

Den oändligt långa stranden är fullpackad med vackra bronsbruna människor. Det är som om hela Hollywood samlats här för att bli läckrare och vackrare i skinnet. Sköna kvinnor sträcker ut sig i den mjuka sanden, andra promenerar sina idealmått. De ser ut som om de hade svårt att bära upp all skönheten. Och de löjligaste är muskelknippen som tränar eller bröstar sig som parningsvilliga kalkoner. Halvnakna småpojkar springer mellan de badande och säljer jordnötter, läskedrycker och glass. Det doftar parfym, sololja och vanilj, men över alla dofter härskar det saltmättade Stilla havet. Och från en nästan vit himmel lyser den starka kaliforniska solen.

Orvar är klädd i ett par blåvitrandiga bomullsbyxor och en skjorta som är uppknäppt framtill och uppkavlad till axlarna. Han är så solbränd att ögonbryn, ögonfransar och hår ser nästan vita ut. Han är redan svettig, skjortan klibbar vid ryggen och allt oftare måste han stryka sig över pannan. Den ena bilen efter den andra kommer fram till skjulet. Orvar sliter av kvittot, slänger slanten i väskan som hänger över axeln, viftar av den och tar emot nästa. Han har inte tid att se på bilmärken, inte heller på folk vid ratten. Han har knappt tid att äta smörgåsarna han haft med sig men halsar då och då en Coca-Cola, som en pojke ställer på bordet åt honom i skjulet.

Klockan tolv är värmen olidlig, hans små hopp mattas av och leendet dör småningom, men han är fortfarande lycklig, ingen kan göra honom nedstämd längre.

Ibland stannar en kvinnlig bilförare en stund längre än nödvändigt för att titta på honom, kanske le mot honom, men han ser ingenting för nu börjar violetta fläckar dansa framför hans ögon. Och för övrigt har han inget intresse för något annat än pappret som ligger i kavajfickan.

Snart är Orvar så trött och våt av svett att han inte med fingrarna kan känna skillnad mellan en dollar och en 25-centare. Allt oftare får han anmärkningar och ber stilla om ursäkt. Han har bara en enda önskan: Havet … Det susar så frestande bakom honom, han längtar efter att få känna dess svalka. Havet kommer att spola tröttheten av honom. Men ännu är det minst fyra timmar till dess. Fyra timmar, hur många minuter? Hur många hundra bilar ännu innan klockan blir fyra? Åh, att få känna det salta vattnet mot huden!

— Hallå! Rösten är låg och ovanlig på något sätt. Ni fick en dollar.

— Förlåt, mumlar han och gräver i väskan efter tre 25-centare. Han vet inte om kvinnan med flit låter slantarna falla på sanden, han tar upp dem och lägger i hennes hand. Så ser han upp och hajar till. För all del, den där är också vacker, det är de allihopa nu för tiden, men hon har konstiga ögon. Gulaktiga som en katts. Var har han sett sådana ögon?

— Hallå där! Den här gången är rösten en mans. Hur länge ska man vänta här?

Automatiskt tar han emot pengar, sliter av kvitton och vinkar av bilar, men det goda humöret är borta. Han nickar åt pojken och kastar till honom en slant, han behöver en ny Coca-Cola, halsen har blivit torr som läskpapper. Sådana dumheter! Bli rädd för en blick. Å, måtte tiden gå fort, måtte han snart kunna slita av sig kläderna och kasta sig i vattnet, det skulle ta bort den tillfälliga nedstämdheten.

— Förlåt, hör han samma ovanliga röst, jag har tyvärr inte mindre.

Nu ser han henne. Hon är tydligen osäker och när hon möter hans blick kisar hon med de gulaktiga ögonen och ler. Orvar ser henne genom violetta fläckar som dansar framför hans ögon, en tung svettdroppe rinner från pannan och ner i ena ögat. Han gräver i väskan efter dollarsedlar, får fram fyra stycken och några småslantar och lägger dem i hennes utsträckta hand.

— Dra åt helvete, säger han tyst mellan sammanbitna tänder och viftar av henne. Manövern med att komma fram två gånger, ibland tre var han med om föregående lördag också, men med en helt annan typ än den här kattan. Några ögonblick hatar han henne som förstört hans glädje och han kastar en blick på solen. Den börjar röra på sig, tycker han.

— Må fan ta dig, må fan ta dig, mumlar han flera gånger, sedan gör han ett tecken till nästa bilist att vänta och går in i skjulet för att dricka sin Coca-Cola. De dör inte av att vänta några sekunder, han är faktiskt ingen automat.

Det är en tröst att tänka på vardagarna för då har han ingenting att göra. Det är sällan någon kommer dit för att ta sig ett dopp då. Då har han det bra. Han kan ligga bakom skjulet spritt naken. Det är både skönt och spännande då det är strängt förbjudet att klä av sig på stranden. Där det finns plats hänger plakat på vilka det uttryckligen talas om straff för dem som överträder lagen. Märkvärdig lag. Det finns ju inte ett enda ställe på hela Santa Monicas badstrand där man kan klä om sig i baddräkt.

Och äntligen, utmattad och svettig, står han i skjulet, får kläderna av sig och tar på badbyxorna. Innan han springer mot havet låser han dörren och binder nyckeln om handleden. Det är mycket långgrunt, han går en trettio fyrtio steg innan han vågar dyka. Bottnen sluttar långsamt mot djupet. Och så dyker han, kommer upp till ytan igen, dyker ännu djupare och simmar med kraftiga tag till ännu svalare regioner. All trötthet är bortblåst, vattnet har gett honom tillbaka hans spänst och livsglädje. Han lägger sig på rygg och låter vågorna vagga sig. Himlen har fått en blåaktig ton, vattnet är som turkos och vid stranden en blandning av smaragd och safir med pärlemorskum i kanten. Han tumlar om, dyker, kommer upp igen. Men när han kastar en blick mot stranden och skjulet ser han en gräddfärgad bil och en vitklädd gestalt bredvid. Det är säkert hon med kattögonen. Men nu är han inte rädd längre, han vet nog hur han ska bli av med henne.

Idiotiskt nog, när han igen står på benen känner han att han fått vatten i ena örat och så måste han utföra en dans på ett ben för att få ur det. Kvinnan som stirrar på honom tycker väl att han är löjlig. Men nu måste han verkligen beväpna sig med värdighet och sätta upp ett brutalt ansikte. Efter att ha hoppat några gånger lyckas han bli av med vattnet i örat och går långsamt mot skjulet.

När han sedan kommer ut med väskan över axeln går hon fram till honom.

— Jag kör er gärna en bit, jag har ingenting för mig just nu.

— Det är vänligt av er, säger han allvarligt, men det är inte många steg till busshållplatsen.

— Ni måtte vara trött, säger hon beskyddande, jag har ju sett hur ni arbetat hela tiden. Stig in, så kör jag er, väskan är väl också tung.

Hon öppnar bildörren. Orvar tvekar. Tröttheten kommer åter över honom, han hade ju stått på benen sedan klockan sju på morgonen. Nå, en bit kunde han väl alltid åka. Han lägger väskan i baksätet och sjunker försiktigt ner på en lyxig sits klädd med vit atlas.

— Bor ni i Santa Monica?

— Nej, svarar han kort, i Los Angeles.

— Jag kör er gärna dit.

Att slippa kuska i en överfylld buss mer än en timme, ja, det frestar honom verkligen. Han är trött och hungrig och sömnig. Fast, nej, han borde inte sitta där i den pråliga Daimlern, det är på tok. Han begriper nog vad hon är ute efter, hon med sina gula ögon. Nå, han ska vara på sin vakt. I smyg tittar han på hennes profil, den är fint tecknad, hon är inte så värst ung, kanske trettiotvå, trettiotre. Han känner till hennes typ mycket väl. Det här är säkert en olycklig kvinna, kanske ett nervvrak på jakt efter en ny man. Eller en ny älskare. En sådan har väl inget begrepp om kärlek eller överhuvudtaget om allvarligare känslor.

— Det är vänligt att ni vill köra mig till Los Angeles, men jag måste först lämna ifrån mig väskan och räkna pengarna. Och det tar tid.

— Det gör ingenting, jag har ingenting för mig. Säg till vart ni ska.

— Där framför bussarna, det röda huset. Men det kan ta ganska lång tid att räkna pengarna, upprepar han i hopp om att hon ska ändra sig.

Han dirigerar henne fram till huset och stiger ur bilen. På andra sidan gatan framför två höga palmer finns en servering där en mängd chaufförer sitter och dricker öl. Hon gör tecken med hakan att hon tänker vänta på honom där. Och han går in i huset.

När han en halvtimme senare kommer ut ser han att hon sitter vid samma bord som tre busschaufförer. Hon vinkar och han går fram till dem.

— Vad vill ni dricka? frågar hon.

— Tack. Ett glas öl. Iskallt.

Han slår sig ner på en ledig stol. Det är fortfarande mycket varmt, inne i baren spelar radion en sentimental melodi. Männen vid bordet tittar nyfiket. Ingen av dem säger något men deras blickar är som fastnaglade vid den eleganta damen, som nu börjar skruva på sig fast hon är van att bli beundrad.

— Tiens, säger hon, c’est insupportable comme ils me devorent.

— Mais, allons, madame, svarar Orvar och reser sig, nous n’avons pas besoin de rester ici toute la journée.

Några minuter senare kör de på Whilshere Boulevard med god fart.

— Var har ni lärt er franska? frågar hon.

—Det är en lång historia.

Det är ingen idé att hon försöker pumpa honom. Vill hon köra honom den långa vägen till Åttonde gatan i Los Angeles är det bra, men några längre konversationer orkar han inte med. Naturligtvis ska han vara hövlig men det är också allt.

Men att sitta och moltiga är inte vidare hövligt så därför säger han:

— Var bor ni Miss …

— Stillwright.

— Jag heter Orvar Mount.

— Mount?

— Å nej, jag är inte alls släkt med de där adliga Mounts i England. Svenskar som blir amerikaniserade ändrar ofta sina namn. Vi borde egentligen heta Mountain, men far tyckte att det skulle bli för långt.

— Jag har förstått att ni inte är amerikan.

— Å det är jag faktiskt. Far är född här och jag också.

— Ni förblir svensk så länge ni lever. Förresten avskyr jag Amerika och amerikanarna.

Hon är säkert i ett sådant tillstånd just nu att hon avskyr hela världen, tänker Orvar. Det är något hårt över hennes profil, läpparna är tunna men hon ser faktiskt bra ut. Håret guldskimrande ner till axlarna, välskött och vackert färgat. Ett tungt guldarmband med briljanterat spegelmonogram löst kring högra handloven. Det är säkert inte något amerikanskt arbete, kanske från Place Vendôme i Paris.

—Ni frågade var jag bor. Jag kan säga överallt och ingenstans. Jag har en stuga på Long Beach också.

— Å, då är ni inte alls på väg hem till er, säger Orvar och hoppas att hon ska stanna och kasta ut honom. Han trivs inte i hennes sällskap. Pengar har aldrig väckt hans avund eller ännu mindre respekt. Han känner till miljonärerna också.

— Jag avskyr att köra utan mål, det är lika meningslöst som att leva utan mål. Nu kör jag er hem. Jag bor inte på Long Beach just nu utan på Wilshere hotell.

Det uppstår en allt för lång paus. Han har många frågor att ställa till henne, men det är farligt. Orvar är nyfiken på alla människor. Han undrar vad hon heter i förnamn. Säkert inte Lisa eller Berta. Antingen är det väl Virginia eller Gloria, kanske rent av Diana.

— En slant för era tankar, säger hon.

— Jag bara undrade vad ni heter i förnamn. Varje människa passar för det mesta till sitt förnamn har jag upptäckt.

— Tatiana.

— Rysk prinsessa! undslipper det Orvar mot hans vilja.

— Nej, ryskfödd men långt ifrån prinsessa. Är ni road av kungligheter?

— Nej, men jag tycker det är fantasieggande med prinsar och prinsessor, det sitter i sen barndomen, sagorna ni vet.

— I verkligheten är de ganska ledsamma, säger hon med avsmak. Jag har träffat några stycken. Kör jag rätt?

— Det är bara raka vägen hela Wilshere Boulevard. När vi kommer in i Los Angeles säger jag hur ni ska köra för att komma till Åttonde gatan.

Och igen blir det tyst mellan dem.

— Var snäll tänd en cigarrett, säger hon. En aning mjukare kanske.

Det där trixet känner Orvar mycket väl, men han vill inte tro att hon verkligen menar det. Han sticker en cigarrett mellan hennes läppar, den tappar hon genast.

— Nej, tänd den, säger hon bestämt.

Han tänder cigarretten, drar ett bloss och ger henne. Han vet nog att det här är en sorts förtrolighet, ett tecken på sympati, men han skulle inte vilja röka den cigarrett som hon tänder åt honom.

— Sverige är ett underbart land, säger hon. Vore det inte så kallt skulle jag bosätta mig där.

— Jag har aldrig varit där, säger Orvar och kväver en gäspning. Jag vet en del om Sverige genom min farfar och så genom böcker förstås.

— Det där arbetet ni har på stranden är väl tillfälligt?

— Ja, svarar han kort, men tycker att han sagt det så ovänligt så han tillägger: Allting är tillfälligt här i livet.

— Jag var där i går, där fanns inte en människa och ni låg där avslappad och nära saligheten. Dolce far niente.

Orvar rycker till. Nej, han minns att han haft badbyxor på sig. Jaha, jaså. Hon var där i går också. Han kanske sov, då hade hon ett fint tillfälle att riktigt betrakta honom. Det berör honom obehagligt.

— Vad gör ni hela dagarna när det inte finns folk på stranden?

— Tänker, läser, latar mig.

— Det lär vara en konst att kunna lata sig. Min psykiatriker rådde mig att koppla av, lata mig. Jag har aldrig varit så rastlös som nu.

Nej, inte fråga något, det angår honom inte. Öppnar han munnen nu så kommer hon med hela sitt livs tragedi. Och den är säkert mycket banal. Skilsmässa, dåliga nerver eller en olycklig kärlekshistoria. Stackars katta! Måtte de snart vara framme, men de har ännu inte tillryggalagt hälften av vägen. När de möter bilar ser han hur hennes armband blänker till i mörkret som en fyr på havet. Istället för att söka efter något neutralt ämne att tala om stirrar han på de blänkande briljanterna och försöker fantisera ihop en historia om det. Det är bestämt franskt, vem har gett henne det, har hon köpt det själv kanske. Men det kan också vara en kärleksgåva. Då hör han henne säga:

— Jag mår bättre när jag kör bil och har någon att tala med. Ensamheten är förfärlig. Jag har det ganska trassligt just nu. Skilsmässa.

— Jag trodde att sådant är lätt att ordna i Nevada. Han ångrar genast att han sagt det.

— Inte när det gäller Tatiana Stillwright. Är namnet kanske bekant?

— Nej.

— Nåja, det är ingen stor förlust heller. Det är därför jag bor på Wilshere hotell och inte i min hydda på Long Beach. Hyddan heter Papegojan förresten.

Borde han kanske skratta åt namnet? Han tiger envist.

De kör en lång stund under tystnad. Nära Wilshere saktar hon farten och undrar om han vill äta middag med henne. Han ursäktar sig med att han inte är klädd och alldeles för trött efter en ansträngande arbetsdag. Kanske en annan gång, tillägger han.

— Synd, säger hon med en suck, så där brukar folk säga när de inte vill träffa en. Synd för mig, det är något hos er som tilltalar mig.

Jadå, hon är van att få vad hon vill. Är namnet Tatiana Stillwright bekant? En dollarprinsessa! Ha. En tom stackare förgiftad av guld. Uttråkad intill döden. Herregud! Hur skulle det vara att vara gift med en sådan, att varje dag leva med henne? Visst är det synd om henne, det är synd om alla som inte vet varför de lever. Men trots tröttheten är han vänlig och upprepar att han menat det där med att träffas en annan gång. Gudskelov att hon inte frågar när. Måtte de nu snart vara framme! Han kan nästan känna hur bitter hon är i det ögonblicket. Hon har kanske gått länge och tittat på honom, inbillat sig en massa och nu är hon besviken och håller på att brista i gråt. Han känner det på sig, det ligger i luften.

— Vad har ni för yrke annars? frågar hon mildare.

— Inget särskilt, just nu parkeringsvakt.

— Ni verkar bildad, beläst. Annorlunda.

— Inte alls, miss Stillwright, inte alls. Femte gatan härifrån är Åttonde gatan på västsidan.

Hon saktar farten liksom för att förlänga bilfärden och när han säger till viker hon av från boulevarden och kör fram till ett hus i spansk stil. I lyktskenet ser det romantiskt ut med järnsmidda galler för fönstren. En trappa går direkt upp till andra våningen från gatan. På ena sidan om gräsmattan står en palm. Det är mycket tyst här. Båda stiger ur bilen.

— Ja, här bor jag, säger han, och jag är förbannat trött. Tack förlskjutsen, miss Stillwright! Godnatt, säger han och börjar hastigt gå mot trappan. Han vet att hon följer honom i mörkret, kan se att hon står med upplyft ansikte. Han tänder en tändsticka för att hitta nyckelhålet och öppnar dörren till lyan. En varm kvav luft slår emot honom, solen har gassat på huset hela dagen. Han borde genast öppna fönstren så det blev korsdrag, men han står där bakom dörren och väntar med återhållen andedräkt. Han rör sig inte. Det är hett som i en bakugn och svetten tränger fram på pannan. Gode Gud, måtte hon inte hitta på att komma för att be om något! Ett glas vatten eller vad helst annat. Han skulle inte kunna hindra henne att öppna dörren. Måtte hon nu ge sig av! Vad väntar hon på, varför startar hon inte sin fina bil? Ett tag känner han medlidande med den ensamma olyckliga kvinnan därute, kanske hon fortfarande står och tittar upp mot hans fönster. Men han biter ihop tänderna och stålsätter sig. Vem som helst annan, inte den där.

Han håller på att storkna i det kvava rummet men rör sig inte förrän han hör det svaga surret av en motor som sätts igång. Och först när bilen åker bort öppnar han fönstren åt gatan och i badrummet. Sedan sjunker han ner i en fåtölj. Draget från fönstret lugnar skönt och så småningom börjar han klä av sig för att duscha och ta på sig den enda kostym han har.

När han lite senare kommer ut på gatan stannar han för att vara säker på att ingen spionerar på honom. Dumt. Han är väl inget vilddjur heller som väntar att någon ska kasta sig över honom.

Han har dåligt samvete. Där åker den nervösa människan ensam den långa vägen till Wilshere, sätter sig ensam till bords och ligger sedan på sitt eleganta hotellrum och biter på knogarna. Han kan se hela scenen framför sig.

När han tar de tre första stegen ser han något på marken som blänker till i lyktskenet. Det kan vara en bit stanniolpapper eller en glasbit och han går vidare men vänder tillbaka och tar upp guldarmbandet med briljantmonogrammet. Det doftar av hennes egendomliga parfym. Han står en stund och väger det i handen. Han har god lust att slänga det ifrån sig men stoppar det i byxfickan. Han tänker lämna det vid hotellet i Wilshere i morgon bittida på väg till stranden.

Armbandet är tungt och tungt känns det återigen i Orvars hjärta. Där borta på hörnet är hans självserverande restaurang, där får han en storartad middag för en dollar.

— I kväll ska jag dricka vin också, säger han till sig själv, så sover jag som en sten.

I

2

— Men älskade Aimée, du överdriver, pojken är bara femton år.

— Mais non chéri, han fyller sexton snart och han har varit man sen ett år tillbaka. C’est le sang qui bout dans ses veines. Tror du inte att jag märkt det?

Mr Mount gjorde en omärklig grimas.

— På vad sätt har du märkt det? frågade han.

— Ni män har varken instinkt eller ögon att se med. Din son har ingenting annat i skallen än kvinnor. Det är därför som han är omöjlig i skolan och varken ser eller hör något. Hur hade du det själv vid hans år?

Mr Mount gjorde en rörelse med axlarna som om något otäckt kröp på honom. Som miljoner andra män ville han inte minnas de svåra pubertetsåren med alla dess kval. Det var en sorts valpsjuka menade han, det skulle gå över. Hans son var en dumbom utan fantasi, han trodde inte att han ens var i stånd att tänka på en kvinna. Mr Mount hade själv funderat på att skicka iväg honom, men hur det skulle gå till hade han inte klart för sig.

— Han är klumpig och slö och Gloria hatar honom. Jag tror inte det är bra för Gloria heller. Bara han närmar sig henne så skriker hon. Skicka iväg honom! Låt oss bli av med honom. Nyligen såg jag hur han satt vid fönstret och tittade på Mrs Lynchs’ dotter som diskade i köket i villan där. Han såg liderlig ut. Det äcklade mig.

Orvar låg på vindsrummet med örat tätt intill golvet. Han hörde varje ord som sades i vardagsrummet inunder. Aimée ljög, han hade aldrig tittat på Mrs Lynchs’ villa och ännu mindre på flickan. Men det var sant att Aimée gissade vad som försiggick i hans kropp.

Han vågade knappt andas där han låg på golvet. Vad skulle hans far göra nu när han fick veta vad som plågat honom snart ett halvt år? Detta skamliga och hemska! Hur kunde Aimée se det på honom? Syntes det på ansiktet kanske? Visst ja, han hade ju finnar, men det hade många pojkar i klassen, ingen brydde sig om det. Betydde det att alla de andra gick och pinades som han? Vad tänkte deras föräldrar då? Äcklades de också som Aimée?

— Är det alldeles säkert att han inte har sett på dig på något otillbörligt sätt? frågade herr Mount.

— Han behöver inte se på mig, jag känner det i luften. Liderligheten luktar ju om honom. Skicka iväg pojklymmeln, sök något arbete åt honom, ta honom ur skolan, det är ju bortkastade pengar att låta honom gå där. Sen får stackars Gloria frid, flickan tål honom ju inte. Il est dégoûtant ton fils!

Det var inte första gången Aimée undergrävde Orvars position i hemmet, om man nu kunde tala om position. Det var inte första gången som Orvar låg på golvet och hörde hur den där lilla fransyskan försökte få honom ur huset. Men vad hon nu sade skakade honom ända in i märgen. Orvar hade länge gått och gruvat sig över det där som försiggick i hans kropp. Han försökte dölja det under en mask av likgiltighet och lyckades så väl att han såg imbecill ut. Men det var inte bara det som hindrade honom att läsa sina läxor. Sedan fadern gift om sig hade Orvar blivit bortstött. Förut hade han varit älskad. Ännu för fyra år sedan då Orvar var elva år kom fadern alltid in på vindsrummet och kysste honom godnatt. Sedan blev allt annorlunda. Och farfar var död, farfar med sina långa sagor och berättelser om Sverige.

Orvar låg på golvet och grät medan han hörde alla orättvisor inunder, grät mest över fadern som blivit så omvänd. Orvar älskade honom fortfarande men som man älskar hopplöst och utan att få gensvar. Nu visste han att också fadern äcklades av honom. Hur skulle han nu våga se honom i ögonen? Visserligen försökte han bagatellisera vad Aimée påstod, men Orvar kände sin far allt för väl. Detta skulle göra avgrunden mellan dem ännu djupare.

— Vet du, chéri, pojken däroppe påminner mig om en hankatt som går omkring och luktar illa. Det var bra att vi kastrerade King, minns du hur det var innan?

— Konstigt att jag inte märkt något, hörde han sin far säga.

— Mon Dieu, jag menar symboliskt naturligtvis, det fattas bara att pojken skulle lukta illa också. Nej, han luktar sex dygnet runt.

— Lugna dig nu och bli inte upprörd, du vet att det inte är nyttigt för dig just nu. Jag ska försöka göra något åt saken.

— Vad tänker du göra? Kastrera honom kanske? I mitt tillstånd tål jag ingenting, allting äcklar mig, jag mår illa av att se honom.

Orvar reste sig från golvet och började packa ner några underkläder och strumpor i sin skolväska. Han hade två dollar och ett äpple. I natt skulle han fly. Något pass hade han inte men det behövde han väl inte ännu. Ernnie skulle kanske hitta på något. Ernnie hjälpte honom alltid. Med läxor och goda råd. Redan från första klassen hade Ernnie varit hans stöd. Naturligtvis kunde han inte stanna längre i hemmet. Aimée hatade honom, nu kanske mer än någonsin då hon väntade sitt andra barn. Gloria var en bortskämd tillgjord liten unge som krävde ständig uppmärksamhet. Orvar undrade hur de nu skulle klara sig utan hans hjälp i huset. Den lilla slant han fick för sitt arbete där kunde han lika väl förtjäna någon annan stans. Kanske skulle han bli bättre behandlad också. Flera av skolkamraterna diskade på kvällarna, så varför skulle inte han göra det.

När Orvar hörde faderns steg i trappan kastade han väskan under sängen och lade sig med en bok som om han läste en läxa.

— Jag vill tala med dig, sade herr Mount, res dig!

Orvar reste sig från sängen och ställde sig med händerna på ryggen. Faderns blick gled långsamt från hans ansikte ner till skorna. Orvar kände hur blodet strömmade mot hans panna, kinder och öron. Det var som om han stod framför en glödande ugn.

— Hur är det i skolan?

Orvar började darra och ögonen fylldes med tårar. Han teg.

— Hörde du vad jag frågade?

— Ja pappa. Det går ganska bra.

— Du har naturligtvis skallen full av idiotiska tankar. Jag ska bara säga dig en sak och det är att kommer du nästa gång med underbetyg så vill jag inte se dig mer. Och jag ska få ur dig de där snuskigheterna. Tror du inte jag begriper alltsammans. Det syns ju lång väg.

Mer hade inte herr Mount att säga sin son, men han stod och betraktade honom som om han såg honom för första gången. Orvar andades tungt och fortsatte att darra.

— Varför darrar du?

— Jag mår inte riktigt bra, pappa.

— Nå ja, jag förstår nog varför, din snuskpelle.

Igen färgades Orvars ansikte blodrött. Genom tårarna såg han sin älskade fars stränga ansikte. Han hade svårt att känna igen den far som älskat honom, vaggat honom till sömns och som suttit vid hans bädd när han var sjuk. Det var på den tiden då han var liten, då hade också farfar älskat honom. På väggen hängde ännu en stor inramad affisch med Orvar som baby och som reklam för barnpuder. Då var han kvarterets vackraste baby. Herr Mount stirrade på Orvars ansikte, det var som att se pojkens mor, hon som hade lämnat honom utan ett ord. I det ögonblicket hatade han både mor och son. Det var konstigt att pojken blivit så stor. Så långa armar han hade, så oproportionerlig han var. Vacker var han sannerligen inte med alla finnar i ansiktet. Och ändå var han lik henne. Just nu såg han en trotsglimt i pojkens blick.

— Ta ut soptunnan innan du lägger dig, sade han och vände honom ryggen.

Det var de sista ord Orvar hörde från fadern på många år.

Han kastade sig raklång på sängen och pressade händerna mot det dunkande hjärtat. Så kom gråten, häftig och slitande.

Vid tolvtiden då huset låg försänkt i sömn gick Orvar ner och bar ut soptunnan till trottoarkanten, sedan gick han ljudlöst in i köket och bredde några smörgåsar. Så hämtade han sin packade väska och gick ut i natten. Han hade ingen aning om vart han skulle ta vägen. Ernnie bodde långt därifrån i Los Angeles, om han gick hela natten skulle han komma i tid innan Ernnie kom ut för att gå till skolan. Han stod en stund och tittade på de två björkarna som farfar planterat och som förde en tynande tillvaro i det kaliforniska klimatet. De skulle säkert dö nu när ingen vattnade dem.

— Farväl, farfar, sade han och tittade upp mot vindsrummet. Där brukade den lilla silverhåriga gubben sitta i sin rullstol och vinka åt honom varje morgon när han gick till skolan.

Wilton Row låg försänkt i mörker. Av den långa palmallén syntes bara stammarna, kronorna hade försvunnit i den svarta himlen. På ömse sidor om gatan låg små villor inbäddade i trädgårdar och omgivna av gräsmattor. Han kunde inte föreställa sig att han någonsin skulle komma att känna sig så tung om hjärtat som nu. Detta var den svåraste stunden i hans liv. Han älskade fortfarande sin far, eller var det något slags band, blodsband som folk talade om? Hur som helst, men det kändes nästan som den dagen då farfar bars bort. På sätt och vis dog fadern nu för honom.

Det var inte sant att han jämt hade huvudet fullt av det där som man inte talade högt om. Han pinades på nätterna och kallsvettades och jämrade sig i sömnen. Han