Svartklubben

By Niki Loong

Stockholm, Paris, New York, inget går att jämföra med paradiset Ystad. I alla fall inte enligt Mina Flanagan. Mina har levt ett färgstarkt liv som författare och konstnär. Hon har också lyckats snava över ett och annat lik i sitt liv och dolda konspirationer. Sedan makens död, och med alla andra illvilliga brottslingar i hennes liv bakom sig, hade Mina hoppats på att lugnt kunna gå i pension i sin lilla hyreslägenhet i Ystad. Den lugna tillvaron vänds dock åter upp och ner när ett ännu ett lik hittas, som inte bara misstänks vara sammankopplat med människohandel, utan även personer från hennes förflutna. Med en ny bok att skriva, en hund att rasta och till synes nya brott kring varje hörn har Mina fullt upp. Svartklubben är den tionde och avslutande delen i serien om Mina Flanagan.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Dec 7, 2021
• ISBN: 9788728071663

Book preview

Längtans vind

Efter makens död har det varit mycket att stå i rörande allt det praktiska. Göromålen har effektivt trängt undan alla känslor, likt en zombie stapplar jag fram genom livet. Nu när det mesta är ordnat landar jag så sakteliga i verkligheten, något som tyvärr inte gör mig gladare. Jag är ensam. Övergiven och upprörd, ja rent av rejält arg. Dessutom anser jag mig vara både exkluderad och lurad, förd bakom ljuset av själva livet, men naturligtvis först främst av maken. Vem var han egentligen? Kände jag honom ens?

När jag nu går runt i min lägenhet likt ett lejon i bur, börjar en avsky för den ta form, detta inte enbart för att makens gnälliga kvinna tillåtits husera här. Fönstren, balkongdörren och ytterdörren är mörkbruna, något som nu mer än någonsin signalerar dysterhet, ja rent av otrivsel. De retar mig allt mer. För att inte tala om hur jag irriteras av de nya grannarna intill. De klampar runt som en hjord skenande hästar. Kyrkklockorna sedan, ja det kostar på att bo i larmet vid Hornsgatan, dessutom mitt emot Maria Magdalena Kyrka. Fast man sänkt volymen på klockornas klang om nätterna, så stör de. Jag som aldrig tidigare brytt mig. Kanske är det så här det blir när man, som i mitt fall till och med innan man själv vet om det, bestämt sig för att byta miljö. När ytterligare en översvämning drabbar mig, även denna gång orsakad av fastighetsskötarens slarv med att rensa spygatten på taket ovanför min lägenhet, så beslutar jag mig för att flytta. De drygt åtta tusenlappar det kostar per månad att bo här kan jag ha mycket roligare för. I en bostad med vita fönster, åtminstone på insidan. Gärna en balkong i söder med utsikt över takåsar i stället för över ett par innergårdar. Helst med hav och sandstrand inom räckhåll, historisk miljö, kontinenten ett ögonblick bort samt med ett rikt och levande kulturliv runt knuten.

Ystad. Jag längtar verkligen till lilla charmiga Ystad.

Nu bestämmer jag mig för att nästa år göra slag i saken. Det är alltså ett år fram tills dess, ett år jag tillsammans med min älskade Niklas tänker tillbringa i New York och Paris. Dessutom är det ett år jag ska mjölka så mycket pengar det bara går ur denna ganska trista trea på Bellmansgatan.

När detta beslut är fattat, faller det som en slöja från mina ögon, något som gör att jag ser på mitt Södermalm på ett helt annat sätt än tidigare. Nu ser jag smutsen och det dåliga vinterunderhållet av trottoarer och parkvägar, jag ser istapparna som fastighetsägarna ostraffat låter hänga hotfullt långa, redo att när som helst klyva någon fotgängare mitt itu. Tiggarna och de hemlösa är fler än jag tidigare märkt av, det vrider om i mitt hjärta att se hur fattigdom och utanförskap tillåts breda ut sig. Vart tog solidariteten vägen? De aggressiva ungdomar, som nu flockas kring Medborgarplatsen samt i mina parker, får mig att känna obehag. När den kvinna jag brukar köpa virkade grytlappar och stickade tumvantar av en dag har blåmärken i ansiktet, då gråter jag av saknad och sorg över en förlorad värld. Vart har empatin tagit vägen? Hur kan man misshandla en fattig kvinna, en som i ur och skur kämpar på med det sätt hon kan för att försörja sig och sina barn? För första gången i mitt liv känner jag mig otrygg i min egen hemstad.

Med intentionen att slippa bli ruinerad, samt för att som sagt tjäna så mycket pengar som möjligt, anmäler jag följaktligen lägenheten till Air Bnb. En väninna på S:t Paulsgatan erbjuder sig att diskret, utan att skvallra, sköta allt det praktiska. Mot ersättning naturligtvis. Det är totalt förbjudet för oss hyresgäster att hyra ut i andra hand, att det då ska vara tillåtet att idka hotellverksamhet finns inte på kartan. Beslutet att flytta är dock taget, så inte ens tanken på att jag skulle kunna bli vräkt oroar mig. Något som däremot gör det är att jag nu, utan att egentligen veta hur det gått till, har börjat vända mig ifrån mitt älskade Södermalm. Tidigare har jag alltid sagt att jag hellre bor där det är lite skit i hörnen än i ett rent helvete. Här runt Mariatorget har det så länge jag minns varit skit av varierande grad i hörnen, ändå har jag stortrivts. Vad har hänt? Utförsäljningen av allmännyttan? Ja, kanske. Vartefter hyresgästerna köpte och ganska snabbt sålde sina lägenheter flyttade ju naturligtvis andra in. Det kom folk från hela landet, människor som nu plötsligt blev lite märkvärdiga och skrytiga över att bo i Stockholm. På Södermalm har vi aldrig någonsin varit märkvärdiga. Tills nu då, uppenbarligen och tyvärr.

Mitt år är hur som helst planerat, jag ser fram emot varje dag. Det blir tre månader i New York till att börja med. Därefter tänker jag besöka lägenheten och vännerna i Paris. Emellanåt blir det en och annan dag på Bellmansgatan. Det är väl tvunget att synas i grannskapet, så grannarna ser att jag är ute och reser och inte har flyttat.

Nattsömnen är mycket bättre nu när jag har bestämt mig. Borta är mardrömmarna om maken och hans affärsbekanta, borta är skräcken och ilskan. Ja, bra nära i alla fall.

Det är märkligt nog lättare att stå ut med kyrkklockorna och de klampande grannarna. Nu när jag vet att jag snart är härifrån kan jag till och med tolerera den dåligt skötta snöröjningen.

Album

Det första jag gör när vi anländer till New York är att måla fönsterkarmarna vita. Nu när jag har upptäckt hur deprimerande det är med bruna diton i en lägenhet, så måste jag göra något åt det. Det mest akuta är alltså att måla snickerier på fönster och karmar vita. Uppenbarligen är det viktigare än allt, till och med än att träffa vänner, ha roligt samt att se till att tiden fram till mars nästa år ska gå så fort som möjligt. Tanken på att det inte skulle komma att lösa sig med lägenhet i Ystad faller mig aldrig in. Det känns som att jag äntligen har vinden i ryggen. Vad kan då gå fel?

En eftermiddag knackar det på dörren. Det är Michael som kommer med ett kuvert adresserat till mig.

Från Sherlock? Oj, vad kan det vara?

Hans testamente kanske?

Jag känner hur hakan trillar ner. Vad i hela friden skulle Sherlock vilja överlämna till mig?

Nej Michael, det tror jag inte. Kanske är det något manuskript. Han höll ju på med en bok…

Då vilar ansvaret på dina axlar nu. Du måste väl göra den färdig åt honom.

Jag rycker på axlarna och tar emot kuvertet.

En annan dag, just nu målar jag.

Jag ser det. Har du frågat hyresvärden om lov?

Nej.

Då säger vi att du har mitt tillstånd, ifall någon frågar. Det blev väldigt mycket snyggare så här!

Han har inte tid att komma in på en kopp kaffe, men vi bestämmer att vi ska ses på Gabriela´s för en Margarita vid 17-tiden.

Kuvertet innehåller mycket riktigt ett manuskript. Där ligger även andra idéer samt ett par synopsis i en salig blandning. Dessutom en mängd anteckningar rörande världsberömda musiker som i mitten av 80-talet plötsligt slutat spela i samma veva som de, ensamma och i förekommande fall nyskilda, flyttat till New York. Sherlock var uppenbart intresserad av vad som fått dem att sluta med sitt musicerande. Vilken anledning förde dem till samma stadsdel här i staden? Jag kan se honom framför mig, hur han sänkt hakan mot bröstet, så jag ser ögonvitorna i ögonens nederkant när han nyfiket studerar min reaktion. Så där som han alltid gjorde när han hade något spännande eller intrikat att berätta.

Denna dag promenerar vi långsamt genom Central Park. Det är kallt och man har varnat för snökanon framåt helgen. The Blitz är över oss. Så där som det då och då är i New York i början av året. För att inte Niklas ska frysa ihjäl får han en teddyfodrad skinnjacka, försedd med både nitar och peacemärke. Ska det vara dekorerat, så ska det vara rejält. Min lilla hund verkar inte missnöjd, men när han ska rulla sig i snön, så stöter det ju på patrull. Han är en märklig liten herre som hatar att bli blöt när det regnar, han gör omvägar runt vattenpölar för att slippa bli blöt om tassarna, men älskar att rulla sig i snö. Ju kallare och lättare snö desto bättre. Så nu blänger han alltså på mig, medan han skakar sig febrilt som för att få av sig jackan. Jag gör honom till viljes och snäpper av den. Glädjen han visar, när han därefter rullar sig som en tok i snön, får både mig och förbipasserande att dra på smilbanden. Vi möter i samförstånd varandras glittrande blickar, hunden har gjort vår dag gladare. Han förgyller verkligen mitt liv, denne lille ludne charmör.

Redan i trappan upp från Bethesda Terrace, när jag endast har huvudet över markhöjd, ser jag honom, Elias, min vän med skivlådorna. Hans knalligt flerfärgade dreads lyser upp the Mall likt en gnistrande regnbåge, något som får hans bleka hud att se om möjligt ännu blekare, ja nästan genomskinlig, ut. Det är allt mer sällan han står här bland försäljare av affischer och vykort numera. Jag har saknat honom, under min förra sejour i staden sågs vi inte alls.

Ah Mina! Den här ska du ha.

Utan att hälsa räcker han mig ett vinylalbum. Det verkar nästan som om han förväntat sig att jag ska komma förbi, som vore han beredd.

Detta album är nog tillräckligt udda för att till och med du ska bli intresserad.

Trevligt att se dig också säger jag så där lite näbbigt, som jag tyvärr har för ovana att göra när folk börjar prata med mig, utan att först hälsa lite lagom artigt.

Niklas sätter sig tillrätta framför Elias. Han tigger ogenerat medan jag tar emot albumet.

Oj, jag höll på att glömma.

Elias gräver djupt i båda duffelfickorna innan han hittar de godbitar han söker.

Varsågod, det här duger väl hoppas jag.

Av hundens krumsprång att döma så är godbitarna mer än godkända, trots att de är lurviga av fickludd.

Levergodis?

Korv…

Aha, nu har du en vän för livet.

Jodu, men det har jag väl redan en, minns du väl.

Han menar mig, det vet jag. För många år sedan, i en annan värld, en annan tid, hade vi ett mycket kort och väldigt intensivt förhållande. När passionen vissnade hade en stark vänskap vuxit fram, en vi odlat genom åren. Det var första och enda gången jag var otrogen mot maken, men eftersom han då hade en annan kvinna ansåg jag mig helt enkelt ha rätt till det. Dessutom var jag ganska utsvulten, maken hade under flera år inte ens kramat mig. Det är ren tortyr att leva ihop med en man som inte ser en som kvinna, det ska gudarna veta. Att då efter ett par år upptäcka att maken hade en annan kvinna, en som dessutom flyttade in i våran lägenhet, det sårade mig något fruktansvärt och gjorde mig outsägligt ledsen. Om jag hade haft råd, ja då hade jag skiljt mig, men ja… det hade jag ju inte, så jag var fast med den koleriske och kärlekslöse maken. Man kan väl säga att Elias kom som gudasänd, fick mig att känna mig levande och åtrådd igen.

Jag nickar leende medan jag synar albumet. Dess omslag är blått, enkelt och utan krusiduller. Amatörmässigt. Det ser ut som om det är något vem som helst hade kunnat göra själv. Bilden föreställer en kvinna som är ganska lik Blondie eller kanske Marilyn Monroe. Hon är vacker, hennes blick verkar sorgsen. Låttitlarna säger mig ingenting, inte heller bandmedlemmarnas namn. Skivbolaget har jag aldrig hört talas om, så redan där är ju mitt intresse väckt. Tre dollar vill han ha för den. Tre dollar. Nästan ingenting.

Varför tror du den är något för mig?

Du kommer att älska den. Jag är säker på det.

Nja, jag vet inte…

Ta den nu han trycker den i famnen på mig och kom förbi med betalningen i veckan. För du har väl som vanligt inga pengar på dig?

Jag ler mot honom och skakar på huvudet.

Vet du vilka musikerna är? Är det vänner till dig?

Elias tar tillbaka skivan och läser högt från baksidan.

John Doe, Stephen Stevens, Clinton Minton, Jack the Ripper och Lumber Jack Jr. Nej, jag skulle inte tro det, vännen.

Hans minspel får mig att skratta och jag tar tillbaka skivan. Den är för stor för att få plats i min av hundjackan fyllda axelväska, New York-väskan, så jag tar skivan i ena handen och hoppas att den inte ska frysa sönder i småbitar på hemvägen.

Tack, vi säger så. Jag kommer med överenskommen köpeskilling vid 3-tiden i morgon.

Vi tar högtidligt i hand.

Hej då och tack så mycket.

Elias vinkar samtidigt som han vänder sig mot den man som just kommer fram till ståndet.

Har du fler exemplar av den där skivan?

Vilken?

Den blå som hon just köpte.

Nej.

Oj så synd. Jag har letat efter den sedan 1986, när deras andra skiva Wherever You Are" kom ut.

Mina, kom tillbaka är du snäll!

Jag suckar, jag är säker på att jag dessutom suckar mer ljudligt än planerat, men vänder ändå lydigt tillbaka mot honom.

Om det är så att du inte vill ha skivan, så är den här gentlemannen intresserad av den.

Jag vill gärna ha den. Kanske. Ifall jag inte tycker om den så lämnar jag tillbaka den i morgon. OK?

Mannen tar mig i hand och hälsar artigt.

Robert.

Mina.

Här, ta mitt visitkort. Om du någon gång vill göra dig av med skivan, så vill jag gärna stå först i kön av köpare.

Ifall den är så åtråvärd så borde du nog ha satt ett högre pris på den Elias.

Jag stoppar visitkortet i fickan och går hemåt med den där härliga känslan inom mig, den som man får när man tror sig ha gjort en riktigt bra affär. I famnen håller jag ömt, ja rent av lite beskyddande, mitt nyinköpta och tydligen ovanliga vinylalbum Celebration. I den andra handen försöker jag kontrollera en väldigt glad liten hund. En liten luden herre som gör sådana glädjeskutt i snön att han allt som oftast trasslar in sig i sitt chockrosa flexikoppel.

Band Of Love And Trust

En och en halv timme efter att jag satt på skivan, ligger jag i soffan hejdlöst gråtande. Vartenda spår handlar om kärlek. Villkorslös kärlek. Tonsatt poesi, otroligt vackert. Djup och äkta, sorgsen och fantastisk. Jag tycker mig känna igen vissa melodislingor, även hanteringen av instrumenten verkar bekant. Du vet hur man på gitarrspelet kan höra vem som spelar, åtminstone om det är någon man ofta lyssnat på? Så är det med både gitarristen, basisten och keyboardisten. I alla fall nu, när jag har Sherlocks lista i färskt minne. Saxofonisten är svårplacerad, men när vad jag förmodar samme man spelar tvärflöjt på en del spår, då känns det som att Sherlock hade rätt även om honom. Trumslagaren är svårare att placera, de låter ganska lika alla de där trummisarna i rockband. Ändå… nej. Inte kan det väl vara Eamonn Husk?

Jag lyssnar om och om igen. Sherlock hade ett par trummisar på sin lista, men efter lite ytterligare lyssnande bestämmer jag mig för att det måste vara Eamonn Husk. För säkerhets skull lyssnar jag lite till. Ända tills Niklas krafsar mig på smalbenen för att därmed meddela att han är både hungrig och nödig.

Dagen därpå går vi tillbaka till Elias på the Poet´s Walk för att jag ska göra mig oskyldig.

Hej Mina, gillar du den?

Oh ja, älskar den!

Aha, så du tänker alltså behålla den?

Japp.

Elias sänker blicken och börjar plocka bland sina skivor.

Synd…

Har han varit här igen?

Han gick nyss.

Vad bjöd han?

Femtio dollar.

Oj, jag som hade tänkt mig att vara generös och ge honom tjugo dollar för skivan. Allt som är finns i portmonnän, kvar att leva på, är etthundratjugo dollar. Sådana som jag, utan fast anställning, har ju ingen aning om när kontot kan fyllas på, så det gäller att vara försiktig. Jag gör en snabb kalkyl. Skafferiet är fyllt, likaså frysen. Räkningarna är betalda, Niklas har hundmat för flera veckor och mitt Metrokort är laddat. Dessutom har jag ju från och med slutet av denna månad pension, pengar som dock inte är lovliga förrän det är absolut nödvändigt.

Du får hundra dollar av mig, men då måste du lova att hålla ögonen öppna efter deras andra skiva.

Elias skiner upp och ler brett.

Du har räddat min vecka Mina!

Jag räcker honom ett