Detektiven i Gässvik

By Niki Loong

Det började redan i Hallstavik. När Mina skulle åka iväg med bilen, som under veckan stått parkerad i centrum, kände hon inte igen sig i den. Sätet var flyttat och Radio Vi nya var bortrakad. Ändå trodde hon nog inte att någon hade använt den. Vem kunde vara intresserad av en gammal rishög? När hunden Ingrid och Mina senare kom fram till stugan, såg hon att dörren till husvagnen stod öppen. Någon hade varit där. Har man livlig fantasi så är det lätt att inbilla sig farligheter. Det gjorde Mina, även om hon ju innerst inne hoppades att det var en slump att både bilen och husvagnen verkade ha fått besök. Hon lyckades intala sig det ända tills Ingrid hittade en herrsko i vattnet vid Trästa Brygga. En sko där det fortfarande satt kvar en fot...-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Sep 11, 2020
• ISBN: 9788726530650

Book preview

Niki Loong

Detektiven i Gässvik

SAGA Egmont

Detektiven i Gässvik

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright © 2019, 2020 Niki Loong och SAGA Egmont

All rights reserved

ISBN: 9788726530650

1. E-boksutgåva, 2020

Format: EPUB 2.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med Saga samt med författaren.

Tack till Irene och Sven Eriksson, som tordes lita på mig och lånade ut sig till att vara Anders och Vajlet.

1

Som vanligt vaknade jag ett par minuter innan klockradion satte igång. Det gick ju an på vardagarna, men på helgerna hade det allt varit skönt att slippa den där inbyggda väckarklockan. Den tog ingen notis om ifall det var helgdag eller semester utan tickade på och såg duktigt till att väcka mig varje morgon. Vid samma tid. Lokal tid. Det hade jag blivit varse både i New York och i Tokyo. Halv sex på morgonen vaknade jag var jag än befann mig. Överallt likadant, oavsett tidszon.

Jag sträckte ut armen och strök försiktigt maken över ena axeln. Han grymtade till och drog om sig täcket. Man kan väl säga att han inte var särskilt trevlig direkt när han vaknade. Han fräste oftast. Ändå gjorde jag likadant varje morgon; strök honom över ryggen eller armen som för att tala om att jag var glad över att se honom igen. När han fräste till, drog täcket om sig och vände sig om med sån kraft att hela sängen gungade, ja då önskade jag dock att det var någon annan som låg bredvid mig. Någon som var snäll. Men det gick över ganska fort. När han väl öppnat ögonen och kroppen förstått att det var dags att vakna, då var han glad och trevlig. Men de där minuterna innan, de var hemska och jag verkade aldrig kunna vänja mig. Jag hade alltid trott att det var där, i tillståndet mellan sömn och vakenhet, som man visade sitt sanna jag och i så fall var hans sanna jag inte mycket att hänga i julgranen.

Jag kunde ju för all del ha fel. Något som jag dock sällan erkände. Det var inte för att jag absolut ville ha rätt till varje pris, jag är inte den typen som skulle kunna tänka sig att göra om verkligheten för att få den att passa in i det för tillfället aktuella mönstret. Nej, det var för att jag brukade tänka mig noga för och ta reda på hur det låg till innan jag bestämde sig för vad jag skulle säga om det ena eller det andra. Och då anser man kanske att man har rätt även om vindarna blåser åt ett annat håll. Eller så var det för att jag är oxe. Det är ju ena envisa rackare, det vet väl alla.

Frukosten var klar lagom till nyheterna klockan sex. Det var samma rutin varje morgon. Inte för att jag behövde, själv kunde jag dra sig en timme till innan det var dags att stiga upp. Jag gjorde det för att jag tyckte om att äta frukost tillsammans. Det var ett skönt sätt att börja dagen. Snegla lite i tidningen, tala om den förestående dagen och bara njuta av att ha varandra. Jag hade alltid gjort så; när jag var barn, när mina barn var små. Så varför skulle jag sluta nu? Jag retade mig dock ofta på att maken inte gjorde detsamma för mig. När han någon gång kunde sova längre än jag, inte gick han då upp och gjorde frukost till mig inte. Nej, han låg kvar i sängen och hundsov medan jag fick sitta ensam i köket. Ensam och ensam förresten, jag hade ju Ingrid, hunden, som troget satt och väntade på att något smaskens skulle ramla ner på golvet. Men i alla fall. Jag fick till och med stressa ut med hunden innan jag gick till jobbet. Inte ens det orkade han göra fast han var ledig och kunde gå och lägga sig sen igen. Det kanske har att göra med att han är karl, eller kanske att han är irländare, eller kanske rent av är det så att han bara tänker på sig själv och helt enkelt inte bryr sig, vad vet man. En tråkig historia är det hur som helst.

Jag åker till landet idag. Kommer du ihåg det?

Ja, det gjorde han. Han kikade ut på den klarblå himlen och suckade.

Det hade vare skönt att följa med, sa han. Men det går inte.

Jag visste hur det låg till. Det är svårt att driva ett litet företag. Särskilt om somrarna. Någon vill ha semester, någon fick inte ha semester och valde därför att sjukanmäla sig eller ännu hellre sitt barn. Jag såg på honom. Han såg trött och sliten ut. Skönt att det bara var en vecka kvar tills hans semester började. Han skulle verkligen behöva lite lugn och ro nu. Det hade varit en hektisk vinter och en nästan lika hektisk vår.

Hur dags sticker du?

Efter morgonrusningen. Elva kanske.

Ingrid då? Vill du att jag ska ta md henne till jobbet?

Nej. Hon följer med mig.

På bussen?

Ja.

Han såg på mig och ett leende lekte i hans mungipor.

Hur tror du att det går då?

Bra. Jag har kommit över ett paket Glanil.

Glanil? På svarte marknan då?

Nej. De på tre trappor, som hade den där lilla vita tiken du vet, de hade kvar Glanil.

Hon är väl död, den tiken?

Ja. Men de hade Glanil kvar i medicinskåpet och nu har jag fått det till Ingrid, sa jag övertydligt som om jag talade till ett barn.

Det va snällt. Ja, då kommer det säkert att gå bra på bussen. Jag ska kolla om man kan köpa Glanil hemma eller i något annat land. I så fall kanske nån kan köpa te oss. Dé vore skönt å få ordning på henne, så man kan ha henne bland folk. Jag har aldrig varit med om maken till feg hund.

Hon fick ju inte någon smakstart precis.

Nä.

Han reste sig och kysste mig på pannan. Klockan var halv sju och det var dags för honom att åka.

Efter att ha städat tog jag en sväng med Ingrid. Från en port en bit bort kom en man utsmygande. Han var iklädd blåställ och hade en basker nedtryckt till ögonbrynen och öronen. Han var täckt av ett tunt lager fin jord och jag log för mig själv. De gav inte upp skattjakten, min granne och hans vänner i kvarteret. Jag hälsade glatt på honom och han muttrade något till svar och skyndade bort mot S:t Paulsgatan. Han tyckte inte om att jag kommit honom och hans vänner på spåret, det märktes tydligt. Det hade hänt ett par gånger att jag stått i kassakön på Mariahallen och känt mig utstirrad. När jag vänt mig om hade jag sett honom och den blick han då givit henne var otäck. Han såg i de stunderna ut som om han kunde döda mig, som om detta oerhörda i att jag kände till vad han höll på med, var nog för att ta mig av daga.

Jag tittade på klockan. Den var 9 och det var en och en halv timme kvar tills jag skulle åka. Om en halvtimme skulle Ingrid få sina Glaniltabletter. Vilket under de där pillren hade utfört med cairnterriern! Han kräktes så fort han kom in i en bil men efter ett par resor med Glanil i kroppen slutade han kräkas. Åksjukan var som bortblåst. Perfekt. Ingrid tittade misstänksamt, nästan lömskt på mig. Varför fick hon leverpastej nu? Hon tuggade försiktigt och spottade ut en efter en av de små Glaniltabletterna. Aha. Precis vad hon misstänkte. Medicin. Jag plockade upp dem och tryckte ner dem i hennes hals, stack in handen så långt jag kunde utmed ena sidan av svalget och tvingade på så sätt Ingrid att svälja dem. Ingrid hade lätt kunnat bita fingrarna av mig men hon lät bli. I stället tittade hon anklagande på mig.

Det är för din egen skull, sa jag. Jag vill att du ska få en lugn bussresa. Dessutom orkar jag inte höra ditt flämtande och gläfsande. Så är det bara.

Kanske var det det där sista som var den verkliga orsaken till att jag tryckte i hunden Glanil. Det var jobbigt med en spattig hund och de andra resenärerna brukade bli allt mer irriterade på och rädda för hunden.

Det skulle bli skönt att komma till vårt smultronställe i Roslagen. Skönt både för mig själv och för Ingrid. Kanske särskilt för Ingrid.

2

I Hallstavik stod min gamla bil och väntade. Först såg jag den inte, för den stod inte där jag trodde att jag hade ställt den. Vi hade ju haft brått när vi skulle åka hem och jag kände mig stressad när jag letade parkeringsplats. Maken stod bakom och tutade att jag skulle skynda mig, han ville hinna före alla andra så de slapp ligga i kö på E18. Egentligen skulle väl bilen kunnat stå vid stugan men jag tyckte att det var skönt att ha den väntande i Hallstavik. Ibland hade jag packning med mig, ibland behövde jag köpa mat och nästan alltid var Ingrid med mig. Då räckte det gott med T-banan från Mariatorget och bussen från Tekniska Högskolan.

Nu hade sätet på något sätt lossat och åkt bakåt så jag fick ställa in det innan jag kunde starta bilen. När jag vred om startnyckeln satte radion igång och P4 dånade ur högtalarna. P4? Jag rattade in Radio Vinyl, som mer eller mindre bra kunde höras ända upp hit. Vem hade varit och skruvat på radion? Satt jag i rätt bil? Jag klev ur och kontrollerade att det verkligen var min bil. Jodå. Det gick inte att ta miste på det. Konstigt. Det kändes dock inte som om någon annan hade varit i bilen. Ännu konstigare, alltså.

Som en den hyggliga medmänniska jag gärna vill tro att jag är, skulle jag väl inte ha brytt sig om ifall någon lånat bilen, den hade ju bara stått här till ingen nytta i alla fall. Men till min förvåning brydde jag mig. Kände mig om inte våldtagen så i alla fall lite våldförd på. Vem kunde ha använt den? Och till vad? Att köra bort stöldgods i? Att forsla bort ett lik i? Fantasin skenade iväg och jag fick anstränga mig för att bli sansad igen. Självklart hade ingen använt min bil. Varför skulle någon vilja göra det? Det fanns väl både snyggare och mer tillförlitliga bilar lediga i så fall.

Jag åkte ner till SparLivs på Skäret för att köpa mat. Förr, när jag kom med bussen, hade jag alltid gjort inköpen på ICA eller Konsum i centrum, eller ibland på ICA i Häverödal, men efter att ha upptäckt att SparLivs var billigare på nästan allt, åkte jag dit och handlade när det var ebb i kassan. Trots att det var ett par hundra meter åt fel håll och trots att personalen på ICA i Häverödal var väldigt trevlig och fick kunderna att trivas i butiken. Grönsakerna köper jag dock företrädesvis hos grönsakshandlarn i Häverödal. Dessutom är det skönt att slippa handla i centrum. Nu blev det dock till att stanna till även där. Vissa varor kunde inte inhandlas nån annanstans.

Som tur var hittade jag en ledig plats på den lilla parkeringsplatsen intill Posten. Någon hade ställt en smörgåstårta i solskenet utanför dörren på gaveln och jag undrade hur dum man fick bli medan jag gick över torget till Systembolaget. Utanför Konsum skrek ett barn och en vuxen skällde. Den halvvuxna kvinnan slet till sig barnet som gallskrikande gick bredvid henne bort mot den stora parkeringen. Jag såg efter dem. Det var skönt att ha vuxna barn, det var mycket man slapp nu för tiden. Jag kastade en blick på den groteska hunden barnet ramlat ner från. Hela centrum var fullt av de där betonghundarna. Fula var de. Fula och, ja fulsnygga på något vis. Vad skulle de symbolisera egentligen? Jag brydde mig förresten inte, var inte tillräckligt intresserad för att ta reda på det. Rätt som det är så är de väl borta. Så hade jag tänkt i flera år nu men klumparna var fortfarande kvar. Kanske stod de för att hindra bilar att köra in på torget? En kvart senare stod smörgåstårtan fortfaranden kvar i solgasset och den hade börjat svettas nu. Någon skulle bli magsjuk, det var då ett som var säkert.

När jag närmade sig bensinmacken i Häverödal beslutade jag mig för att tanka. Trippmätaren visade att jag kört 30 mil och med tanke på att jag bara fick plats med 38 liter i tanken, var det väl dags nu. Trettio mil, hur sjutton kunde det ha blivit så mycket? Jag skakade på huvudet. När jag var färdig kände jag mig ännu mer förbryllad. Det gick bara i tio liter. Typiskt maken, han hade säkert tankat och glömt att nollställa trippmätaren. Tänk var bra det skulle vara om jag fick bensinmätaren lagad. Maken hade lovat fixa det i ett par år nu.

Just som vi passerade Gässviksjön började Ingrid yla av glädje. Jag växlade ner och tog den tvära kurvan, stannade för att vittja brevlådan och kastade mig sedan in i bilen med ett par av den nya grannens bin hack i häl.

Kicki och Axel var ute i trädgården och Kicki låg som vanligt på knä och rensade ogräs i grönsakslandet. Vinbärsbuskarna dignade av bär. Det var länge sedan jag sett så många bär. De röda var det flest av. Litervis bara på de grenar som var utåt vägen till. För att inte tala om deras rabarber. Jag slängde iväg en blick fylld av avund, mina egna rabarberstjälkar liknade mest blyertspennor, små taniga saker som dessutom var vattniga och smaklösa. Och detta trots att de odlades efter konstens alla regler. Jag vinkade genom rutan och fortsatte upp mot stugan.

Ingrid rusade ur bilen, gjorde en snabb sväng upp bland slyet på kalhygget och