Ernestine

By Niki Loong

Hon dyker upp i hans drömmar. Han försökte till en början värja sig. Men när hon återvände för femte gången sänkte han garden... Hade de känt varandra tidigare? Nej, denna kvinna, Ernestine, var en ny bekantskap. Varför sökte hon hans sällskap och inte minst: hur kommer det sig att hon tränger sig in i hans drömvärld? Men vad vill hon ha sagt egentligen? När han tar sig tid att lyssna så har Ernestine mycket att berätta. Främst om sin svåra ungdomstid och kanske, kanske dyker hon upp i hans drömmar för att varna andra unga tjejer från att begå samma misstag som hon gjorde...-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Mar 15, 2022
• ISBN: 9788728291375

Book preview

Niki Loong

Ernestine

SAGA Egmont

Ernestine

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright © 2022 Niki Loong och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788728291375

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

K vinnan våldgästade mina drömmar, väckte mig flera gånger per natt. I början försökte jag ignorera henne. Det var mycket som hände omkring mig och att då frigöra tid för denna kvinna och hennes funderingar - ja det var helt enkelt lite för mycket för mig just då. Den femte natten gav jag dock upp. Vad ville hon mig? Varför ville hon just mig något? Hade vi känt varandra för länge sedan? Nej, när hon presenterade sig visste jag att vi aldrig setts.

Ernestine

Hon var vacker, lång och slank, hennes rörelser var graciösa. Det tjocka och lockiga håret hade en vackert grå nyans. När hon talade med mig kunde jag höra en lätt antydan till fransk brytning. Nu ville hon berätta om främst sin ungdomstid för att därmed kanske få unga kvinnor att förstå lite mer om sig själva och för att undvika att falla ner i de gropar hon själv grävt till sig. Ju mer hon berättade desto längre fram i livet kom hon. Snart hade hon i stora drag berättat allt. Från utanförskap och utforskande av sin sexualitet till arbete och kärlekar.

Den femte natten steg jag alltså upp för att sätta mig vid datorn. Hennes glädje var påtaglig, hon verkade lättad över att ha nått fram till mig. Under följande veckor gjorde jag allt för att undvika henne, inom mig pågick dock arbetet med att strukturera hennes meddelanden.

Under hela denna process har hon då och då tittat till mig. Ibland för att göra rättelser, ibland endast för att nicka och le åt det skrivna. Nu när arbetet är färdigt har kvinnan lämnat mig. Jag måste erkänna att jag faktiskt saknar henne.

J u mörkare desto härligare, ju större smärta desto skönare lugn. Genom hela livet kunde Ernestine vid inte allt för sällsynta tillfällen, alltså faktiskt ganska ofta, minnas den där bitterljuva känslan av total förnedring. En känsla hon väl borde trycka undan och vägra kännas vid, men som lockade och pockade så att hon stundtals ändå näst intill passionerat vältrade sig i den. Detta hände särskilt vid de tillfällen då hon tyckte oerhört synd om sig själv, och därför kände ett näst intill sjukligt stort behov av att grotta ner sig i självömkan. Något som under den tunga ungdomstiden som sagt inte var så sällan.

Fastän Ernestine avskydde den förnedring hon nu ansåg sig blivit utsatt för och även kände djupt förakt för den person som åsamkat henne detta själens ärr, älskade hon märkligt nog själva känslan. Hon boade vällustigt in sig i förödmjukelsen, lät sig omslutas av sorg och utanförskap. Att känna trygghet i stunder som dessa, faktiskt tryggare än i verkliga livet, var härligt och till och med upplyftande. Om ingenting hjälpte för att döva smärtan inombords så nöp hon sig hårt i skinnet mellan tummen och pekfingret. Där blev inga märken, där syntes inte hennes krig.

Av rädsla för att stämplas som galen tordes hon dock inte ta upp detta med någon annan. I sanningens namn ville hon heller inte riskera att i så fall få reda på hur det egentligen låg till. Kanske var det så här alla i hennes ålder tänkte och kände sig, något som ju i så fall vore förskräckligt och faktiskt sorgligt. Ernestine tyckte om att känna sig unik, inte slätstruken eller som en i mängden. Att då genom att snudd på dyrka just denna för många förhoppningsvis obehagliga känsla av mörker, det borde väl ändå få henne att upplevas som annorlunda, olik alla andra. Olik dem som flamsade och fnittrade och inte verkade ha några som helst problem med någonting. Tramsorna.

Den där deprimerande och bitterljuva känslan av att inte duga, men ändå ha märkts så mycket att hon bevärdigades med ett nej, den fyllde henne alltså med sällsam lycka. Hon fanns, och var synlig. Alltid något. Nu var hon förflyttad från att vara en del av ett mönster på tapeten till att vara av kött och blod. Åtminstone nu, just nu. Denna första förnedring, den första riktiga, den som räknades, var märkligt och oförklarligt vad som höll henne vid liv, fick henne att på riktigt känna sig levande. The first cut is the deepest sägs det, och kanske är det så. Vad det än avsåg för premiär. Hon visste ju. Innerst inne visste hon även att hon gjort dessa mörka känslor till sina bästa vänner av den enkla anledningen att hon inga andra vänner hade. Hade aldrig haft.

Insikten av att ha blivit sågad jäms med fotknölarna, skammen över att vara ratad, förnedringen i att ha avvisats, hon ryser numera vid blotta tanken på eländet. Förödmjukad var bara förnamnet. Detta var en känsla hon formligen hade badat i under de tidiga tonåren. Den impregnerade henne under högstadiet och förresten även under praktiskt taget hela gymnasietiden. Vid närmare eftertanke följde den henne mer eller mindre genom hela hennes liv. Gråten som fanns där latent, som ständigt trängde sig på, lurade lömskt i halsen och gjorde henne hes. Den fick hennes ögon att tåras, så mascaran kletade ihop ögonfransarna. Något som i och för sig var bra, det fick henne att endast måla fransarna när det vankades fest. Alltså väldigt sällan. Oofta, som hon när hon kom ihåg att ordleka inom sig, på denna tid tänkte. Ofta, oofta. Trött, otrött. Hungrig, ohungrig. Klok, oklok. Nej, det fanns, oklok är ju ett ord. Dessa tankelekar fick henne att allt som oftast glömma sådant hon inte ville tänka på. Ju längre period den här känslan av förnedring tilläts att förgifta henne, desto mer liknade det ett kroniskt tillstånd än en vanlig så kallat ordinär och tillfällig tonårsdepression. Det fick henne att anse sig vara än mer apart, ja rent av alldeles unik.

Ernestine hade aldrig tidigare varit så här kär, åtminstone inte så fullkomligt uppslukad av någon. Hon hade heller aldrig tidigare ratats, kanske för all del mest beroende på att hon aldrig någonsin visat sin kärlek för den berörda parten. Eller jo, i lekskolan tog hon mod till sig, men han skrattade åt henne och tog sedan en annan flicka i handen. Det var då Ernestine för första gången upptäckte att hon hade en klump i halsen, en som gjorde det svårt att svälja. Efter den händelsen visade hon aldrig mer att hon tyckte om, berättade hon över huvud taget aldrig för någon om sådant som rörde sig inom henne. Det kändes säkrast så, det var viktigt att inte blotta sig när det kom till känslor. Nå, säga vad man vill, men att ratas är också att märkas och att märkas är väl ändå ganska bra. Det får andra att se att man finns, i hennes fall öppnade det dörren till Paradiset, alltså Skoltidningens redaktion.

Kärleken, den hon var övertygad om var en av världens största och starkaste, slog till redan första veckan i sjuan. Det underbara hände när hon stod vid sin cykel för att försöka låsa upp det osmorda och trilskande låset. Framför henne låg nu tre år i högstadiet utbredda likt en kvalfylld golgatavandring. Tre sega, trista, oöverstigligt långa år. Ett helt liv i helvetet, i en skola hon inte tyckte om. En modern skola, fyrkantig och ful. Brutal och betonggrå. Hon var redan efter tre dagar trött och rejält uttråkad. Dessutom kände hon sig helt fel, fel på alla sätt och vis. Nya känslor, ångestladdade och tunga, hade drabbat henne hårt. Det var inte enbart det faktum att hon saknade vänner, och därför efter skoldagen ensam tog sig hemåt, som tyngde henne. Även om det var deprimerande i sig. Hon kände nu en ren och skär skräck inför att behöva vara instängd här i denna betongklump i tre långa år. Inom henne ropade och kved en sorg över att inte längre få vara barn. Allt kändes fel. Livet var slut.

Starkt förvissad som hon var, om att hon aldrig mer skulle vara glad, svalde hon gång på gång den där jobbiga gråten samtidigt som hon försökte pressa fram glädje i ögonen. Upp till och med sexan var skolan mer lek än allvar, även om frihetskänslan snörptes åt en aning i sexan då läxorna blev fler. I uppfostrande syfte, sa läraren, för att förbereda eleverna för Det Stora Allvaret de skulle hamna i när de började sjunde klass.

Du ska vara glad att du inte går i skola i Frankrike, sa hennes far när hon då och då beklagade sig över skolan i allmänhet och läxorna i synnerhet.

Ja, det hade han ju rätt i, att ha lika långa skoldagar och så galet mycket läxor som hennes kusiner hade måste ju vara rena döden. Men i alla fall, nog hade hon väl ändå rätt att gnälla?

Så, nu stod hon alltså här med en blytung skolväska fylld av dagens alla läroböcker, samt en lista med läxor och andra uppgifter prydligt nedstoppade i ytterfacket. På den här tiden fanns inte ens ett plåtskåp som eleverna kunde förvara böckerna i, än mindre då en skolbänk. Man hade inget att erbjuda på det här stället. Nej, nu skulle eleverna byta klassrum stup i kvarten. Som om det inte vore enklare att läraren gjorde det. Ett förskräckligt släpande hit och dit, tunga väskor över axeln om rasterna. Ja, nu var Ernestine hur som helst fast här, vad hade hon för val?

Arg och deppig slet hon med ett cykellås som inte ville släppa taget om låskolven. Då kom han för att hjälpa henne. HAN. Lockigt långt brunrött hår, mörkt gröna ögon, kritvita tänder, finlemmade pianohänder. Kamelfärgad duffel, manchesterbyxor. Han var vacker som en grekisk gud och han var lång, en av de få i hennes åldersgrupp som var längre än hon. Huden var blek, så där blek som den blir av att man sitter inomhus eller i skuggan medan man är sysselsatt med att läsa ryska klassiker eller kanske rent av spela ett instrument. Lika blek som hon själv, hon som hellre tillbringade tiden läsandes i sitt rum än var ute och lekte. Eller lekte, det var ju ett tag sedan hon lekte. Numera var man. Man var tillsammans med någon, att leka var förbehållet barn. Inte något för tonåringar, de var.

Hon hade sett honom förut, redan första skoldagen fastnade han på hennes näthinna. Att han nu kom fram för att hjälpa henne kunde väl inte betyda något annat än att han spanat in henne? Att detta var hans öppning för att komma henne närmare, lära känna henne? Annars hade han väl bara gått förbi, inte låtsats om henne? Ja, så måste det vara.

Det faktum att hon numera inte ens minns hans förnamn säger väl allt om hur mycket han egentligen betydde för henne. Men då. Oj. På den tiden, ja just då var han allt. Han stal syret från alla andra tankar, nästlade sig in i hennes drömmar och störde tankarna. Han fick henne att mista kontrollen, något hon trodde var bra och tog som ett bevis på att känslorna hon hyste var äkta. The real deal. Hon var, likt de där kvinnorna som verkar tro att de är de första i världshistorien som är gravida och på väg att föda barn och därför inte pratar om annat, övertygad om att ingen före henne hade älskat så här mycket, lika djupt, blivit lika uppslukad. Det var som ett kvitto på att hon verkligen älskade, att hon hade kommit på hemligheten. Ja, i alla fall trodde hon det ända tills hon tog mod till sig och skrev det där, sett så här i backspegeln, väldigt onödiga kärleksbrevet. Till råga på allt i diktform. Pretentiöst, milt sagt. Detta var på den tid när hon var säker på, ja rent av tvärsäker, att hon skulle bli vår nästa stora kvinnliga poet. Den nya Karin Boye. Hon gick nu därför all in, satsade allt på ett kort, fullkomligt övertygad om att med sin talang fånga honom i sitt kärleksgarn.

Med blossande kinder överlämnade Ernestine följande dag det under tårar och med hårt klappande hjärta hopknåpade mästerverket, poemet. Hon gjorde det under en av de där långrasterna när han brukade smita till gymnasisternas rökruta för att tigga till sig en John Silver utan filter. Han log mot henne, överlägset, visst var det väl lite överlägset? Hon ångrade sig genast, usch han verkade inte bry sig alls. Som om flickor lämnade honom brev dagarna i ända. Han tittade inte ens på henne när han tog emot brevet. Stoppade det osett ner i en av duffelns fickor, för att därefter fortsätta röka och samtala med sina vänner. Vad hade hon väntat sig? Att han skulle avbryta samtalet och ägna sig åt henne? Ja, kanske, jo det hade hon nog. Det hörde väl liksom till att man tittade på den man fick något av, att man tackade. Hans uppträdande hade dock en dämpande effekt på hennes förväntningar, tack och lov kanske man ska säga. Just som Ernestine skulle gå tillbaka till högstadieelevernas skolgård, kom hennes storebror Nelson fram för att krama om henne. Han var tredjeringare och hennes trygghet när hon liten och rädd gick till högstadiet första dagen. Han hade avrått henne från att skriva brevet, avrått henne från att blotta strupen. Nu förstod han att han som vanligt hade talat för döva öron. Det var så det var med Ernestine, hon lyssnade inte på andra utan antog hela tiden att hon själv visste bäst.

Om man likt Nelson iakttog henne utifrån och dessutom med kritisk blick, skulle man se att den främsta anledningen till att hon saknade nära vänner, det var just den här lite bossiga och besserwissiga attityden. Redan i tredje klass