Edith Camilla Rosins roman

By Staffan Beckman

Edith Camilla Rosins liv är präglat av hårt arbete, mörker och smärta. Hon växte upp under knapra förhållanden i femtiotalets Sundbyberg. Hemmet var ett arbetarklasshem där hennes pappa tog livet av sig i familjens badrum. I romanen, döpt efter Edith, får man följa hennes kärleksliv, som är kantat av maktförhållanden drivna av sexuella frihet, som inte alltid är frigörande för den som är i underläge.

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Oct 30, 2020
• ISBN: 9788726541717

Book preview

författaren.

Edith och jag var vänner, mycket nära vänner. Vänskapen var av det särskilda slag som inte kommer till uttryck i regelbundet umgänge eller i att man roar sig tillsammans. Vi sågs nästan uteslutande på tu man hand, ofta vid udda tider på dygnet, när den ena eller den andra av oss befann sig i ett ögonblick eller en period av förvirring.

Det är sant att vi en gång hade ett förhållande, kortvarigt och kaotiskt, men trots att våra ögon och vår hud alltid upplevde stor glädje vid anblicken av eller beröringen med den andra skulle ingen av oss därefter ha varit i stånd att uppleva åtrå till den andra. Vi hade ett starkt samband, själsligt och kroppsligt — jag menar att den ömsesidiga förståelsen, den själsliga upplevelsen av den andra också hade kroppslig, sensuell grund — och naturligtvis spelade attraktionen och polariseringen mellan våra kön en roll i detta, men ordet vänskap täckte ändå helt och fullt detta samband, och trots känslornas intensitet, trots den nästan magiska dragningskraft som fanns mellan oss, avvisar jag bestämt varje försök att översätta det till förälskelse eller kärlek — helt enkelt därför att Edith och jag inte upplevde det så.

Där finns minnesbilder, där finns fragment och ekon av samtal, där finns denna upplevelsemässigt outtömliga, förvirrande och motsägelsefulla mängd av anteckningar, dagböcker och dikter. Och som om jag inte tyckte att förvirringen var stor nog har jag själv tillfogat pärmar med utkast, planer, oavslutade skisser, inledningar …

Att jag nu har kommit igång med att skriva, med övertygelsen om att jag kommer att fortsätta, beror på att jag till slut har blivit klar över att varje försök att hitta en struktur att utgå ifrån, varje försök att så att säga bygga upp en sammanhängande bild innan jag har skrivit det jag vill skriva, måste innebära att jag stryper eller förlamar mina innersta avsikter. En i förväg uppgjord struktur skulle bli ett fängsel som skulle hindra mig att komma åt de innebörder och samband som jag vill förstå (eller ana) och skulle därmed stå i motsättning till själva anledningen till att jag vill skriva.

Det innebär inte att det senaste årets vaknätter och ändlösa trevanden har varit förgäves. Tvärtom är det just de skenbart fåfänga ansträngningarna under denna tid som har lett mig rätt, och de har också medfört att jag har gått igenom mitt, eller Ediths, material, vilket betyder att jag dels ökat min kännedom om det och dels vet var jag kan finna den konkreta informationen; den information ur vilken jag hoppas att jag ska vara i stånd att framkalla liv.

Trots att jag alltså inte utgår från en färdig struktur eller plan kommer inte slumpen att styra mitt skrivande. Inte ens när jag är som mest omedveten om varför jag går tillväga på ett visst sätt är det slumpen som styr mig. Varje val, varje tanke, varje känsla, varje strävan — medveten eller omedveten — styrs av vem jag är, av mitt jag, av mina intressen.

Dessutom är jag övertygad om att varje människa utifrån sin ideologi alltid eftersträvar samband och struktur, så jag kommer obönhörligen att drivas därhän. Och det vill jag ju också, hela den längtan och strävan som är drivkraften till detta arbete är inriktad på att klarlägga och upptäcka samband; det jag har tillbakavisat är bara det otåliga behovet att söka fastställa sambandet innan jag på allvar har hunnit söka det.

Edith Camilla Rosin föddes 1948 i Sundbyberg, en industristad nordväst om Stockholm. Hennes far var kabelarbetare, permitterades 1963, och tog sitt liv två år senare genom att hänga sig i badrummet i familjens lägenhet på Vegagatan. 1963 började modern arbeta som städerska, i huvudsak på kvällstid, för att familjen skulle klara sig ekonomiskt. Edith var äldsta barnet av tre, brodern Edvin var född 1950 och systern Katarina 1953. Efter att ha gått ut nionde klass började Edith arbeta som vikarie på olika daghem, ett halvår efter faderns död flyttade hon hemifrån och bosatte sig i ett rivningshus på Norrbackagatan i Stockholm. 1967, strax innan hon skulle fylla nitton år, gifte sig Edith med lektorn, författaren m m Fredrik Rosin, vars första hustru tagit livet av sig något år tidigare, och vars dotter Sigrid var elev på ett daghem på Östermalm där Edith vikarierade. I juli 1968 födde Edith dottern Therese. Knappt tre år senare lämnade Edith hemmet på Banérgatan, och Fredrik Rosin lyckades få en domstol att klassificera henne som olämplig mor, varigenom han fick vårdnaden om Therese som därmed stannade hos honom tillsammans med den då nioåriga Sigrid.

Edith och jag lärde känna varandra sommaren 1972.

— Har jag berättat för dej att pappa hängde sej i badrummet?

Hon kastade åt mig frågan medan hon fortsatte sin stenhårda marsch fram och tillbaka genom rummet. Klackarna slog mot trägolvet med ett ljud som om de hade varit stålskodda. De långa, smala benen täcktes upp till knät av de åtsittande, bruna stövlarna, genom det urblekta, spända jeanstyget framträdde lårens och stjärtens muskelrörelser vid varje steg. Ibland sparkade hon undan något klädesplagg, en handske eller en kulspetspenna som kom i hennes väg, pennan for skramlande in under elementet.

En svart, virkad sjal hängde över axlarna, över den vita blusen som var nerkörd innanför jeanslinningen. Med högra handen höll hon en cigarrett mot läpparna, vänstra handen höll om högra överarmen.

Jag uppfattade det som att det fanns ett leende på hennes läppar, men de svartlinjerade ögonen tycktes snarare uttrycka vrede; de föreföll inte se det de riktades mot utan i stället vara fixerade vid bilder ur det förflutna.

Det var under den perioden då hon hade stort, krulligt, utstående svart hår och stora silverringar i öronen; eftersom hon redan i sig själv var en och åttiotvå lång måste hon med de halvdecimeterhöga klackarna och det burriga håret ha varit långt över en och nittio.

Jag svarade inte på frågan eftersom det var klart att hon dittills aldrig hade nämnt sin pappa med ett ord. Leendet på hennes läppar gjorde mig också osäker på om det i själva verket var frågan om något bisarrt skämt. Vi hade suttit i lugn och ro och pratat, och hon hade just nämnt att hon hade haft ett fint samtal med sin bror Edvin, då hon plötsligt brast ut i ett kort, häftigt skratt och började marschera genom rummet.

Utan att se åt mitt håll fräste hon till:

— Det var antagligen det enda modiga han nånsin gjort!

Så började hon skratta igen, men nu var det hennes vanliga, gurglande, bubblande skratt med bakåtböjt huvud.

— Det var som på bio, som en surrealistisk film i svartvitt. Den svarta finkostymen, vit skjorta, slips, fackföreningsmärket på uppslaget, nyborstade, svarta skor. Badrummet vitmålat, en lampa utan skärm i taket. Det var en komposition, ett konstverk … Han hoppade från badkarskanten och blev en tavla! Det fattades bara en liten mässingsskylt vid badrumsdörren, En arbetslös arbetares död, 1 maj 1965…

Hon såg spefullt på mig medan hon böjde sig över soffbordet i avsikt att släcka sin cigarrett i askkoppen. Fimpen blev liggande glödande på glasskivan, hon tände en cigarrett till och fortsatte sin marsch.

På nytt fick jag en fråga:

— Var det inte på den tiden som det betraktades som stor konst när nån ställde ut en tomatsoppsburk eller en amerikansk bil på museum?

Hon fortsatte själv.

— Det är klart att vad som helst blir konst om man placerar det i ett konstmuseum. Han skulle ha hängt sej på toaletten på Moderna museet i stället. Så kunde man ha flyttat ut toaletten och ställt