Tycker du att George är en galning?

By Staffan Beckman

George rör sig utanför händelsernas centrum. Han är en skuggfigur i periferin, sänd till Stockholm för att infiltrera och ändra de samhälleliga strukturerna inifrån. Tillsammans med en mindre sammansatt grupp gör de sig redo för att försöka åstadkomma förändringar som märks. Som gör skillnad på riktigt och förbättrar områden där sextiotalets Sverige fallerar. Tycker du George är en galning? följer infiltratören Georges äventyr såväl som politisk agitator och hans flyktiga romantiska relationer.

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Nov 2, 2020
• ISBN: 9788726541847

Book preview

författaren.

Första delen

George steg av tåget vid Stockholm C efter att ha åkt sittvagn i fyra dygn.

Spårvägskartan sa honom ingenting eftersom han inte förstod språket. De turistkartor över stan som han fick tag i föreföll honom fabricerade för att dölja allt som var viktigt med hjälp av likgiltiga sevärdheter.

Redan andra dan började han rita på en egen karta. Han promenerade genom stan på alla ledder, höll sig först till de gator som uppenbarligen var huvudgator, ritade in dem. Han hejdade försiktigt folk för att fråga om byggnader som föreföll honom annorlunda och betydelsefulla. Han frågade på engelska, fick ofta inget svar alls, och när han fick det var de oftast undvikande, som om den tillfrågade inte vågade avslöja vad huset användes till. Det är bara ett vanligt hus var det svar han fick för det mesta. De undvikande svaren gjorde honom rädd, innan han frågade såg han alltid till att det inte fanns någon polis eller militär i närheten, och han frågade aldrig annat än ensamma personer och passade på då ingen annan var tillräckligt nära för att höra.

Han vågade aldrig ställa direkta frågor som var är regeringshuset eller var är radiostationen eller var bor statsministern. Han upplevde det som en stor triumf den kväll då han kunde pricka in Kanslihuset på sin kartskiss. Men han sov illa den natten och var tvungen att smyga sig upp ur sängen, plocka fram kartan ur sin kappsäck och leta efter ett gömställe åt den. Han stack in den bakom en tavla, gick och la sig, men måste gå upp igen efter en halvtimme sen paniken hade gripit honom på nytt och han tyckte att det syntes på tavlan att den dolde något. Han vek ihop kartan så mycket som möjligt och fäste den under foten på golvlampan med en gummisnodd runt elsladden. Han sov ändå oroligt. Då han vaknade på morgonen blev han ett ögonblick alldeles kallsvettig vid tanken på att någon kunde ha sökt igenom rummet medan han sov och han rusade fram till lampan. Sen han lösgjort kartan gick han fram till dörren och lyssnade, så satte han sig på golvet under fönstret och vecklade ut pappersarket.

Han njöt av att se sin markering för Kanslihuset, av att veta att det var där statsministern hade sina ämbetslokaler. Han kände det som om han hade kunnat passa in en väsentlig bit i sitt pussel, framför allt därför att pusselbitarna på var sin sida om Kanslihuset innehöll Riksdagshuset och Kungliga slottet.

För att lugna sig ritade han om kartan på ett nytt papper och översatte alla namn och beteckningar till en privat kod. Den gamla kartan brände han över en askkopp varefter han smulade sönder askan och spolade ner den på toaletten. Han öppnade fönstret för att vädra ut den misstänkta röklukten, fäste den nya kartan under golvlampan.

Det hände ofta då han satt på restauranger och konditorier att det kom fram någon till hans bord och ville prata, men han låtsades inte förstå. Ibland var det svenskar, ibland sydeuropeer, afrikaner eller asiater, de skrämde honom alla lika mycket.

Nu gjorde han sina promenader med utgångspunkt från Kanslihuset, han hade placerat det i centrum på den nya kartan. Vid Gustav Adolfs torg hittade han utrikesdepartementet och försvarsdepartementet och tyckte sig kunna ana varför just de två inte låg tillsammans med de andra departementen i Kanslihuset — han la också märke till den nationalistiska ryttarstatyn på torget.

Bakom parlamentsbyggnaden hittade han Riksbanken, det tog ett par timmar av promenader fram och tillbaka under det stora valvet innan han fick tag på en person som vågade avslöja det. Så fort han hade frågat något med negativt resultat måste han göra en sväng på en tjugo minuter innan han vågade sig tillbaka för ett nytt försök. Han såg uniformerade vakter med stora hundar patrullera runt banken.

På Stortorget i Gamla stan berättade en gammal man omständligt och på dålig engelska om Börshuset, efter en kort stund blev George orolig och tyckte att folk stirrade på honom. Han blev tvungen att avbryta den gamle mannen och skynda därifrån. Han hann i alla fall få reda på att Svenska Akademien höll till där, och han kom ihåg att Jean-Paul Sartre hade nekat att ta emot Nobelpriset för att han betraktade akademien som reaktionär. Och då George sprang därifrån upptäckte han att det bara var några hundra meter mellan Börshuset och slottet.

Efter detta irrade han omkring i stan i flera dar utan att göra några fler väsentliga upptäckter. Redan samma dag han kom till Stockholm hade han lagt märke till den stora koncentrationen av banker vid Sergels torg och bestämt sig för att betrakta området kring de fem höghusen som stadens kommersiella centrum. Det enda han hade fått reda på om höghusen var att ett av dem inrymde den officiella svenska nyhetsbyrån. Det hörde till de saker som förvånade honom, att den låg så långt från statsdepartementen, men han band sig inte heller vid uppgiften, ansåg det hela tiden troligt att de upplysningar han fick kunde vara avsedda för att föra honom bakom ljuset.

Det fruktlösa irrandet gjorde honom desperat, dels därför att hans kartläggning inte utvecklades, dels därför att han började misstänka att han var iakttagen, bevakad, och att det var därför ingen vågade avslöja något för honom. Alla byggnader han frågade om var bara vanliga hus.

För att lugna sig och för att försöka gäcka eventuella förföljare avbröt han sina undersökningar en vecka, gick på bio, gick ut och dansade, och undersökte möjligheterna att få ett tillfälligt arbete. Men så fort han tog kontakt med människor började de fråga ut honom om varifrån han kom, vad han gjorde och hur länge han tänkte stanna, och han blev inte av med sin rädsla. Ofta ljög han ihop historier om sig själv, sa omväxlande att han var jugoslav eller ungrare eller sydamerikan.

Hela tiden var han medveten om sin oavslutade karta, och framför allt om att den saknade alla uppgifter om militära anläggningar och om radio- och TV-stationerna.

En dag då han åkte buss såg han plötsligt ordet Radiohuset på stolpen vid en busshållplats. Han tänkte att första delen av ordet måste ha något med radio att göra. Men han tvivlade eftersom det föreföll honom helt absurt att riktningen till radiostationen skulle stå angiven så tydligt att vem som helst skulle kunna hitta dit.

På taket till en byggnad vid bussens ändhållplats satt det en TV-sändare. Huset verkade nybyggt och var på tre sidor avspärrat genom ett högt stängsel. Den fjärde sidan var helt olik de andra tre, där fanns inget staket utan bara en stor öppen grusplan och där såg fasaden ut som en gammal röd kasern och det satt uniformerade vakter vid ingångarna.

Det dröjde länge innan han vågade fråga någon. Och när han sen frågade skakade folk bara på huvudet. Att vända sig till någon som var på väg till eller från den röda kasernen upplevde han som helt otänkbart, han ville dessutom hålla sig på ett sånt avstånd från huset att han var utom synhåll för vaktposterna.

Just när George hade frågat en man som bara ruskade på huvudet och gick utan att svara var det plötsligt någon bakom honom som frågade honom på engelska vad han sökte.

George vände sig blixtsnabbt om. Han stirrade skräckslaget på mannen som hade tilltalat honom. Denne var klädd i en strikt grå ytterrock och en välstukad hatt, George tyckte att han såg ut precis som en hemlig agent.

George svarade att han inte sökte nånting och tog ett steg åt sidan för att fly.

Men jag kanske kan hjälpa er, sa mannen.

George visste inte vad han skulle säga, men han insåg att om han försökte fly skulle det genast rikta misstankar mot honom.

Jag skulle möta någon vid radiostationen, sa han till slut.

Den gråklädde mannen log vänligt. Han tog George mjukt i axeln och vred honom runt ett kvarts varv, så pekade han på en byggnad som stack upp bakom den röda kasernen och sa att det var radion.

Mannens vänlighet gjorde George djärv för ett ögonblick.

Men vad är det här huset då, frågade han och pekade på det röda.

Det är Försvarets forskningsanstalt, the Defence Research Centre, svarade den gråklädde.

George försökte se ut som om han både var tacksam för upplysningen och likgiltig för den. Den gråklädde såg ut att vara glad över att ha kunnat vara till hjälp, nickade vänligt och vände sig om och gick.

George gick i riktning mot det utpekade radiohuset men vände sig om upprepade gånger för att se vart den gråklädde tog vägen. En gång vände sig den gråklädde om samtidigt och George fick sina misstankar bekräftade. Ett ögonblick tänkte han att han nog skulle göra säkrast i att återvända till sitt inackorderingsrum och hålla sig där ett tag, men så fattade han mod och gjorde i stället en kringgående manöver runt ett intilliggande kvarter. Han väntade sig att få se den gråklädde dyka upp framför eller bakom honom, han ställde sig ett tag i en port för att locka honom att blotta sig. Men den gråklädde var försvunnen.

Först drygt en timme efter mötet med den gråklädde vågade George närma sig den stora byggnad som hade utpekats som radiostationen, han gick dit trots att han var säker på att han hade blivit lurad.

Vid entrén till det stora huset la han genast märke till TV- kamerorna ovanför dörrarna som kontrollerade alla som gick ut och in. Han skyndade sig förbi så att han så fort som möjligt skulle komma ur deras upptagningsvinkel.

På en stor skylt som han passerade stod det Sveriges Radio. Han kände numera igen namnet Sverige och insåg att texten betydde Radio Sweden. Och han tänkte att om han var lurad innebar den där skylten ett egendomligt sammanträffande. Han vände sig om och fick syn på den busshållplats där han hade stigit av en dryg timme tidigare.

En bit längre ner på samma gata gick han förbi ett nybygge där det stod flera stora skyltar. På en av dem stod det överst TV-huset.

Han hejdade en gammal kvinna och frågade om den stora byggnaden var radiostationen. Hon upprepade ordet radio på engelska tre gånger och nickade uppmuntrande.

George kände sig förvirrad. Om det nu verkligen var radiostationen kunde det också finnas en möjlighet att den röda kasernen var Försvarets forskningsanstalt. Och det stämde ju med vad han hade väntat sig: att radiostationen skulle ligga i närheten av militära anläggningar. Men det borde också finnas annat militärt än en forskningsanstalt i närheten.

De följande dagarna finkammade George stora områden av Östermalm med utgångspunkt från Radiohuset. Det förvånade honom inte att upptäcka att amerikanska ambassaden låg alldeles intill radion och Försvarets forskningsanstalt. Hans teorier fick sin fullkomliga bekräftelse då han hittade flyg- och marinstabernas stora tegelkomplex vid Banérgatan och sen en TV- anläggning inte långt därifrån, innesluten av militära byggnader.

Medan han slog sina lovar omkring ett läroverk som såg ut som en stor tegelborg upptäckte han en brun byggnad på Östermalmsgatan med höga grindar och vaktpost vid entrén. Han såg militärer med höga gradbeteckningar gå ut och in. Han skyndade därifrån utan att fråga någon.

Då han kom hem överraskade han sin värdinna i sitt rum. Hon städade inte och gav ingen förklaring till att hon var där. George sa ingenting, låtsades som om han hade kommit in bara för att hämta en bok, och gick ut. Han höll sig borta därifrån i två dygn, gick förbi ett par gånger om kvällärna för att se om huset var bevakat och såg upp mot sitt fönster för att se om det lyste. På dagarna sökte han förgäves efter ett annat inackorderingsrum.

Den tredje kvällen gav han upp och gick in och la sig, och han sov mycket tungt efter vaknätterna och all rädslan.

George träffade Britt på BZ vid Berzelii Park, den första dansen med henne innebar de första minuter av trygghet som George hade upplevt sen han kom till Stockholm. Hon bara log mot honom, tryckte sig intill honom och la sin kind mot hans, och hon sa inte ett ljud under hela tiden och tycktes vara helt nöjd med att han också höll tyst. Efter sista dansen tog hon honom i handen och förde honom med sig. Nere på gatan kysste hon honom lätt på munnen, ställde sig tätt intill honom och la sin kind mot hans hals.

Hon förde honom till Norra Bantorget där de satte sig på en buss och åkte ut till Huvudsta där hon hade en enrumslägenhet i ett nybyggt hus. Hela tiden kramade hon hans hand, la sitt huvud mot hans axel. De enda ord de utbytte handlade om vart de var på väg, hur mycket bussen kostade och om att BZ var trevligt. De talade engelska.

För första gången glömde George bort människorna omkring sig, de som de mötte, de som satt på bussen. Han glömde bort sin rädsla, sin misstänksamhet, sin känsla av att vara en främling som de andra var misstänksamma eller nyfikna på.

Sen de hade hängt av sig ytterkläderna gick Britt och tog av sängöverkastet, tände sänglampan och släckte i taket. George stod och såg på och kände det som om han drömde.

Hon tog honom vid handen och förde fram honom till sängen där de satte sig på kanten. George höll fast hennes hand och vågade inte se på henne, hans blick vandrade över rummet utan att uppfatta någonting. Britt skrattade och vred hans ansikte mot sig, kysste honom intensivt alltmedan hennes fria hand smekte honom över halsen, över höfterna och låren. Så välte hon omkull dem så att han hamnade på rygg och hon till hälften ovanpå honom. Då hon började knäppa upp hans byxor gick det för honom, hon märkte genast vad som höll på att ske och tryckte handen hårt mot lemmen och kysste honom på munnen, ögonen och kinderna.

Då han såg olycklig ut hasade hon upp så att hon kunde trycka hans huvud mot sina bröst, smekte hans nacke och rygg och lät sitt ena ben tynga mot hans mage. Och hon viskade till honom att det inte gjorde nånting och att det snart skulle bli bra igen.

Efter en stund satte hon sig upp och började lösa upp hans slipsknut. George bara såg mot hennes ansikte, såg hur självklart allting var för henne, då hon knäppte upp skjortan och byxorna och vickade på huvudet för att säga till honom att lyfta på sig så hon kunde dra av honom. När han låg där naken kysste hon honom på bröstet och betraktade honom uppifrån och ner, sen drog hon upp honom i sittande och skickade ut honom i badrummet.

När han hade tvättat sig och kom in i rummet igen satt hon naken på sängkanten och han blev stående och försökte hålla blicken vid hennes ansikte. Hon reste sig och gick fram till honom, tryckte sig lätt emot honom och gick ut i badrummet med en gest mot honom att han skulle krypa ner i sängen.

Han låg där fullkomligt orörlig och blundade, såg hennes ansikte och varje detalj av hennes kropp, kände hur hennes bröst rörde vid hans. Och han kände hur kraften återvände till honom, att lemmen började växa igen.

Hon kom ut ur badrummet och ställde sig ett ögonblick bredvid sängen och såg på honom. Det föreföll honom som om hon ville att han skulle se på henne, på brösten och skötet, han gjorde ett litet försök att kasta en blick mot brösten men kom inte längre än till halsen, och hon skrattade. Då hon stod framåtlutad över nattduksbordet och skruvade upp väckarklockan såg han hennes bröst ett par sekunder.

Och hon kröp intill honom i sängen, smekte honom över ryggen och stjärten, tog hans hand och förde den till sitt sköte, lärde honom att smeka henne. Hon doppade sina bröst i hans ögonhålor, hon tog hans lem i sin hand och lyfte den rakt upp medan hon såg på den. Då han var på väg in i henne gick det för honom igen.

Hon bara log och var mjuk, smekte honom och sa att det inte gjorde nånting, sen somnade hon på hans arm. Han låg där