Under huden

By Tony Manieri

Ett brutalt mord inträffar i ett av Malmös mest fashionabla villakvarter. Kriminalinspektör Michael Stanic blir den som får leda spaningsarbetet och under utredningens gång stöter han hela tiden på en och samma person. Ingen har dock har sett honom, ingen vill kännas vid honom och ingen vet vad han egentligen heter. Det enda man vet är att han går under namnet Silver – och att han är en mycket farlig man.

”Under huden” är första delen i Tony Manieris uppskattade serie om Malmöpolisen Michael Stanic. En tät, suggestiv thriller med raffinerad intrig.

• Language: Svenska
• Publisher: Word Audio Publishing
• Release date: Aug 29, 2019
• ISBN: 9789178293728

Book preview

[e-mail]

1

VARFÖR GATSTRÄCKNINGEN MELLAN Jorck’s Passage och Norre Voldgade kallades Pisserenden fanns det flera uppfattningar om i staden, men med lite god fantasi kunde man lätt se fattigt folk och suputar drällande i rännstenen under den tid då detta var stadens baksida, dit inga rediga köpenhamnare frivilligt tog sig. Utom möjligtvis för att lätta på trycket.

Annat var det idag. De pittoreska gamla kvarteren i stadskärnan rymde så gott som uteslutande små modebutiker i gatu- och källarplanen och lukrativa konsultverksamheter högre upp i husen, och alla hyresgäster kämpade febrilt med pråliga skyltar och gapiga annonser för att locka köpsugna flanörer från huvudstråket – Strøget – som passerade bara ett kvarter upp. Hyrorna hade skenat iväg i takt med renoveringarna, men ännu så länge fanns det udda avbrott i den genomsanerade och toppmoderniserade 1600-talsbebyggelsen.

Ett sådant avbrott var Cheetah Studios. Fasaden på det vackra gamla huset i korsningen av Studiestræde och Larsbjørnsstræde några kvarter västerut avslöjade ingenting om vad som försiggick där inne så gott som varje kväll i veckan, året runt. Det passade alldeles utmärkt, eftersom moralväktare och styrande i Köpenhamn sannolikt skulle gjort gemensam sak i att sätta stopp för svineriet snarast möjligt om det kom till allmänhetens kännedom. Från gatan antydde den skavda bleckskylten ingenting annat än att klubben förmodligen legat där en längre tid, och de två svartmålade fönsterrutorna underströk bilden av privat verksamhet av tvivelaktig art. Den som lyckades ta sig in genom den grova ekporten tillhörde de invigdas skara, och som sådan skulle han knappast bli besviken på det rika och varierade utbudet.

En som helt säkert tillhörde den innersta kretsen var Lupo Korhinsky. Han stod i det lilla förrummet och väntade. Av ljuden från rummet intill att döma skulle han inte behöva vänta länge till. Han tände ännu en cigarill och gned sina ögon med den lediga handen när den stickande röken sved till. På väggen framför honom hade någon spikat upp en sliten anslagstavla, som var helt tom sånär som på en liten gul lapp från pizzerian ute på Bispetorvet. Han gjorde en hastig grimas när han såg att de grova spikarna spräckt listen på den vackra panelen. Vilka okänsliga svin. Skit samma. Huvudsaken var att de drog in pengar. Sånär som på anslagstavlan var rummet helt tomt. Där fanns inte ens en stol att sitta på. Han tittade på klockan igen och askade ner i glipan mellan bröstpanelen och väggen. För ett ögonblick övervägde han att öppna dörren för att se efter om han skulle hinna med att gå ut och äta lunch innan mötet, men beslöt med en irriterad suck att vänta ut kvinnan. Lika bra att klara ut det först.

Den jättelike mannen som hängde vid ingången följde utan ett ord Korhinskys alla rörelser, men reagerade inte ens när den lille affärsmannen tryckte ner fimpen och släckte den sista glöden med en välriktad spottloska som sakta rann ner bakom panelen. Karsten bestämde vem som kom över tröskeln till Cheetah Studios. Fanns man inte på hans lista, var det lika bra att passera förbi. Vid första anblicken såg han tjock och otymplig och nästan lite slö ut, men historierna om hans våldsamma humör var många och obehagliga. Lupo hade själv nästan blivit nedslagen vid ett tillfälle då han kom oanmäld till studion. Han mindes med en plötslig rysning hur rädd han varit innan det förlösande kommandot kom inifrån huset.

På ett ögonblick sjönk samtalsnivån avsevärt inne i studion och strax efter öppnades dörren av en blond kvinna i tjugofemårsåldern. Det slog honom att hon fortfarande var underbart vacker, även om det var tydligt att hon upplevt alldeles för mycket. Hennes ögon var kalla och livlösa, och hela hon utstrålade uppgivenhet, som en dödssjuk människa med bara några månader kvar. Samtidigt var det något annat i hennes blick som skrämde honom en aning, något hotfullt och odefinierbart. Något som lockade honom. Som vanligt när han såg henne kände han hur han rodnade, och han gick ett varv i rummet som för att understryka att han faktiskt hade viktigare saker för sig än att stå och vänta på henne en hel timme i ett kalt och ogästvänligt rum i Köpenhamn.

Han hade älskat henne från första ögonblicket, och även om hon alltid behandlade honom med en blandning av äckel och förakt, hade han djupt inom sig en förhoppning om att hon en dag skulle se honom med andra ögon. För henne var han säkert bara en småfet liten medelålders polack, som egentligen jobbade med något annat konstigt och absolut inte hade något som hon ville ha. Men han visste att han skulle kunna ta väl hand om henne. Om han bara fick chansen. Åtminstone chansen att få ner henne på alla fyra, tänkte han och såg framför sig hur hon vred sig som en mask i hans händer. Men allra först måste han ta reda på vad hon höll på med i Malmö. Något jävelskap var det, det märktes tydligt.

Kvinnan svepte en tunn morgonrock om sig och nickade till den tjocke mannen vid dörren. Han knäppte skinnjackan och öppnade porten.

Hvor mange pizzaer?

Kvinnan ryckte på axlarna och Korhinsky såg att hon var svettig i ansiktet när eftermiddagssolen bröt in från portgången.

Vet inte. Fråga någon annan. Och stäng dörren, för helvete. Jag fryser ihjäl!

Den tjocke mumlade något och drog igen porten efter sig.

Har du en cigg?

Korhinsky log och skakade på huvudet.

Hej själv, Maria. Tyvärr inte. Men jag har sådana här. Han tog fram den lilla plåtasken och erbjöd henne en Partagas.

Fy fan vad äckligt. Skit samma. Vad vill du?

Kan vi gå in och sätta oss? Jag börjar bli trött i benen.

Går inte. De håller på och riggar om. Vad vill du? Jag har inte tid.

Korhinsky synade kvinnan och sträckte ut handen för att stryka hennes hår. Hon vred omedelbart bort huvudet och tog ett steg åt sidan.

Se så, Maria. Var inte rädd för mig. Jag är din vän, det vet du väl?

Visst. Jag vet det, Lupo. Bästa kompis.

Han skrattade till och tände en ny cigarill.

Tjurig som vanligt, hör jag. Nåväl. Jag har ett förslag till dig. Han tog fram en liten blå plastask ur rockfickan. Vet du vad detta är?

Kvinnan drog åt morgonrocken och rev händerna hastigt genom det fuktiga håret. Nu var hon riktigt irriterad.

Ingen aning. Säg vad fan det är du vill, Lupo. De väntar på mig där inne!

Jaha, jag förstår. Vad blir det idag? Två män, en kvinna och en gris? Eller en hund, kanske?

Maria tittade den nästan huvudet kortare mannen rakt i ögonen och mjuknade plötsligt. Sakta lät hon ena handen glida längs kanten på den brokiga sidenrocken och släppte upp knuten. Handen fortsatte ner längs magen och när hon drog isär rocken böjde hon sig framåt tills hennes läppar snuddade vid hans öra. Korhinsky stelnade till och höll andan. Hon doftade varmt, och den svaga aningen av svett fick honom att svälja hårt. När hon talade var det så svagt att han nästan inte uppfattade orden genom det stadiga dunkandet i tinningarna.

Det blir i alla fall ingenting till dig, Lupo. Idag heller.

Han ryckte till och föste henne åt sidan.

Kul, Maria. Det där skitet går jag inte på, det vet du. Han såg att hon genomskådade den patetiska lögnen och beslöt att avsluta samtalet så snabbt som möjligt. Han viftade ihärdigt med den lilla blå plastasken och fortsatte: Detta här, Maria, det är hundra tusen kronor rakt ner i byxan på dig. Eller trosan, snarare. Han log nöjt åt skämtet och stoppade ner asken i fickan igen.

Jag är inte intresserad. Är du klar?

Du vet ju inte ens vad det är.

Skit samma. Jag är inte intresserad. Hon gick bort till studiodörren och la handen på handtaget. Hejdå, Lupo.

Lupo Korhinsky kände hur han började bli stressad, och skärpte tonen.

Abel är säkert med på det. Jag ska ringa honom så fort jag kommer till kontoret.

Hon hejdade sig och vände sig mot mannen igen.

Abel? Vilken jävla Abel?

Eriksson. Kains bror, du vet.

Jaha?

Det är lättförtjänta pengar.

Tror jag inte.

Du vet ju inte ens vad det handlar om. Hundra tusen, Maria. Det är fan så mycket mer än du kan få ihop där inne!

Spelar ingen roll. Jag tror du snackar skit som vanligt, Lupo.

Är det bättre om jag går till Bengt med mitt erbjudande?

För första gången under deras samtal blev hon osäker. Hon släppte handtaget och synade honom. Korhinsky log som vanligt, och såg ut som om han hade segervittring. Vilket kräk.

Det bästa är nog om du tar ditt erbjudande och stoppar upp det i röven.

Han nickade sakta och började gå mot utgången. Den tjocke dörrvakten dök upp igen och passerade dem med fyra pizzakartonger i famnen. Innan Korhinsky gick ut gav han Maria en sista blick. Bara några minuter efter att han gått skulle hon ligga inne i studion igen och utsätta sig för all världens förnedring, och han kunde inte göra någonting åt det. Det bultade i tinningarna igen när han tänkte på det, och han var tvungen att ta några djupa andetag för att inte skrika ut sin förtvivlan. Nu hade han äntligen chansen att för en gångs skull tjäna riktigt stora pengar, visa henne att han var någon att räkna med och slippa det själsdödande gnetandet i Malmö. År ut och år in slet han som ett djur med tusen olika projekt, och ändå var det hela tiden någon annan som tog hand om pengarna. I synnerhet den där jävla advokaten. Men nu var det slut med det. Naturligtvis behövde han henne inte för att genomföra sin plan, han hade lika gärna kunnat ge henne pengarna direkt. Men om han bara kunde få henne med på idén, skulle det i alla fall betyda att hon kom bort från Cheetah och kanske ändrade uppfattning om honom. Kanske följde med honom bort. Ett litet tag, i alla fall. Han knöt händerna så hårt i fickorna att han nästan fick kramp, och gjorde till slut det enda riktiga. Höll masken. Det var alldeles för riskabelt att blotta sig nu. I synnerhet med Karsten i närheten.

Glöm inte vems lilla hora du är, Maria. Och glöm inte vem som betalar för alla dina små ’excesser’.

Maria skrattade högt och öppnade studiodörren.

Jag klarar mig jävligt bra själv. Din tid är förbi, Lupo. I kväll åker jag till Berlin igen. Utan din ’hjälp’. Stick nu innan jag ber Karsten slå in skallen på dig.

Lupo Korhinsky ryckte lätt på axlarna. Som du vill, Maria. Men kom inte och säg att du inte fick chansen.

När han tog de två trappstegen ner i porten hade han så ont i hjärtat att han nästan inte kunde gå upprätt.

Maria stod kvar tills hon hörde den tunga porten slå igen och gick sedan snabbt den knarrande trätrappan upp till kontoret på andra våningen. Genom den smutsiga lilla fönstergluggen följde hon Lupo med blicken när han bökade sig igenom folkströmmen på den smala trottoaren utanför. En stor grupp yviga skolungdomar ropade efter honom när han föste en äldre kvinna åt sidan för att inte tappa fart. När han försvunnit runt hörnet uppe vid Vestergade gick Maria bort till sin klädhög och rotade fram ett skrynkligt cigarettpaket. Tomt. Hon kastade det irriterat på golvet och sjönk ner på huk för att leta vidare i väskan. Vad höll Korhinsky på med? Kunde verkligen hennes vite riddare vara inblandad i den äcklige lille mannens affärer?

Hon gav upp letandet efter någon minut och sparkade irriterad till väskan. Bäst att hålla ett öga på honom. Ingenting fick komma i vägen nu när de var så nära ...

2

DEN LILLA KÄLLARLOKALEN i Malmös södra förort Videdal var fylld till bristningsgränsen med musikinstrument, gitarrförstärkare, stora högtalare och mikrofonstativ. Intill väggen under det minimala fönstret var dessutom två medfarna plyschfåtöljer i ett sjaskigt brunorange mönster inklämda på var sin sida om ett spinkigt soffbord. På bordet stod en sliten kaffebryggare mitt i röran bland gamla koppar, förpackningar med gitarrsträngar, mer eller mindre färdiga sångtexter och en färgfläckig kassettbandspelare. Större delen av väggarna var täckta med äggkartonger och på golven låg slitna trasmattor i udda färger och mönster utbredda. Egentligen hade de tänkt ljudisolera taket också, men eftersom ståhöjden var knappt två meter, fick det vara.

Det här var Revolvers replokal. Ingen kunde begripa hur de fått ner allting i källaren. Än mindre hur de orkade släpa alltihop uppför den skrangliga trappan varje gång de hade en spelning. I och för sig hade de inte överdrivet många spelningar, men alla i bandet var eniga om att det bara var en tidsfråga innan Revolver skulle få sitt stora genombrott, och då var säkert replokal en bagatell som någon sorts manager ordnade. Så det här fick duga.

Abel satt avvaktande bakom trummorna medan Petter joxade med sina effektpedaler. Lika suverän som han var på gitarr när prylarna funkade, lika plågsam var han innan alla batterier var kollade, kopplingar gjorda och reservgitarren fått nya strängar. Han envisades med att ständigt ha två gitarrer spelklara, ifall en sträng skulle gå av mitt i en låt. Det var i och för sig ganska osannolikt, eftersom han bytte strängar inför varje repetition.

Fan, han måste plöja ner minst tusen spänn i månaden bara på strängar, tänkte Abel samtidigt som Petter gav klartecken. De andra i bandet for upp ur fåtöljerna när Abel markerade tempot på första låten genom att slå ihop trumpinnarna i luften.

KRISSTÅFFÅRR! TELLIFEÅÅN!

Det kom ett gemensamt stön från bandet. Vilken otrolig timing gubben har. Fast, vad kunde de säga? Det var ju trots allt hans källare de stod i. Dessbättre var han närmast stendöv, och brydde sig följaktligen inte om den höga volymen. Tvärtom brukade han småle gillande de gånger han stapplat nerför trappan för att lyssna på dem. Men de hade snabbt lärt sig att inte se på honom vid de tillfällena, eftersom han brukade vicka upp och ner med huvudet i takt med låten han hörde. Det tycktes dock aldrig vara den låt som bandet spelade, och därför var det lätt att tappa takten om man tittade för länge på det hypnotiska huvudguppandet.

JAG KOMMER, MORFAR!

Krisse kom nedsnubblande igen efter några minuter och var helt uppskruvad. Det var helt omöjligt att uppfatta vad han talade om. Inte bara för att han lyckades drämma knäet i räcket två gånger på väg ner, det var tydligen ett viktigt telefonsamtal.

Vad är det frågan om? Lugna ner dig.

Fy fan, alltså. Nu är vi på gång! Det var en snubbe som har ett sorts produktionsbolag eller vad det var som heter Tan Scuba eller nåt och han vill träffa oss och snacka framtid och sånt. Konski eller vad han hette. Skivkontrakt och åka till Stockholm och träffa branschfolk, fan, fattar ni?!! Och så undrade han om vi kunde komma upp på hans kontor och snacka i eftermiddag, om vi har tid. Om vi har tid?!! Fattar ni?!!

Han frustade efter andan och tittade uppfordrande på de andra som satt och gapade. Abel var den ende som kom sig för att säga något.

Otroligt.

Trans Global Managements kontor låg högst uppe i ett smalt vitrappat funkishus i hörnet av Norra Vallgatan och Mäster Johansgatan i Malmös gamla stadskärna. Enligt den flådiga kopparskylten invid entrén delade de fastigheten med sju andra företag inom skeppsmäkleri, fuktkonsulting, fastighetsreleasing och annat okänt. De trängde in sig i den lilla hissen och tryckte på femman.

Vad är en fuktkonsult för något? undrade John och kollade frisyren i den softade hisspegeln.

Kanske en regnmakare? skrattade Krisse och gjorde en minimalistisk regndans.

Och fastighetsreleasing, då? Är det Elvis Presley som har sadlat om och befriar kåkar från andra sidan?

Please, release me, let me gooo! Skränade de i kör samtidigt som hissen stannade med en lätt knyck.

De klev ut i trapphuset och möttes av två enorma glasdörrar med kraftiga mässingshandtag. Några meter innanför fanns en halvmåne-formad disk av något mörkt träslag med diskreta detaljer i obehandlat järn.

Puh, tänkte Abel. Påminner om ett annat kontor här i stan.

Genom de grönaktiga dörrarna syntes en kraftigt sminkad kvinna i fyrtioårsåldern bakom disken och på väggarna hängde jättelika tavlor föreställande flodhästar i alla möjliga konstiga varianter.

Vad är det här för ställe, egentligen? viskade John.

Skit samma. Nu är vi här. Lika bra att vi går in, sa Abel och drog i ena handtaget.

Den tjocka glasdörren gled upp med ett dovt sus, och i samma ögonblick lyfte kvinnan blicken.

Ja?

Ja ... vi skulle, öh, träffa nån som heter Konski, började Krisse.

Vi är lite osäkra på namnet. Konski eller något liknande, fortsatte Abel. Vi är Revolver.

Kvinnans ena ögonbryn ryckte till, och sedan knappade hon på en interntelefon med sina otroligt röda naglar.

Lupo Korhinsky, ett ögonblick. Ni har bokat tid?

Ja visst, klockan ... började Krisse.

Upptagen i möte. Det går bra att sitta ner och vänta.

Öh ... jaha. Fint. Tack.

De tittade ut över den rymliga lokalen och fick syn på en grupp lustiga gröna skinnmöbler i ena änden, som tydligen var väntrummet. Överallt fanns korridorer och dörrar, men inte en människa syntes till eller hördes. Det enda som överröstade det diskreta suset från luftkonditioneringen var odefinierbar musik som sakta strilade ur en osynlig anläggning på obehagligt lagom volym. De slog sig ner, och Abel märkte att möblerna var i mocka. Säkert italienska. Och svindyra.

John och Krisse satte sig försiktigt på kanten av mockasoffan mitt emot, medan Petter gick direkt fram till glasbordet intill.

Kolla! En Beolink, väste han och höll upp en svart fjärrkontroll med minst 50 knappar på. Med den här styr man hela jävla huset.

Abel tittade hastigt bort mot receptionen, men kvinnan reagerade inte.

Innan han hann vända sig om igen, översköljdes han av en oerhört kraftig tryckvåg, och kastade sig bakåt i fåtöljen. Hela huset tycktes vara på väg att explodera, och det var först när han såg hur de två i soffan stirrade bort mot Petter, som han förstod vad som hade hänt.

Gitarristen satt ner mot väggen och glodde förhäxad på fjärrkontrollen som låg på mattan framför honom. Ur högtalarna vräkte Burt Bacharach på på en volym som hotade att spränga både högtalare och trumhinnor.

I samma ögonblick slogs dörrar upp i alla hörn och folk kom hojtande ut för att få stopp på helvetesmaskinen. Kvinnan i receptionen måste ha hoppat jämfota över disken, för hon lyckades ta sig fram till Petter före alla andra, trots att hon hade längst väg att springa. Med en blixtsnabb handrörelse ströp hon stereon. Revolver hade fyra polisanmälningar, två stämningar och ett löfte om stryk hängande över sig när en liten mörkhårig man trängde sig fram, ställde sig mellan bandet och vargflocken och höjde armarna.

Mina vänner, mina vänner! skrockade han. Det här lilla missödet kan vi säkert klara av utan att ta till obehagligheter. De här ungdomarna är här för att träffa mig. Han flinade brett och kunde nöjd konstatera att hans kollegor tycktes acceptera förklaringen – om än med viss tvekan – och troppade av.

När lokalen till sist var tom – sånär som på kvinnan i receptionen, som tydligen inte tänkte göra om misstaget att släppa dem med blicken när de var inom hennes revir – vände sig den lille mannen om mot bandet och synade dem gillande.

Hej, killar! Lupo Korhinsky. Kalla mig Lupo. Och ni är Revolver, förstår jag. Passande namn, förresten, ha ha ha ...

När Abel stängt dörren till Korhinskys kontor bakom sig, och bandet tagit plats i besöksstolarna runt det abnorma ovala konferensbordet, fick han samma känsla som när de klev ut ur hissen. Samma vräkighet. Samma överdåd som han sett så många gånger förr. Han kände försiktigt med handen under stolen. Jodå. Där var den spretiga gravyren. Paramountkollektionen. Här var stolar för över femtio tusen. Det ljusa hörnrummet var uteslutande inrett med exklusiva designermöbler och väggfasta grå betonghyllor, och över konferensbordet tronade en meterlång fjärrstyrd FLOS-lampa. Den liknade en zeppelinare med sina pastellbleka lameller och komplicerade ståltrådsupphängning. Svindyr den också. Även här inne hängde stora tavlor på det groteska flodhästtemat. Men inga papper någonstans. Inga pärmar i hyllorna, inga böcker. Ingenting. Bara flodhästar och dyra möbler. Han hade inte ens en dator. Inte på skrivbordet i alla fall, där stod bara två telefoner. Det enda i rummet som kändes levande var utsikten. Det enorma fönstret erbjöd ett fantastiskt panorama över inre hamnen och kanalen med Börshuset som en vaniljgul bakelse mitt i synfältet. En lätt rysning for igenom Abel. Här ligger en hund begraven. En stor fet dobermann med dreglande käftar. Här gäller det att vara uppmärksam.

Jaha, då ska vi se. Vill ni ha kaffe, pojkar? Ett ögonblick, bara.

Han gick bort och petade på interntelefonen och kvinnan där ute svarade direkt.

Madeleine, vill du vara hygglig och fixa fem café au lait och några kakor?

Kakorna är slut, svarade hon kort och bröt samtalet.

Korhinsky skrattade till.

It’s hard to get decent help these days.

Ingen runt bordet kom sig för att kommentera situationen. När tystnaden började bli plågsam slog sig Korhinsky ner och fortsatte:

I alla fall. Jag driver alltså ett multinationellt managementföretag med inriktning på nöjesindustrin och kulturell förädling.

Bullshit, tänkte Abel.

Vi var bland annat delaktiga i MTV-produktionen i Monaco i våras. Den såg ni kanske? Vi har dessutom samarbetsavtal med både MegaStar International i Los Angeles och RocEurope i Paris, och jobbar för närvarande med ett tiotal produktioner i Europa. Johnny Scarino tar vi till exempel hit för tredje gång ...

Johnny vem? avbröt Petter.

Scarino. En otrolig magiker som går för fulla hus i Las Vegas. Mycket stort i Staterna.

En trollkarl?

Ja, typ. Som Copperfield, ni vet. Trollar bort flygplan och grejer. Dessutom har vi kontakt med alla de stora skivbolagen ute i Europa, och jag är personlig vän med ett antal producenter som säkert skulle vara intresserade av er.

Bullshit från början till slut, tänkte Abel igen. Vad är han ute efter?

Hur fick du tag i oss? Jag menar, hur fick du telefonnumret till Krisses morfar?

Korhinsky reste sig och skrattade till. Han gick fram till fönstret och låtsades studera utsikten.

Jag har mina kanaler. Små agenter som ligger ute i buskarna och spanar på allt som rör sig i stan. Han gick och mötte Madeleine, som stod i dörren med en kaffebricka. Tack, hjärtat. Nädå, allvarligt talat så har jag haft ögonen på er ett bra tag. Ni har stora chanser att brejka internationellt, killar. Rätt musik, rätt stajl, och viktigast av allt – rätt manager!

Han ställde kaffebrickan på bordet och skrockade åt sitt skämt.

Trans Global och Revolver är en oslagbar kombination. Jag har redan fått signaler från folk ute i Europa om att er typ av musik är nästa stora grej. Vi snackar riktigt stort, killar. Några bra demos under vintern, spela in första plattan i mars, promota den under våren – TV, talkshows, MTV och grejer, och sedan en kraftig Europa-turné till hösten. Låter det vettigt?

Korhinsky lät företagspresentationen sjunka in och ändrade sedan kurs.

Jag fyller förresten år på onsdag. Har ni lust att komma på kalas?

3

WACO IMPORTS HUVUDLAGER ligger på Jämkajen i mellersta hamnen. Under högsäsongen råder livlig aktivitet i lokalerna, och ett tiotal gaffeltruckar ilar fram och tillbaka mellan de gigantiska hyll-systemen med fullastade pallar. Eftersom lagret ligger mindre än trettio meter från vattnet lossar man ankommande fraktbåtar direkt vid kaj och sparar på så sätt värdefull tid. Huvudlagret är toppmodernt, med all tänkbar utrustning inom logistik, lagerhållning, transport och kommunikation. Men faktum är att man förlorat mer och mer pengar de senaste åren. Visserligen har efterfrågan på skateboards och inliners ökat kraftigt, men samtidigt har konkurrensen blivit stenhård. Inte minst från de stora varuhussyndikaten. Wacos guldperiod låg några år bakåt i tiden, och ägarna började så smått snegla på andra mer lukrativa affärsområden. Kanske skulle de göra om lokalerna till ett nöjespalats med teater, restaurang, barer och nattklubb. Eller sälja de attraktiva lokalerna till något expansivt IT-företag.

Under alla omständigheter låg allting tillfälligt nere. De flesta hyllorna gapade tomma, truckarna var uthyrda på annat håll och lokalerna låg öde.

Nästan.

I den nyrenoverade verkmästarburen satt Dickens djupt koncentrerad framför en portabel dator. Det blåaktiga skenet från skärmen fick honom att se ännu mer skrämmande ut än normalt, och då var han redan från början ett imponerande kraftpaket med grova anletsdrag och ögon som en rovfågel. Det tjocka korpsvarta håret fullbordade bilden av en riktig krigare. En indian. Han hade kopplat upp sig på nätet via Wacos ISDN-länk, och var nu nästan inne i advokatfirman Eriksson & Heimfeldts databas. Det gnisslade om hans grova läderjacka när han gav datorn nya kommandon och efter några minuter hummade han belåtet.

Strax inne.

Ur skuggorna bakom honom lösgjorde sig en annan man. Han var betydligt smalare, men gav ändå samma hotfulla intryck som Dickens. Det var något i hans blick, något iskallt och mörkt, som stod i skarp kontrast till den vita skinnjackan. Han lutade sig över skrivbordet och började läsa på skärmen. Det lilla programmet låg och stötte på advokatfirmans brandvägg och väntade på den förlösande signalen. Snart skulle de båda datorerna länkas ihop och Dickens kunde börja. Exakt tre minuter senare blinkade det till på skärmen.

Kolla reseschemat. Och släpp iväg Betsy.

Hej, det är jag. Ska du med i morgon, eller?

Klockan var lite efter elva, och Abel hade just varit nere i tvättstugan med det sista när det ringde.

Jag vet inte, Petter. Fast det borde man kanske.

Petter suckade djupt i den andra änden.

"Borde man kanske? Abel, för helvete. Det här är ju precis vad vi har snackat om hela tiden. Korhinsky känner ju en massa människor som vi kan ha nytta av. Skivbolag och producenter och sånt. Precis vad vi alltid babblar om i replokalen. Klart att vi ska gå dit!"

Jovisst. Det är bara ... Abel tystnade.

Bara vadå? Är det det här med pengar nu igen?

Jag tycker bara att det verkar lite skumt. Hur fick han höra talas om oss? Var han och såg oss lira på fritidsgården i Oxie? Eller har han snubblat på en demokassett på nåt mystiskt vis? Han sjönk ner i soffan och såg ut genom fönstret. Fönstret. Det var minst lika stort som Korhinskys. När han tänkte efter var hela hans ateljévåning inredd i samma prisläge som Korhinskys kontor. Fast han hade slängt ut sina Starck-stolar. De går ju inte att sitta i.

Jag skiter i vilket, sa Petter med eftertryck. "Och det gör de andra också. Var nu inte så misstänksam, utan släng på dig brallorna och kom hit så bjuder jag på en öl innan vi sticker. Vad högt du spelar, förresten. Är det