Över gränsen

By Tony Manieri

Tre utländska långtradare passerar obemärkt Öresundsbron samtidigt som en stor lyxjakt står i lågor långt under dem. Snart går det upp för Länskriminalen att det finns ett samband mellan dramat ute i sundet och den ökända drogen Enigma.

Michael Stanic och hans nya kollega och flickvän Ki blir inkopplade på fallet, men utmaningarna som ligger framför dem sätter deras relation på prov. Och när det långsamt går upp för Stanic att huvudmannen är en den som ligger bakom mordet på hans bästa vän, blir han besatt av att gripa honom – till vilket pris som helst.

”Över gränsen” är tredje delen i Tony Manieris uppskattade serie om Malmöpolisen Michael Stanic. En nervkittlande thriller om internationell droghandel och korruption.

• Language: Svenska
• Publisher: Word Audio Publishing
• Release date: Sep 30, 2019
• ISBN: 9789178293766

Book preview

accesskoden."

1

FLYGKAPTEN MARTIN DAVIDSON hade mindre än ett dygn kvar i livet. Hade han vetat det, vore förmodligen mögliga pizzarester det sista han tänkte på. Men nu stod han framför den öppna kylen och beklagade sig ljudligt över rumskamraternas vedervärdiga mathållning. Han lyfte den fuktiga kartongen så försiktigt han kunde för att inte det luddiga innehållet skulle halka ner över grönsakerna på hyllan under.

Kjetil Birkeland. Du är ett svin, mumlade han och justerade greppet.

Davidson lyckades balansera matresterna hela vägen runt, och lirkade med en lättad suck upp skåpdörren under diskbänken utan att släppa pizzan med blicken.

Men i samma ögonblick som han lutade kartongen över slaskhinken upptäckte han i ögonvrån att den var proppfull. Pizzan gled ner över tre illa hopknycklade ölburkar på toppen av sopberget och rasade i golvet med ett dovt smaskande mitt framför fötterna på honom.

Kjetil! Du är ett jävla skitsvin! Kom hit! Den här gången ropade han det högsta han kunde för att överrösta musiken.

När norrmannen kom släntrande ut i köket och fick syn på sin kollega var han tvungen att bita sig i läppen för att inte börja gapskratta. Den långe svensken hade bara skjorta och slips på sig och stod barbent med några slabbiga matrester rinnande längs smalbenen. Av hans sotsvarta uppsyn att döma var det inte läge att skämta om saken, så Birkeland drog ett djupt andetag och släppte modemagasinet på diskbänken.

Kan jag hjälpa dig, Martin?

Är det din pizza? Davidson lyfte ena foten för att norrmannen skulle få en tydligare bild. Jag har bett dig tusentals gånger att inte lägga in dina halvätna middagar i kylen, och lik förbannat hittar jag de här vidriga resterna ligga och ruttna bland färskvarorna.

Ojdå.

Är det allt? ’Ojdå’? Han drog loss foten och tittade uppfordrande på Kjetil. Nå?

Norrmannen ryckte till och log. Jaha, jag förstår. Ingen fara, Martin. Jag torkar upp det där. Han tittade sig villrådigt omkring i köket och beslöt att prova det smala högskåpet alldeles innanför dörren. När han tog i handtaget började det skramla oroväckande, och han avbröt sig omedelbart. Nu mindes han att städskåpet var överfyllt med vin och sprit i sådana mängder att det förmodligen skulle ta de fyra rumskamraterna ett helt år att tömma det. Det följde så att säga med jobbet.

Sopborste och skyffel finns i garderoben i hallen.

Kjetil nickade och gick ut. När han kom tillbaka med de skrangliga plastredskapen satt Davidson vid köksbordet och rev i hushållsrullen, och det var uppenbart att han inte tålde mer tonårsbeteende från norrmannen. Det var mycket svensken inte tålde; för att inte ens vara fyrtio år fyllda var han faktiskt otroligt gubbig. Han gillade inte musik, han brydde sig inte om klädmode och han var helt ointresserad av att snacka om tjejer eller sport. Såvida det inte handlade om spel, förstås; trav, galopp, greyhounds, roulette, kortspel – vad som helst, så länge det fanns chans att vinna pengar. Förmodligen var han lite extra spänd i dag eftersom han skulle flyga till Nice, och säkert gå på kasino i kväll. Enligt honom själv gick det jämnt upp med spelandet, men det var det ingen som riktigt trodde på. Varför blev det då så ansträngt när ämnet kom på tal vid de få tillfällen han ringde hem? Birkeland hade själv råkat avhöra ett samtal, och på Davidsons forcerade sätt att försöka bagatellisera spelandet och de allt högre insatserna var det uppenbart att han hade problem. Och om det nu trots allt gick hyfsat, varför körde han i så fall runt i en sex år gammal Volvo och klädde sig i kostymer som till och med var äldre än hans tonårsdöttrar? Men det var ingen idé att ens närma sig det samtalsämnet. Hans privatliv var heligt, och allra heligast var Kajsa och Malin. Faktum var att även hans jobb var heligt, och trots att alla fyra i kollektivet var piloter vägrade Davidson att gå in på några detaljer om sina flygningar. Till och med Olle, som i övrigt inte var särskilt pratsam, kunde ibland hålla långa smålustiga utläggningar om smällfeta passagerare och trögfattade lastare. Men inte Davidson. Naturligtvis visste de andra att han led inombords av att han var den ende som flög kortlinjer inom Europa, vilket i sig var otroligt löjligt. Han hade överlägset flest flygtimmar av de fyra, och hade faktiskt gjort nära nog kometkarriär inom bolaget. Det var sannerligen inte många piloter som kunde visa upp fyra streck och titulera sig flight captain redan vid trettioåtta års ålder. Att han sedan inte flög interkontinentalt borde naturligtvis vara helt ovidkommande. Men det var det uppenbarligen inte för Martin. Värst var det när de andra skämtade om hans inrikesflygningar i Danmark, där det ibland handlade om minuter mellan sista checklistan efter start och första inför landning. Vid ett par tillfällen hade svensken blivit alldeles ursinnig, och hade det inte varit för att han var så otroligt svensk hade han förmodligen börjat slåss, vilket sannolikt inte varit så kul eftersom han var lång och senigt muskulös. Kjetil Birkeland log för sig själv. Det fanns faktiskt något rörande över Davidson och hans stelbenthet. Dessutom var det ju superkul att hetsa honom.

Han började rota med den simmiga högen och upptäckte till sin förvåning att osten tycktes ha förvandlats till klister under de senaste veckorna. Den lilla kvastens snedslitna nylonborst kletades ihop alltmer och efter någon minut gav han upp. Han föste upp det sista på skyffeln med hjälp av månadstidningen och ställde försiktigt ner alltihop ovanpå tallrikarna och durkslaget i vasken. Vet du vad, Martin. Vi borde skaffa en städkärring. Det kan inte kosta mycket mer än ..., han avbröt sig när han tittade upp och såg svenskens blick. Davidson såg ut som om han var på väg att kräkas.

Fy fan vad du är motbjudande ibland. Hur hade du tänkt göra nu?

Kjetil ryckte på axlarna och svepte med handen över diskbänken. Slänga hela skiten och köpa nytt. Vad kostar en sopskyffel? Femtio spänn? Hundra?

Och när ska du göra det? Skulle inte du till Los Angeles i kväll?

Jo, men jag är ju tillbaka på torsdag. En vecka är väl inte hela världen? Olle bryr sig säkert inte, och jag kan inte tänkta mig att Peder planerar en storstädning när han kommer i morgon bitti. Tror du det?

Martin Davidson suckade tungt och lämnade köket utan ett ord. När han stängde om sig i badrummet övervägde han ett ögonblick att ta en ny dusch och göra om hela proceduren, men klockan var alldeles för mycket. Om fyrtio minuter gick tåget från Malmö Syd, och köerna i morgontrafiken på inre ringvägen kunde vara kilometerlånga. Han slängde strumporna i papperskorgen och torkade av de sista resterna av tomatsåsen med lite fuktigt papper. Fan vet om det trots allt inte var bättre att leta upp ett kollektiv i Köpenhamn i stället, även om hyrorna var helt vansinniga, för det här råtthålet höll verkligen på att ta knäcken på honom. Det var till och med nästan så att det var värt besväret att pendla hem till Linköping mellan flygningarna. Träffa Maggan och flickorna lite oftare. Fast kanske ändå inte. Han skrattade till när han kom på sig själv. Kajsa var inne i en oändlig trotsperiod och vägrade i stort sett att tala med honom, och Malin tillbringade mer tid hos sin odräglige danske pojkvän än hemma, och det var ingen riktigt lockande tanke att bo i samma land som den lismande casanovan även om det kanske innebar att han fick se flickan lite oftare. Fast å andra sidan hade han ju dansken att tacka för att han fick möjlighet att delta i spelet som hade förändrat hans liv. Marco hade fått nys om att han gillade gambling, och när Malin framfört hans förfrågan om ett högriskspel i Schweiz hade han inte tvekat. Insatserna var skyhögt över vad han var van vid, men det passade honom alldeles utmärkt. Han hade verkligen spelat smart den där ljumma försommarkvällen, och när några väl kalkylerade gissningar dessutom slog in var han i stort sett oövervinnerlig. Och i kväll skulle han sätta kronan på verket i den stora finalen, som han fantiserat om i flera veckor.

Han rev bort kemtvättens skyddsplast och kunde nöjd konstatera att uniformen såg nästan ny ut. Tio minuter senare var han redo att gå och gick ut i vardagsrummet. Kjetil hade återgått till läsandet, och tycktes inte bekymra sig ett dugg över att tidningsryggen lämnade en fet sträng efter sig på collegetröjan efter övningen i köket. På stereon pladdrade någon tondöv hiphop-idiot oförtrutet på med sitt fuck det ena och motherfuckin det andra och Davidson rotade irriterad fram fjärrkontrollen och petade ner volymen till hälften.

Jag sticker nu. Glöm inte soporna.

Aj aj, kapten! hojtade norrmannen och gjorde honnör. Jag lovar.

Och lägg en lapp till Olle så att han inte glömmer telefonräkningen. Vi fick en påminnelse i går igen.

Fixar jag.

Är det förresten dina papper som ligger ute i hallen? Nya landing charts och uppdateringar på radiofrekvenserna i New Delhi?

Birkeland nickade utan att släppa tidningen med blicken. Yes, sir. Jag har inte glömt dem. Pärmen ligger på jobbet, bara. Det ordnar jag i kväll. Han tittade upp och log brett. Tack för påminnelsen, Martin.

Och snälla Kjetil ...

... ingen snabbmat bland färskvarorna.

Precis. Vi ses om en vecka.

Ha det så trevligt i Frankfurt.

Nice.

Whatever.

Steen Bergø Christensen följde noggrant fritidsfiskaren med blicken. Han häpnade över mannens nonchalans där han till synes oberörd promenerade bort längs vattenbrynet med spöt över axeln, trots att han vid det här laget blivit varse att han riskerade dryga böter för sitt tilltag. Bilden var ganska otydlig på det långa avståndet, men Bergø Christensen noterade att det var en kraftig kille som uppenbarligen inte blev vidare stressad av tillsägelsen. Han bytte övervakningskamera när hela skärmen plötsligt fylldes av vägskyltarna strax före tunnelnedfarten på den danska sidan, och i samma ögonblick som fiskaren släntrade in mot den gamla småbåtshamnen i Kastrup anropade han serviceteknikern ute vid nedfarten.

Erik från TC. Vår morgonpigge vän har lämnat oss. Då kan vi gå vidare i katekesen.

Uppfattat, TC. Klart slut.

Bergø Christensen snurrade på fåtöljen och suckade tungt. Vid det andra kontrollbordet i Trafikcentralen satt hans svenska kollega och försökte bringa reda i kaoset vid betalstationen utanför deras fönster. När han reste sig fick han syn på en liten dam som oroligt vankade av och an långt ute på den stora asfaltplanen.

Vad är det med henne, Sanna? Har hon tappat bort sin chaufför?

Sanna log mot honom och skakade sakta på huvudet. Samtidigt fick hon svar från en av de två kontrollanterna som täckte in området utanför själva betalbåsen.

Flygande Syd till TC.

Tack, Flygande Syd. Det är Sanna här. Ser du den lilla damen utanför bås 28?

Jag ser henne.

Fint, Mattias. Se till så att hon kommer rätt i livet. Klart slut.

Hon följde sin orangeklädde kollega när han sicksackade mellan bilarna i kön. Det hade börjat blåsa ganska kraftigt nu, och hon rös till vid blotta tanken att behöva vistas utomhus hela dagen. Trafikassistenten lyckades lotsa damen tillbaka till hennes bil längre bak i kön, och anropade igen efter någon minut

TC från Flygande Syd.

TC här, kom.

Det här är nog det bästa hittills, Sanna. Tanten har försökt peta in en femhundring i kreditkortsmaskinen och nu får hon inte ut den. Vad gör vi?

Steen Bergø Christensen skrattade rakt ut i luften och återgick sedan till det stora bordet. Än så länge var det ingen fara med vindarna, men han beslöt ändå att skicka ett internmail till vädret. Ögonblicket efter kom svaret från båda sidor sundet. För närvarande blåste det styv bris från nordost, men ingen av dem bedömde att det fanns någon risk att vindstyrkan skulle öka till de femton sekundmeter som utgjorde fara för den lätta trafiken på den väldiga Öresundsbron. Han tackade för det snabba beskedet och gjorde en notering i loggen.

Vilken människa, va? Kan hon inte läsa på automaten? Sanna sträckte på sig och suckade ljudligt.

Då skulle du sett min fiskare. Han blev tydligen avsläppt på Pepparholm av någon välvillig småbåtsägare och började kasta efter torsk bara en liten bit från järnvägsspåret, och när han tröttnade på det tog han helt sonika en långpromenad genom tunneln. Har du hört något liknande? Erik stod mitt i servicetunneln och ordnade med ventilationen när den galningen plötsligt dök upp bredvid honom. Han höll ju på att få hjärtattack. Rena turen att de inte vinglade ut i vägbanan med spö och allt.

Men herregud. Vad var det för kille?

Ingen aning. Men han följde tydligen med utan protester. Erik följde honom bort till utgången, och nu har han promenerat iland i Kastrup. Ibland undrar man vad folk har i huvudet.

Han lät blicken svepa över den långa raden av monitorer som täckte in hela förbindelsen mellan Malmö och Köpenhamn, och kunde nöjt konstatera att trafiken flöt lugnt både på bron och i den långa tunneln som knöt ihop de båda länderna i den östra utkanten av Amager.

Kaffe?

Tack, Sanna, jag är nöjd.

Trisslott?

Vad sa du? Han vände sig om och tittade över rummet. Svenskan reste sig och viftade glatt med två gula skraplotter. Nej, sånt där tror jag inte på.

Sista chansen, Steen. Du får köpa den ena för tjugo kronor. Är det vinst så blir det minst tjugofem.

Wow! Då kan jag ju sluta jobba och bara glida runt om dagarna.

Som du vill, sa den kraftiga kvinnan och letade fram ett mynt att skrapa med. Då behåller jag pengarna själv och tar ungarna till Disneyland.

Fy fan! Gör det inte! Det är det värsta jag har varit med om. Vi tillbringade två dygn i köer förra sommaren där nere. Marianne hotade att rymma med barnen bara för att komma därifrån. Hade jag varit i dina kläder hade jag satsat på Legoland i stället, Sanna. Inte minst för husfridens skull.

Det pep till i komradion och han snurrade runt igen.

Trafikcentralen här, kom.

Det är Mårtensson. Jag står ute vid sydvästra pylonen.

Jag ser dig, Mårtensson, svarade Bergø Christensen och zoomade in mot serviceteknikern med den lilla joysticken på tangentbordet. Hur går det med lamporna?

Kan du se ner i vattnet? avbröt den andre.

Trafikledaren vred kameran så långt åt höger som möjligt, men fick bara in den väldiga bropelaren på skärmen. Ett ögonblick, Mårtensson. Jag ser bara pylonen, vänta så byter jag kamera. Med ett kortkommando kallade han på övervakningskameran som satt trettio meter längre västerut på högbrodelen, och riktade den mot räcket och vidare ner i det skummande havet drygt femtio meter ner. Jag ser vattnet. Verkar lite kallt för ett dopp, Mårtensson! Och alldeles för högt för ett svanhopp!

Sluta nu, Steen. Ser du båten?

Båten? Med ens sträckte han på sig i stolen och började sakta svepa längs kanten på bron. Där, alldeles där en av de fyra drygt tvåhundra meter höga betongpylonerna skar ner i djupet fick han syn på en stor vit motorbåt i den grova sjön. Den slog hjälplöst med bredsidan i den råa betongen och hotade att slå runt varje gång de tunga vågorna med väldig kraft bröts mot bropelaren. Efter några sekunder kanade båten några meter längre in under bron, och Bergø Christensen förlorade den ur sikte. Mårtensson, kan du se om det finns människor ombord? Och var den kommer ifrån?

Vänta. Serviceteknikern tog sig försiktigt nedför ståltrappan på utsidan av högbron och la sig på alla fyra för att få en tydligare bild genom gallergolvet, Victoria. Den är Panamaregistrer... Helvete! Det ligger en kille ute på fördäck. Vänta! Han har fått syn på mig! Han ... han försöker säga något! Mårtensson viftade uppgivet med armarna för att signalera till mannen långt där under att det inte gick att uppfatta något i den starka blåsten. Steen! Jag tror han är sjuk! Han försöker ta sig in till styrbryggan!

Steen Bergø Christensen knappade in larmkommandot och anropade samtidigt driftchefen. Ögonblicket efter kom en vältränad man i femtioårsåldern med ilsket spretande grått hår hastigt in genom glasdörrarna till trafikledningen.

Vad händer, Steen?

Båtolycka vid sydvästra pylonen. Minst en man i en större fritidsbåt, sannolikt skadad. Han tänkte på vad han just sagt. Men vänta lite, det måste finnas fler ombord, för båten är säkert åttio fot. Det är omöjligt att han kör den ensam. Får de inte hjälp går de snart under!

Driftchefen lutade sig över det breda kontrollbordet och lät snabbt blicken svepa över skärmarna. Var är den?

Den gled ur synhåll alldeles nyss.

Vem är det som står på trappan?

Mårtensson. Han upptäckte honom.

Är båten kvar på svenska sidan?

Ja, men den seglar under bekvämlighetsflagg. Enligt Mårtensson är den Panamareggad, men jag kunde inte se beteckningen med kamerorna. Det är en jättebåt, Bent.

Okej, kalla tillbaka honom innan han ramlar över räcket och anropa ARCC i Göteborg. Vi måste få hit en helikopter med ytbärgare snabbt som bara fan!

Sjöräddningen också?

Om de hinner. Jag tror inte att de kan göra så mycket i den här sjöhävningen. Larma polisen, sen får ARCC koordinera med ambulans och brandkår och vad fan det nu krävs! Vad heter hon?

Vem?

Båten! Vad heter båten?

Victoria.

Jag ska söka henne i fartygsregistret. Sätt fart nu!

Sanna hade fastnat mitt i en skraprörelse och satt som förstenad med nitlotten i handen. Kan jag göra något, Steen? sa hon försiktigt när driftchefen lämnat rummet.

Trafikledaren skickade blixtsnabbt meddelandena och nickade ivrigt utan att vända sig om. Jag tar gärna en kopp nu. Svart! I samma ögonblick som han klickade på OK började den stora röda lampan blinka ilsket på kontrollbordet. Det gick en ilning genom kroppen på honom när han insåg att det var första gången de hade skarpt läge. Måtte helikoptern nu bara hinna fram i tid.

Ögonblicket efter gick larmet från Air Rescue Coordination Center på sjöräddningscentralen i Göteborg till Svea Helikopterbataljon. Av de fem tillgängliga beredskapshelikoptrarna var två i Skåne, och besättningschef Johan Ljungström på Y 76 fick anropet samtidigt som de tog mark på fotbollsplanen intill Universitetssjukhuset i Lund. Strax efter var den akutsjuke diabetespatienten på väg till medicinkliniken i ambulans och när den tunga dubbelmotoriga Vertol-helikoptern åter lyfte steg den i en brant vinkel och styrde söderut i en hastighet av drygt tvåhundrafemtio kilometer i timmen.

Vad har hänt? Ytbärgare Ulf Hellgren justerade sitt headset och tittade frågande på de övriga fyra i besättningen. Jag trodde vi var färdiga?

Okej, hör upp alla, inledde besättningschefen framme från cockpit. Större fritidsbåt i nöd vid Öresundsbron. ARCC har bett oss hämta en kille, enligt uppgift skadad, och sannolikt finns fler människor ombord. Det är mycket grov sjö, och Sjöräddningen vågar inte gå för nära med sin vedettbåt. Ulf, du får göra dig beredd på hårt väder. Sylvia, är du med oss?

Jag är här, kom svaret från narkossköterskan längre bak i kabinen. Jag plockar fram akutväskan.

Utmärkt. När vi kommer fram får Ulf göra en bedömning av läget, men jag vill att du drar på dig en dräkt för säkerhets skull.

Ånej! Jag som hatar att åka båt. Hon drog ur kontakten till hörlurarna för att slippa lustigheterna från besättningen, reste sig upp i kabinen och drog fram den orangefärgade gummidräkten.

Mårtensson började motvilligt streta uppför ståltrappan igen när han fick ordern från driftchefen. Vinden hade tilltagit nu, och det var riktigt kallt trots att det var mitt i juni. Båten låg fortfarande och slog mot pylonen, men hade glidit runt hörnet och han kunde inte längre se den unge mannen. Det var den största motorkryssare han sett men den guppade ändå redlöst som en liten kork långt under honom, och han insåg att det inte fanns ett enda dugg i världen han kunde göra åt saken. Samtidigt som han klev över det hala räcket och upp på vägbanan svepte Öresundståget förbi på undersidan av bron i hög fart, och vinddraget fick honom nästan att tappa balansen. Fan vad fort de kör, muttrade han och sjönk ner på huk för att hämta andan medan den blågrå pendeln jagade vidare mot Köpenhamn. Han skulle just påbörja den dryga promenaden tillbaka till Trafikcentralen när det glimmade till i vattnet under honom. Ljudet kom ögonblicket efter och när han en sista gång sträckte sig ut över räcket såg han förfärad hur mannen kämpade sig ut mot fördäck samtidigt som flera meter höga lågor slog ut genom de stora fönstren på båtens babordssida. Ytterligare två rutor exploderade i hettan och tjock svart rök slet genom kastbyarna när Mårtensson började springa ut på högbron med komradion hårt tryckt mot munnen. Steen, för helvete! Båten brinner! Han dör där nere! Skynda er!

I business class på tåget satt Martin Davidson och läste morgontidningen. Ingen ombord hann uppfatta explosionen långt där nere, och det enda som hördes genom tågets monotona vinande var uppspelt tjatter från en skolklass längre fram. Davidson noterade i ögonvrån hur kvinnan snett emot honom beundrade uniformen och rättade utan att lyfta blicken till slipsknuten. Det var inte första gången han fick uppskattande blickar för sitt tidy appearance, och han gillade det lika mycket varje gång. Han hade aldrig förstått de yngre kollegor som envisades med att klä om på Kastrup för att slippa de nyfikna blickarna. Det var mycket han inte förstod med de yngre piloterna, inte minst Birkeland. Det störde honom oerhört att den dryge styrmannen ständigt måste göra sig lustig med sina små antydningar om deras yrkesmässiga relation. Av någon anledning kände sig norrmannen överlägsen sin svenske kollega bara för att han jobbade på långflygningar. Han var ju lik förbannat bara en sketen styrman med två streck medan Davidson sedan drygt tre år var commander. Låt vara att han bara flög inom Europa, men han hade ju långt fler flygtimmar och dessutom fyra streck. Och det var bara en tidsfråga innan han skulle erbjudas möjlighet att flyga upp för de tunga maskinerna och då skulle det bli oerhört skönt att täppa till truten på norrmannen.

Martin Davidson slöt ögonen samtidigt som tåget lämnade Öresundsbron och dök ner i den fyra kilometer långa tunneln som borrade sig under Drogden hela vägen in till hovedbangården i centrala Köpenhamn. Om några minuter skulle de vara framme vid flygplatsen och när den automatiska belysningen slog till kastade han ett öga bort mot kvinnan. Hon hade slutat titta och satt djupt försjunken i en offertmapp. Spelade ingen roll det heller. Han skulle ändå aldrig få för sig att göra något åt saken.

Davidson tog den långa rulltrappan upp i terminalbyggnaden och sicksackade snabbt genom horderna av charterturister bort mot besättningsbasen i terminal 2. Han hatade verkligen den långa promenaden genom flygplatsen, och alla idiotiska frågor från vilsekomna resenärer. Hade man uniform så förväntades man av någon outgrundlig anledning kunna alla avgångstider, genvägar till toaletterna, dagskursen på pesetan och viktgränser för samtliga flygplanstyper utantill. Fast en dag som denna kunde han faktiskt stå ut med det. Så fort de checkat in på hotellet i Nice skulle han fräscha upp sig och ta en taxi ut till Cap Ferrat. Bara en enda trafikflygning kvar, förhoppningsvis den sista på mycket mycket länge ...

Ytbärgare Ulf Hellgren släppte taget och sköt ifrån samtidigt som vinschen började matas ut. Helikoptern hovrade alldeles norr om högbrodelen och efter bara några sekunder hängde han fritt i luften ett tiotal meter över den vita motorkryssaren. Rotorbladens ilskna vinande fick havsytan att koka i ett fräsande vitt skum och de plötsliga kastbyarna som slet runt pylonerna rev tag i honom och kom honom att pendla oroväckande nära de massiva betongpelarna. Ljungström gick så nära bron han vågade och nu låg de bara något tiotal meter från den grova stålkonstruktionen som bär upp tågbanan på brons undersida. En bit ifrån kryssaren avvaktade marinens kamouflagemålade vedettbåt Östhammar, och ute på däck stod en handfull grönklädda män och följde dramat under ivrigt gestikulerande. Risken att de skulle slå sönder motorkryssaren med sitt tunga plåtskrov om de gick för nära var uppenbar, och när ytbärgaren sakta närmade sig den vita båten drog sig Östhammar undan ytterligare en bit.

Den fräna svarta röken vällde emot Hellgren när han sänktes närmare båten och ögonblicket efter fick han syn på den livlösa kroppen på fördäck. Med en sista kraftansträngning hävde han sig över relingen och landade på huk bara någon meter från mannen. Han kopplade loss vajern och började lätt framåtlutad streta i helikopterns vinddrag, samtidigt som Ljungström gick undan för att slippa turbulensen under bron och underlätta ytbärgarens arbete. Den unge mannen var medvetslös och pulsen var svag, byxbenen var uppfläkta och Hellgren drog efter andan när han såg de svåra brännskadorna. Han reste sig snabbt och tecknade efter sköterskan, och medan helikoptern på nytt la sig i position för att hala ner styrlinan tog han sig försiktigt runt jakten längs relingen och fram till de stora dörrarna i aktern och spanade in i salongen efter fler skadade. Elden hade fått ny kraft av trycket från rotorerna, och när röken stötvis drevs ut genom de stora gapande fönsterhålen längs båda sidor såg han att den jättelika sällskapsavdelningen var totalförstörd. Den exklusiva ädelträinredningen hängde i tunga sjok längs väggarna och på golvet låg glassplitter, lampor, tavlor och uppfläkta textilier överallt; panelerna och hela möblemanget var fullständigt söndertrasat av tusentals små svarta metallstycken som tycktes ha flugit genom luften och perforerat allt i sin väg. Men det var något annat i bilden som störde honom. Först trodde han att fantasin skenade med honom, men efterhand gick det upp för honom vad han såg. Hela den bakre delen av den stora salongen badade i blod.

Ulf Hellgren snubblade baklänges ut på däck och ropade hjälplöst rakt ut i de virvlande stormbyarna. Illamåendet växte inom honom och han slet sig runt båten och skar upp ett fult sår i vänsterhanden på de trasiga rutorna och reagerade inte ens när blydaggen i änden på styrlinan touchade i relingen och slog omkull en vilstol alldeles intill honom innan den la sig tillrätta mitt på det breda fördäcket. Instinktivt greppade han efter den grova linan och strax efter började mekanikern i helikoptern vinscha ner narkossköterskan.

Hellgren svalde hårt och tog spjärn mot relingen och höll emot allt vad han orkade för att hon inte skulle börja pendla redlöst i vinden och efter ett tiotal sekunder hävde han henne in på däck. Båten slog kraftigt i den grova sjön och när vinschen åter gick upp drog han henne till sig i lä under överbyggnaden för att hämta andan. Han signalerade med armarna efter båren och pekade sedan mot den unge mannen som sakta började glida oroväckande nära relingen.

Ta hand om honom! vrålade han alldeles intill hennes öra. Jag tar emot båren!

Narkossköterskan nickade matt och la sig platt på magen och började försiktigt åla sig bort mot den skadade. Däcket var såphalt och varje gång båten dök i en vågdal fruktade hon att alla tre skulle glida överbord. Den grova gummihuvan skavde överallt och luktade vedervärdigt och hon kämpade intensivt för att hejda illamåendet. Mannen andades stötvis men hon kunde inte se några allvarliga blödningar utöver brännsåren på benen. Hellgren hasade fram aluminiumbåren och vinkade åt henne att börja lyfta mannen i huvudänden. Hon svalde hårt och tog tag i hans jacka men gav omedelbart upp.

Jag kan inte, Ulf! hojtade hon uppgivet och försökte torka av näsan mot den hala dräkten.

Va? Vad sa du?

Hon skakade på huvudet och kastade sig åt sidan och spydde rakt ut på däcket. Hellgren högg tag i hennes ben och drog henne med all kraft ifrån kanten. Akta dig, för helvete! Han lyfte upp henne på huk och skrek så högt han kunde: Sylvia! Du måste hjälpa mig! Jag klarar det inte själv, det är snorhalt här!

Hon nickade lamt och vred sig ur hans grepp. Med sina sista krafter lyckades hon välta mannens överkropp upp på båren och spänna fast den grova remmen över bröstet och la sig sedan raklång på rygg. Hellgren säkrade vajern och omedelbart efter lättade båren och försvann sakta i det virvlande vattendiset upp mot helikoptern i samma ögonblick som vedettbåten långsamt gled närmare och förberedde bogsering av den sargade båten. Sylvia följde den svajande rektangeln med blicken och kände hur det började krampa i magen efter det plötsliga anfallet. Strax efter kom vajern nersinglande igen och Hellgren drog till sig selen, krängde den med stor möda under hennes armar och samtidigt som sköterskan kräktes igen drogs hon med en kort knyck upp i luften och svävade fritt med en osannolik huvudvärk bultande i tinningarna.

Uppe i helikoptern sträckte sig mekanikern så långt ut han någonsin kunde när vinschen stannade och drog henne baklänges in i kabinen. Hon sjönk flämtande ner på golvet intill båren och kröp ihop för att lugna ner upproret i kroppen.

Är du okej, Sylvia? hojtade han och pekade på hörlurarna som hängde på väggen intill henne. Hon skakade på huvudet och krängde av sig den dyngsura gummihuvan samtidigt som hon reflexmässigt kände efter att den unge mannen fortfarande hade puls. Hellgren dök upp i öppningen ögonblicket efter och hävde sig snabbt in bredvid henne och höll henne hårt, medan Ljungström med fullt gaspådrag tvingade helikoptern ut från bron och satte högsta fart västerut.

Ulf, du blöder på handen, sa hon helt utmattad.

Strunta i det nu, Sylvia. Ta hand om honom i stället. Och dig själv.

Kristian Nygaard?

Martin Davidson stod med en uppslagen pärm i handen och ropade ut i den lilla lokalen. Ingen av de knappt tio piloterna reagerade, så han kontrollerade namnen på skärmen igen: Commander: Martin Davidson, First officer: Kristian Nygaard. I pärmen fanns det bara en med det namnet, så han gick bort till trappan och ropade igen.

En blond man på knappt trettio sträckte sig över räcket från avkopplingsrummet och vinkade glatt med en morgontidning i handen. Here, skipper!

Davidson stönade och la tillbaka pärmen under terminalbordet. En muntergök till. Underbart. Som om det inte räckte med fåntratten där hemma.

Styrmannen slöt upp intill honom och sträckte fram handen.

Hejsan. Är det du som är Martin Davidson?

Just det, mumlade svensken utan att släppa skärmen med blicken. Jag vore tacksam om du ville sätta igång, så vi kommer iväg.

Nygaard sneglade på klockan och höjde lätt på ögonbrynen. De hade faktiskt över en timme på sig, men han beslöt att släppa ämnet. Har du flightnumret? sa han och gjorde sig beredd vid datorn.

EA 593. Jag flyger ner så tar du resan hem.

Styrmannen knappade in koden och omedelbart efter presenterades deras flygning på skärmen. Han hämtade upp vädret och den övriga informationen och kunde snabbt konstatera att det sannolikt skulle bli en lugn resa till Nice så snart de kommit igenom det lilla ovädret i Öresundsregionen. Hoppas bara att svensken kunde slappna av lite. Fast det var ju alltid något att han självmant föreslog att styrmannen skulle ta den ena flygningen. Tar vi Genova som alternativ? sa han och log mot Davidson.

Jag föredrar Marseille.

Okej. Datorn räknade blixtsnabbt ut skillnaden i bränsleförbrukningen. 11,2 ton. Och vi har 155 passagerare.

Davidson läste igenom informationen på skärmen. "Lägg på trettio minuter. Det är alltid en massa strul i luften