Vinifiktioner

By Bernt Danielsson and Lars Torstenson

I 13 noveller träffar vi personligheter som knappast tycks ha något gemensamt. Vi möter en jordgubbsälskande Adolf Hitler, Plinius den äldre innan Vesuvius utbrott, Justine och Per Anders Mozasso och kommissarie Flaubert på väg att lösa ett fall med den märklige Chusclan. Det finns dock en gemensam nämnare i dessa färgsprakande historier: vin. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Sep 7, 2018
• ISBN: 9788726057133

Book preview

koncernen

Kommissarie Flaubert gör rätt fast det blir fel

Det regnade när Sebastian Flaubert tog bussen till Charles de Gaulleflygplatsen och det regnade när taxin körde honom genom de trista industriområdena på väg in mot polishuset i centrala Bordeaux. Igår eftermiddag när Robert Chusclan ringt hade det också regnat - det verkade inte göra annat nu för tiden i norra Europa.

Flaubert hade aldrig tidigare talat med denne Chusclan, som presenterade sig som boss för kriminalen i Bordeaux, en position han haft sedan tjugofem år tillbaka, vilket han nogsamt påpekade. Han påpekade också med tydlig stolthet att han under alla dessa år aldrig någonsin behövt be Parispolisen om hjälp, men den här gången kände han att det var nödvändigt. Han behövde råd och han behövde någon som kom ner och själv såg alltihop på plats.

Sebastian Flaubert hade i och för sig ingen lust att sätta sig på ett flygplan till Bordeaux, inte beroende på destinationen utan snarare transportmedlet. Men lite omväxling skadade aldrig och dessutom försökte han se till att flyga någon gång då och då, så inte skräcken skulle ta helt över. Fast det hade ju kunnat vara lite bättre väder...

Jag har aldrig någonsin sett något liknande, var det första Robert Chusclan sa sedan de skakat hand med varandra. Sebastian Flaubert blev osäker på om Chusclan menade att han aldrig sett något som Flaubert förr, för han visste att hans utseende och uppenbarelse alltid gjorde ett sorts ambivalent intryck på folk. Fast Chusclan tyckte Flaubert såg oerhört elegant ut, det var ingen tvekan om att det här var en storstadskrimmare, den där trenchcoaten hade han nog ärvt av Maigret, liksom den regnblöta filthatten och pipan i mungipan (själv såg Chusclan ut som Dr Finlays äldre kollega, om nu någon minns honom).

Nej, Chusclan menade brottsplatsen och brottet i sig själv.

De hoppade in i Cittran och Chusclans assistent Miguel satte sig bakom ratten.

Vart är vi på väg? frågade Flaubert.

Till Château Mirveau, sa Chusclan och var helt övertygad om att kommissarie Flaubert naturligtvis skulle veta vad det var.

Jaha? Det känner jag inte till.

Inte? I vinvärlden är Mirveau lika ansett och välkänt som Château Margaux, om ni förstår.

Jovars, nickade Flaubert som drack vin varenda dag men aldrig någonsin hade tyckt vinvärlden i övrigt var särskilt intressant. Självfallet hade han förstås hört talas om Château Margaux och visste att det ansågs vara ett bra och mycket dyrt vin, men trodde inte han skulle uppskatta det mer än det Provencevin han drack. Mirveau är ett fint vin alltså? sa han.

Finaste tänkbara, för att inte tala om slottet. Helt magnifikt, ofantligt stort för att ligga i Bordeaux och ändå relativt okänt för familjen har, i motsats till de tea-trala Rothschildarna på Château Mouton, varit väldigt tillbakadragna. De har aldrig haft öppet för allmänheten, inte ens journalister har fått komma dit - vilket förstås lett till att det heller inte skrivits så värst mycket om vinet. För ett par, tre år sedan dog greve Philip Mirveau och hela alltet togs då över av sonen Gaston.

Och det är alltså han som...

Precis. Chusclan vevade ner fönstret och spottade ut vad Flaubert antog var ett tuggummi.

Mördad hurdå?

Jag kommer till det. Så här var det, sa Chusclan och vevade upp sidofönstret och vände sig med viss möda om och tittade på Flaubert.I måndagsmorse anlände Madame Torchon, en trotjänarinna sedan 25 år. Det tar henne en vecka att städa hela slottet, hon blir då klar på fredag och på måndagsmorgon börjar hon om. På fredagen sa greven att han skulle resa bort, och inte vara tillbaka förrän på tisdag. På måndagsmorgon gick hon in i matsalen och det var då ... tja.

Hon upptäckte hans lik?

Ja, fast efterhand.

Efterhand?

Ja, undan för undan faktiskt. Hon upptäckte först att stora bordet var dukat - ni ska få se, vilket bord, jisses. Och det var dukat efter konstens alla regler med vackra blomsterdekorationer som är helt magnifika, porslin och glänsande bestick. Madame Torchon tänkte att nån firma varit där och gjort en dukning för en middag samma kväll och skulle vända när hon tyckte sig känna en märklig doft därinne. Hon närmade sig bordet och då upptäckte hon att samtliga tallrikar på de sextio dukade platserna hade något på sig, vid närmare betraktande så var det första hon såg ett ringfinger, avskuret precis under en ring med en stor juvel som hon genast kände igenom såsom varande grevens.

Ni låter som ett polisprotokoll, sa Flaubert med ett leende. Chusclan skrattade till och deras blickar möttes. Men säg nu inte att ni hittade greven i form av sextio styckade delar?

Chusclan nickade och såg allvarlig ut. Sextioen, närmare bestämt, tillade han lakoniskt.

Flaubert tittade ut genom fönstret precis när de passerade Château Beychevelles imposanta grindar som var krönta med lika pompösa lejonstatyer som glittrade i regnet. Jaha, det här var ju något nytt, tänkte han.

Men måtte det inte varit fasligt blodigt därinne?

Nej, inte alls. Ni förstår det är det enda som saknas av offret- hans blod.

Saknas?

Ja, enligt obducenten så mördades greven antagligen natten till söndag och innan styckningen genomfördes så tappades kroppen på allt blod. Först därefter styckades den, för övrigt oerhört skickligt enligt rättsläkaren.

Men kroppsdelarna var inte tillagade?

Nej, nej, inte alls. Väl avtorkade och som sagt helt blodlösa.

Men i sextioen delar?

Tja, fingrar och tår, redan där har vi ju tjugo tallrikar. Njurar, levern, hjärtat. Ja, herregud, jag visste inte ens det fanns så många delar i en, men det gör det må jag säga.

Huvudet då?

Madame Torchon upptäckte det snabbt - det var då hon svimmade. Det var inmonterat in i en kristallkrona över middagsbordet - tja, ni får se.

Huvudet var helt alltså?

Ja, inte bara helt.

Vadå?

Det satt en korkskruv fastskruvad mitt på hans flint.

Nedskruvad i huvudet, menar ni?

Ja, så var det.

Genom skallbenet?

Ja, faktiskt. Rättsläkaren tror att de först borrat ett hål med något kirurgiskt instrument och sedan skruvat dit korkskruven. Här ska vi svänga in.

Château Mirveau var imponerande, precis som Chusclan sagt. Flaubert tänkte på sagoslott och Walt Disney och Askungen och sådant när Cittran körde igenom en till synes milslång lönnallé som ledde fram till slottsportalen.

Va heter, öh, den här appellationen? Eller säger de så? sa Flaubert när de klev ur och han tittade på allén de just kommit igenom. Höstfärgerna hade börjat komma och nu glänste löven extra vackert i det stillsamma regnet.

Jovisst. Det märkliga är att den har inget namn, den ligger precis mellan appellationerna St Julien och Pauillac, en ganska tunn remsa land, märkvärdigt frodig och med, tydligen, ett förvånande mikroklimat.

Mikrovadå?

Mikroklimat. Och jordmånen är mycket exceptionell också, har jag fått lära mig. Historiskt sett så klassades aldrig Château Mirveau, vilket av många ansågs häpnadsväckande, men i själva verket var det som så att dåvarande greven, Jean Bastide, ansåg sig vara höjd över klassificeringen.

Klassificering?

Ja, man gjorde en sådan för att få nån sorts rangordning på Bordeauxvinerna. Man delade in vad som ansågs vara de allra bästa i fem grupper, rangordnade från ett till fem alltså.

När gjordes det?

1855.

Flaubert lyfte på ena ögonbrynet. Nog för att han hört att det fanns stofiler i Bordeaux, men 1855? Vad hade det med saken att göra?

Jo, jag tror faktiskt det har mycket med saken att göra. De klassificerade slotten var sammanlagt 60 stycken, förstår ni.

Jaha?

Ja, bordet är dukat för 60 gäster, medan grevens huvud har lyfts över dem alla, förstår ni?

Inte riktigt.

Nå, kom med, vetja.

De klev in i slottets foajé och kommissarie Flaubert fortsatte att tänka i Disneybanorna, eller möjligen var Habsburg ner passande. En gråklädd äldre man skyndade fram över det svartvitrutiga stengolvet och presenterade sig som kommissarie Dupont. Han skakade hand med Flaubert medan Chusclan och Dupont nickade mot varandra.

Har ni lagt ut fotografierna? frågade Chusclan.

Oui, oui, nickade Dupont.

Den här vägen, sa Chusclan och slog ut med armen.

Flaubert tittade på de överdimensionerade porträtten som prydde väggarna. Allt var stort, stolarna under tavlorna hade meterhöga, sirligt ornamenterade ryggar, riddarrustningarna (åtminstone fem stycken i den stora hallen) såg också gigantiska ut.

De hamnade i ett ännu större rum.

Matsalen, konstaterade Dupont.

Precis som Chusclan sagt så var matbordet någonting i särklass, för att inte tala om dukningen som inbegrep ett tjugotal kandelabrar och tio överdådiga blomsterarrangemang. Varje kuvert bestod av tre ovanpå varandra staplade tallrikar, samt tre uppsättningar silverbesktick som såg stora och tunga ut. Framför varje kuvert hade en damastservett arrangerats i en solfjäder som en sorts fond till glaset.

Vänta ett tag.

Glaset?

Flaubert var i och för sig van att dricka sitt vin ur Duralexglas, men han hade ju sett middagsbord av den här digniteten förr, om inte annat på teve, och glasen brukade ju då alltid vara lika många som besticken. Här stod bara ett enda glas vid varje plats. Ett stort glas i och för sig, men inget vinglas utan snarare ett ovanligt stort selterglas för vatten.

Jag vet, nickade Chusclan. Det dröjde innan jag upptäckte det där med glasen, men ni gjorde det direkt ser jag.

Överst på förrättsassietten hade Dupont placerat ut fotografier som tagits då de styckade likdelarna fortfarande låg där. De såg förunderligt märkliga ut torra nästan, fingrarna såg inte riktigt ut som fingrar utan som någon sorts korvar. De hade dessutom omgärdats av olika, sparsmakat arrangerade grönsaker, vilket fick dem att se än mer overkliga ut.

Njurarna såg nästan goda ut, Flaubert var väldigt förtjust i njure, speciellt lammnjure. De här var förstås större och råa, men hade ju ändå samma form och tillsammans med sallad och några konstnärligt ditlagda kvistar bladpersilja såg de riktigt aptitliga ut.

Manslemmen var dock inte riktigt lika aptitlig kanske. Flaubert kände hur testiklarna liksom drog ihop sig av fasa när de såg sina kusiner ligga där på tallrikarna intill.

Chusclan sträckte över fotografiet på greve Mirveaus huvud som kröntes av handtaget på en korkskruv.

Det är inte vilken korkskruv som helst, inflikade Chusclan. Den är från 1796, och en av de först patenterade, kallas Henshall-Boulton efter upphovsmännen.

Jaha, nickade Flaubert utan större igenkännande eller entusiasm. Han hade börjat må lätt illa, och han suckade trött inom sig. Jaha, en galning till, tänkte han och hann reflektera över att världen på något sätt blev alltmer fylld av galningar, som i sin tur blev alltmer sofistikerade, om man nu kan säga så allt vidrigare, är kanske ett bättre ord. Samtidigt undrade han hur han kunde hjälpa till, Chusclan verkade nog så bevandrad och var dessutom kunnig i ämnet på ett annat sätt, och helt klart var ju också gärningsmannen (eller männen) (Flaubert hade svårt att tro att det skulle vara någon kvinna inblandad) det.

Det är avsaknaden av blodet, jag inte begriper, sa Chusclan som om han läst Flauberts tankar. Jag får det bara inte att gå ihop. Det hade varit avsevärt mer förståeligt, eller tja, begripligt, om de åtminstone hällt upp hans blod i riktiga vinglas.

Det finns ju inga,sa Flaubert.

Nej, precis, nickade Chusclan, Men...

Inga vinglas inget vin, inget blod. Så måste tanken vara. Men sen vet jag inte. Har ni fått reda på vart han skulle över helgen?

Oui, Monsieur, sa Dupont och plockade upp ett anteckningsblock. Enligt egen utsago, till sin sekreterare, skulle han hälsa på någon vid namn, han hade tydliga problem med att läsa sin egen anteckning, eh, tja jo, just det: en Monsieur Vincovovar.

Kan ni försöka ta kontakt med honom? Man lär väl anta att han aldrig träffade Gaston.

Flaubert återvände till bordet och tittade på fotografierna. Vilken omsorg, tänkte han, vilken uppläggningskonst, vilken estetisk ådra, inte vem som helst som kan ha gjort det, den saken är klar. Chusclan kom fram till honom. Det har slagit mig att alltihop ju förstås kan vara helt meningslöst, för att förvilla oss i första hand.

Tror jag inte, sa Flaubert. Alltför utstuderat, alltför väl genomfört.

Förresten, Flaubert är ni släkt på nån vänster med ... tja ...

Inte alls, sa Flaubert och ruskade på huvudet.

Inte. Nåja, lika bra det, hon är ju inte så värst vidare bra ...

Hon?

Gillette Flaubert, ni vet, i den där såpan på teve- Hon är min syster, sa Flaubert och fyrade av ett leende.

Oh pardon, patron! Chusclan såg häpen ut.

Ingen anledning. Jag tycker hon är helt värdelös. Hon lyckades få den där rollen med djupa urringningar och skrevande ben, helt enkelt.

Chusclan såg något förvirrad och osäker ut.

Men hörni, sa Flaubert med ett litet skratt, jag borde läsa på lite om dom där , va sa ni, 60? Okej, 60 slotten då.

Vininstitutet nästa. Men lite lunch kanske?

Absolut.

Bästa stället i stan?

Gärna det? Ni bjuder.

Självklart.

Det dröjde en månad innan något mer hände. Då ringde en chefskommissarie Emil Jadot från Honfleur. Jag tror vi har nåt som stämmer överens med det ni skrev om, sade han men lät inte alltför säker på sin sak. Flaubert var inte riktigt med direkt, han hade nästan glömt (förträngt, kanske) det där makabra Bordeauxmordet vid det laget och var just för tillfället djupt inne i ett annat, avsevärt simplare mord på en bakgata i Montmartres utkanter, en uppgörelse mellan två riktiga rötägg. Han tyckte det var synd att den mördade inte hann ta med sig sin baneman. Han lade ifrån sig pärmen.