Flaubert & Brooke

By Bernt Danielsson and Lars Torstenson

Sebastien Flaubert är en piprökande kommissarie som tillsammans med sin assistent Theodore Brooke löser vinrelaterade brott i Parisregionen. I tio noveller jagar de kriminella och stöter på diverse minst sagt udda karaktärer. I "Boulevard" har vinkonnässören Hubert Garnier fått för sig att lägenheten är en tickande bomb och gjort vinkällaren till sin permanenta bostad. I "De försvunna slotten" påstår Madame Ostranova att ett provensalskt slott, från en dag till en annan, bara gått upp i rök. Det låter helt otroligt, men slottet går helt enkelt inte att finna längre... -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Jul 16, 2021
• ISBN: 9788726873832

Book preview

Kommissarie Flaubert gör rätt fast det blir fel

Huvudpersoner:

Robert Chusclan – chef för kriminalen i Bordeaux.

Émile Jadot – chefskommissarie i Honfleur.

Jerzy Levansky – amerikansk delikatesskonsult.

Maria Ionnescu – Inspector principal de politie vid Politia Româna i Bukarest. 42 år, gift med Eugéne och mor till tvillingarna Heidi och Grace.

Vincovovar – karpatisk greve som residerar på slottet Bogenburg, var en gång i tiden schlagerstjärna i Rumänien och umgicks med paret Ceausescu.

Viner:

Château Mirveau

Château Pèdesclaux

Kommissarie Flaubert gör rätt fast det blir fel

Det regnade när Sebastien Flaubert tog bussen till Charles de Gaulleflygplatsen och det regnade när taxin körde honom genom de trista industriområdena på väg in mot polishuset i centrala Bordeaux. Igår eftermiddag när Robert Chusclan ringt hade det också regnat – det verkade inte göra annat nu för tiden i norra Europa.

Flaubert hade aldrig tidigare talat med denne Chusclan, som presenterade sig som boss för kriminalen i Bordeaux, en position han haft sedan tjugofem år tillbaka, vilket han nogsamt påpekade. Han påpekade också med tydlig stolthet att han under alla dessa år aldrig någonsin behövt be Parispolisen om hjälp, men den här gången kände han att det var nödvändigt. Han behövde råd och han behövde någon som kom ner och själv såg alltihop på plats.

Sebastian Flaubert hade i och för sig ingen lust att sätta sig på ett flygplan till Bordeaux, inte beroende på destinationen utan snarare transportmedlet. Men lite omväxling skadade aldrig och dessutom försökte han se till att flyga någon gång då och då, så inte skräcken skulle ta helt över. Fast det hade ju kunnat vara lite bättre väder…

Jag har aldrig någonsin sett något liknande, var det första Robert Chusclan sa sedan de skakat hand med varandra. Sebastien Flaubert blev osäker på om Chusclan menade att han aldrig sett något som Flaubert förr, för han visste att hans utseende och uppenbarelse alltid gjorde ett sorts ambivalent intryck på folk. Fast Chusclan tyckte Flaubert såg oerhört elegant ut, det var ingen tvekan om att det här var en storstadskrimmare, den där trenchcoaten hade han nog ärvt av Maigret, liksom den regnblöta filthatten och pipan i mungipan (själv såg Chusclan ut som Dr Finlays äldre kollega, om nu någon minns honom).

Nej, Chusclan menade brottsplatsen och brottet i sig själv.

De hoppade in i Cittran och Chusclans assistent Miguel satte sig bakom ratten.

Vart är vi på väg? frågade Flaubert.

Till Château Mirveau, sa Chusclan och var helt övertygad om att kommissarie Flaubert naturligtvis skulle veta vad det var.

Jaha? Det känner jag inte till.

Inte? I vinvärlden är Mirveau lika ansett och välkänt som Château Margaux, om ni förstår.

Jovars, nickade Flaubert som drack vin varenda dag men aldrig någonsin hade tyckt vinvärlden i övrigt var särskilt intressant. Självfallet hade han förstås hört talas om Château Margaux och visste att det ansågs vara ett bra och mycket dyrt vin, men trodde inte han skulle uppskatta det mer än det Provencevin han brukade dricka. Mirveau är ett fint vin alltså? sa han.

Finaste tänkbara, för att inte tala om slottet. Helt magnifikt, ofantligt stort för att ligga i Bordeaux och ändå relativt okänt för familjen har, i motsats till de teatrala Rothschildarna på Château Mouton, varit väldigt tillbakadragna. De har aldrig haft öppet för allmänheten, inte ens journalister har fått komma dit – vilket förstås lett till att det heller inte skrivits så värst mycket om vinet. För ett par, tre år sedan dog greve Philip Mirveau och hela alltet togs då över av sonen Gaston.

Och det är alltså han som…

Precis. Chusclan vevade ner fönstret och spottade ut vad Flaubert antog var ett tuggummi.

Mördad hurdå?

Jag kommer till det. Så här var det, sa Chusclan och vevade upp sidofönstret och vände sig med viss möda om och tittade på Flaubert.I måndagsmorse anlände Madame Torchon, en trotjänarinna sedan 25 år. Det tar henne en vecka att städa hela slottet, hon blir då klar på fredag och på måndagsmorgon börjar hon om. På fredagen sa greven att han skulle resa bort, och inte vara tillbaka förrän på tisdag. På måndagsmorgon gick hon in i matsalen och det var då… tja.

Hon upptäckte hans lik?

Ja, fast efterhand.

Efterhand?

Ja, undan för undan faktiskt. Hon upptäckte först att stora bordet var dukat – ni ska få se, vilket bord, jisses. Och det var dukat efter konstens alla regler med vackra blomsterdekorationer som är helt magnifika, porslin och glänsande bestick. Madame Torchon tänkte att nån firma varit där och gjort en dukning för en middag samma kväll och skulle vända när hon tyckte sig känna en märklig doft därinne. Hon närmade sig bordet och då upptäckte hon att samtliga tallrikar på de sextio dukade platserna hade något på sig, vid närmare betraktande så var det första hon såg ett ringfinger, avskuret precis under en ring med en stor juvel som hon genast kände igenom såsom varande grevens.

Ni låter som ett polisprotokoll, sa Flaubert med ett leende. Chusclan skrattade till och deras blickar möttes. Men säg nu inte att ni hittade greven i form av sextio styckade delar?

Chusclan nickade och såg allvarlig ut. Sextioen, närmare bestämt, tillade han lakoniskt.

Flaubert tittade ut genom fönstret precis när de passerade Château Beychevelles imposanta grindar som var krönta med lika pompösa lejonstatyer som glittrade i regnet. Jaha, det här var ju något nytt, tänkte han.

Men måtte det inte varit fasligt blodigt därinne?

Nej, inte alls. Ni förstår det är det enda som saknas av offret – hans blod.

Saknas?

Ja, enligt obducenten så mördades greven antagligen natten till söndag och innan styckningen genomfördes så tappades kroppen på allt blod. Först därefter styckades den, för övrigt oerhört skickligt enligt rättsläkaren.

Men kroppsdelarna var inte tillagade?

Nej, nej, inte alls. Väl avtorkade och som sagt helt blodlösa.

Men i sextioen delar?

Tja, fingrar och tår, redan där har vi ju tjugo tallrikar. Njurar, levern, hjärtat. Ja, herregud, jag visste inte ens det fanns så många delar i en, men det gör det må jag säga.

Huvudet då?

Madame Torchon upptäckte det snabbt – det var då hon svimmade. Det var inmonterat i en kristallkrona över middagsbordet – tja, ni får se.

Huvudet var helt alltså?

Ja, inte bara helt.

Vadå?

Det satt en korkskruv fastskruvad mitt på hans flint.

Nedskruvad i huvudet, menar ni?

Ja, så var det.

Genom skallbenet?

Ja, faktiskt. Rättsläkaren tror att de först borrat ett hål med något kirurgiskt instrument och sedan skruvat dit korkskruven. Här ska vi svänga in.

Château Mirveau var imponerande, precis som Chusclan sagt. Flaubert tänkte på sagoslott och Walt Disney och Askungen och sådant när Cittran körde igenom en till synes milslång lönnallé som ledde fram till slottsportalen.

Va heter, öh, den här appellationen? Eller säger de så? sa Flaubert när de klev ur och han tittade på allén de just kommit igenom. Höstfärgerna hade börjat komma och nu glänste löven extra vackert i det stillsamma regnet.

Jovisst. Det märkliga är att den har inget namn, den ligger precis mellan appellationerna St Julien och Pauillac, en ganska tunn remsa land, märkvärdigt frodig och med, tydligen, ett förvånande mezzoklimat.

Mezzovadå?

Mezzoklimat. Och jordmånen är mycket exceptionell också, har jag fått lära mig. Historiskt sett så klassades aldrig Château Mirveau, vilket av många ansågs häpnadsväckande, men i själva verket var det som så att dåvarande greven, Jean Bastide, ansåg sig vara höjd över klassificeringen.

Klassificering?

Ja, man gjorde en sådan för att få nån sorts rangordning på Bordeauxvinerna. Man delade in vad som ansågs vara de allra bästa i fem grupper, rangordnade från ett till fem alltså.

När gjordes det?

1855.

Flaubert lyfte på ena ögonbrynet. Nog för att han hört att det fanns stofiler i Bordeaux, men 1855? Vad hade det med saken att göra?

Jo, jag tror faktiskt det har mycket med saken att göra. De klassificerade slotten var sammanlagt 60 stycken, förstår ni.

Jaha?

Ja, bordet är dukat för 60 gäster, medan grevens huvud har lyfts över dem alla, förstår ni?

Inte riktigt.

Nå, kom med, vetja.

De klev in i slottets foajé och kommissarie Flaubert fortsatte att tänka i Disneybanorna, eller möjligen var Habsburg ner passande. En svartklädd äldre man skyndade fram över det svartvitrutiga stengolvet och presenterade sig som kommissarie Dupont. Han skakade hand med Flaubert medan Chusclan och Dupont nickade mot varandra.

Har ni lagt ut fotografierna? frågade Chusclan.

Oui, oui, nickade Dupont.

Den här vägen, sa Chusclan och visade med armen.

Flaubert tittade på de stora porträtten som prydde väggarna. Allt var stort, stolarna under tavlorna hade meterhöga, sirligt ornamenterade ryggar, riddarrustningarna (åtminstone fem stycken i den stora hallen) såg också gigantiska ut.

De hamnade i ett ännu större rum.

Matsalen, konstaterade Dupont.

Precis som Chusclan sagt så var matbordet någonting i särklass, för att inte tala om dukningen som inbegrep ett tjugotal kandelabrar och tolv överdådiga blomsterarrangemang. Varje kuvert bestod av tre ovanpå varandra staplade tallrikar, samt tre uppsättningar silverbesktick som såg stora och tunga ut. Framför varje kuvert hade en damastservett arrangerats i en solfjäder som en sorts fond till glaset.

Vänta ett tag.

Glaset?

Flaubert var i och för sig van att dricka sitt vin ur Duralexglas, men han hade ju sett middagsbord av den här digniteten förr, om inte annat på teve, och glasen brukade ju då alltid vara lika många som besticken. Här stod bara ett enda glas vid varje plats. Ett stort glas i och för sig, men inget vinglas utan snarare ett ovanligt stort selterglas för vatten.

Jag vet, nickade Chusclan. Det dröjde innan jag upptäckte det där med glasen, men ni gjorde det direkt ser jag.

Överst på förrättsassietten hade Dupont placerat ut fotografier som tagits då de styckade likdelarna fortfarande låg där. De såg förunderligt märkliga ut – torra nästan, fingrarna såg inte riktigt ut som fingrar utan som någon sorts korvar. De hade dessutom omgärdats av olika, sparsmakat arrangerade grönsaker, vilket fick dem att se än mer overkliga ut.

Njurarna såg nästan goda ut, Flaubert var väldigt förtjust i njure, speciellt lammnjure. De här var förstås större och råa, men hade ju ändå samma form och tillsammans med sallad och några konstnärligt ditlagda kvistar bladpersilja såg de riktigt aptitliga ut.

Manslemmen var dock inte riktigt lika aptitlig kanske. Flaubert kände hur testiklarna liksom drog ihop sig av fasa när de såg sina kusiner ligga där på tallrikarna intill.

Chusclan sträckte över fotografiet på greve Mirveaus huvud som kröntes av handtaget på en korkskruv.

Det är inte vilken korkskruv som helst, inflikade Chusclan. Den är från 1796, och en av de först patenterade, kallas Henshall-Boulton efter upphovsmännen.

Jaha, nickade Flaubert utan större igenkännande eller entusiasm. Han hade börjat må lätt illa, och han suckade trött inom sig. Jaha, en galning till, tänkte han och hann reflektera över att världen på något sätt blev alltmer fylld av galningar, som i sin tur blev alltmer sofistikerade, om man nu kan säga så – allt vidrigare, är kanske bättre ord. Samtidigt undrade han hur han kunde hjälpa till, Chusclan verkade nog så bevandrad och var dessutom kunnig i ämnet på ett annat sätt, och helt klart var ju också gärningsmannen (eller männen) (Flaubert hade svårt att tro att det skulle vara någon kvinna inblandad) det.

Det är avsaknaden av blodet, jag inte begriper, sa Chusclan som om han läst Flauberts tankar. Jag får det bara inte att gå ihop. Det hade varit mer förståeligt, eller – tja, begripligt, om de åtminstone hällt upp hans blod i riktiga vinglas.

Det finns ju inga, sa Flaubert.

Nej, precis, nickade Chusclan, Men…

Inga vinglas – inget vin, inget blod. Så måste tanken vara. Men sen vet jag inte. Har ni fått reda på vart han skulle över helgen?

Oui, Monsieur, sa Dupont och plockade upp ett anteckningsblock. Enligt egen utsago, till sin sekreterare, skulle han hälsa på någon vid namn, han hade tydliga problem med att läsa sin egen anteckning, eh, tja – jo, just det: en Monsieur Vincovovar.

Kan ni försöka ta kontakt med honom? Man lär väl anta att han aldrig träffade Gaston.

Flaubert återvände till bordet och tittade på fotografierna. Vilken omsorg, tänkte han, vilken uppläggnings-konst, vilken estetisk ådra, inte vem som helst som kan ha gjort det, den saken är klar. Chusclan kom fram till honom. Det har slagit mig att alltihop ju förstås kan vara helt meningslöst, för att förvilla oss i första hand.

Tror jag inte, sa Flaubert. Alltför utstuderat, alltför väl genomfört.

Förresten, Flaubert – är ni släkt på nån vänster med… tja…

Inte alls, sa Flaubert och ruskade på huvudet.

Inte. Nåja, lika bra det, hon är ju inte så värst vidare bra…

Hon?

Gillette Flaubert, ni vet, i den där såpan på teve –

Hon är min syster, sa Flaubert och fyrade av ett leende.

Oh pardon, patron! Chusclan såg häpen ut.

Ingen anledning. Jag tycker hon är helt värdelös. Hon lyckades få den där rollen med djupa urringningar och skrevande ben, helt enkelt.

Chusclan såg något förvirrad och osäker ut.

Men hörni, sa Flaubert med ett litet skratt, jag borde läsa på lite om dom där, va sa ni, 60? Okej, 60 slotten då.

Vininstitutet nästa. Men lite lunch kanske?

Absolut.

Bästa stället i stan?

Gärna det. Ni bjuder.

Självklart.

Det dröjde en månad innan något mer hände. Då ringde en chefskommissarie Émile Jadot från Honfleur. Jag tror vi har nåt som stämmer överens med det ni skrev om, sade han men lät inte alltför säker på sin sak. Flaubert var inte riktigt med direkt, han hade nästan glömt (förträngt, kanske) det där makabra Bordeauxmordet vid det laget och var just för tillfället djupt inne i ett annat, avsevärt simplare mord på en bakgata i Montmartres utkanter, en uppgörelse mellan två riktiga rötägg. Han tyckte det var synd att den mördade inte hann ta med sig sin baneman. Han lade ifrån sig pärmen. Ni menar det där i Bordeaux?

Precis. Det är exakt som ni skrev – någon har tappat karln på allt blod och sedan skruvat ner en korkskruv i skallen på honom.

Vem är det?

Han heter Montesquieu.

Som författaren?

Ja, just precis!

Bor denne Montesquieu i Honfleur?

Ja, sedan femton år tydligen. Han har jobbat som brevbärare.

Jaså, jaha… Öh, det är kanske lika bra att jag kommer.

Bra. Ni vet att det är fasligt med trafik på –

Jag tar tåget.

Tåget? Det går ändå snabb-

Jag föredrar tåget.

Jaså, jaha…

När Flaubert klev av tåget på perrongen i Honfleur nästa förmiddag blev han väldigt tacksam för att Madame Flaubert insisterat på att han skulle ta den tjocka ylletröjan under blazern och att han tagit den fodrade trenchcoaten. Det blåste nästan isande vindar utifrån Atlanten som avgav kyliga löften om den kommande vintern. Man får hoppas att den inte blir lika avskyvärd som de senaste två åren, tänkte Flaubert, är vi på väg in i en ny istid, eller?

Kommissarie Émile Jadot upptäckte Flaubert genast, han ser verkligen ut som Maigret, tänkte han och vinkade. De hoppade in i den obligatoriska Cittrans baksäte. Du vet vart, sa Jadot till den orakade mannen bakom ratten som nickade kort och gjorde en onödigt spektakulär rivstart. Flaubert noterade i förbigående att hans kollega från Bretagne hade ett på en och samma gång bestämt och sympatiskt ansikte.

Den lilla lägenheten låg i ett nedgånget hus i hamnkvarteren, men inte i den nyupprustade turistdelen utan på en av bakgatorna.

Montesquieu var inte styckad, han satt i en läderfåtölj och såg märkligt levande ut, blek men levande. Flaubert hade aldrig sett en människa tappad på blod och det var något ytterst underligt med det hela. Han var klädd i sin brevbäraruniform som var tämligen blanksliten, huvudet var lätt tillbakalutat över karmen och korkskruven var iskruvad precis mitt på skallen, handtaget stack upp bland glesa, gråsprängda hårlockar. Flaubert böjde sig fram och studerade den noga.

Modellen heter ’Château’ från Laguiole, sa Jadot och strök sig med ena kardan över sin stålborstsliknande kalufs.

Jag ser det, nickade Flaubert som sedan besöket i Bordeaux läst en hel del om korkskruvar och upptäckt en hel värld och en hel vetenskap. Guy Vialis heter han som designat den.

Värst vad ni kan, jag var tvungen att ringa runt en massa innan jag kom fram till det.

Den är rätt känd.

Och dyr – otroligt pris för en korkskruv, speciellt nuförtiden när dom flesta flaskor ju ändå har skruvkapsyl. I alla fall dom jag dricker.

Jadot ruskade på huvudet. Jag trodde det var skoj när jag läste ert meddelande och kunde ju inte för mitt liv tro att jag skulle få anledning att ringa er. Jag tror jag lyckats hålla tätt också.

Bra. Vi hade svårt med det i Bordeaux men lyckades till slut korka igen alltihop – om du ursäktar liknelsen.

Va? Jaha – ha, korka igen…

Och jag trodde det skulle hända nåt snabbare faktiskt när nu pressen inte slog upp det stort.

Hurdå menar ni?

Tja, galningar brukar ju vilja ha uppmärksamhet.

Ja, det är ju sant. Men är – var han, Jadot nickade mot liket, nån Bordeauxsläkt också alltså?

Jag vet inte än, jag har ringt Bordeaux och dom checkar upp saken. Det lilla jag vet så var i alla fall den kände författaren född på ett slott i Bordeaux, men han hette egentligen De Secondat.

De gjorde nog andra klassens vin, ha-ha…

Ingen aning. Men han var arvinge till en baron och fick därigenom senare namnet.

Apropå namn, är ni släkt på något vis med…

Gillette? Jodå, hon är min syster.

Nej, jag menade Gustave, författaren.

Jaså, nej inte alls.

Nähä.

Jag antar att det precis som i Bordeaux inte finns nåra fingeravtryck eller så?

Jo faktiskt, han åt middag med nån och ena glaset har hans fingeravtryck men det var andra fingeravtryck på det andra men vi har inte hunnit kolla dom än.

När vet vi nåt?

I eftermiddag antagligen.

Utmärkt. Tja, det finns väl ingen anledning att vara kvar här precis.

Nej, kan jag låta dom flytta kroppen och – öh, skruva ur korkskruven?

Javisst, gör det.

Kommisarie Flauberts mobiltelefon ringde ettrigt. Chusclan här, knarrade kommissarie Chusclan. Bonjour.

Jodå, det är som vi tror.

Han är i rakt nedstigande led från en av de ursprungliga ägarna?

Alldeles rätt. Ett av slotten i Cinquième Cru.

Den sista i klassificeringen, eller hur?

Just.

Undrar om han eller de tänker arbeta sig uppåt eller ta dem hipp som happ?

Tja… Det här är Château Pèdesclaux i appellationen Pauillac.

Har det hela nåt med författaren Montesquieu att göra?

Inte alls. Den här ägaren var bror till den ursprungliga baronen hundra år tidigare ungefär och tydligen väldigt fattig. Vad han ägde var bara ett skjul och ett antal omgivande hektar med vad som då ansågs vara hopplös stenig mark där man inte kunde odla nånting alls. Men så hyrde han ut land till några munkar som uppförde en byggnad där och började plantera druvor och så småningom visade sig vinet de gjorde vara alldeles utsökt. Då slängde han ut hyresgästerna, utökade druvodlingarna och fortsatte bygga på deras kloster och förvandlade det så småningom till ett slags slott. Sen sålde han det till brodern, gifte sig med sin kusin och flyttade till Honfleur där han under en kort tid försökte livnära sig på att måla. De hann få en son och sedan dog han. Och den här då, Guy Montesquieu, är faktiskt den sista i släkten.

Hmm… Förhoppningsvis får vi fram nåt senare idag, vår vän hade en middagsgäst som lämnat fingeravtryck.

Så slarvigt.

Mycket. Vi hörs.

Jadot och Flaubert åkte till polishuset och väntade.

De drack kaffe som en automat hostade ur sig med viss oregelbundenhet – det smakade inte så bra heller. Flaubert var lite otålig och kunde inte förstå varför det tog så låg tid.

Men de checkar nog med både Interpol och Europol och Asiapol, skulle jag tro, sa Jadot förtröstansfullt.

Det hjälper nog inte, sa Flaubert dystert och tittade ut över Honfleurs hamn som just glittrade i den strålande, men ack så tydligt kalla höstsolen. Jag misstänker att de inte kommer att hitta något.

Fast där hade Flaubert för en gångs skull fel – fingeravtrycken matchades faktiskt i samtliga databaser. De visade sig tillhöra Jerzy Levansky, född och uppvuxen i New York, där han under några år ägde en vad det verkade blomstrande affärskedja under namnet Deliansky där det ingick åtta deli-affärer i Florida och Alabama.

En natt för nio år sedan brann dock samtliga upp, vilket givetvis ledde till att polisen och försäkringsbolagen drog öronen åt sig, den lokale distriktsåklagaren gick så långt att han satte Levansky i fängelse och det var i samband med den incidenten som fingeravtrycken togs.

Den polistjänsteman som skrev in uppgifterna råkade av misstag kryssa för en liten ruta som ytterst sällan användes, det lilla krysset fick till följd att Jerzy Levanskys samtliga förehavanden kom att kontinuerligt registreras, så snart han tog ut pengar från en bankomat så klickade det till i hans fil, så fort han gjorde ett inköp med sitt American Express hände samma sak och alla resor registrerades. Flaubert och Jadot fick en utskrift som var 125 sidor. De läste den tillsammans med stigande intresse. Efter domstolsförhandlingar befanns Levansky till sist utan skuld till bränderna, istället ställdes hans konkurrent, ägaren till kedjan Schklutscky Deli, inför rätta men också han släpptes i brist på bevis och allt begravdes i datorarkiven.

Det var i det sammanhanget som Jerzy Levansky började kalla sig delikatesskonsult, och efter endast ett par månader inleddes ett intensivt resande världen över. Flaubert och Jadot häpnade över Levanskys kringflackande liv – han började med att resa till Rumänien 1988 där han blev kvar ända tills diktatorn Ceausescu störtades ett år senare, efter det flackade han omkring ett par år i Asien och verkade ha en märklig förmåga att alltid hamna på platser där krig eller revolutioner utbröt, eller så anlände han efter någon naturkatastrof av något slag. Han tillbringade en ansenlig tid i Syd- och Mellanamerika och tillbaka i Europa blev resmålet framförallt det forna Jugoslavien och han förblev där under hela det slovenska och kroatiska kriget och under en stor del av det bosniska kriget.

Flaubert och Jadot tröttnade till slut och hoppade över ett femtiotal sidor för att komma till nuet. Levansky hade för tre år sedan plötsligt upphört med sitt resande och tydligen slagit sig till ro, fast det fanns, märkligt nog, ingen uppgift om var. Han bara försvann helt sonika och inga transaktioner registrerades någonstans.

Men kolla där, sa Flaubert och pekade.

Han har precis börjat röra på sig tydligen. Till Bordeaux, för en dryg månad sedan.

Och nu har han alltså varit här och käkat middag med brevbärare Montesquieu. Jag säger då det. Okay, hur ser då denna delikatesskonsult ut egentligen?

Det var en bra fråga. Varför är det inte nåt foto med här? Jadot sträckte sig efter telefonen och hasplade ur sig några snabba order, strax därpå knackade det på hans dörr och assistenten, som för övrigt hade rakat sig (på arbetstid alltså, noterade Flaubert), sträckte över ett par fotografier i A4-format.

Merci, muttrade Jadot.

Jerzy Levansky fick nästan inte plats på fotografierna, trots att de var så stora… Han fick ofta sällan plats, om man säger. Jerzy Levansky var fet, inte bara så att han hade en enorm mage utan hela han var precis som alltfler överdimensionerade amerikaner är nuförtiden. Att tala om kroppshydda var missvisande, här handlade det mer om kroppshangar.

Ska vi plocka in honom? Vi har ju tillräckliga grunder, eller hur?

Flaubert nickade men såg eftertänksam ut. Hmm, jag vet inte. Jag menar den här övergödda paddan är ju knappast den som ligger bakom mordet i Bordeaux.

Mmm, fast han är ju delikatesskonsult.

Du tänker på uppläggningarna?

Precis.

Tja, okej, men jag är övertygad om att hjärnan är någon annan. Vet vi var han är? Just nu, menar jag. Jadot tryckte på några tangenter och stirrade på dataskärmen. I förrgår checkade han in på Hôtel Cheval Blanc nere på Quai des Passagers.

Émile Jadot ringde ett kort samtal. Han har just åkt iväg i en taxi.

Vart?

Stationen.

Flaubert reste sig. Kom då!

Det var ingen konst att upptäcka honom på Honfleurs station – dels var det inte särskilt mycket resande i farten och dels var han som sagt av avsevärt stort format. Han lutade sig mot två pelare på en av de två perrongerna i väntan på TGV-tåget till Paris.

Jag hakar på honom, sa Flaubert.

Émile Jadot nickade. Ska jag följa med?

Flaubert ruskade på huvudet. Nej, men ring Theo i Paris – han borde svara om ni ringer mitt nummer, och be honom skicka ner ett par killar att möta mig.

Theo?

Theodore Brooke. Min helt ovärderlige högra hand sedan ett par år tillbaka.

Okej.

Hur mycket blod har man?

Förlåt?

Sammanlagt, menar jag – hur mycket blod har vi i kroppen?

Inte den blekaste aning.

Jag menar – var gör dom av blodet? Om det nu är mördaren vi står och stirrar på.

Tar det med sig?

Va?

Ja, inte vet jag.

Ni har rätt, det är faktiskt en tanke. Så fruktansvärt bisarrt. Inte bara en tanke, det måste dom ju göra. Jag har liksom aldrig tänkt tanken fullt ut tidigare, inte ens i Bordeaux funderade vi över var fan blodet tagit vägen. Kan ni kolla upp det?

Vadå?

Hur mycket blod en människa har i kroppen, och säg det till Theo när ni ringer.

Öh, javisst.

Kommissarie Flaubert sa au revoir till Émile Jadot samtidigt som Levansky plockade upp en svart väska och vaggade mot det just inkomna TGV-tåget. Flaubert följde efter och närmade sig medan Levansky med stort besvär klämde sig in genom vagnsdörren. När Flaubert kom fram hade han inte hunnit så värst mycket längre – det såg faktiskt