Michelle

By Bernt Danielsson

Thomas är sexton år och tillbringar sommarlovet i sin farbrors ödsligt belägna kåk i Stockholms skärgård. Han vill vara alldeles ensam. Just nu vill han faktiskt inte veta av människor överhuvudtaget, av en rad olika skäl. Att vara för sig själv kanske skulle hjälpa honom att ta sig ur sin misantropi, tänker han. Men när den vackra och oberäkneliga Michelle en dag visar sig utanför hans torp och ber om hans hjälp är han beredd att omvärdera situationen helt. Han vill inget hellre än att hjälpa henne, även om hon av en händelse är typ dubbelt så gammal som han själv. Men åldern kommer snart visa sig vara det minsta av deras problem. Michelle visar sig nämligen behöva hjälp med betydligt fler saker än bara vanligt hederligt trädgårdsarbete ... -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Feb 5, 2021
• ISBN: 9788726708882

Book preview

Bernt Danielsson

Michelle

SAGA Egmont

Michelle

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright © 1990, 2020 Bernt Danielsson och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles.

ISBN: 9788726708882

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 2.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med SAGA Egmont samt med författaren.

Intro

Ingen kommer förstås att tro mej. Alla kommer bara att flina lite överseende, som om dom satt och lyssnade till en idiot.

Om morsan råkar vara på väldigt bra humör kommer hon att skaka på huvudet och säja:

— Ja, jasäjerdåde, va du kan hitta på.

Är hon däremot på dåligt humör och har haft migrän igen kommer hon bara att ruska bestämt på skallen och rynka ögonbrynen, titta bekymrat på mej och sucka:

— Måste du ljuga jämt? Vet du inte att ärlighet varar längst?

Det kommer inte att spela nån roll vilket humör farsan är på, han kommer ändå bara att krafsa sej i skäggstubben och grymta:

— Ljug inte så jävligt!

För att nu inte tala om Cammens reaktion…

Men okej — ska jag vara ärlig så har dom rätt i att jag brukade skarva en hel del förr. Jag vet inte varför egentligen — tyckte väl att det blev roligare då.

Och när jag var liten verkade alla tycka att det bara var kul. Då hette det alltid att jag hade sån livlig fantasi och så la dom sina huvuden på sned och log mot mej.

När jag blev äldre fick jag höra att jag inte skulle hitta på så mycket. Och samtidigt slutade dom att le.

Sen blev jag tonåring och från och med då var det inte längre snack om fantasier eller påhitt. Nädå, då blev det rätt och slätt lögner.

Så är det fortfarande. Och därför kommer alltså ingen att tro mej utan bara säja att jag inte ska hålla på och ljuga så mycket.

Ska jag vara ärlig så har jag fortfarande inte riktigt fattat vad det är för skillnad på en lögn och ett påhitt. Och vad är egentligen sanning? Och när blir livlig fantasi bara lögner?

Men, som sagt, jag brukade skarva en del och kanske gjorde jag det lite väl häftigt ibland. Jag vet flera som blev både sura och lessna på mej.

Fast jag vet inte, jag kommer nog inte att göra det lika mycket i fortsättningen. Inte efter förra sommaren. Inte efter Michelle.

Tror jag, alltså.

Jag menar, vem vet — jag kanske kommer att börja ljuga, fantisera och hitta på av bara fan nu istället, just på grund av Michelle (eller vad hon nu egentligen hette — eller heter).

Jag vet inte.

Sånt kan man aldrig veta.

Midsommarafton innan julafton

Om det här var en film skulle den börja så här:

När ljuset tonat bort och ridån gått upp rusar kameran fram över ett spegelblankt vatten. Det är tidig sommarmorgon — det ser man på färgerna, det syns i själva luften och ljuset. Kameran sitter fastmonterad i nosen på en helikopter (fast den ser man förstås inte) som sniffar fram över vattnet och styr in mot Stockholms norra skärgård.

Musiken börjar genast: en pumpande bas med spröda, klockliknande synthtoner bakom sej väller ut ur biografens alla stereohögtalare.

Samtidigt som ett kort, snärtigt ackord slås på en annan synth med mer stråkliknande ljud börjar förtexterna. Stora röda bokstäver med svarta skuggningar.

Vattenytan krusas alltmer av en stilla bris som sveper in mot land.

Det dyker upp kobbar och småskär som snabbt svischar förbi. Efterhand växer de och blir till öar, man ser alltmer av sommargrönskande träd, buskar och hus. Det är allt från små båthus vid skrangliga, gamla bryggor till överdådiga, nyrenoverade grosshandlarvillor.

Utanför en liten rödmålad sommarstuga med vita knutar sitter en familj och äter grötfrukost intill en flaggstång där svenska flaggan vajar i brisarna.

Filmens ledmotiv (jag tror det kallas så bara för att dom brukar spela den allra första lilla musiksnutten till leda i alla filmer) har nu kommit igång och instrumenteringen utökas hela tiden — trummor dunkar igång och spelar dov pingpong med basgången, pampiga synthmattor rullas ut och längst fram i förgrunden väser en altsaxofon.

Så glider kameran ut över en stor, vidöppen fjärd som speglar den blå himlen. Längst bort reser sej en skogsbeklädd bergsvägg lodrätt upp. Mitt i den murriga och nästan norrländska grönskan lyser en ljust brun rektangel.

När kameraögat kommer närmare visar det sej vara ett hus med timrade väggar som är byggt högt uppe på berget. Huset växer hela tiden och ligger exakt i biodukens mittpunkt.

Nu upptäcker man en altan som löper längs hela yttersidan och man ser rakt in i ett rum bakom de stora fönsterväggarna. Altanen är alldeles tom.

När man med ett svindlande sug i magen blir säker på att kameran kommer att krascha rakt in genom fönstren lyfter helikoptern smidigt och sveper fram tätt över de röda takpannorna.

På andra sidan huset saktar den in och sänker sej långsamt och stadigt ner i en stor trädgård. Där finns fullt med grönskimrande buskar, äppelträd och björkar, lite till vänster står ett pampigt, dignande gullregnsträd som fortfarande har kvar sina knallgula blomsterhängen. Strax bakom skymtar en jättelik, blåviolettsprakande rhododendronbuske. Solen springer runt husknuten och genomlyser en syrenhäcks alla tusentals, spröda blad och försöker få liv i ett körsbärsträd där blommorna sitter kvar men har förlorat sin lyskraft. De snedliggande solstrålarna leker med skiftningar och kastar skuggor omkring sej på gräsmattan.

Helikoptern svänger runt ett halvt varv och panorerar trädgården ordentligt innan den mjukt och nästan omärkligt landar. Kameran följer en trappa av skifferplattor som sluttar ner från huset till en rödmålad byggnad som ser ut som ett garage. Framför den bortre kortändan syns en nästan igenvuxen nedfart som mynnar ut på en större, asfaltsbelagd väg.

Precis då tar förtexterna slut. Regissörens namn tonar bort och musiken slutar med ett ackord som sakta klingar ut i ett digitalt eko samtidigt som sommarförmiddagens alla ljud tonas upp:

Den svaga brisen tisslar och tasslar i miljoner löv, småfåglar kvittrar från alla håll och kanter (snacka om stereo!), talgoxungar tjattrar frenetiskt och lite hest pipande efter mat och hetsar iväg föräldrarna som flyger i skytteltrafik, skränande måsar hörs långt bort, liksom en tuffande Waxholmsbåt som en kort stund överröstas när en motorbåt vrålar förbi.

Bilden rör sej inte. Den igenväxta korta vägstumpen framför garagedörrarna ligger i fokus.

Så hörs en bilmotor som kommer svagt från de vänstra högtalarna, närmar sej mitten och blir allt högre och snart svänger en vit Audi 100 CC kombi upp mitt i bilden. Den bromsar in häftigt framför garagedörrarna.

Bilmotorn tystnar.

Fönstren är mörka och det är omöjligt att se personerna som sitter i bilen, men framdörren på förarsidan öppnas och en kortväxt man kliver ur. Han kisar mot det starka, sneda solskenet och sätter på sej ett par solglasögon. Han är ganska kraftigt byggd (om man nu ska vara hygglig), har en kraftig skäggstubb och en alldeles förfärligt ful kortärmad skjorta på sej.

Det är farsan.

Min farsa.

Jag vet faktiskt inte exakt hur gammal han är, omkring femti vid det här laget, tror jag. Han vägrar att raka sej när han har semester, och just idag har han det. Annars jobbar han på en liten firma som sysslar med datorer på nåt sätt. Men fråga mej inte vad det är dom gör eller har för sej, för det vet jag inte. Har inte en aning faktiskt. Ända sen jag klev ur blöjorna har han försökt få mej intresserad av personliga computrar och han brukar släpa hem en oherrans massa maskiner, alltid det allra senaste. Jag har konsekvent vägrat att bli den PC-CP han helst vill att jag ska vara. Istället brukar jag säja åt honom att börja jobba inom videobranschen så att man kan få hem videorullar gratis. Det har han ingen förståelse för.

Nu står han och ser nästan lite obeslutsam ut, verkar inte riktigt veta vad han ska göra. I brist på annat lägger han upp sina håriga underarmar mot biltaket och gör ingenting.

Då öppnas framdörren på andra sidan och min morsa kliver ut. Hon är några år yngre än farsan och inte heller särskilt lång, men ändå längre än han. Hon ser lite tantig ut, men en rätt så nybliven tant så att säja, för hon är ganska smärt och smal (vilket nog beror på att hon är så nervös jämt — hon bantar med nervositet).

Hon har varit lärarinna en gång, men sen vi flyttade ut till ett radhus för något år sen har hon jobbat med studiekonsultationer och det innebär att hon mest sitter hemma och blipar på någon av våra fjorton PC-maskiner. Men det är lika illa här — jag har inte en aning om vad det är hon håller på med egentligen.

Hennes hår är nyfriserat (dagen innan) i något som jag tror brukar kallas pagefrisyr. Hon har en vid, blommig kjol i häftiga färger och till den en vit skjorta — eller heter det alltid blus när det gäller tanter?

— Åh! Vilket midsommarväder!

utbrister hon med en lite överdriven suck, drar ett djupt andetag och fladdrar med sina små näsborrar.

Hon låter precis som vilken morsa som helst, med andra ord.

Farsan säjer ingenting, utan trummar bara en kort, knappt hörbar virvel på biltaket och grymtar sen till.

Han låter precis som vilken annan farsa som helst, alltså.

Så öppnas bakdörren på morsans sida och ur bilens baksäte kliver en fjortonårig brud med bångstyrigt, burrigt, långt hår, som just för dagen är blonderat och medvetet tillrufsat. Mitt uppe i det har hon förstås planterat ett par solglasögon — som man ska göra.

Hon har ett par vita tajta jeans på sej som slutar en bit upp på smalbenen. Skorna är ett par knallröda, högklackade mockapumps. En häftigt gul T-shirt smiter åt kring överkroppen. Man kan lugnt säja att hon ser häftig ut, för att inte säja lite vulgär (vilket morsan påpekade när vi åkte iväg).

Hon ser ut att vara betydligt äldre än fjorton — jag skulle nog gissa på arton, men jag är väldigt dålig på folks åldrar. Speciellt när man ska gissa hur gamla tjejer är brukar jag alltid ha fel — är dom dessutom sminkade är det ju helt omöjligt, och det är Cammen alltid.

Den där tämligen läckra saken är faktiskt min syster och hon heter egentligen Camilla. Men jag döpte henne till Cammen redan när hon var i sjuårsåldern (eftersom hon alltid satt och kammade sej framför spegeln — det gör hon fortfarande) och nu säjer till och med mormor Cammen till henne.

Kroppsmässigt har det hänt massor med Cammen det senaste året — till morsans och farsans stora förtvivlan. Att hon dessutom alltid ser till att visa vad som hänt och att hon också faktiskt ser mycket bra ut, det tycker dom bara gör saken ännu värre.

Hon är exakt lika lång som morsan, men där slutar alla likheter, både yttre och inre.

Och så:

dadadadadaa!!!!!!

öppnas Audidörr numero quattro och ur bilen kliver

The Tall Dark Hero.

Det är alltså jag.

Lång och mörk stämmer och skulle det här vara en film skulle man genast tänka: Fan, vilken dålig typecasting. Jag är nämligen mycket lång om man jämför med morsan, farsan och Cammen och dessutom har jag mörkare hår än någon av dom. Håret är till råga på allt rätt så lockigt — och alla dom andra tre har spikrakt hår, till och med Cammen egentligen, men hon grejar alltid till det så det ser man aldrig.

Jag kan inte direkt påstå att jag ser ut som någon hero tyvärr. Jag känner mej inte som en sån heller, men det skulle jag gärna vilja göra.

Jag är drygt (mycket drygt) två år äldre än Cammen, men det är svårt att tro när man ser oss, för även om jag är längre än hon så ser hon mycket äldre ut — i alla fall på utsidan.

Skenet bedrar förstås, för naturligtvis har det hänt mej minst lika mycket revolutionerande saker dom senaste tonåriga åren, men dom har mest hänt på insidan, bortsett från en pinsam antydan till fjun mellan näsan och överläppen.

Där står vi alltså.

Familjen Pihlsten.

Det är ett taget namn förstås. Morsan och farsan hette Andersson när dom hade gift sej, men när farsan började i den där datafirman så bytte dom.

Jag ser lite småsur ut, men det är bara som jag brukar se ut. Och så kisar jag lite mot solen också, vilket gör att rynkorna i pannan faktiskt syns. Jag tycker jag ser lite äldre ut om jag rynkar ihop ögonbrynen och därför går jag alltid omkring och ser ut som jag tjurar. Egentligen är jag faktiskt förväntansfull. Och det trots att det är midsommarafton och trots att jag vet att jag kommer att vara tillsammans med morsan, farsan, deras kompisar och syrran hela kvällen.

Samtidigt är jag lite nervös. Sådär som man var förr kvällen före julafton — lite pirrig i magen. Fast det syns inte.

Morsan ser sej om och suckar än en gång åt den hänförande, ljuvligt vackra midsommargrönskan.

— Men om värmen håller i sej och det inte kommer regn så blir det utbränt snart, säjer hon och går till bakluckan och öppnar den. Efter mycket stort besvär lyckas hon lirka ut två resväskor ur den fullständigt fullproppade bakvagnen.

Ingen av oss rör ett finger för att hjälpa henne. Farsan hänger mot biltaket och tittar på medan hon stönar, sliter och stånkar. Precis när hon fått ut den andra väskan säjer han: