Bergsgatan Trilogin: Tre Böcker i En

By Ulf Skei

En samlingsutgåva av trilogin om Elvis och Chlôe och deras vansinniga äventyr i inre såväl som yttre universum. Allt tar sin början på Kungsholmen i Stockholm, och via Belgien, Kongo, Sydafrika, Sicilien och yttre rymden samt jordens centrum. Existentiella funderingar kring det faktum att tillvaron digitaliserats komplicerar varat. Häng med och kom ihåg att packa pyjamas samt tandborste...

• Language: Svenska
• Publisher: Books on Demand
• Release date: Feb 3, 2020
• ISBN: 9789178512188

Ulf Skei

En konstnär och jazzmusiker som spenderar sina dagar på cafeer i Stockholm, Milan, HongKong, Antibes eller London. En boulevardier. En drömmare. Författare med hjärtat i Italien.

Book preview

Bergsgatan Trilogin

Titelsida

Bok 1 Bergsgatan 21 Kapitel 1

Kapitel 2

Kapitel 3

Kapitel 4

Kapitel 5

Kapitel 6

Kapitel 7

Kapitel 8

Kapitel 9

Kapitel 10

Kapitel 11

Kapitel 12

Kapitel 13

Kapitel 14

Kapitel 15

Kapitel 16

Kapitel 17

Kapitel 18

Kapitel 19

Kapitel 20

Kapitel 21

Kapitel 22

Kapitel 23

Kapitel 24

Kapitel 25

Kapitel 26

Kapitel 27

Kapitel 28

Kapitel 29

Kapitel 30

Kapitel 31

Elvis Och Chlôe

Bok 2 kapitel 1

2 Kapitel 2

2 Kapitel 3

2 Kapitel 4

2 Kapitel 5

2 Kapitel 6

2 Kapitel 7

2 Kapitel 8

2 Kapitel 9

2 Kapitel 10

2 Kapitel 11

2 Kapitel 12

2 Kapitel 13

2 Kapitel 14

2 Kapitel 15

2 Kapitel 16

Strålande Tider

Bok 3 Kapitel 1

3 Kapitel 2

3 Kapitel 3

3 Kapitel 4

3 Kapitel 5

3 Kapitel 6

3 Kapitel 7

3 Kapitel 8

3 Kapitel 9

3 Kapitel 10

3 Kapitel 11

3 Kapitel 12

Efterord

Om Författaren

Impressum

Bergsgatan 21 - Tre Böcker I En

Bok 1 Bergsgatan 21 Kapitel 1

Morgon. Mycket tidig ugustimorgon vid femtiden ungefär för att vara något mer exakt. Allt var tämligen tyst och, tja, 'ensligt' kanske man skulle kunna säga. Elvis Karlfeldt låg i sin bäddsoffa i det enda rummet i sin lilla etta på 23 kvadrat belägen på Bergsgatan 21, 3 trappor över gården, eller '3 tr.ö.g' som han brukade föredra att det skrevs ut. Tvätt och bekvämlighetsinrättning fanns i ett rum ute i trapphuset. Detta var en riktig gammal ungkarlslägenhet från förra sekelskiftet. Vilket ju passade alldeles utmärkt eftersom Elvis var en ungkarl utan större krav på lyx och bekvämlighet. Vi kommer att följa Elvis Karlfeldt under ett antal veckor av hans liv. Det här är ett försök att rättfärdiga några av de val han kom att göra en  ödesdiger augustimånad år 2007. Vi kommer även att inlemma en del andra individer i vår redogörelse för denna minst sagt veritabla månad. Chlôe, den vackra, mörkögda expediten i en liten tobaksaffär runt hörnet från Bergsgatan, ungefär 75 meter från tunnelbanan vid Stadshuset, Kungsholmen. De två kände varandra på det sätt en kund och en expedit kan känna varann. Liksom av nödvändighet. Fast Elvis var lätt förälskad i Chlôe. Han hade författat flera poem till hennes skönhets ära. Han hade även målat ett stort antal porträtt i akvarell föreställande detta föremål för sitt hjärtas låga, som det i gamla tider ibland kunde uttryckas. Elvis, som väl får kallas 'hjälten' i den här romanen, hade en liten bokaffär runt hörnet från Kungsholms Kyrka. Han sade alltid att han 'förestod en boklåda'. Elvis tyckte det lät lite 40-tal, 'boklåda'. Elvis tyckte även 40-talet var det bästa årtiondet som någonsin funnits. Elvis föddes 1964, så han var inte ens en lustfylld glimt i sin faders öga under 40-talet. Detta bekom dock inte Elvis, som hävdade att allt som hade med 40-talet att göra var jättebra. Bilarna, cyklarna, skrivmaskinerna, hattarna, reservoarpennorna. Allt. Ja, förutom kriget då, men annars så. Solen var obarmhärtig. Den hamrade som en galen narkoleptiker på en plåttunna under Elvis säng. Elvis brydde sig föga om detta. Han hade sitt huvud under täcket och kudden. Det började bli så där varmt och fuktigt som det blev när man hade huvudet under täcket länge. Det började dessutom bli väldigt syrefattigt därunder.

   Åh fyy faan…

Elvis röst var en röst fylld med avsmak och vämjelse. Det var också en röst som kippade efter luft efter att helt nyligen varit mycket nära att tystas av medvetslöshet på grund av att den varit belägen under ett tjockt duntäcke av det ärevördiga men numera för länge sedan avsomnade varumärket 'Excelsior Primo', och därigenom lyckligen ovetande men ändock avskuren från den för liv så viktiga tillförseln av syre. Elvis var tämligen omtöcknad. Det var inte bara tiden på dygnet och syrebristen som gjorde honom omtöcknad; han hade även varit under inflytande av spirituosa av det ärevördiga men för mänskligt liv ack så skadliga märket 'Isle of Spove'. Intaget i måttliga mängder och vid enstaka tillfällen var det inte skadligt alls, men under avsmakningskvällar i sällskapet 'Den glade Drönaren', som var Elvis gamla universitetskamrater från nationen vid hans gamla alma mater, var det tyvärr aldrig fråga om måttliga mängder. Elvis Karlfeldt var sannerligen ingen morgonmänniska.

Kapitel 2

Det var en vacker morgon ute på Kungsholmen. Ganska varmt och trevligt denna sensommardag. En del av de insekter som delade denna ö med Elvis och andra däggdjur och fåglar började vakna. Knastret av grus under däcken på en bil som gled över en asfaltsplan allmänt känd som Sveaparkeringen var aningen påträngande. Bilen, som var ett svart under av germansk ingenjörskonst, nosade sig metodisk, nästan ondskefullt fram över parkeringen. Den var så perfekt att den gav intryck av att vara ett elegant rovdjur på jakt efter föda. Den liknelsen var inte så långt ifrån verkligheten. Föraren, en viss 'Herzog', kände hur gårdagskvällens middag, en mycket kryddstark ragu på holländskt nötkött, började ge sig till känna som sura uppstötningar och lätta kväljningar. Den i en mörk dimma sittande mannen i baksätet, Wilmuth Schwartzkopf, sa inte mycket. Han knackade med käppen mot framsätet när de närmade sig en av kajerna och Herzog lät den tystgående tyska maskinen, detta beläte ute på morgonjakt, stanna vid kanten till kajen. Han drog åt den dovt väsande handbromsen och öppnade förardörren. De klickade metodiskt och diskret när han drog i handtaget till dörrlåset. Dörren gled ondskefullt upp. En iakttagare hade omedelbart förstått att här skulle något ödesdigert ske. Nu fanns det ingen iakttagare i närheten, och det var troligen bra. En mås tittade med sin fågelblick på Herzog som höll på att ta sig ur fordonet, och avslutningsvis på en fjäril som i just det ögonblick Herzog fick syn på måsen flög iväg från en maskros en bit bort. Herzog mådde pyton. Han var inte bra på kryddad mat. Han såg måsen, och till skillnad från en vanlig, trevlig människa tyckte han inte om måsar, djur, nej, Herzog tyckte inte om världen.

   Stick härifrån, måsdjävul… Sa Herzog och stampade med sin chaufförssko hårt i asfalten samtidigt som han gjorde ett utfall i riktning mot måsen. Lagen om massans tröghet i kombination med Herzogs övervikt och bakfylla fick den irriterade mannen att tappa balansen och nästan falla ihop i en flegmatisk och vilt viftande hög. Men bara nästan. Herzog slängde ut armen snett bakåt och stödde sin obalanserade massa mot bilen. Han tittade hätskt i riktning mot måsen. Måsen i sin tur kastade sig på skrämda måsars vis upp i flygläge och susade iväg i riktning mot vattnet.

   Och håll dej borta…

Den uppretade chauffören hytte med sin blekfeta, liljevita hand i riktning mot måsen. Måsen var redan långt ute över vattnet och brydde sig föga. Den i dimma sittande passageraren, Wilmuth Schwartzkopf, Herzogs arbetsgivare, knackade irriterat med silverkryckan på sin Österrikiska handgjorda käpp mot glasrutan på bildörren.

   jaja…

Herzog samlade sina tankar, vände sig mot bilens bakdel och vandrade med av många års sittande ickefjädrande steg till kofferten på det ödesdigra fordonet. Motorn, ett precisionsinstrument på 486 hästkrafter och med en mycket exakt injusterad datoriserad bränsleinsprutning, väste stilla på tomgång. Man hade under årens lopp lyckats med konststycket att få motorn så perfekt balanserad att man inte bara kunde ställa ett mynt på kant på motorhuven utan att detta välte då motorn startade, man hade även kunnat placera en fluga, vilken som helst, på motorhuven, eller under perfekta omständigheter till och med på motorblocket med motorn under gång, utan att det lilla kräket skulle ha oroats nämnvärt. Det var med andra ord en mycket diskret maskin. Diskret och med en air av ondska gemensamt med sin ägare Herr Schwartzkopf. Wilmuth bland nära vänner. Herr Schwartzkopfs nära vänner var till obefintlighet gränsande i antal. En. Om man räknade hans bror som vän. Och det tror jag vi kan göra. En. Nåja, det var i alla fall en mycket tystgående maskin, den tyska motorn. Herzog tänkte inte så mycket på det då han rundade fordonets bakflygel och närmade sig kofferten. Med ett vant handgrepp lät Herzog sitt högra ringfinger trycka in en väldimensionerad knapp som via ett intrikat system av hävstänger och rullager fick en välsmord låshasp att släppa sitt noga avpassade grepp kring en vinkel gjuten enligt en ritning förfärdigad av en anonym anställd vid företagets  ritavdelning i Stuttgart. Man kunde inte höra, men Herzog kunde vagt känna det ploppande vilket fick kofferten att sakta svänga upp och avslöja sitt innehåll. Innehållet var, förutom en varningstriangel och en begränsad uppsättning verktyg nödvändiga för att exempelvis byta till reservhjulet vid punktering, en otydlig massa inlindad i svartgrå plast av det kraftigare slaget. Herzog snörvlade, spottade stillsamt på marken bakom bilen och grep tag i det inplastade byltet vilket han sedan lyfte ur kofferten, placerade på sin högra axel och bar ned till kajkanten.

   Det var mig en tung en… Herzog pustade en aning, sedan skuffade han paketet över kajkanten. Byltet flöt runt ett tag uppe vid ytan av det oljiga vattnet, sedan bubblade det till som om det hade andats ut, och sjönk vaggande till en mörk och kall vila på botten av hamnbassängen.

Plötsligt hörde Herzog en bil närma sig, fick snabbt bråttom att stänga den välkonstruerade kofferten och kliva in vid förarsätet igen. Mannen i bakre delen av fordonet sa bara

   Till kontoret, Herzog. varvid Herzog nickade knappt märkbart och med ett väl inövat mönster av rörelser fick den massiva maskinen att glida iväg från kajen under tystnad. Som ett rovdjur på väg till sin lya. Senare skulle Herzog komma att ångra att han inte stannade kvar och såg efter att byltet verkligen höll sig kvar på botten av hamnbassängen. Medan Herr Schwartzkopf kördes iväg från hamnen i en ondskefull, svart bil framförd av en viss Herzog, en man som inte tålde starkt kryddad mat, och som inte tyckte om måsar, stannade en gammal och relativt skrotig bil nere vid samma kajkant där det mystiska byltet nyss sjunkit. Bilen var som fordon och teknisk konstruktion i betydligt sämre kondition än den svarta limousin som nyss lämnat platsen. Inga diskreta klickningar och väsanden hördes här. Snarare gnissel, skärande raplika ljud och stånkanden. Eliza , den unga modern till Roger , en femåring som med stor nyfikenhet och envishet utforskade allt som kom i hans närhet, öppnade dörren till sin lilla bil och sa

   Kom nu, så går vi till kajen och tittar lite. Roger nappade genast och hoppade ned från bilsätet till betongkajen.

   Jag gå och titta. Sa en intresserad Roger.

Hans mor, som var en vänlig och omtänksam dagisfröken från Kallhäll, svarade

   Gör det, men ramla inte ner i vattnet bara.

Roger var upptagen med att peta i vattnet med en pinne, så han hörde inte på så noga.

   Va de? Undrade det lilla grynet då han plötsligt såg en oformlig massa insvept i mörk plast komma guppande alldeles under vattenytan.

   Försiktig nu! Sa hans tålmodiga mor medan hon försökte se om det fanns nån risk att det olycksaliga barnet skulle ramla i vattnet.

   Va de? Ropade Roger, nu ännu mer uppspelt, då det plötsligt kom en fot utslingrandes genom en reva i plasten.

   Säkert bara skräp. Sa Eliza. När hon kom närmare såg hon att det var delar av en människa som stack ut ur paketet. Hon blev alldeles kall och tänkte stillsamt på en föreläsning hon sett veckan före. Den handlade om hur känslomässiga trauman i ung ålder ofta satt outplånliga spår i barns känsliga psyken. Naturligtvis var hon övertygad att hon förstört Rogers framtid. Hon kände på sig att detta skulle ha en avgörande betydelse i hennes lille sons utveckling, som plötsligt såg betydligt dystrare ut. Oss emellan skulle Roger komma att utveckla ett flertal starkt osympatiska drag, såsom exempelvis den egenheten att han skulle komma att tycka instinktivt illa om skor, fötter, skohandlare, ja, till och med strumpor. Senare i livet skulle han bli kleptoman i den meningen att han kände ett starkt tvång att stjäla strumpor även då dessa befann sig på fötter. Detta kom att leda till diverse konflikter under Rogers kontakter med skolväsendet. Så utvecklades exempelvis Rogers deltagande i skolidrott till en svår prövning för hans olyckliga lärare, en man vid namn Lennart P. Gregorian. Lennart P var ständigt tvungen att vara på alerten eftersom Roger tog alla chanser att avvika under idrottslektionerna och bereda sig tillträde till omklädningsrummet för att där plocka åt sig alla strumpor han kunde komma över. Dessa gömde sedan det olycksaliga barnet under en speciell strumpsten i en liten dunge bredvid skolans fotbollsplan. Lennart noterade att Roger avvek under ett flertal lektioner och bestämde sig att följa efter eleven på diskret avstånd. Så gjorde Lennart och såg allt som utspelade sig. Då Roger lämnat sitt byte under strumpstenen gick Lennart dit och fann en makaber gömma, flera hundra par strumpor, många med knappnålar instuckna, andra fyllda med döda och ruttnande fågel- och fiskbitar. Stanken var outhärdlig. Lennart kände sig tvingad att ta upp det hela under eftermiddagsfikat i kollegierummet. Något som var mycket ovanligt, ja, det hade faktiskt bara hänt en gång tidigare, då med anledning av lille Morgan Aspling, en pojk som hade för vana att sprida illasinnade rykten om sina skolkamraters föräldrars politiska hemvist. Något barnet omöjligen kan ha haft någon uppfattning om vid sju års ålder. Kollegiet var mycket upprört. Det var ju inga stora saker kostnadsmässigt, men som Karl Eberhard, fysiklärare, sa:

   Tja, det värsta är ju vad det här säger om barnets hemförhållanden.

Med detta som grund beslutade man sålunda att socialtjänsten hade att göra ett ingripande, och placera det eländiga barnet inom vården. Så gick det till då ett stillsamt besök vid kajkanten kom att förstöra ett antal människors framtid. Och av detta lär vi oss att livet, existensen, ja själva varat, inte har något med avsikter, personliga egenskaper eller något slag av 'mening' i rent existentiell betydelse att göra. Nej tvärtom, det som styr och avgör är helt enkelt slumpen. Slumpen parad med en i de flesta fall högst påtaglig otur.

Men låt oss för ett tag sätta oss ned i en bekväm fåtölj och lägga upp fötterna på någon för ändamålet lämplig pall, hurts, eller liknande.

Kapitel 3

   Vilken härlig morgon… Elvis Karlfeldt kisade mot morgonsolen när han klev ut på gatan. Han ruskade lite på sig, lite som en nyvaken hund, log lite fånigt och skrattade till.

   Liv, jag diggar dej… I samma sekund kom en stor, svart bil rullande förbi ute på Bergsgatan. Elvis såg den i ögonvrån och blev överraskad eftersom den var så tystgående att han inte hade hört den. Han tyckte det var något otrevligt, nästan ondskefullt med den mörka, skugglika bilen. Han försökte se in i bilen, men det gick inte på grund av de mörkt tonade fönsterrutorna. Han tyckte dock han såg en mörk gestalt röra sig i baksätesregionerna, men kunde inte vara helt säker eftersom en sopbil kom i samma ögonblick och bromsade in med sin illaluktande last utanför 21an, Elvis trapp. Elvis tappade koncentrationen då han ända sedan barndomen avskytt sopbilar. Han tyckte de verkade elaka på nåt vis. Varje gång han såg en sopbil kom han ihåg en mardröm han ofta hade drömt som barn. I drömmen var han ensam ute och vandrade om natten nere i Värtahamnen. Han gick runt där och såg belysningen kring parkerade lastbilar, enstaka personbilar ägda av nattpersonal vid tullklareringen, och det var alltid en bensinmack med. En Caltex. Alla människor han såg hade blå overaller på sig, och träningsskor. Och en trasa hängande i bakfickan. Och ljuset var grönblått neonljus. En sopbil kom alltid körande förbi macken, och det luktade gammal fisk och ruttnande grönsaker om den. Elvis ryste till.

   Glöm det nu kompis… väkte han till sig själv och vandrade vidare i solskenet. Man kunde notera en stor svärm flugor kring sopintaget vid bakdelen av sopbilen. De hade hittat dagens lunchrestaurang. Man kunde nästan höra förnöjdhet i surret från de små kräken. Elvis sparkade lite lustigt till en gammal fimp som låg slängd på trottoaren alldeles utanför Elmquist & Co Tobak, den tobakshandel där, oss emellan, Chlôe Lavigne arbetade. Chlôe, föremålet för Elvis heta låga, stod utanför dörren in till affären och njöt av solen för ett ögonblick. Elvis blev varm inombords när han såg henne. Han började genast tänka på vilka komplimanger han skulle ge henne. Hur han skulle falla på knä och recitera ett poem till hennes ära. Hur hon de facto skulle uppskatta denna uråldriga gest av välvilja och kärlek. Men när han tänkte efter tänkte han att det skulle göra ont i knäna att falla ner på den hårda trottoaren, och att Chlôe dessutom förmodligen skulle bli antingen rädd, orolig eller rent utav förbannad på sånt uppförande.

Han bestämde sig för ett avmätt 'hej' i stället.

Hon tittade lite överraskat upp och log. Han älskade hur hennes ögon alltid log samtidigt med hennes mun.

   Hej svarade hon. Elvis log tillbaka, och snubblade lätt över sina tankar och det faktum att hans fötter plötsligt blivit dubbelt så långa.

   Måste ner till lådan, vi kanske ses senare…

   A dopo Svarade hon på den Italienska som var hennes första språk.

Elvis mumlade nåt om att jovisst det blir bra, och snubblade vidare. När han kom en bit längre ner mot stadshuset såg han sitt lilla krypin och automatiskt kände han doften av gammalt, mycket torrt papper. 'Bokhörnan' var det namn Elvis gett sin lilla låda. Omkring tretton kvadrat, men eftersom samtliga väggar var fyllda av hyllor och det dessutom fanns en hylla tvärs över rummet hade den potentielle kunden många böcker att välja mellan. Hans hand skakade lite lätt av förvirringen som låg som ett lustfyllt töcken kring hans medvetande efter det något oväntade mötet med Chlôe. Han såg det och kände det, slog lite på handen med tidningen han höll hoprullad i den andra handen och sträckte sedan in handen i kavajens innerficka, tog nyckelknippan och låste galant upp dörren till lådan. 'Så tar ännu en dag i allmänhetens tjänst sin början.' Tänkte vår vän helt i enlighet med rådande praxis. Rutiner var något Elvis uppskattade.

Kapitel 4

Man såg ett moln passera över fjärden i riktning mot Långholmen. En grön bil svängde ut på Scheelegatan och stannade abrupt vid Apoteket i korsningen med Hantverkargatan. Tre mörkt klädda personer med 'hoodies' hoppade ur bilen och sprang in på Apoteket. Den första av dem skrek åt kunderna att lägga sig på golvet. Alla gjorde det, utom en äldre dam som varken såg eller hörde något av det som hände, eftersom hon var så gott som döv, och hade ryggen mot lokalen då hon stod och valde bland de laxerande medikamenter som fanns tillgängliga. Precis i det ögonblick den äldre damen, låt oss kalla henne 'Vera', valt ut det laxermedel hon tänkte inhandla gick en av de hoodieklädda och högljutt skrikande personerna från disken fram till henne och slog henne i bakhuvudet med kolven till sitt vapen (som inom parentes var en Glock) med avsevärd kraft. Detta fick som resultat att Vera utstötte ett gurglande skrik, spottade ut ett set löständer mitt i skriket, för att sedan glida in i medvetslöshetens rogivande omfamning, i en oformlig pöl på golvet. Och klockan var bara halv elva än. Den av de hoodieklädda som verkade vara ledaren gick fram till en av kassorna, lade fram en lapp med något skrivet på och sa:

   Snabbt ska det gå, ok… Den farmaceut som satt i kassa tre, Solveig Persdotter Mago, ögnade igenom det skrivna och gick till en av de utdragbara lådorna bakom disken, tog ut ett litet paket och gick snabbt tillbaka till kassan, räckte över det lilla paketet och började ställa den obligatoriska frågan

   Har ni legitimation, ja för högkostnadsskyddet alltså. men avbröt sig då 'kunden' greppade paketet, och dessutom slet åt sig ett rör treo för att sedan springa mot entrén under vilt skrikande. Plötsligt var de hoodieklädda personerna borta, en bil hördes rivstarta utanför. Övriga kunder på Apoteket mumlade och någon grät stilla i ett hörn. Damen vi kallat Vera låg fullkomligt still i en mörkbrun blodpöl på golvet. I sin rynkiga hand höll hon fortfarande hårt ett paket laxerande tabletter att tas inom en timme efter intag av dagens huvudmål. Obs; Skall ej användas för viktminskning utan samråd med läkare, och ej vid samtidigt intag av medicin mot diarré, lös avföring. Så kan det gå.

Kapitel 5

Samtidigt på andra sidan det kända universum satt två mycket gamla män och funderade på meningen med tillvaron, existensen, ja, meningen med varat självt. De två männen hade suttit där på varsin sten i 273802 av våra år, en och en halv av deras veckor. De var klädda i brungrå långa skjortor, ned till knäna. De hade för länge sedan slutat fundera på varför de bara fick långa brungrå skjortor med sig när de åkte till jobbet då, för en och en halv vecka sedan. Oss emellan hade de nog blivit besvikna om de fått reda på anledningen. Hör här; Anledningen till att två gamla män skickats till en liten obetydlig planet känd som Alvar 72 belägen i utkanten av stjärnhopen X3 var att deras lokala distriktsöverbefälhavare Leroy Twicket haft ett av sina berömda anfall. Leroy Twicket, som var en mycket säregen invånare på planeten Larsen 7pod, hade blivit vald som överbefälhavare eftersom han var den ende som anmält sig villig att ta jobbet. Han tenderade få anfall av nästintill epileptisk art då han spenderade dagar sittande framför TV'n tittande på vilda ljusshower ackompanjerade av musikaliska kompositioner framförda på 'edna', ett lokalt instrument vilket var en nästintill perfekt kopia av säckpipan, ett skotskt instrument som från att ha varit tämligen populärt i vissa trakter på jorden hade sjunkit i glömska förutom som tortyrverktyg inom vissa nordafrikanska terroristgrupper. Edna hade en mer brölande ton, och var mycket populär på Larsen 7pod. Ednas ljud var en mycket trovärdig imitation av en lokal paddas brunstvrål. Konserter brukade ofta skapa trafikkaos i trakten av arenan då enorma mängder maskulina paddor begav sig upp på lokala vägar för att snabbast möjligt ta sig till de honor som ropade ut sin åtrå. Föga anade de stackars paddhanarna att de skulle sluta sina dagar som utfyllnadsmaterial i dikesrenar efter motortrafikleder. Nåväl, under ett av de där anfallen fick Leroy Twicket alltså en vision. I sin vision såg han att han borde sända två gamla män till en liten tråkig planet i utkanten av stjärnhopen X3, i syfte att där spendera dagarna och kvällarna med att utröna var allt kom ifrån, och var det i framtiden skulle hamna. Han hade haft flera 'delvisioner'. Enligt en av de där delvisionerna skulle männen bara få med sig en varsin kam, och ett antal brungrå långskjortor i ett tyg som liknade vår jordiska vadmal, och som var gjort på ett slags filtade sälungemorrhår. En annan av visionerna antydde att de skulle få en rund sak som avkoppling. Den påminde starkt om våra fotbollar, men kallades 'Llllvhooorpt...Pfffui.' Så kom det sig alltså att två gamla män sändes iväg till en liten tråkig grå planet för att där spendera vad som i våra mått mätt skulle vara en alldeles orolig tidsrymd, men som för de gamla männen verkade vara omkring ett halvår eller så.

Kapitel 6

Samtidigt som de två gamla männen satt där på varsin sten och funderade, och vår vän Elvis assisterade en kund som hade åkt ända från Åsele bara för att han hört att det fanns en förstautgåva av Varat och Intet på en hylla i Elvis lilla låda, kom det sig att en överviktig chaufför i en stor, svart bil nickade diskret åt en av de ceremoniellt uppklädda vakterna vid entrén till Stockholms slott. De två kände varandra sedan barndomen. Från att i början av sin levnadsbana ha haft till stor del identiska förutsättningar hade personliga val under tråkiga och mindre tråkiga förhållanden stakat ut vägar som befann sig på diametralt motsatta sidor av vad som i allmänhet kallades 'lagens råmärken'. Den ene hade visat sig värdig den i vanligt 'folks' ögon svinaktigt dyra privata skolan Lundberg. Han hade varit i toppskiktet av sin årskull, och företrätt det ärevördiga gamla internatet vid ett flertal internationella tävlingar för de högst begåvade eleverna. Jarl Efraimson hade gjort sina föräldrar stolta vid ett flertal tillfällen under sin uppväxt.

   Det är så vi gör där jag kommer ifrån. Brukade lille Jarl säga vid tillfällen då hans klass hade uppvisning av sina terminsprojekt, och hans teoretiska demonstrationer av hur en stram penningpolitik i kombination med Breton Wood systemets inbyggda felaktigheter hade lagt grunden till ett flertal av de finansiella och ekonomiska röror Världens marknader gått igenom under tidigare år blev uppmärksammade i lokalpressen. Föraren av den svarta bilen, vår gamle vän Herzog, hade en bjärt kontrasterande uppväxt. Detta trots att de bägge hade sina rötter i kvarteren kring Karlaplan. Deras familjer hade bott grannar på Lützengatan, de hade haft barnflickor från samma förmedling, till och med varit kamrater i samma vargungegrupp. Där slutade likheterna. Inträdeskraven satte stopp för alla planer på att lille Lütz Herzog skulle få möjlighet att enrolleras vid Lundberg, Lütz fick istället studera vid Engelska skolan, vilket inte heller var att förakta, men allt handlar om vad man gjorde och inte gjorde för att påverka sina studieresultat. Å ena sidan har vi en våldsamt intelligent och framåt Jarl Efraimson, som med beröm klarade alla uppgifter han fick sig ålagda, å andra sidan har vi lille Lütz Herzog, inte med samma mentala förutsättningar, som tidigt såg fusk och trixande som sin väg genom skolsystemet. Detta kom naturligtvis att slå våldsamt vid jämförelse av det två barnens resultat i skolan. Jarl gick vidare till Universitet med toppbetyg från Samhällsvetarprogrammet, en stjärna i vardande, som husmäster vid Lundberg tidigt hade kallat honom. Lille Lütz däremot, hade tyvärr inte uppnått godkänt betyg i kärnämnena, och blev därmed ej behörig för studier på högskolenivå.

   Skiter väl i det. Sa Lütz vid ett möte med skolkuratorn, där hans mor, som var en mycket vänlig men inte så klartänkt kvinna hade börjat gråta våldsamt då kuratorn sade att

   Ja, lille Lütz har ju inte direkt visat fallenhet för studier… Man har i efterhand bestämt sig för att det troligen var det mötet som spikade sista spiken i Lütz Herzogs framtids kista, så att säga. Lütz själv har vid tillfälle skrattat åt hela resonemanget, men sedermera noterat i förbigående att;

   Jo det var nog då jag kände att jag inte passade in.

Stackars barn….

Det sommarlov som följde på årskurs tre i gymnasiet innebar en sommartjänst på Liljevalls konsthalls ekonomiavdelning för Jarl, och en period på ungdomsfängelse för en Lütz som hade överskattat sina kunskaper i förfalskning och blivit ertappad med egenhändigt förfärdigat körkort och försök att göra uttag från andras bankkonton. Bland annat från sin stackars farmor, en viss Elzbieta Herzogs. För lille Lütz var en sådan sak bara lite kul, vilket inte kamrer Ludovico Schlafengut kunde hålla med om. Så medan Jarl Efraimson förberedde sig för universitetsstudier, vilka han skulle komma att fullfölja med ypperliga omdömen vid uttaget av sin Pol Mag vid Uppsala Universitet, lärde sig Lütz hur man tjuvkopplar en bil samt att man aldrig skall böja sig ner och plocka upp tvålen i en fängelsedusch.

Där ser man…

Nåväl, de var alltså bekanta sedan förr, chauffören i den mycket svarta limousinen och den vakt som hade som uppgift att bara släppa in behöriga besökare på slottsområdet. Herzogs arbetsgivare var behörig, det var aldrig någon tvekan om det, detta trots att herr Schwartzkopf, Wilmuth, kom ur ett samhällsskikt man inte ens talade om i de finare salongerna. Han var en resurs man bara nyttjade vid tillfällen, och då i största hemlighet. Detta var ett sådant fall. Man hade haft problem med en individ ur personalen. Det hade handlat om en transportansvarig vid persedeldetaljen som hade råkat se och höra för mycket av fel saker, och visat sig inte besitta de goda egenskaperna periodvis glömska och tillfällig blindhet, som hans far en gång i tiden under en tidigare monark visat sig besitta vid behov. Den unge mannen hade helt enkelt  noterat att fel personer kom ut ur fel sovgemak tidigt en morgon i veckoslutet. Det var aldrig, vilket ni säkert inser, tal om att blanda in polis, eller att erlägga begärd summa och lita på att den unge mannen skulle återfå sin glömska. Wilmuth Schwartzkopf gjorde helt enkelt ett hembesök i mannens lilla lägenhet i kvarteret bortom Katarina Kyrka, och mannen i fråga upphörde så att säga att vara. Inuti i en plastsäck och inlindad i grova kedjor fick han i likhet med Luca Brasi 'tala med fiskarna'. Det var helt enkelt dags för rapportering, och summor erlades via konton ingen kände till.

Jojomen.

Den ondskefulla bilen stod parkerad på en grusplan så välkrattad att det nästan var en synd att gå över den. Wilmuth Schwartzkopf hade heller ingen avsikt att kliva ur fordonet. Lütz Herzog slog kortnummer 9 på sin chaufförstelefon.

Han mumlade något om att

   Ni kan komma nu vilket var en signal till att en dörr i stenväggen, en dörr konstruerad för mer än 150 år sedan men trots sin ålder så perfekt inpassad att en person som inte visste om den hade haft mycket svårt att hitta den, öppnades varpå en person i mycket diskret kostym snabbt gick fram till den ohyggliga svarta bil som stod och väntade på tomgång ute på grusplanen. Föraren, vår vän Herzog, öppnade med den elektroniska och oerhört tystgående fönsterhissen rutan vid förardörren, sträckte ut en blek hand iklädd en mycket mjuk svart handske av tyskt Baerendtz fårs bukskinn. Han tog snabbt emot det kuvert som räcktes över och stängde genast fönstret. Motorn hördes överhuvudtaget inte då en stor och mycket mörkt svart bil tyst försvann in i det som höll på att förvandlas från eftermiddag till afton.

I sanning.

Mörkret svepte in staden i ett slags sökande. I en lägenhet på andra sidan vattnet, vid Tegelbacken, satt en gammal man i en mycket sliten fåtölj och lyssnade på Mehldau, 'It’s alright with me'. Den gamla mannen, klädd i rökrock, svarta aftonbyxor uppsydda av hans personliga Saville Row skräddare, Eldridge Hartmannz, och fez, höll upp en emblemförsedd näsduk och hostade lätt och knastertorrt. Mannen var en skugga. Det föreföll otroligt vid första anblicken av den gamle mannen som såg ut som en snäll gammal farbror Sivert, men all den väv av ondska, alla vedervärdiga planer, alla nedlagda utredningar och försvunna vittnen, alla de senaste fyra decenniernas påtagliga oegentligheter inom landets juridiska system hade länkar till denne man. Denne man som på grund av ett långt liv och långvarig cigarrökning för tillfället var upptagen med att bit för bit hosta upp sina lungor. Mehldau vilade och ersattes av Flek. Kamrern, så kallades den ondskefulle gamle mannen, tittade mot fönstret ut mot Riddarholmen och kom till ro. All den vedervärdiga grymhet och allt det elände han sett, och själv till stor del varit ansvarig för hade trubbat av det lilla av känslor han ännu ägde. Avantgarde jazz och nattens viskningar och rop var det enda som kunde väcka hans inre. Det enda som ännu hade förmågan att höja pulsen hos denne kamrer. En stor mycket svart Bil parkerade efter Jakobsgatan, och en mörkt klädd chaufför öppnade dörren till fordonet och överlämnade ett kuvert till en budbärare klädd i jeans och en sjaskig jacka i rött.

De två personerna talade lågmält i cirka en halv minut, varpå chauffören yttrade ett kort

   Allt väl broder

Budbäraren nickade, vände tvärt och försvann nedför gatan i riktning mot en korsning. Chauffören tittade en kort stund efter budbäraren och såg att en bil, en Simca, stannade strax framför budbäraren. Vår vän Herzog tittade till, såg att dörren till bilen öppnades och en man hoppade ur med ett föremål i handen. Han slet åt sig det kuvert budbäraren hade fått ansvaret att överlämna till ingen mindre än vår vän kamrern, skrek

   Stick om livet är dig kärt Och slängde sig in i den gröna bil som bara några timmar tidigare agerat flyktbil vid uttaget av receptbelagda preparat från ett apotek på Kungsholmen.

   Nä nu jävlar… Sa vår vän Lütz och kastade sig in i den svarta bilen.

   Snabbt, ta dem nu. Sa den i mörker insvepta skuggan i baksätet, varpå en gigantisk, mycket ondskefull bil  lät den kraftfulla motorn väsa diskret men dödligt och fordonet som i det här fallet var en transportör av ond bråd död var snabbt ifatt den ynkliga bilen. Lütz lät den kraftiga framdelen av limousinen knuffa på bilen bakifrån vid rödljusen vid Vasagatan. Det innebar att en liten grön bil  skuffades ut framför en tankbil. Kollisionen var våldsam och som i en amerikansk deckare fattade tankbilen eld. Lütz sprang snabbt fram till den ihopknölade lilla bilen, sträckte in handen genom en trasig sidoruta och snappade åt sig ett kuvert medan han svor åt den döende rånaren som låg blödande på höger framsäte. Mannen kunde inte prata på grund av allt blod i strupen, men ögonen såg ledsna ut då Lütz knäckte ett av hans fingrar med framdörren.

   Det är inget att göra. Sa Lütz åt den skara nyfikna som började samlas kring en.

   Kan någon kalla på polis? Folk började fingra efter mobiler, någon ringde ett samtal och Lütz gick snabbt till limousinen och körde därifrån. Ett kuvert innehållande en påtaglig mängd svensk valuta blev således avlevererat till en viss kamrer av en mycket irriterad Lütz Herzog. Lütz hatade de gamla hissarna med gallergrind. Den gamla svartklädda dam han fick dela hiss med utstötte ett falsett oh när Lütz sträckte sig över henne för att dra igen hissgallret som var lite kinkigt på just den här modellen.

   Såja farmor, ingen fara. Sa en svettig Lütz. Det var så trångt i hissen att de stod ihopklämda mot varandra. Den gamla damen såg orolig ut, och försökte att inte andas eftersom vår chaufförsvän inte direkt var känd för sina regelbundna tvagningar. Han hade Inbyggd mysk som hans bekanta brukade säga. Lütz pillade på kuvertet och gjorde sig redo att öppna gallergrinden då den gamla damen skrek till eftersom han trampade henne på foten. Lütz ryckte till och tappade det olycksaliga kuvertet genom gallret i hissidan så det singlade ned som en förvirrad trast och sedermera la sig att vila på botten av hisschaktet.

   Men faan, sa Lütz, nu jävlar får det vara nog.

Den gamla damen slog Lütz med sitt lilla paraply, och lyckades faktiskt åsamka en viss skada vid Lütz högra ögonbryn. Lütz höll handen för Damens mun för att dämpa henne. Damen som led av svår kol kippade förgäves efter andan, och gav upp livet med en liten knappt hörbar fjärt.

   Men fy fan så äckligt. Sa Lütz och tog genast hissen nedåt igen. Nere vid bottenvåningen stod en viss herr Torstens och väntade på hissen, varför Lütz tvingades hålla upp damen och skylla på att 'mor har nog fått ett järn för mycket.' Herr Torstens sneglade lite misstänksamt på sin gamla granntant, men efter att ha sett Lütz med sitt sönderslagna ögonbryn bestämde han sig för att inte engagera sig närmare och tog snabbt hissen uppåt. Så gick det till då en gammal dam hamnade i botten av en hisstrumma och en Chaufför fick ett jack i sitt ena ögonbryn. Något som skulle få den konsekvensen att han ständigt såg förvånad ut. Den gamla damens öde uppdagades först två veckor senare vid kontroll av trapphuset föranledd av klagomål på soplukt i hissen. Det eländiga kuvertet blev levererat, och Lütz nämnde inget av det inträffade för sin uppdragsgivare, utan hävdade att han snubblat på hissdörren. En viss boende i trapphuset, Torstens, nämnde för polisen att han mött en kostymklädd herre som släpade på en berusad dam, och tyckt det verkade underligt. Eva Larzén, damens dotter, blev mycket upprörd då hon blev informerad av Norrmalmspolisen om sin gamla mammas öde.

Kapitel 7

Regnet svepte som en klaustrofobisk mås över Södermalm. En tråkigt men propert klädd man i 50-årsåldern svepte sin trenchcoat tätare och höll paraplyet i ett stadigt grepp i vänster hand. En personbil av äldre modell passerade i god fart genom en vattenpöl ute på Ringvägen alldeles vid hörnet från Renstiernas Gata. Stänket solkade ned mannens beige gabardinbyxor.

   Attan. Sa mannen, som egentligen hade föredragit ett betydligt kraftfullare ordval, men som hindrades från detta av sin ypperliga uppfostran. Detta bidrog såklart till den förhöjda halten av magsyra och till mannens sura uppstötningar, något som i sinom tid skulle blomma ut i ett fullvärdigt blödande magsår och de facto bidra till mannens alltför tidiga och smärtsamma död. Mannen, låt oss kalla honom Eivert, vilket passar utmärkt då hans namn faktiskt var Eivert, var byråkrat enrollerad vid försäkringskassan. Har ni någon gång ringt till försäkringskassan och blivit placerad i kö, och hört en lugn och behaglig mansröst säga

   Ni har plats...i kön. Följt av det beräknade antalet minuters väntan, ja då har ni lyssnat till Eiverts stämma. Eiverts övriga sysslor vid Södermalmskontoret innefattade så skilda göromål som oannonserade hembesök i kontrollsyfte, Kundtjänst vid receptionen, m.m.

Eivert Nilsdotter Haberdasch vandrade under sitt paraply mot kassan. Han var moloken och längtade efter att få komma innanför kontorets skyddande dörrar. Eivert Nilsdotter Haberdasch hade egentligen föredragit att bosätta sig inom kassans trygga väggar, något som under rådande omständigheter, vilka innefattade det faktum att Södermalmskassan ej var registrerad hyresvärd, tyvärr var omöjligt. Det finaste dygn Eivert till dags dato upplevt var en torsdag i februari 1997. Den speciella torsdagen hade Eivert faktiskt lyckas utverka tillstånd att spendera natten i sin lilla cubicle, sin lilla 6 kvadratmeters holk på kontoret. Han hade arbetat sent på kvällen med inspelningen av minutantal och kötidsmeddelanden för det kösystem för telefonväxeln som skulle införas senare i månaden. Eivert hade tagit med sig en helly hansen väst i sin nötta bandyportfölj. Med portföljen som kudde och västen som täcke spenderade alltså Eivert natten sovande i sin lilla kub, till nattvaktens förvåning och dennes hunds glädje då Eivert även tagit med sig ett par stekta ägg invirade i cellofanplast, ett av äggen fick Mortex, som var en Boxer, till nattmacka.

Där ser man

Eivert klev in genom entrédörren vid Södermalm, och möttes av ett fullständigt kaos. Flera av skrivborden låg kullvräkta på golvet. Det fullständiga vanvett av kringkastade A4 ark fullskrivna med konfidentiell information var det närmaste Eivert någonsin varit en jordisk version av Dantes Inferno. Man, ja någon av arbetsgivaren utsedd person, hade gjort kaffe i ett antal av kassans egna pumptermosar av modellen 3 liter, svart, och placerat på ett av de få borden med hela bordsben man hittat vid en första snabbgenomgång.

   Eivert, kom här.

Herman Larson, Eiverts närmaste överordnade, ledde Eivert med ett stadigt och som han själv hoppades förtroendeingivande grepp kring dennes armbågstrakter.

   Jaha… Eivert var för förvirrad för att protestera mot behandlingen, utan följde snällt med. Vad han fick se gjorde näst intill ont. Han kände en surrande smärta i trakten av magmunnen. Hans skrivbord var fullständigt söndertrasat, hans stol låg inslagen genom glaset på hans grå pc-skärm, Eiverts papperskorg var söndertrampad och fullständigt bortom all räddning. Hålslaget, som Eivert lite skämtsamt kallade Roderick, var spårlöst försvunnet. Hela Eiverts tillvaro representerades i detta nu av hans söndertrasade arbetsplats. De skärmar vilka stått uppställda runt det lilla område som i brist på annat representerade hans revir var söndersparkade. Man fann oljiga spår efter Doc Martens kängor på det som låg kvar, och en stank av avlopp låg över hela lokalen. Elsevie Rådström, lokalvårdarens representant kom springande från personalköket.

   Jaha, de svinen har såklart korkat igen avloppet med kaffefilter och fetaost, så nu vet ni varför det luktar… Elsevie var så arg så hon skakade. Vid ett möte senare under dagen, då det värsta röjts upp av arbetsgivarens representanter inom lokalvården, klargjorde Göran Perseford Klaringer att det hade varit alldeles oerhört tungt, och att kassan tackade de anställda som lyckats styra upp situationen.

   Vi kommer att följa upp och samarbeta med polisen för att om möjligt lösa detta vidriga angrepp på staten. Eivert satt under tiden ensam inne i fikarummet och grät. Roderick, som följt honom genom alla år, ända sedan första året på Medborgarplatsen.

Sorgligt hur det kan gå. Långt senare skulle man komma att notera att skadegörelsen bara varit en förvirrande åtgärd i syfte att dölja det intrång i ett flertal servrar i datahallen på ett företag beläget i samma byggnad och med länkar till riksbanken. Så Rodericks försvinnande var alltså en fullständigt meningslös händelse alldeles oavsett från vilken synvinkel eller händelsehorisont den iakttogs. Ren och skär ondska.

Kapitel 8

I vilket vi sannerligen kommer att förvirras och börja undra om vårt medlemskap i scouterna egentligen var ett misstag, och om det regelsystem som styrt svensk skattepolitik under senare år verkligen varit vad det utgavs för att vara, samt slutligen huruvida bostadspriserna egentligen var ett så bra mått på näringsfrihetens fördelar.

Ett fönster öppet på tredje våningen nånstans mitt på Bondegatan på Söder. En vild alternative take på Miles 'Sudden Miles’ lutade sig mot den svårt sargade verkligheten, smakade på den och svepte iväg på blå dimmor och rop. En ensam duva stretade med dagens göromål. Främst att picka i sig lite växtdelar och bitar av ett äpple som låg bredvid en tom ölburk vid stenfundamentet till en trappuppgång. Alltihop verkade så meningslöst och onödigt, tänkte Elvis Karlfeldt då han klev ut på trottoaren från Bondegatan 23. Solen var som en hammare mot Elvis ögon där han kisade mot busshållplatsen som verkade mycket långt borta. Det som hade verkat