Irrbloss

By Bengt Lundblad

Henry Widman har hyrt en liten stuga en knapp kilometer sydväst om stationssamhället Eklången i Ärla, där han ser fram emot en vecka med avkopplande vandringar i markerna, fiske och bad. Men i samma stund som han sätter nyckeln i låset dras han in i en härva av mord, stöld och svartabörshandel. Kronojägmästaren Ludvig Samuelsson har hittats död i en bergsskreva i Grässelberget och Henry kan inte låta bli att försöka mordgåtan tillsammans med bygdens fjärdingsman. Men är det verkligen nödhjälpsarbetarna som bryter torv ute på Hedmossen som är de skyldiga? Varför ligger det en död trast på verandan till stugan vid Dalsäng? Och vem är det som rör sig ute på myren efter mörkrets inbrott?

”Irrbloss” är andra boken i serien ”Mälarmord”, där journalisten Henry Widman och hans vän kriminalkommissarie Tage "Älgen" Kroon löser brott av skiftande karaktär i Eskilstuna med omnejd under åren 1940 till 1970. En deckarserie i den gamla stilen, med spänning, charm och atmosfär.

• Language: Svenska
• Publisher: Word Audio Publishing
• Release date: Oct 4, 2019
• ISBN: 9789178295968

Book preview

[e-mail]

1

klockan 03.05 den 22 juni 1941 sänder Adolf Hitler ut lösenordet Dortmund, varpå det gigantiska anfallet mot Sovjetunionen – Operation Barbarossa – tar sin början.

Jag låg lutad över skrivbordet och hade min svettiga panna klistrad mot högen av arbetsuppdrag som i normala fall skulle göra en företagare glad. Jag lät luggen pressa ned ett par hundra kronor i intäkter i ekfaneren som bara väntade på att håvas in. Arbetsbelastningen hade varit hög, nästan ogörlig och faktureringen låg under hård tidspress. Ett berg av verifikationer låg och väntade på att bokföras, en handfull telefonsamtal behövde avverkas och avloppet krävde en rensning. Men var fanns tiden för det? Jag måste ringa rörmokaren och anställa någon som kunde administrera min verksamhet, förmanade jag mig själv.

I samma stund som klockan slog tre i Fors skramlade telefonen uppmanande och en flock duvor svepte fräsande som en grå ande förbi fönstret på lanterninen som jag hyrde som skrivarlya och kontor. En cyklist svängde av misstag upp på trottoaren nedanför lanterninen och stöp i backen så att en trave böcker gled ut över gatstenarna. Jag reste mig upp från skrivbordet och slet samtidigt luren från klykan men hade blicken ut genom fönstret ned på gatan för att se hur det gick med cyklisten. Han fick hjälp att komma upp av några förbipasserande och jag kunde svara.

– Hallå, sa en klar och tydlig mansröst som fick mig att återgå till samtalet.

– Widman speaking, sa jag och satte mig åter ned bakom skrivbordet som hade transfererats från ett slagfält till ordnat kaos. Vem talar jag med?

– Det är Leo Wessler.

Leo Wessler skapade ett kort huvudbry och jag letade i minnenas vrår efter ett ansikte att koppla till namnet. Det tog några sekunder men sedan föll polletten ned och en ganska atletisk kis med svart självlockigt hår, som hade brottats i Bygget lika mycket och ofta som han hade läst läxor, dök upp för mig. En kombination som slagit väl ut.

– Leo! Jag sken upp och hade en gammal bekant från tonåren i luren.

– Ringer du för att bjuda på en drink?

Han skrattade med samma klara stämma. Folksamlingen på gatan som hade hjälpt cyklisten upp och spänt fast böckerna på pakethållaren hade skingrats.

– En drink ska jag väl kunna ordna, men jag tror nog att du kan hjälpa mig istället. Jag behöver några fina bilder på en egendom som ska säljas ute på Ekerö. En flådig pärla som skulle kunna sälja sig själv alla dagar i veckan, men den behöver lite hjälp att nå ut.

– Så du är i fastighetsbranschen? frågade jag och kastade ett knycklat papper i papperskorgen vid skrivbordet och förbannade ännu ett uppdrag som jag antagligen inte skulle kunna säga nej till.

– Just nu är det ingen rusning till sådana här fastigheter, men jag gör ändå ett försök. Jag vet genom säkra källor att du egentligen har sadlat om till frilansreporter så det här är en chansning.

Jag berättade för honom att eftersom jag hade intresse och fallenhet för bägge disciplinerna så kunde jag tänka mig att fuska i fotobranschen.

– Kan du ta det efter semestern, bad han? Det är lite körigt just nu och marknaden brukar lätta framåt höstkanten.

– Du är en hyvens kis, svarade jag lättad. Just nu trampar jag runt i arbete och har nästippen precis ovanför ytan. Jag ska försöka komma bort från stan på något sätt, en semester för att få ned pulsen, om det går vill säga.

Han var inte sen att kommentera mina planer.

– Henry! Du kan låna min stuga ute i Ärlaskogarna. Dalsäng heter stället och det är en näpen sak om två rum och torparkök med Husqvarnaspis och nygrävd brunn. Allt smakfullt renoverat med den gamla karaktären bevarad. Vad säger du?

Jag tänkte någon sekund på hans förslag som i och för sig inte lät så otäckt, men tankarna hade kretsat kring Italien eller franska Rivieran. Jag kunde faktiskt tänka mig fem, sex dagar i grönskan totalt avskild från stadens puls och jag gissade att han hade plöjt ned några sköna tusenlappar i stugan så mäklare han var.

– Dalsäng, sa du. Jag vet ju var Ärla ligger, men kan du vara mer exakt?

Min önskan om utökad information gav inga problem.

– Om du tar dig ut ur samhället mot byn Eklången och svänger ned till höger bara några hundra meter innan järnvägen vid en stor lada så kommer du att skutta någon minut fram till Viksborg och Hedstugan. Där tar du vänster om husen upp på en smal intetsägande historia och sen har du stället framför dig vid vägs ände.

Efter ytterligare några sekunders tyst överläggning klubbade jag igenom en lugn semestervecka i de avlägsna skogarna i Ärla. En vecka av solitärt lugn, ligga i en hängmatta, vifta på mina bleka tår och pimpla lemonad.

De följande dagarna öste regnet ned över smestaden och jag fick springa med uppdragen rockkrage kring huvudet mellan jobben. Vid Alvenius lyste blixtarna upp Opel och Chevrolet. Dagen efter begåvades Nike med ett besök och linsen vandrade mellan hydrauliska domkrafter och högtryckspumpar. På torsdagen besökte jag så passande Tors Hammare i Nyfors för att locka fram något lystert och begärligt bland hammare och hovslagarverktyg.

Samma eftermiddag när jag hade steppat fram i regnet mellan vattenpussarna på Köpmangatan, där fönsterglasen såg ut som gråa plåtar i 1700-talsfasaderna, blev mina semesterplaner definitivt klubbade. Jag måste bara bort från detta regniga trista.

På söndagseftermiddagen ringde Leo Wessler och välkomnade mig till stugan. Han hade besökt den under helgen och sett till att den var i representativt skick när han lämnade den efter helgens midsommarfirande. Nyckeln låg under skottkärrans hjul vid vedskjulet och skulle det saknas något så var den lokala lanthandeln relativt välförsedd.

– Finns det en radio?

Frågan lät troligtvis en aning desperat i hans öron, men om sanningen skulle fram så var detta äventyr ute i spenaten något väsensskilt jämfört med mina tidigare semestrar. Han lugnade mig och berättade att det stod en Philips på en litet bord i stora rummet bredvid en fåtölj som var perfekt att sjunka ned i och lyssna av väder och nyheter och annat matnyttigt. Telefon fanns i lanthandeln nere i byn.

Det mest tidskrävande uppdraget hade varit att så smidigt som möjligt flytta arbetsuppdragen framåt i tid, cirka två veckor eller något sådant. Det var värre med de mest närliggande uppdragen som jag fick skjuta på framtiden på grund av en svårbotlig, påhittad åkomma som hade renderat en längre tids konvalescens. Samtliga uppdragsgivare svalde betet och jag kunde åka kärnfrisk på min semester.

Tåget lämnade Södra station tretton minuter över sju på måndagsmorgonen den 1 juli 1941 och det stånkande och pysande ljudet från det hårt arbetande loket ekade mellan hyreshusen längs Lundbladsvägen. När det tuffade förbi slagfältet för Prinsens lag Snevalla, bortom Söderängsparken vid Tunafors skola, såg jag bara en härlig och lugn vecka framför mig.

Vitmossan löpte som en böljande sträng under höga tallar och där emellan dök höjderna ned i låga avgrunder av tät granskog. Konduktören dök upp och klippte min biljett. Hans ansikte var lika smalt och avlångt som hans kropp. Tyngdlagen gjorde sitt yttersta och hade tvingat ned hans mungipor mot golvet.

Efter Hällberga station, som förövrigt hade en fantastisk rosenrabatt på bägge sidor om stationshuset, följde ett öppnare och ljusare landskap som bröt monumentalt mot skogsbygdens vresiga och dunkla natur.

Genom landskapet ringlade små allfarvägar fram mellan gårdar och stugor med hundraåriga traditioner och en gemensam historia som tvinnade rottrådarna tillsammans långt ned i historiens mylla. Ängar med betande kreatur följdes av åkrar med böljande spannmålsfält.

Det röda sätet av tyg var relativt behagligt medan nackstödet av grått skinn fick mig att bli svettig i nacken. Det hörde till vanligheten att jag lät mig transporteras per tåg och mitt första minne från en av mina resor med tåg var just nackstödet.

Konduktören annonserade ut, Ärla station nästa och några av passagerarna i vagnarna började röra på sig. Man plockade ned väskor från trådhyllorna ovanför sätena i kupéerna.

Utanför kupéfönstret såg jag en ridå av späda lövträd som solen lekte runt i och den gamla kvarnens faluröda fasad som badade i solljus. Jag satt kvar och såg på när de andra resenärerna klev av och några nypåstigna förberedde sig för resan. På tågets vänstra sida löpte en hög och brant åskant där björksly växte vid dess fot och en högvuxen tallskog prydde toppen. På andra sidan bredde en liten pittoresk ort ut sig med små hus, eleganta villor av ganska rejält tilltagna storlekar och några byggnader som jag hann uppfatta som affär och en liten biograf. En gatukorsning som grenade ut sig mot väst, öst och syd, verkade vara en central punkt i byn.

Enligt de instruktioner jag fått av Leo, skulle jag färdas ytterligare en bit på rälsen fram till stationssamhället Eklången, inte alls så olikt Hällberga och Ärla.

Precis när loket började frusta igen och satte vagnarna i rullning med ett gnisslande ljud kom den första påminnelsen om att vi framlevde våra dagar i skuggan av ett pågående världskrig. Längs spåret löpte en landsväg och i motsatt riktning kom en militär motorcykelordonnans körande följd av en ettrig, mindre terrängbil med radiomasterna gungande på taket. Deras framfart rev upp en sky av damm som förstärktes av en efterföljande trupptransport bestående av en lastbil där soldater satt hukande under kapellet med gevärspiporna riktade upp mot taket.

Tåget stretade vidare åt sydost och vi åkte genom samhället med små villaträdgårdar översållade med fruktträd och ett och annat uthus som kikade fram bakom höga häckar och vita staket. I min kupé fick jag en resekollega som hade stigit på tåget i Ärla. En yngling i de övre tonåren satte sig ned mitt emot mig. Jag nickade inställsamt mot honom och jag fick ett raskt leende över det brunbrända ansiktet.

– Är det långt kvar till Eklångens station?

Jag synade den unge mannen och de pigga ögonen såg på mig. Han verkade förövrigt ganska vältränad under den blå skjortan.

– Det är si så där en sex-sju kilometer kvar kanske. Med tåget går det snart men ska man springa dit från stationssamhället tar det nog en fyrtiofem minuter längs åsen.

Jag såg ut genom fönstret och kunde se den ås han talade om. En moränstenstäckt orm som ringlade sig fram genom det sörmländska landskapet.

– Är du ofta ute och löper, fortsatte jag och sneglade diskret på klockan på armen.

– Jag tillhör Ärla IFs orienteringslöpare och vi är ett glatt gäng som brukar springa mycket i skogarna runt trakten. Sen får jag nog med styrka i kroppen av arbetet vid järnvägen. Vi är härdade här ute i skogarna.

– Jag vill mena det, svarade jag och kände mig plötsligt som en degig potatissäck fastän jag försökte komma upp till skogen bortom Vintertorp och Vipptorp någon eller några gånger i veckan och sträcka ut benen över vitmossan.

Plötsligt fick jag en idé och en tanke flög i mig som var den en avlägsen chansning som skulle kunna vara mig till gagn.

– Säg mig unge man.

– Jag heter Gösta, Gösta Runström.

– Jag är reporter och heter Henry Widman. Jag ska tillbringa några veckor i ett litet torp som ägs av en vän till mig och nu undrar jag om du har en orienteringskarta som jag skulle kunna få låna, eller köpa? Det skulle jag kanske behöva så att jag inte traskar vilse på åsen.

Tågets rytmiska dunkande i rälsen hade ökat i hastighet och nu svepte skogen förbi på bägge sidor om vagnen. Konduktören klippte ynglingens biljett och lämnades oss med samma uppsyn han hade haft sen vi lämnade Eskilstuna.

– Vad heter torpet? frågade han nyfiket och öppnade en sidoficka på sin väska av blått canvastyg.

– Dalsäng i Eklången.

– Här sa han. Du kan inte ha större tur än så här. Jag hade tänkt studera den lite närmare under resan, men jag antar att jag kan köpa en tidning istället.

Jag såg hur gärna han ville behålla kartan lika mycket som han ville ge mig den. Den moraliska kamp han kämpade löste jag genom att ge honom femtio öre till några tidningar och ett löfte om att lämna in kartan vid lanthandeln i Eklången när jag skulle åka hem.

Med en nyinförskaffad karta över området och med två tunga väskor i händerna klev jag av tåget ned på den soldränkta träbryggan som löpte mellan spåren parallellt med perrongen. Stinsen stramade upp sig, drog myndigt i rockärmarna för att visa upp den fläckfria fasaden. Jag ställde ned väskorna nedanför trappan till stationshuset. Loket pustade på tomgång nere på spåret och de fem personer som stod på perrongen var alla på väg någonstans utom jag.

Stinsen plockade fram ett glänsande fickur som han skärskådade, jag tittade nyfiket på min rova och när minutvisaren tog ett tyst kliv framåt till nio minuter i åtta vinkade den ståndaktige stinsen iväg tågsetet.

– Det var det, sa han förnöjsamt och såg sig runt på perrongen. Han såg på mig och spratt till.

– En udda fågel i våra trakter, kan jag tro?

– Semester, svarade jag och lät blicken svepa ut över landskapet bort mot skogsranden i väster.

– Semester? sa han roat och reste upp en kvast som hade glidit ned mellan knutbrädan och hängrännan. Vem vill spendera sin lediga tid i denna del av vår Herres hage?

– Widman, reporter. Ni vet möjligtvis inte vägen till lanthandeln?

Villåttingens dunkla skogar och trolska tjärnar hade gett bönderna i Österrekarne häradsallmänning både värme, tak över huvudet och föda i århundraden. Ved, timmer, vilt och växtlighet hade varit livsavgörande för dem som bodde i dessa trakter. De södra delarna av Ärla socken bestod till största delen av rå och vresig skogsmark. Här hade kolmilorna osat, rådjur fällts till marken av kronojägmästarens skott och timmerforor dragits av löddriga hästar på oländiga vägar fram till Sörängssågens tjutande sågklingor.

Bortom Grässelbergets höga och ointagliga förkastningsbrant bredde Hedmossen ut sig vacker om sommarkvällen med luften tung av doften från pors. Om höstarna var den ödslig och ogästvänlig. Där älgkon ledde sin kalv med välgrundad modersinstinkt och vaksamhet förbi de bottenlösa partierna ute på mossen. Där stred de hetsiga orrarna i marsgryningen och sena försommarkvällar gjorde morkullan sina akrobatiska flygkonster.

Det var i utkanten av dessa marker som jag trampade fram med händerna fulla av väskor och nyinförskaffade livsmedel från den lokala affären, Alton Palmquist speceriaffär. Det visade sig vara en bra bit att traska och solen gav mig ingen nåd när jag vandrade fram på en snustorr rak grusväg mot några hus i skogskanten. Den smala gräsbevuxna vägen fram mot Dalsäng hade blivit ännu smalare efter gården Viksborg och terrängen blev mer kuperad och småbruten. Skogen tätnade och de öppna fälten som jag hade passerat i anslutning till järnvägs samhället saknade jag verkligen nu.

Insekternas surrande var högre än ljudet av mitt hamrande hjärta och min flåsande andning. Jag var inte den som stannade och gav upp när jag visste att målet var nära. Jag tyckte mig höra ljudet av hammarslag bortom järnvägen och en ensam korp utstötte ett ödsligt kraxande på sin flaxande väg söderut över skogen. Mina sinnen fylldes av ljud och bilder som jag inte hade reflekterat över tidigare och till viss del var helt främmande för mig. En större bäck som rann under en liten enkel stenbro porlade som en saga.

När axlarna och händerna började värka och krampa och viljan började tryta, såg jag den röda stugan som en länge efterlängtad vän som mötte mig.

Nyckeln låg mycket riktigt som Wessler sagt under hjulet på skottkärran och jag ställde raskt in maten på hyllor och i skåp. Jag skulle inspektera utrymmet under diskbänken då jag hörde en skarp smäll utanför stugan. Jag reste mig upp och slog bakhuvudet i skåpets överkant. Med värkande huvud tog jag kök och hall i några långa kliv. Jag slog vänsteraxeln i dörrkarmen och resultatet blev mer smärta, svordomar och ett mindre snedsteg ut på verandan där en av verandastolparna räddade mig och jag kunde räta ut kroppen och återfå balansen.

Men nu var det tyst igen och den egendomliga smällen jag hört ringde i mitt huvud. Runt om mig stod den höga gamla vresiga granskogen och bakom mig löpte små obrukade ängar och åkrar bort mot tallskogen som vandrade upp för ett högt berg och försvann bort mot Högstensmon.

Jag ville inte röja mig genom att ropa utan valde istället att raskt smyga runt huset och titta ut mot åkertegarna och ängarna. Här vajade bara timotej och smörblomma och i de igenväxta dikena blommade kabbelekan. Ett nytt ljud som inte hörde skogen till kom från framsidan av stugan. Jag sprang mot uthuset med det lilla fönstret och plåtröret till skorsten. Bakom uthuset började skogen efter bara några få meter och den mäktiga mörka granskogen omfamnade mig ödesmättat när jag lämnade det höga gräset för en bädd av barr, kvistar och mossa.

Jag klev försiktigt fram under granar och aspar med en hukande stil som troligtvis kunde påminde om Den siste Mohikanen och hans sedan länge utförda uppdrag på den amerikanska prärien. Här inne försvann den bländande solen och jag kunde se tydligare. Stugan försvann efter ett tiotal meter och jag passerade träd efter träd, sköt undan torra grenar som knäcktes och svalde myggor på löpande band i jakt på den som åstadkom smällen utanför stugan. Jag stannade korta stunder och höll andan för att kunna uppfatta något ljud som kunde avslöja personen som gjort intrång vid stugan. Men allt jag kunde höra var insekter, fåglar och yxhugg långt bort i periferin.

Klockan hade passerat middagstid och solen hade nått sin höjdpunkt. Jag hade vid det här taget letat igenom en stor del av skogen och trodde att mina scoutkunskaper tillsammans med solens placering på himlen skulle kunna lotsa mig hem.

En gren brast någonstans framför mig och ljudet var så ensamt att det lät som ett knallskott. Med ökad puls forcerade jag terrängen med några raska kliv och med mina sinnen på helspänn försökte jag få syn på den som orsakade ljudet. Men det var bara Moder Natur som visade sig från sin bästa sida.

Jag gav upp och vände åter mot torpet. För varje sekund som gick väntade jag mig att skogen skulle glesna och ängen vid torpet med dess lilla uthus skulle dyka upp framför mig. Men jag kom inte fram till stugan och jag mötte inte upp den lilla skogsvägen som jag kommit gående på.

Besynnerligt! Inte hade jag väl gått vilse? Frågan knackade mig i huvudet och det såg inte bättre ut. Kartan jag hade fått till låns av Runström låg kvar i stugan och där gjorde den ingen nytta. Jag satte mig ned på ett vindfälle av tall och försökte analysera min situation. Om inte vägen dök upp så måste jag väl ha hållit för mycket åt vänster. Det naturliga skulle väl vara att hålla mer åt höger? Min inre kompass snurrade och jag började åter traska fram i blåbärsriset.

Minuterna gick och jag kom fram till en enorm höjd med flera mindre höjder, klippskrevor och små sankmarker med myggsurr. Här uppe lyste mossan vit och den öppna platåliknande höjden gav en god utsikt åt alla håll. Jag valde att gå upp på toppen av höjden och blev milt förvånad då en morkulla tog till väders under ljudet av smällande vingar.

Nu började jag för första gången känna mig liten och osäker. Det var inte någon njutbar upplevelse att vara vilse i stora skogen och för tillfället var berget jag stod på min enda fasta punkt. Jag började verkligen känna mig vilsen och yxhuggen jag hört tidigare hördes inte längre. Jag funderade på att ropa, men insåg att härute i obygden fanns ingen som hörde mig och jag hade aldrig varit till freds med mitt eko. Som en liten livlina i denna ansträngda situation kom en signal från ett nytt tåg som tydligen lämnade Eklångens station. Där har jag något att gå efter, tänkte jag och spejade med handen över ögonen. Solen hade flyttat sig något mer och jag hade en kurs att ta ut. Den visade sig vara lyckosam och efter drygt fem minuter kom jag fram till kanten av ängen. Här stod stugan och väntade på mig, men det visade sig att jag inte var ensam i skogen.

2

Jag hade trampat runt i skogen i en dryg timme och det jag hade presterat var en cirkel i blåbärsriset. Svettig, smutsig och törstig gick jag ut från skogen. Jag kom in på torptunet och fortsatte runt stugan till framsidan och den lilla snirkligt utsmyckade verandan. Jag lyfte högerfoten för att sätta ned den på farstun men hejdade mig i steget. På det blekta trägolvet framför dörren låg en död björktrast och den lilla fågeln låg där som en barriär mellan mig och stugan. Ögonen var öppna och kroppen låg i en onaturligt tillrättalagd position med vingarna tätt efter den lilla kroppen