Den ryska sångerskan

By Leif Davidsen

En iskall vinternatt i Moskva får diplomaten Jack Andersen ett uppskakande samtal. Den ryska milisen meddelar att Sonia, Jacks kollega vid den danska ambassaden, hittats död i sin lägenhet. I hennes närhet hittas även en avliden rysk väninna. Men när milisen avskriver fallet som självmord under en sexorgie är det något som inte stämmer. Jacks magkänsla säger att det är något annat som ligger bakom Sonias plötsliga död. Nu måste han bara bevisa det. Jakten på sanningen blir en nervkittlande historia som leder Jack rakt in i Sovjetunionens innersta politiska krets. Där utspelar sig en livsfarlig maktkamp mellan gammalt och nytt - och minsta felsteg kan få katastrofala konsekvenser. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Feb 3, 2021
• ISBN: 9788726684414

Book preview

hjälp.

Första delen

Vinter

Förakt för lagen, bedrägeri, korruption och ökande lismeri och smicker har underminerat samhällsmoralen… utbredningen av alkohol och narkotika och en växande kriminalitet blev tecken på förfallet.

Michail Gorbatjov, januari 1987

1

Man ska inte ta saker för givet, särskilt inte om natten, när man är ensam och allena. Det var den andra natten på det nya året. Jag skulle snart fylla fyrtio och försökte ta itu med mitt liv. Jag måste bestämma mig för om det längre var mödan värt att kämpa för att Susanne och jag skulle hålla ihop.

Jag stod som så ofta förr och stirrade ned på Sadovajas ärriga asfalt, där den frusna röran av is, grus och snö såg ut som ett bandage som borde ha blivit bytt för länge sedan. Sadovaja är ringvägen, som omsluter det inre Moskva likt en cigarrgördel, och betyder Trädgårdsvägen. Som nästan allt annat i staden dolde det vackra namnet en obehaglig verklighet. Sovjetunionen är ett samhälle, som är specialiserat på att beskriva lögn som sanning och stirra lögnen rakt i ansiktet, och sedan vända den ryggen och låtsas som om den inte existerar.

Det var en isvit, djupfryst natt. En frost så spröd att alla ljud krakelerade innan de nådde ens öra. En förstenad natt, där skorstensröken och de få bilarnas avgaser dansade i det beslöjade ljuset som lockande älvor på en mosse. En köldnatt då Moskvas stillhet blev ännu tystare så att alla ensamma och olyckliga inte visste vad de skulle ta sig till. Då valet bara tycktes stå mellan flaskan och självmordet. Det var en tidig januarinatt, då kylan bet hårdare än termometern visade, ty den var kommen från Sibiriens vidder, överraskande och plötslig efter dagar av tö, sörja och falska löften om en snar vår.

Som så ofta förr stod jag och rökte pipa och såg ut över den döda staden, som tycktes vara övergiven av människor. Jag såg gula husfasader och svartblå avvisande fönster. Den flagnande mörkgula färgen på de förfallna fastigheterna hade stora svarta fläckar. Sylvassa istappar hängde som huggtänder längs taken. Telefonen ringde om död och lemlästning. Jag tog den, och livet blev aldrig mer detsamma.

Det var vaktmästaren på ambassaden, som ringde med panik i sin unga röst.

De har mördat Sonia! Och en till! De säger att hon är död! Vad ska jag göra? skrek han i mitt öra.

Ta dig samman och berätta för mig vad du vet.

Jamen, de säger att hon är död och att de inte vill röra något förrän det kommer någon från ambassaden, och vad ska jag säga hem till ministeriet?

Peter, ta dig samman för fan! Och det genast!

Jag avbröt honom med den bästa kommandoton jag kunde åstadkomma. En vaktmästare på ambassaden i Moskva är mycket ung. Det är tre som tjänstgör på vaktlista dygnet runt. Han eller hon har fått 14 månaders intensivundervisning i ryska i samband med värnplikten och skall passa telefoner, sitta vakt vid telex och dörr, tolka och översätta och skriva visum till de ryssar, som har fått tillstånd att resa till Danmark. De är alla omkring tjugo år med fjun på hakan och ytlig självsäkerhet.

Han drog efter andan. Jag tänkte lite på Sonia. Hon var en av sekreterarna. Hon hade kommit till oss för ett halvår sedan från en post i Madrid. Hon var rödhårig och mycket sexig, om man tycker om den lite vampiga typen. Jag la ifrån mig pipan på bokhyllan medan jag hörde hur de stötvisa ut- och inandningarna blev lugnare efter hand. Nere på Sadovaja skramlade en lastbil förbi, säkert på väg med svartabörsvaror i vargtimmen. Vad kunde det vara? tänkte jag, närmast för att tömma hjärnan och lämna plats för hans kommande upplysningar, som skulle kräva beslut, handling och aktivitet. Cement till en partiboss som skulle bygga sig ett sommarhus? En liten privat datja. Livsmedel till en privat marknad, transporterad för god betalning i en av statens bilar? Eller kanske mer sällsynta varor som sydfrukter, oxkött av god kvalitet, kaviar eller svårfunna reservdelar till Lada-bilarna? Eller det hetaste på den svarta marknaden just nu: videoapparater och band? Moskvas ytliga lugn döljer alla människosinnets laster och ogärningar.

OK, Peter. Fram med det nu, eller ska jag komma förbi?

Nej, sa han lugnare. "Du ska ge dig iväg till hennes lägenhet på Kutusovskij."

Berätta vad som har hänt.

De ringde från utrikesministeriet för ett par minuter sedan. De sa att de hade fått en påringning från milisen. De har hittat Sonia död i hennes lägenhet, och eftersom hon är diplomat gör de ingenting förrän någon från den danska ambassaden kommer dit.

Du sa mördad nyss.

Det sa de också… ihjälslagen sa de på ryska.

Identifierade sig vederbörande?

Ja. Vladimir Basov. Du känner honom, inte sant?

Jo, svarade jag. Jag blev mycket lugnad. Basov var professionell, erfaren och inte särskilt fyrkantig för att vara sovjetrepresentant. Jag hade svårt att tro att Sonia hade blivit mördad. Diplomater mördas sällan i Moskva. Men jag befarade självmord. Det är tyvärr inte helt okänt i Moskvas diplomatiska kretsar, särskilt bland arbetslösa hustrur. Men vem fan var då den andra? Om det alltså var en till.

Har du fått tag på CW? frågade jag Peter. CW kallades vår ambassadör. Han drev ambassaden okomplicerat, utan att vara auktoritär, med ett minimum av fraser, formalitet och byråkrati, vilket gladde mig och gjorde ministerråden rasande.

CW svarar inte.

Du vet att han gick och la sig alldeles nyss, och att han alltid tar ett sömnpiller.

Javisst. Vad ska jag göra? Rösten var bönfallande, men han andades mer normalt.

Först ringer du till det sovjetiska utrikesministeriet och säger att jag är på väg. Sedan sänder du ett telex till Köpenhamn och meddelar vad vi vet hittills, och att jag undersöker saken. Men låt bli att köra för mycket med att hon har blivit mördad. Skriv bara funnen död, och att jag undersöker saken. Rapport följer urgent. Sedan går du över till residenset och väcker CW och säger att jag har åkt, och att jag kommer till ambassaden och avlägger rapport efter det att jag har varit i lägenheten. Du ska helst få tag i Castesen också och säga att det är bäst att han infinner sig, tillade jag mycket motvilligt.

Jag visste att Peter var snabb och att han skulle göra som han blev tillsagd utan att tänka för mycket. CW skulle ha svårt att vakna, men kaffe och cigarretter skulle göra honom stridsduglig. Jag hade ingen större respekt för hans kunskaper om det land där han befann sig för tillfället, men han var en erfaren räv med en väl utvecklad politisk överlevnadsinstinkt och rikt utrustad med den viktigaste dygden inom diplomatin, nämligen förmågan att trampa vatten. Castesen var vårt kära ministerråd och ambassadörens närmaste man, och en väsentlig orsak till att jag starkt övervägde att be om förflyttning.

Det ska jag ordna, sa Peter. Tack och lov att jag fick tag på dig. Du hade inte gått och lagt dig?

Jag hade en rad frågor som jag gärna ville ställa till honom, men jag ville inte skaka om honom mer nu. Han behövdes för att hålla kommunikationslinj erna öppna. Och vi behövde honom ju fortfarande om det ringde en dansk från det bortre Sibirien och hade tappat sitt pass. Eller om den stora smällen inträffade just denna förfrusna januarinatt och han, som sin sista handling här på jorden, skulle få äran att meddela Köpenhamn att missilerna var på väg. Innan hans meddelande nådde fram skulle det inte finnas någon överlevande som kunde ta emot det. Men vi hade gjort vår plikt.

Gör nu som jag säger, sa jag och la på.

På gården bet kölden hårt i kinderna och näsan, men värst var att den jagade som en kniv in under rocken och tog tag i mina lår och knep till. Bilarna stod som vita skulpturer i den svagt upplysta fyrkanten, som utgjorde det inhägnade området till detta Moskva-ghetto, där man försökte hålla utlänningarna avskilda från de goda sovjetmedborgarna.

Genom portöppningen kunde jag se vakten huttra i sin lilla bruna kur. Det såg ut som om han sov, men när jag öppnade bildörren med ett knastrande ljud steg han ut ur sitt hus och stirrade förbluffad på mig under den grå pälsmössan. Han stannade lite för att försäkra sig om att jag verkligen hade för avsikt att köra iväg. Så gick han in i kuren igen för att ringa sin kommandocentral. Han berättade säkert att nu var ännu en utlänning lös på Moskvas gator, så lås in alla påverkbara övertygelser.

Normalt störde övervakningen mig inte. Det var närmast en del av den dagliga gatubilden. Lokalfärgen. Som de meterhöga transparanger där verklighetsfrämmande slogans förkunnade kommunismens snarliga seger.

Volvon morrade som ett sårat djur, men så gick först den ena och sedan den andra cylindern igång, och jag backade hackande ut med avgasdimman som en virvlande mantel runt bilen, och vaktposten försvann för ett ögonblick innan jag fick runt bakvagnen, la i ettan och gled nedför den snöspåriga backen. Vaktens stickande ögon följde mig genom de små fönstren, varifrån han övervakade sin lilla del av Moskvas värld.

Jag gjorde en u-sväng och fick upp farten, då jag kom ut på själva Ringvägen. Det var nästan ingen trafik, och den hårda blandningen av grus och is utgjorde inga problem för bilens vinterdäck. Medan jag körde den knappa kvarten ut till ghettot där Sonia bodde, hade levt, försökte jag minnas vad jag egentligen visste om henne. Det var inte särskilt mycket.

Hon var söt. Hon var sexig. Påflugen. Duktig i arbetet. Rödhårig. Medellängd. Snygg figur. Ogift som de andra sekreterarna. Moskva var hennes tredje stationering. Närmare trettio, skulle jag tro. Det var allt.

Men hur var hon som människa? Jag måste erkänna att jag inte visste det. Hon skötte sitt arbete. Vi pratade på jobbet, men var och en levde sitt privatliv. Vilka var hennes drömmar? Hennes åsikter utanför tjänsten? Vart lutade hon politiskt? Far och mor – annan familj? Vem skulle vi kontakta? Det skulle stå i hennes papper. Men vem var hon egentligen? Som varje annan människa var hon ju mer än en arbetsfunktion, som såg världen från skrivbordet på en av våra många danska ambassader. En eftermiddag hade hon lagt an på mig, kom jag plötsligt ihåg. Jag hade kommit in på hennes rum med ett brev som jag ville ha renskrivet. Hon hade medvetet vänt sitt vackra, ovala ansikte upp mot mig och tryckt sitt bröst mot min skjortärm. Jag hade dragit åt mig armen. En av mina få principer: inget sex med personalen. Särskilt inte underordnade.

Jag la mig ute i vänsterfilen intill mittfilen, som är förbehållen de blanka, svarta officiella fortskaffningsmedlen. De flesta av de genomskinliga burarna, som hyser en konstapel i varje korsning på dagtid, var tomma nu på natten. Så inga vaksamma ögon följde mig genom den vintersvarta natten, där de beslöjade gatlysena och avsaknaden av glittrande reklam och upplysta butiksfönster som vanligt kom Moskva att se ut som en stad i konstant energikris. De få bilar jag mötte hade journalisternas eller tjänstemännens gula nummerplåtar eller diplomaternas röda. Nattens dysterhet framhävdes av att alla bilar bara hade parkeringsljusen på. Av och till skramlade en gul, skraltig Volgataxi förbi med smutsen i kokor på sidorna och rutorna isbelagda på grund av den dåliga ventilationen.

Om det stämde att det rörde sig om mord, och om det rörde sig om ytterligare ett, som Peter hade sagt, så var det upplagt för rabalder.

I stället för att tänka på det tragiska i historien kom jag på mig med att hoppas att den andre inte var en rysk man. Det skulle komplicera saken avsevärt. Som om det inte vore komplicerat nog att en kärleksaffär nu hade ändat i dubbeldråp. Eller kanske dubbelsjälvmord?

Endast fullvärdiga diplomater som jag har rätt och förbannad skyldighet att umgås med sovjetiska medborgare officiellt och privat. Sekreterare, kocken och andra av samma kaliber får av säkerhetsskäl inte pläga privat umgänge med sovjetiska statsborgare. Ja, de får inte ens gå ensamma på stan utan att vara tillsammans med annan NATOpersonal eller annat vänligt sinnat sällskap, säger NATO. De handhar hemligstämplat material. Ofta material som involverar allierade. Vi sänder ögonblickligen hem dem om vi uppdagar att de bryter regeln och träffar Ivan eller andra privat. Det kostade en gång den danska ambassaden stadens bästa kock. Vi uppdagade att han utförde sina konststycken för en liten rysk studentska. Kocken fick ett par dagar på sig att packa väskan. Det räckte med misstanken att saker, som han hade råkat höra, viskades vidare i sängen. Affären gav upphov till en hel vinters långdragna beklaganden vid diverse officiella middagar.

Historien kan fortfarande med framgång användas på en trög bordsdam.

Nå, lilla Sonia, sa jag tyst för mig själv, "vad har du viskat? Söta hemligheter i sängen? I örat på en liten älskare från Djsersjinskijplosjet?"

Jag körde förbi amerikanska ambassaden. Två milisvakter stod och stampade på den frusna marken framför huvudingången, och deras andedräkter följde med när de vände ansiktena efter mig. Jag blinkade åt höger och svängde ut på Kalinin-prospektet och fortsatte utåt Kutusovskij, där de högsta sovjetledarnas lägenheter och det största utlänningsghettot finns.

Jag måste förbi själva bostadskomplexet. En av Moskvas många oförklarliga absurditeter är att man bara sällan får svänga till vänster. Därför körde jag förbi bostadskomplexet för att göra en u-sväng ett stycke från prospektet innan jag kunde styra kosan mot centrum igen och svänga till höger förbi mörka skyltfönster och in i själva komplexet. Russian Souvenirs stod det på en skylt ovanför affären. Lite längre bort låg det tomma grönsakslådor huller om buller intill en hög stelfrusna, ruttna potatisar och trasiga gamla lådor. Det var nämligen otänkbart att andra än de som får betalt för det skulle komma på tanken att städa upp. Jag befann mig i ett dystert och deprimerat tillstånd, och alla associationer tycktes bli negativa.

Två milissoldater stod mitt i infarten. Deras ansikten var kritvita. Men det var inte bara av kylan. De var mycket nervösa, kunde jag se. En av dem kom fram till bilen. Jag rullade ned vindrutan så att det blev en smal springa som han kunde tala igenom samtidigt som jag visade honom mitt diplomatkort.

Han tog emot det utan ett ord och studerade det noga i det svaga ljuset. Komplexet var stort. Flera gula bostadsblock låg sammanklumpade. Här bodde sexhundra familjer från alla världens länder, rika dollarstinna västerlänningar och rubelrika men också fattiga människor från tredje världen. Korrespondenter. Diplomater. Affärsmän. Det enda de hade gemensamt var sin status som utlännningar. Gården var en stor lumpbod. Bilar stod tillfälligt parkerade. Här och där låg stora sotsvarta snödrivor som om de hade blivit inkastade av en slarvig jätte. Flera bilar var nästan helt försvunna eller till hälften täckta av snö och is. De var plockade på hela inredningen och stod och lutade på tomma däck.

Miliskonstapeln stack kortet i dess tunna plastinfattning tillbaka in genom springan och gjorde honnör. Han knep ihop ögonen i det kritvita ansiktet under den grå uniformsmössan med dess röda emblem mitt ovanför ögonen.

Sonias lägenhet låg i det andra blocket till höger, där danska ambassaden hade hyrt några stycken. Ändå parkerade jag i den första luckan jag fann. Jag backade in Volvon mellan två avskalade Lador, trots att det lutade lite. Jag skulle få ett förfärligt besvär att få iväg den tunga, bakhjulsdrivna bilen igen på den glatta ytan.

Åter bet kylan som en kniptång när jag steg ur. Det hördes bara ljud från någon enstaka bil ute på prospektet. Ljuset var på i flera av lägenheterna, som kunde vara både kontor och privata bostäder. Journalister och snutar arbetar dygnet runt. Och diplomater, tänkte jag. Det var inga sirener eller blinkande blåljus. Inga blixtrande fotografer och nyfiket TV-folk.

Men några var ju där i alla fall. Då jag närmade mig husblocket såg jag först två patrullbilar. Militsije stod det på deras sidor. Det satt en man i vardera. Där stod också en av de rödvita ambulanserna, som ser ut som en lådbil för transport av tvätt och andra varor. Och ännu mer diskret var två svarta Volga-personbilar parkerade med mörka gardiner för bakrutorna.

Ännu en milisvakt stod i porten till hennes uppgång. Han gjorde honnör och bad om mina papper. Jag stampade medan han noga granskade mitt ryska ID-kort. Kölden hade ett så bra tag i mina lår att de redan var nästan känslolösa. Miliskonstapeln såg ut som om han inte bara struntade i iskniven utan dessutom på ett märkligt sätt njöt av den. Ryssar tycks jubla över hur vidunderligt sträng deras vinter är när temperaturen verkligen faller. Ännu en honnör och jag gick in.

Det stod två konstaplar vid hissen, men de lät mig passera utan att begära legitimation. Det som gjorde mig mest underlig till mods var tystnaden. Inget ljud kom från lägenheterna. Miliskonstaplarna tittade bara på mig utan ett ord. Så skrällen blev nästan obscent hög när jag stängde hissens tunga gallerdörr och därpå den inre dörren, och den knirkande och väsande begynte uppstigningen. Nere i trappuppgången hade de enda färgerna på den smutsgröna väggen varit de grårandiga brevlådorna som hängde i en lång rad. De hade lossnat på ena sidan och hängde snett, som om de kunde falla ner vilket ögonblick som helst. Så hade de hängt i alla de tre år jag hade besökt fastigheten.

Det stod fyra man utanför Sonias dörr. Dörren stod lite på glänt. Tre av männen var i uniform, den fjärde i en ljus, elegant, hellång lammskinnspäls av klart västligt snitt. Det var Basov. Han hade varit mycket utomlands. Därför besatt han denna statussymbol: västerländska kläder. Ända ner till de handsydda stövlarna. Men alla fyra bar det mest ryska av alla Moskvas vinterklädesplagg. Skinnhuvan. Sjapkan. De såg på mig som om jag kom med beskedet att deras privilegier i systemet skulle tas ifrån dem.

Det var det tunga artilleriet. Två kaptener och en överste. Alla tre i milisens grå kvalitetsrockar med blanka knappar och stjärnor i skinnhuvorna. De nickade åt mig då jag steg ur hissen. Men ingen av dem, inte ens Basov, sträckte fram handen till hälsning. Så för att inte lämna ifrån mig för mycket av initiativet, gick jag till diplomatisk offensiv med detsamma.

Jag ser att herrarna redan har varit inne i lägenheten trots dess diplomatiska status, sa jag.

Er ryska gör det lättare. Det var översten som talade. Han var tjock och hade ett tungt ansikte, bedrövat och rödsprängt. Ett slagfält för vodkaflaskor. Det var ett ansikte som säkert var skapat av ett fritidsintresse, bestående av att borra ett hål i isen och sitta hela söndagarna och fiska som ursäkt för att ta en slurk eller två för att hålla kylan på avstånd.

Ni har ingen rätt att tränga in på diplomatiskt område ensamma.

Basov steg fram. Hans satta lilla kropp utstrålade vänlighet och hans ansikte var ett stort leende. Han var något av det mest oryska jag visste bland ryssarna i Moskva. Han påminde mig mest om en framgångsrik advokat i Mellanvästern i USA. Han hade tjänstgjort vid den sovjetiska ambassaden i Washington och hade alldeles nyligen blivit degraderad till skandinavienavdelningen i det sovjetiska utrikesministeriet. Varför visste jag inte. Utrikesministeriet var som resten av de sovjetiska institutionerna förlamat och förstenat av den nu tredje döende ledaren isolerad i Kreml. Osäkerheten tog sig uttryck i en olidlig blandning av mindervärdeskomplex och förföljelsemani, i förening med helt orealistisk arrogans och storhetsvansinne. Men Basov klarade situationen bättre än de flesta. USA hade inympat en ordentlig portion robust amerikansk humor i honom.

Hello, Jack! Trevligt att se dig! Hur står det till? Just så. Vi stod inte framför den dörr där man sa att en medarbetare vid danska ambassaden låg död. Vi hade stött på varandra, som så ofta förr vid en eller annan mottagning och skulle nu i all hövlighet till att utfråga varandra så att vi efteråt kunde gå hem och sammanställa en välsvarvad rapport, som visade hur fantastiskt analytiska och informerade vi var. Men det tog bort lite av den otäcka stämningen, även om de tre uniformerade fortfarande såg ut som om de inte visste hur de skulle bemöta mitt trots. De var vana vid att aldrig få sin auktoritet ifrågasatt.

Basov, du kan i alla fall reglerna! Vi hade blivit du med varandra under en blöt lunch för några månader sedan. Egentligen mot båda systemens bestämmelser, men vi kom bra överens och tillhörde båda en yngre generation inom diplomatin.

Det var en nödsituation. Det är bara konstapeln som slog larm, som har varit innanför dörren. Och det bara ett ögonblick. Du kan själv se varför.

Vad hade han över huvud taget därinne att göra?

Lukten, Jack.

Den var tung, varm och rutten, som oxkött som har legat för länge en varm dag på den privata marknaden, där bönder säljer sina varor från de små koloniträdgårdarna. Först hade jag inte uppfattat den som obehaglig. Men det gjorde jag nu. Den var otäck. Den rev inte så mycket i näsborrarna som den täppte till näsan, bedövade den så att man nästan fick kväljningar. Vi svettades alla i våra tunga rockar.

Får jag se er legitimation? sa jag i stället.

Översten räckte utan ett ord fram handen och lät mig få en glimt av det röda ID-kort, som tillhör antingen någon från åklagarmyndigheten eller en KGB-officer. Jag hade inte ett ögonblick trott att han tillhörde Inrikesministeriets milis. De tillkallade naturligtvis KGB med detsamma, när en utlänning var inblandad. Han representerade Andra direktoratet, som använder en stor del av sina rikliga resurser till att hålla ögonen på utlänningars göranden och låtanden i det socialistiska fäderneslandet. De två andra uniformerna rörde sig inte. Underordnade har ingen identitet när överordnade för ordet.

Det är inte nödvändigt, Vladimir Alexandrovich, sa jag, och Basov log.

Kanske kunde vi komma till saken. Det var översten med det utfestade ansiktet. Han tog ett steg framåt så att han kom framför Basov. Han ville visa att det var han som bestämde.

Jag sa inte något. Han skulle kunna vara en god pokerspelare. Han höll fast min blick. Väntade tills jag gav mig.

Jag väntar, sa jag så motvilligt. Han rätade lite på sig så att bröstet sköt fram i den tunga grå militärrocken med de silverglänsande knapparna. Han luktade svagt av vitlök. Men det var ingen sprit i hans andedräkt, och hans grå ögon var helt klara.

På den offentliga åklagarmyndighetens i Moskva vägnar anhåller vi om att få företaga övlig undersökning av lägenhet nummer 45, Kutusovskij prospekt 7.

Jag väntade och han tog upp ett papper ur en liten svart väska, som han hade hängande över axeln intill tjänstepistolen.

Undersökningens ändamål är att klarlägga under vilka omständigheter två ännu icke identifierade människor har omkommit, efter anmälan företagen av den på våningen över boende strax efter midnatt, orsakad av att anmälaren kände sig mycket besvärad av lukten från bemälda lägenhet.

Han gjorde en paus. Så jag bröt in.

Om ni absolut vill vara formell så kom i stället med namn, data och tidpunkter.

Han var en god pokerspelare. Han blinkade inte utan höll åter fast min blick.

Vi spiller tid, sa jag. Låt oss för helvete komma in i lägenheten.

Vill det säga att vi har er tillåtelse, och därmed den danska ambassadens tillåtelse, att företaga en sådan undersökning?

Ja! Så låt oss komma in. Jag trängde mig förbi honom, men han lät sig inte rubbas ur fläcken. De båda kaptenerna ryckte diskret fram framför dörren, varifrån den ruttna lukten kom.

Vill ni vara vänlig och skriva under här? sa översten och räckte mig papperet. Jag borde ha vetat det. Naturligtvis skulle de ha papper på det. Sovjetmakten bygger på militär och pappershögar. Ändamålet med de flesta papper är att hålla den egna ryggen fri. Ingen i Sovjetunionen tar ett ansvar frivilligt. Jag fumlade efter kulspetspennan innanför rocken, och just innan jag skulle pränta ner mitt namn kom jag på att jag nog helst borde läsa vad jag skrev under. Det var ungefär som det han läst upp, men med