Domedagen: På liv och död

By Fredrik Devenfors

Novellen är skriven i genren NOIR som i sin kärna är kriminal fiktion som kantas av cynism, fatalism och moralambiguitet.

Hoppas att Domedagen blir en riktig nagelbitare som tar läsaren på en nervkittlande resa i ultra rapid, med flera tvära vändningar och ett oväntat slut.

Och vem vet, kanske har denna thriller-gåtan en fortsättning.

• Language: Svenska
• Publisher: Books on Demand
• Release date: Jul 11, 2023
• ISBN: 9789180805490

Fredrik Devenfors

Jag heter Fredrik Devenfors, jag är 49 år gammal och bor i Lund. Jag är en relativt ny författare som nu tar steget ut mot läsaren. Jag har skrivit ett par noveller och några kortare essäer men Domedagen är den första novellen som jag känner mig redo att publicera. Håll gärna utkik - flera spännande böcker är på väg ut!

Book preview

Del 1

Fint belägen på en höjd står en enslig liten ortodox kyrka omgiven av en lund av kritvita ryska björkträd. Det är folktomt, tyst, mörkt och smått magiskt med alla tända levande ljus som speglas i uråldriga ikoner. En bredaxlad man klädd i en sliten MC jacka tittade in i denna kyrka för att rannsaka sig själv och samla styrka innan han gav sig iväg till sitt livs viktigaste uppdrag. En präst med den heliga boken under armen gick fram och efter en kort pratstund välsignade denna man. Därefter lämnade mannen kyrkan men innan han satte sig på sin svarta Harley Davidson tog han en blick över staden fram för honom. Vinterns tunga mörker tog allt fastare grepp om himlavalvet över Moskva. De tätnande svarta åskmolnen höll på att måla den mörkgråa himlen till kolsvart medan stora korp flockar flög rundor som en armé av illavarslande profeter. Mannen såg dessa mörker spridas sakta över landsbygden men hans naturliga instinkt var inte att fly detta mörker. Han tog på sig sin svarta hjälm, startade sin älskade Harley och satte den i riktning mot den mörka staden likt Sankt Georg som skulle ge sig i kamp med en drake. Kyrkklockan ringde sex gånger med varje något tystare än den förra i takt som mannen ryckte fram och ökade avståndet mellan honom och den lilla vackra godhetens fäste. Denna udda figur hette Korpen och draken som han skulle slå hade sex huvuden och hette Bratva (¹).

Resan till Odintsovo (²) i Moskvas utkant tog inte mer än en halvtimme men när Korpen anlände på plats var det nästan beckmörkt. En vanlig januaritisdag i Moskva ironiskt tänkte Korpen. Han rätade på sin trötta rygg under färden och tog ett djupt andetag för att rensa huvudet från de tusentals tankar och detaljer som höll bokstavligen på att spränga hans hjärna inför kvällens Stormöte. Korpen spände blicken på den tomma landsvägens horisont och låg sin trogna Harley på vägens mittlinje. Sedan kunde han bara slappna av och ge sig hän till Harleys ljuva motorljud. När han nästa gång lyfte blicken såg han konturerna av sitt resmål - Sankt Theodors krematorium. Kvällens första blixt slog ner inför det annalkande ovädret och vinden började sakta ta till. Första regndroppar smekte Korpens ansikte och rann ner längs hans gråsvarta välskötta skägg.

När Korpen passerade den sista skogsdungen inför krematoriet och intog den sista rakan väckte motorljudet en stor flock korpar som flaxade upp i den mörka himlen likt ett svart vandrande moln. Korpen lyfte upp blicken och konstaterade sarkastiskt för sig själv: se där – en välkomstkommitté. Men så fort Korpen kom närmare krematoriets gamla smidesport med skylten Sankt Theodors Krematorium var hans leende och känsla av humor plötsligt som bortblåst. Det räckte men en enda glans på den som öppnade porten för att förstå att någonting inte stod rätt till. Istället av sin trogna partner Svetlana var det en ung man som öppnade porten. Detta föll inte alls Korpen i smak. Trots den unga mannens handhälsning körde Korpen honom förbi som om han vore luft. Han parkerade sin Harley i carporten bredvid en likbil och tog av sig sin MC hjälm. De inbyggda hörlurarna spelade Metallicas Master of Puppets på högsta volym. Med raska steg gick Korpen in och började leta efter sin andra partner Professorn. Istället av att dona med sista förberedelser i gästsalen satt Professorn lugnt och stilla i samtalsrummet bredvid.

Professorn var gammal i gamet och hade redan en strategi på plats för att hantera Korpens missnöje och irritation. Han satt i en av de mjuka stolarna med blicken fast på schackbrädet. Rummet var svagt och mysigt belyst och Professorns älskade Tchaikovsky opera spelade på låg volym. I fågelburen i rummets högra hörn satt två Kanariefåglar och gav rummet ytterligare känsla av ro och harmoni. Allt runt omkring andades lugn. Inte förrän Professorn flyttade sin vita häst från f3 till g5 behagade han att lyfta blicken för att möta Korpens reaktion. Men Korpen var för upprörd för att ens prata. Han bara pekade med tummen bak över sin axel och hela hans ansikte var som ett enda stort frågetecken.

- Och vad fan var det för någonting? väste Korpen. Varför får jag reda på det nu, idag? Inte för en månad sedan, inte för en vecka sedan men just idag när vi absolut inte får lov att avvika från vår ursprungliga plan i en millimeter!

- Det fick bli är så, min gamla vän, för att det inte gick att lösa situationen på något annat sätt svarade Professorn med en stor måtta lugn. Det är ett beslut uppifrån och vi måste kunna lita på deras omdöme helt enkelt.

- I helvete heller! kontrade Korpen. "Det är inte