Saknad

By Michael Katz Krefeld

En dansk revisor försvinner under en vistelse i Berlin. Det visar sig att mannen förskingrat pengar på sin arbetsplats, och hans syster Louise förstår direkt att någonting fruktansvärt har hänt. Hon vill ha den bästa möjliga hjälp att hitta sin bror och kontaktar därför den tidigare kriminalkommissarien Ravn, som tar sig an fallet.
Väl på plats i Berlin inser Ravn att fallet inte är unikt – flera män har på kort tid försvunnit under mystiska omständigheter. Spåren leder tillbaka till Stasi och Ravn börjar gräva i det förflutna. Men någon vill till varje pris hålla det förflutna dolt, och Ravn hamnar i stor fara i jakten på sanningen ...
"Saknad" är den andra fristående delen i serien om den före detta kriminalkommissarien Thomas Ravnsholdt, som anlitas som privatdetektiv för att hitta försvunna personer.

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: May 16, 2023
• ISBN: 9788728296707

Book preview

Michael Katz Krefeld

Saknad

Översättning av Beata Ståhl

SAGA Egmont

Saknad

Originaltitel: Savnet (Ravn 2)

Originalspråk: danska

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright ©2014, 2023 Michael Katz Krefeld och SAGA Egmont

Översättning av Beata Ståhl

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788728296707

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

"All along the watchtower

Princes kept the view

While all the women came and went

Barefoot servants, too"

Bob Dylan

Till Lis, min bästa vän, allra vackraste hustru och mitt allt

1.

Hohenschönhausen, Berlin, 11 juli 1989

Regnet strilade ner över den hästskoformade byggnaden som låg tyst och stilla i natten. Från murens närmaste torn syntes vakternas silhuetter bakom höga fönster med frostat glas. Nedanför tornet stod fyra soldater från division XIV med karbinerna löst hängande över axlarna. Det var en lugn natt utan inkommande fångtransporter. Männen småpratade medan de skyddade sina cigaretter från regnet så att insidan av deras händer lyste upp varje gång de tog ett bloss.

På andra våningen i cellblock B stannade överste Hausser vid ingången till förhörslokalerna och betraktade den röda lampan i taket. Han var i 35-årsåldern men hans fårade ansikte fick honom att se betydligt äldre ut. Han var civilt klädd och regnet hade trängt igenom hans knälånga rock. Han rörde sig oroligt medan han vred händerna som var klädda i svarta handskar. Hela fängelset hade särskilda trafikljus för att de intagna inte skulle komma i kontakt med någon annan än förhörsledaren när de flyttades från sin cell till ett av förhörsrummen. Den systematiska isoleringen var noga planerad, och trots att Hausser själv välkomnat systemet irriterade det honom att han nu själv måste stå och vänta. I nästa stund, när fången förts vidare, slog ljuset i taket om till grönt. Hausser, som var nästan två meter lång, fortsatte runt hörnet och vidare genom en smal korridor där förhörsrummen med sina hermetiskt slutna dörrar låg på var sida om gången.

Trots den sena timman var nästan alla 120 förhörsrum, fördelade på tre plan, i bruk. Det var ett annat system man hade på Hohenschönhausen-anstalten: att aldrig låta de intagna få någon nattro.

Hausser öppnade dörren till kontoret längst ner i korridoren och tände lampan i taket. Rummet var ytterst spartanskt möblerat och innehöll bara ett skrivbord, två stolar och ett arkivskåp. Det var identiskt med alla de andra 119 förhörsrummen. Trots att han arbetat på anstalten i över sex år hade Hausser aldrig förhört någon i rummet. Kontoret var enbart en täckmantel för hans egna speciella förhörsmetoder. Hausser gick runt det tomma skrivbordet, som tog upp det mesta av rummet, och fram till arkivskåpet i hörnet som han öppnade med en liten blank nyckel. Från översta lådan plockade han upp en nyckelknippa som han lade i fickan.

Några minuter senare stod han ute på gårdsplanen igen. Han fällde upp kragen och skyndade genom hällregnet bort mot fängelsets före detta administrativa byggnad, som numera fungerade som lager. Vid källartrappan stod en ung soldat på vakt. När han fick syn på Hausser sträckte han på ryggen och gjorde honnör. Hausser gick ner för de branta trappstegen till källaren. Ur mörkret kom två av Haussers egna män och mötte honom. Hausser gav dem en kort nick och de fortsatte tillsammans genom korridoren. Den tillhörde avdelning Z, Haussers truppenhet. Bara ett fåtal personer kände till det här rummet och vad som fanns där. Inte ens kamrat Mielke, säkerhetstjänstens högsta chef, eller kamrat Honecker kände till dess existens. De hörde ibland om resultaten som kom härifrån. Men bara ibland.

Hausser tog fram nyckelknippan och låste upp. Han tog i och drog i den tunga dörren så att det gnisslande om de rostiga gångjärnen.

Inne i cellen lyste en glödlampa med ett gulaktigt ljus i det smala rummet. Det fanns varken fönster eller ventilation i lokalen, som förr i tiden hyst upp mot 20 fångar. Nu stod det bara en stor tom svart metallkista mitt på golvet. Kistan var gjord av fyra dörrar med tillhörande karmar som var ihopsvetsade, och ett par järnplåtar var monterade i vardera änden för att försegla kistan. Hausser hade skickat efter dörrarna från skeppsvarvet i Rostock och han hade låtit smeden göra svetsarbetet i hemlighet nere i cellen. På den övre dörren som låg, som ett lock på kistan, fanns en fönsterventil som i det skumma ljuset tycktes stirra på Hausser med likgiltig blick. Från kistans högra sida gick en tjock gummislang till en vattenkran. Sammanfogningen mellan kranen och slangen var otät och det fanns en liten vattenpöl på golvet som Hausser fick kliva över innan han kom fram till kistan. Han lutade sig över det rostiga kistlocket där den svarta färgen flagade. Han gnuggade med sin handske på fönsterventilen. Sedan knöt han näven och slog hårt mot glaset. Det skakade våldsamt inne i kistan så att vattnet skvalpade mot rutan. Hausser slog igen och plötsligt syntes ett uppsvällt vitt ansikte i mörkret. Mannen stirrade på honom med rödsprängda ögon och en vild blick.

– Blott de oskyldiga sover, mumlade Hausser.

2.

Christianshavn, 12 september 2013

Mogens vred på kranen vid köksbänken och sköljde bort de sista resterna av havregrynsgröt från sin tallrik. Han använde diskborsten för att trycka ner klumparna i avloppet i rostfritt stål. De löstes upp och försvann. Klockan var tio i sju. Från lägenheten intill hörde han grannarna gräla och ett barn som grät. Mogens torkade av händerna på kökshandduken och tittade ner för att försäkra sig om att han inte spillt på sin vita skjorta. Han gick bort och öppnade kylskåpet och började tömma innehållet i en soppåse som han bar ut och kastade i trappuppgångens sopnedkast. När han kom tillbaka till lägenheten gick han till badrummet och lade ner tandborste och tandkrämstub i en necessär som han kvällen innan packat med det mest basala. Han såg på sig själv i spegeln. Strök undan det tunna håret från pannan, tog av sig de starka glasögonen och gned sina trötta ögon. Han var 42 år gammal, men kände sig mer än halvvägs genom livet. Hans svullna ansikte skvallrade om en osund livsstil med skräpmat och för lite motion. Han vägde minst 20 kilo för mycket och den alldeles för stora kostymen som han hade på sig dagen till ära, gjorde inte att han såg mindre omfångsrik ut. Men snart var det slut med det. Han skulle börja leva hälsosamt och träna. Det skulle den här dagen se till. Han vände sig om och gick in i sovrummet, där väskan låg uppslagen på sängen. Han lade ner necessären bredvid kläderna och plastpåsen med en blond peruk och ett par mörka solglasögon som han köpt för att maskera sig när tiden var inne. Fem minuter senare stod han vid dörren i sina ytterkläder, med en mjuk läderportfölj i ena handen och väskan i den andra. Han kastade en blick på lägenheten innan han smällde igen dörren, förvissad om att han aldrig skulle sätta sin fot där igen oavsett utfallet av denna dag.

Mogens gick längs gatan vid vattnet, där morgondimman inte hunnit släppa taget, utan hängde över kanalen och båtarna som låg förtöjda vid kajen. Ljuden från väskans små plasthjul skar i öronen och väckte en engelsk bulldogg som låg och sov på den närmaste båtens akterdäck. Hunden skällde och stirrade bistert på Mogens som snabbt gick över till andra sidan vägen. När han passerade värmestugan Fedtekælderen, där en liten grupp hemlösa drack kaffe, vände sig en man utan tänder mot honom och nickade mot väskan.

– Bon voyjasse, ropade han.

Mogens svarade inte utan ökade farten.

Strax därefter drog han sin väska över övergångsstället på Christianshavns torv och ställde sig framför Lagkagehuset där det doftade gott av nybakat från bageriet. Det var inte många som visste att det en gång legat ett tukthus här, men Mogens ville inte tänka färdigt tanken. Han tittade otåligt på sin klocka. Det var fortfarande två minuter tills att 9a skulle komma. Andra väntande passagerare började samlas kring honom och han kände ett styng av klaustrofobi och märkte att svetten började pärlas i pannan. Han måste få ordning på sina nerver. Han led av förstorade svettkörtlar och började svettas vid minsta upphetsning, men i dag måste han vara iskall. Då rullade bussen in framför honom och öppnade dörrarna. Han kände otåliga knuffar från folk bakom honom och gick in i den fullsatta bussen.

Han trängde sig fram till mittersta utgången så nära dörrarna som möjligt, för att få lite frisk luft under resan. Men i takt med att de åkte genom centrum och det hela tiden klev på nya passagerare, knuffades han längre och längre bak, där luften var tung och det knappt gick att andas. Han tyckte att flera av hans medpassagerare verkade stirra på honom och den stora väskan. Som om alla förstått hans plan och att det bara var en fråga om tid innan någon av dem kallade på polisen. Han kände igen panikångesten och ville helst av allt tränga sig fram till dörrarna och hoppa av bussen. Men han besinnade sig. Slöt ögonen och försökte få ordning på andningen.

När bussen till slut kom fram till Hovedbanegården klev han lättad av och följde med strömmen av resande mot den breda trappa som ledde in i ankomsthallen. Åksjukan höll på att släppa och ersättas av adrenalinet som började pumpa i hans kropp. Morgens fortsatte genom den stora hallen bort till förvaringsboxarna vid Reventlowsgade. Han gick förbi en liten vaktlokal som han visste inte var bemannad förrän om en timme. Det bleka neonljuset reflekterade den ändlösa raden av aluminiumdörrar på boxarna och fick det att se ut som ett bårhus. Han höll blicken fäst i marken, bort från kamerorna i taket. Polisen kanske skulle kunna identifiera honom på filmen, men vid det laget skulle han vara långt borta. Han hittade en ledig förvaringsbox och lade in sin väska i skåpet. Han betalade 60 kronor, som var priset för att förvara en väska i 24 timmar. Om allt gick bra skulle han vara tillbaka innan det gått fem. Om … allt gick bra.

Han använde samma bussbiljett tillbaka och satte sig på ett av sätena längst fram. Linje 9a var nästan tom. I gengäld hade morgontrafiken tilltagit och bussturen genom stan gick lite trögare. Han tittade på klockan igen. Den var tjugo i åtta. Om sex minuter skulle han vara tillbaka på Christianshavns torv och därifrån hade han gått om tid att gå de 800 metrarna till Brobergsgade. Klockan 07.59 skulle han stämpla in på jobbet, precis som han gjort de senaste 20 åren. Ingen bland kollegorna kunde misstänka någonting. Allt var fullständigt normalt. Han log vid tanken … I samma stund stannade bussen mitt på Knippelsbro. Han tittade fram och såg en rödvit bom åka ner och spärra vägen för bussen. Brosignalen ljöd medan han såg brodelen stiga upp i luften, som om den gick en väg rakt upp i den molniga himlen.

Det var inte möjligt. Det här fick inte hända. Han förstod inte hur han kunde ha sådan otur. Han hade inte räknat med det här i sin minutiösa plan. Han tittade panikslaget på klockan som redan var kvart i åtta. Han tittade ut genom rutan mot hamnen där en tremastad skonare sniglade sig fram mot bron. I sitt stilla sinne förbannade han den gamla segelbåten. Förbannade besättningen som vinkade till fotgängare och cyklister, som fattat posto vid räcket och gladdes åt den oväntade synen av det vackra skeppet.

Klockan 08.04 hoppade Mogen av bussen vid busshållplatsen på Christianshavns torv. Med portföljen i ena handen spurtade han över vägen till Dronningensgade. Han kunde inte minnas när han sprang senast och att döma av hans klumpiga löpstil hade hans kropp också glömt det för länge sedan. När han äntligen kom fram till Brobergsgade måste han stanna för att hämta andan. Han rättade snabbt till sina kläder och torkade pannan innan han gick till den öppna porten som ledde in till byggnaden där Lauritzen Enterprise höll till. Firmans hantverkare hade redan gett sig av till de olika byggarbetsplatserna och det stod inga bilar på den lilla gården. Mogens såg ett par av smederna inne i verkstaden. Han gick snabbt uppför trappan till andra våningen där ekonomiavdelningen låg. Han öppnade dörren och tog ett litet hålkort med sitt namn på från hyllan vid klockan. Han jobbade för ett gammalt företag. Ett företag med gamla traditioner och föråldrade system. Det hördes ett ihåligt KLONK och stämpelklockan visade 08.19. Han hade aldrig kommit så sent förut.

– Var det svårt att komma upp i morse?

Mogens vände sig om och såg på Carsten Holt, som var säljchef. Carsten var i 35-årsåldern, solbränd och med förhållandevis korta ben, som om det bara var överkroppen som vuxit klart. Carsten hade en gammal Camaro som han älskade att prata om. Därför kallades han för Camaro Carsten, eller bara CC, något som Carsten inte hade något emot.

Carsten pekade på honom.

– Du är alldeles svettig, Mogens, har du blivit sjuk?

– Svettig? Mogens torkade snabbt av pannan och satte tillbaka kortet i hyllan. Inte alls, svarade han. Vad pratar du om, CC?

– Regnet i ditt ansikte.

Mogens skakade på huvudet och skyndade sig bort till sitt kontor medan han kände hur Carstens blick brände i ryggen.

Mogens tittade på högarna med fakturor och bilagor som dumpats på hans skrivbord. Egentligen var det tjejerna på ekonomiavdelningen som skötte bokföringen, inte han. Hans uppgift var att ta hand om den övergripande redovisningen, se till att allt såg prydligt ut även om det inte var helt korrekt. På det viset hade han alltid varit en del av en kreativ bransch. Han satte sig tungt på den slitna stolen som knakade under hans vikt.

All planering hade skjutits i sank av broöppningen. Tittade inte Camaro Carsten misstänksamt på honom, eller var det ren och skär inbillning? Mogens tänkte på bulldoggen på akterdäcket som stirrat elakt på honom. Ett dåligt omen, som från helvetet. Men han måste fortsätta. Om han inte genomförde sin plan i dag skulle han aldrig kunna fly.

3.

Hohenschönhausen, Berlin, 11 juli 1989

Hausser vred på skeppsdörrens runda handtag. Det knarrade från gångjärnen när han öppnade kistan. Han fattade tag i handtaget med båda händerna och drog i dörren och lät den falla tungt mot kistans ena sida. Från kistan steg en skarp doft av urin. Den bleka, fetlagda varelsen som suttit halvt nedsänkt i det smutsiga vattnet kastade sig mot Hausser. Han hölls tillbaka av ett halsband och lädermanschetter kring handlederna som var förankrade med en kedja vid kistans botten. Hausser betraktade den tjocke mannen som var i 60-årsåldern. Hans hud som såg genomskinlig ut verkade lösas upp efter alla dagar i vatten. Mannens svarta kroppsbehåring låg som en kammad päls över ryggen och lemmarna.

– Låt mig gå … jag ber…, stammade mannen med blå läppar.

– Fånge, identifiera dig själv.

Mannen såg bedjande på Hausser.

– Nummer 1-6-6 … låt mig gå, snälla?

– Mer än gärna, svarade Hausser. Tror du att jag tycker det är roligt att vara här nere?

Mannen skakade på huvudet.

Hausser tog upp nyckelknippan ur fickan. Mannen stirrade som hypnotiserad på nycklarna medan han försökte sträcka fram ena armen mot Hausser.

– Först måste du säga sanningen till mig.

– Det … det har jag redan gjort.

Hausser skakade på huvudet.

– I tre månader har du ljugit för förhörsledarna. Gång på gång har de ertappat dig med den ena lögnen efter den andra. De gav dig cigaretter och kaffe och var snälla mot dig, och ändå, eller kanske på grund av detta, valde du att ljuga. Så de överlämnade dig till mig.

– Men jag är oskyldig. Jag vet inte ens vad jag är anklagad för. De har inte berättat någonting för mig.

– Du vet själv vad du gjort. Det ska inte vi behöva förklara för dig. Men i stället för att ångra dig och erkänna har du valt att ljuga. Se på dig själv. Se var det har tagit dig.

Mannen försökte skifta ställning i kistan och sträcka på benen, men kedjorna och det trånga utrymmet hindrade honom.

– Jag har inte ljugit.

– Så du menar att jag ljuger? Hausser gled med blicken från nyckelknippan till mannen.

– Nej … det … jag vet ju inte vad de sagt till dig. Men jag har svarat ärligt på alla frågor. Berättat allt. På heder och samvete. Jag har inget att dölja. Jag ber dig … Jag orkar inte mer… Han började hulka så att hans små bröst studsade i takt med gråten.

– Leo! skrek Hausser.

Leo slutade snyfta, uppenbart överraskad över att någon för första gången sedan han blev arresterad sade hans namn och inte bara ett nummer.

– Den här situationen är helt och hållet självförvållad. Om du hade sagt sanningen direkt skulle du aldrig hamnat här. Då hade du varit hemma hos din fru, Gerda, och dina pojkar, Klaus, Johan och lille Stefan. Då hade vi vetat att vi kan lita på dig och att du vill hjälpa oss. Hjälpa oss att bekämpa klassförrädare och fascisternas spioner. Alla som hotar partiet och fäderneslandet. Så enkelt är det. Du själv har gjort det svårt …

– Men jag vill ju hjälpa…

– Avbryt mig inte!

Leo bet sig i läppen och tittade ner i det grumliga vattnet.

– Enda anledningen till att jag nu talar med dig, att jag inte låter dig drunkna i din egen avföring, är att du än så länge inte ljugit för mig. Jag är villig att glömma alla lögner som du berättat för mina kollegor. All tid du slösat. Allt förtroende du missbrukat. Därför måste du tänka efter ordentligt nu, Leo. Välj dina ord väl. Hausser rynkade på ögonbrynen så att de bildade en skugga över näsryggen.

– Jag tål inte lögner. Jag avskyr dem. De får mig att känna mig smutsig. Hausser lutade sig fram och vilade händerna mot kistkanten. Nyckelknippan skrapade mot sidan och Leo gav den en förstulen blick.

Hausser sänkte rösten.

– Förstår du, Leo? Det är vad lögnen gör med mig. Förstår du hur dåligt jag mår?

Leo nickade ivrigt så att kedjorna rasslade.

– Vad… vad vill du veta? stammade han.

– Vad de betalar. Alla som du hjälper att fly?

Leo flackade med blicken.

– Jag … jag vet in…

– Det kan bli det sista du säger. Ljuger du, stänger jag kistan och du drunknar i ditt eget piss.

– 1000 dollar! ropade han. Ibland mer. Det beror på utgifterna.

– Och var håller ni på att gräva nästa tunnel?

Leo andades häftigt medan han tvekade.

– Var någonstans, Leo? Hausser tog tag i kistlocket som om han skulle stänga det.

– Ruppiner Strasse, nummer 8, det ligger en bilverkstad där.

Hausser nickade och såg fundersamt ut i rummet.

– Jag tror jag vet var det är. De har hand om inrikesministerns bilar, eller hur?

Leo nickade ivrigt.

– Det verkade vara en bra täckmantel när vi började. Vi fick hjälp från flera högt uppsatta partifolk. Alla vill bort nu.

– Och hur långt har ni kommit?

Leo höjde på axlarna.

– Jag vet inte. Men det är den längsta tunneln vi planerat, 146 meter. Han lät nästan stolt. Det var en bit kvar, ungefär 40 meter, när … när ni tog in mig. Om killarna inte gett upp tror jag de är igenom snart.

Hausser reste sig från kistan.

– Hur många förrädare räknade du med att smuggla ut?

– Runt 500, kanske ännu fler. I dessa tider är det nästan som att öppna en underjordisk filial till Interflug. Du får ursäkta, men det är så det ser ut …

– Du behöver inte be om ursäkt, jag kan trots allt respektera en man som tar sitt arbete på allvar. Till och med en människosmugglare. En människosmugglare och pedofil som du.

Leo gapade av förvåning.

– Åh jo, Leo, vi vet allt. Tjänsten har ögon överallt. I sovrummet, på bakgården, i mörka parker, i skolans tomma gymnastiksalar. Alla ställen som du roat dig med ungpionjärer. Alla barn du lockat till dig med godis i jackfickan.

Hausser lade ner nyckelknippan i fickan och tog tag i kistlocket.

– Vad gör du? skrek Leo. Det jag säger är sant …

– Det ska vi strax få reda på. Och till dess blir du kvar där du är.

Hausser smällde igen locket. Han vred på handtaget och gångjärnens gnissel dränkte Leos förtvivlade gråt.

Tre timmar senare när det nästan blivit ljust och regnet hade avtagit, återvände Hausser till fängelset i Hohenschönhausen. Han gäspade stort när han klev in i cellen, märkbart sliten efter nattens arbete. Tillsammans med en enhet från division VII, som skötte säkerhetstjänstens operativa uppgifter, hade han övervakat området kring verkstaden på Ruppiner Strasse. Det visade sig att Leos män fortsatt arbetet med tunneln, trots Leos plötsliga försvinnande. Ett flertal personer hade under nattens gång gått in och ut ur byggnaden och tidigt på morgonen hade en lastbil med ett stort släp som doldes av en presenning lämnat platsen. Hausser gissade att det var jord från utgrävningen. Det fanns ingen anledning att låta Leo vänta mer. Hausser satte sig på kanten av kistan och stirrade in genom fönsterventilen. Han fångade Leos vädjande blick. Hausser höjde rösten.

– Du talade sanning, Leo. Det måste vara befriande för en man som levt sitt liv i lögn. Jag lovade att inte dränka dig och det är ett löfte jag tänkt hålla. Men problemet är att Müller här – Hausser pekade på en man med rakad skalle som stod vid vattenkranen – inte tycker om att någon lämnar kistan levande.

Samtidigt vred Müller på kranen och vattnet började forsa genom den tjocka slangen in i kistan. När Leo kände det kalla vattnet, började han skrika och slita i kedjorna som höll fast honom.

Hausser hyssjade honom samtidigt som han skakade på huvudet.

– Det kan inte sluta annorlunda. Kistan är vår hemlighet. Rikets bäst bevarade.

Genom fönsterventilen såg Hausser hur vattnet steg och till slut täckte Leos huvud. Han kände Leos slag mot kistlocket som riste till varje gång han bultade. Men Leo kämpade förgäves mot den tunga ståldörren. Hans krafter tog slut och det blev helt tyst i cellen. När kistan fyllts med vatten började det forsa ut ur den otäta packningen på sidan. Müller stängde kranen. Hausser lade huvudet på sned och såg på när de sista luftbubblorna steg från Leos mun. Bubblorna i det gulaktiga vattnet påminde Hausser om ett glas Berliner Pilsner och han kände sig med ens törstig. Det hade varit en lång natt och ännu en förrädare hade upphört att existera. Och nya skulle snart ta Leos plats.

4.

Christianshavn, 12 september 2013

Klockan var nio minuter över tolv. Mogens satt vid sitt skrivbord och trummade otåligt mot bordsskivan med fingrarna. Genom dörröppningen såg han på den runda klockan med romerska siffror som hängde på väggen i receptionen. När den stora visaren i slowmotion slog över till II reste han sig från sin stol. Han tog en genomskinlig plastficka som låg framför honom på bordet och ett mellanstort gem från muggen med pennor och lade gemet i fickan. Det fanns ingen väg tillbaka nu. Hans kupp mot Lauritzen Enterprise hade redan startat. En kupp han drömt om i flera år och som han lagt oändligt mycket tid på att planera in i minsta detalj. Efter alla år han slitit som en hund för sin chef, Axel Pondus Lauritzen, och funnit sig i att bli förnedrad skulle han nu äntligen hämnas. Han var inte längre Tjockisen, Idioten, Dumbommen, Fårskallen-som-inte-kan-lägga-ihop-ett-och-ett. Om han var någonting så var han fast besluten att genomföra sin plan.

Mogens gick ut från sitt kontor och vidare genom den stora receptionen där de sex skrivbordsplatserna var tomma som förväntat. Tre av flickorna som satt här åt lunch varje onsdag på Café Oven Vandet och skulle inte komma tillbaka förrän om 25 minuter. En fjärde hade sjukanmält sig och de sista två, Karen och Ellen Thyregod, hans egen sekreterare, åt alltid i lunchmatsalen en trappa upp. Ellen, som var den mest punktliga, skulle vara tillbaka senast klockan halv ett, så han hade ingen tid att förlora. Han gick ut i trappuppgången och ner på bottenplan där verkstaden låg. Dörren stod öppen och han såg den polske förmannen Stefaniak som stod vid den stora svarven med ryggen mot honom. Samtidigt hördes ett oväsen från gården när en pall drogs in i varuhissen som fanns på utsidan av byggnaden.

Hissen stod med öppna dörrar i båda ändar så att man kunde se genom den och ut på gården. Chauffören i gul jacka drog loss trucken från pallen med kontorsmaterial och stängde hissens ena dörr. De fick en leverans med kontorsmaterial var sjätte vecka och det var Runes, deras kontorsbud, uppgift att köra upp den med hissen till lagret på tredje våningen. Men Mogens visste att Rune alltid åt lunch innan han orkade ta sig hela vägen ner och låsa hissdörren. Nu var det bara för Mogens att vänta på att Stefaniaks blåsa, som inte tålde drag, skulle få honom att gå på toaletten, vilket skedde ett par gånger i timmen. Mogens kunde, att döma av hur Stefaniaks trampade lite på stället, konstatera att det inte skulle dröja länge innan han gick igen. Efter ytterligare några minuters väntan, lämnade Stefaniak svarven och Mogens kunde osedd ta sig genom verkstaden fram till hissen. Han drog försiktigt i dörren och tryckte på knappen. Den gamla varuhissen segade sig upp hela vägen till tredje våningen, där han gick av på en liten avsats i en lång smal korridor. Det luktade mat från lunchmatsalen längre bort och genom den öppna dörren hörde han kollegornas småprat. Han stack försiktigt in huvudet och tittade bort mot receptionen där Pauline satt och pratade i ett headset. Lizette, den andra receptionisten, kunde han inte se. Men han hade redan räknat med Lizettes frånvaro och visste att hon i just detta ögonblick var upptagen på annat håll i byggnaden.

Han gick vidare genom korridoren och förbi arkitekterna där det bara var Lasse, en av ingenjörernas assistenter, som satt kvar. Lasse var som vanligt helt uppslukad av att spela Counterstrike på sin dator och märkte inte Mogens när han smög förbi det stora fönstret. Mogens fortsatte vidare genom korridoren och fram till det sista kontoret på våningsplanet. Han stannade framför mahognydörren med mässingsskylt som visade att det här kontoret tillhörde direktör Axel Pondus Lauritzen. Mogens lade örat mot dörren och lyssnade innan han försiktigt tryckte ner handtaget och märkte att dörren var låst. Han tog fram sin plastficka och böjde sig ner. Han sköt plastfickan halvvägs in under dörren. Sedan reste han sig och tog upp gemet ur fickan. Han rätade ut gemet och tryckte in det i låset med försiktighet. Han vred på det några gånger innan det hördes en liten duns på andra sidan dörren. Mogens böjde sig ner igen och drog försiktigt fram plastfickan med nyckeln ovanpå. Han stack nyckeln i låset och öppnade dörren till kontoret.

Pondus Lauritzens kontor doftade svagt av cigarr. Mogens hade varit där otaliga gånger, i regel för att få en utskällning. Det var något helt annat att stå ensam inne på det dystra kontoret med stort mahognyskrivbord, chesterfieldstolar och porträtt av tre generationer Lauritzen på väggarna, där den ena såg mer bister ut än den andra. Han gick ljudlöst över den tjocka mattan fram till kassaskåpet, som var placerat kloss intill skrivbordet. Mitt emot honom stod dörren på glänt till möteslokalen och Mogens såg Pondus Lauritzen i ena änden av det långa konferensbordet. Mogens höll andan och kände hjärtat hamra i bröstet medan han betraktade sin chef. Pondus Lauritzen stod med ryggen mot honom med byxorna nere vid anklarna och den blå skjortan hängde ner över den enorma bleka bakdelen. Ett par smala ben stack fram på sidorna om honom. Naglarna på fötterna, som vilade lätt på bordskanten, var rosa, utan att man på något annat sätt kunde identifiera vem det var som låg på bordet. Men Mogens visste allt om Lizettes och Pondus Lauritzens erotiska förhållande, som utspelade sig under lunchrasten varje onsdag. Ett förhållande som pågått under ett halvår och som enligt Mogens mätningar varade mellan åtta och nio minuter per gång. Han hoppades att Pondus Lauritzen skulle klara av att hålla tiden trots sina 66 år och han skyndade sig att slå in koden till kassaskåpet. Vänster 19, höger 47, vänster 12, höger 05. En kod som inte var svårare att komma ihåg än Pondus Lauritzens egen födelsedag. Det klickade från låset och dörren gled upp. Mogens slängde ett nervöst ögonkast mot konferenslokalen och såg att Pondus Lauritzen ökat takten. Han måste skynda sig. På kassaskåpets översta hylla låg pärmarna med årsbokslut, både den fiktiva för skatten och den riktiga med anteckningar om svartarbetet. Bredvid pärmarna låg en bunt värdepapper och tre små smyckesaskar. Hyllorna under bågnade av sedelbuntar. 1000- och 500-kronorssedlar var staplade sida vid sida. Synen överväldigade Mogens. Det var mer än han hade räknat med och han uppskattade att det kunde vara så mycket som en hel miljon. Han knäppte upp kavajen och började stoppa in sedlarna i fodret som han hade sprättat upp för att kunna gömma pengarna i sin alldeles för stora kostym.

– Ja! hördes någon ropa bakom honom. Mogens blev förskräckt och tappade en bunt 1000-kronorssedlar och vände sig om.

– Ja! Ja! Ja! stönade Pondus Lauritzen. Det var tydligen hans stridsrop under akten som strax nådde sin kulmen.

När det inte fick plats fler sedelbuntar i kostymens foder, stoppade Mogens in sina byxben i strumporna och började proppa ner pengar i byxorna, som blev till två stora pengapåsar. När han tagit den sista bunten i kassaskåpet, rätade han på sig och såg ner på sig själv. Han såg ut som en uppstoppad fågelskrämma och en kort sekund ångrade han sin girighet, samtidigt som han kände hur sedlarna kittlade honom på låren.

– Jaaaaaa!!! stönade Pondus Lauritzen i ett sista utmattat rop. Ett kort ögonblick stod han och svajade med rödsprängda kinder och svetten droppande från ansiktet och såg ner på Lizettes nakna bröst.

– För i helvete, Lizette, du tar livet av mig. Han böjde sig ner och drog upp byxorna och drog åt hängslena. Innan Lizette hann svara vände han sig om och gick in på kontoret. Han såg sig omkring, som om han kände på