Svekets spel

By Mattias Lönnebo

Lars Marten, gymnasielärare i Uppsala med bakgrund från Försvarets tolkskola, ska vara ledare på ett sommarläger med ryska fotbollsknattar. Där träffar han den unge Dima och ju mer de lär känna varandra, desto mer inser han vilka fasansfulla upplevelser den unge pojken bär med sig. Men när Lars ingriper spårar situationen ur och plötsligt står han själv oskyldigt anklagad för det värsta av alla brott. Hans svägerska, polisen Johanna Meyer, riskerar långt mer än sin egen karriär när hon försöker rentvå honom och samtidigt upptäcker en konspiration med förgreningar ända in i polishuset.

”Svekets spel” är en skakande och mycket spännande kriminalroman om en brutal verklighet, där begären härskar och allt är till salu.

• Language: Svenska
• Publisher: Word Audio Publishing
• Release date: Jul 9, 2020
• ISBN: 9789178294589

Book preview

PRODIGY

Fyndet

HON HADE KOMMIT IN I DEN RÄTTA LUNKEN, prickade av de åtta första kontrollerna utan några misstag och satte av mot en liten mosse. En snabb koll på kompassen, och iväg. Hon såg ingen av de övriga deltagarna och hoppades att hon hade tagit ledningen.

Hon genade över en bäck, flög över en multnande lavbeklädd gärdsgård, passerade några stenblock. Om hon inte varit så fokuserad på tävlingen skulle hon säkert ha stannat upp och njutit av höstens skönhet: Den halvfrusna, prasslande mattan av gula löv; det himmelsblå som speglade sig i tjärnen; doften av fuktig mylla; björkarnas svartvita stammar; några insekter som sömnigt surrade över en stubbe, sista rycket inför årstidens oundvikliga omvandling.

I stället hastade hon vidare. Fullständigt oväntat, fälldes hon som en fura och hamnade i en lerig grop. Hon svor, tog sig grimaserande om underbenet och rispade handen på något vasst.

– Nej!

Ropet sögs upp av löven, tystades av snåren och av hennes egen uppgivenhet. Hon insåg att loppet var kört, att tävlingen för hennes del var över. Det högra benet bultade av smärta och blödde ymnigt, taggtråden hade skrapat genom hud och muskler ända in till benpipan. Hon fattade inte att människor kunde vara så tanklösa, nej så hänsynslösa.

Förtvivlat drog hon händerna genom håret, stålsatte sig, bet ihop och började trassla sig loss.

Blicken stelnade. Hon ville inte tro det var sant. Hon ville inte förstå, kunde inte ta in bilden av det hon delade gropen med.

Ångesten jagade upp kråkorna från grenarna; flaxande, kraxande, trinda och mätta.

Sprutan

PÅ EN LITEN HOLME vid sjön fiskar två pojkar. De är evigt bevarade i brons, förlagorna vilar i jorden. Här och var blickar soldatstatyer ut över segermonument. Träd och buskar spretar avklädda mot himlen. Hjärtan karvas i bark. Ljusa lekande minnen bryts mot svärta och allvar.

Denna kväll har minnet av sommaren kallnat och det snidade barkhjärtat klätts av frost. Höstvinden viner genom grenarna och virvlar upp löven. Sorgliga existenser tar sin tillflykt till skuggorna, antingen för att försvinna eller söka det som mörkret kan ge. Höjda över allt sådant tindrar stjärnorna, oberörbara, obarmhärtigt sköna.

De kurade i ett buskage vilande på rubriker, värmande tidningar som höll kylan och vinden borta. Det var kallt, men det regnade i alla fall inte och det var alldeles för tidigt för snö. En av dem såg längtansfullt upp, drömde kanske att han var en kosmonaut, drömde definitivt att han var någon annan stans.

Under hela eftermiddagen hade de tiggt vid stationen och fått ihop pengar till bullar, läsk och lim. Han tog plastpåsen, drog ett djupt, prasslande andetag och stjärnorna ändrade färg. Så lustigt, han skrattade. Han drog in igen, och stjärnorna försvann, precis som hans känslor av saknad, hunger och tomhet. Han blev ett med natten, en nattvarelse, en vinnare för trettio sekunder.

Magen krampade.

Han spydde, hostade till och torkade av sig på mittuppslaget med presidenten. Han visste inte vem gubben på bilden var, bara att det var en höjdare som lika gärna kunde ha befunnit sig däruppe på en röd stjärna i en annan värld. Han spottade ut det fräna. Slemmet var segt och hängde som en navelsträng mellan hans läppar och bilden, och ville knappt gå av.

De skickade runt påsen en gång till, men Sasha ville inte ha mer. Det räckte.

Tungan brände, smakade as.

En hård vind fick träden att böjas och släppa ifrån sig sina sista löv. Långt borta hördes polissirener. En gren knäcktes. Mannen lyste med en mycket liten ficklampa. De rusade upp, svajade av limmet, men var ändå redo att fly åt tre olika håll, den taktik som fungerade bäst mot en ensam angripare. Han höjde händerna i en avvärjande och fredlig gest samtidigt som moln drog fram över natthimlen.

– Lugn pojkar. Jag vill er inget ont, tvärtom. Vill ni inte komma in i värmen; bada, få mat och rena kläder?

De stirrade. Han lyfte ficklampan mot ansiktet. Mannen log, han såg verkligen inte ut som en alkoholiserad slusk eller knarkare. Han plockade fram choklad och gav dem varsin stor kaka. Pojkarna slet bort papperet och tuggade frenetiskt. Det var himmelskt gott, det jagade bort limlukten och illamåendet; importerad mintchoklad.

Han väntade. De tuggade.

– Okej, mumsade Sasha. Han förstod att mannen inte var en polis. Poliserna undvek Pobedyparkens mörka stråk och gick aldrig ensamma. Om det hade varit en polis hade han heller inte varit artig, då hade de redan blivit slagna och hotade. Sasha hade inte glömt förhöret på stationen, tygpåsen över huvudet och slagen som skulle få honom att erkänna ett snatteri som han var oskyldig till. Han hade vägrat, tagit emot mer stryk än någonsin tidigare och sedan dumpats i en gränd. Hans kompisar grät när de såg blåmärkena. Det tog en vecka innan han kunde gå normalt igen. Det fanns förstås även snälla poliser, men de ville bara släpa med honom till barnhemmet hela tiden. Slut på friheten, man kunde lika gärna sitta i fängelse. Det gick inte att lita ens på de snälla poliserna, de bestämde inte på barnhemmet.

– Vad ska vi göra? undrade Sasha.

Ögonen glimmade.

– Tycker ni om fotboll? Tycker ni om utlandsresor?

Ingen av dem hade varit utanför S:t Petersburg, de visste inte men de ville veta. Pojkarna nickade. Sasha insåg att de tog en risk, men de tog en risk bara genom att sova i parken. Det här var inte bara en risk, det var kanske en möjlighet till något bättre?

– Kom nu. Ert nya liv väntar en halvtimme bort.

Han började långsamt gå mot öster utan att se sig om. Sasha tvekade först, men satte sedan fart. Tre par fötter prasslade i löven bakom mannen.

Hissen gick högt upp. Den gnisslade och gungade löst i schaktet. Det var en decimeters springa mellan hisskorgen och väggen med dörrarna som susade förbi. Det luktade svagt av bränt gummi och svett. Mannen log åter vänligt mot dem.

Ögonen flackade, de hade svårt att stå stilla, deras kroppar var på helspänn. Sasha bet sig i läppen. Ändå hade de ofta följt med främlingar till lägenheter, offentliga toaletter eller övergivna rivningskåkar. Det var bättre när de var tillsammans, lite säkrare, lite mindre rädsla.

Mannens kläder var fina. Rocken var av mörkblå ull och på fötterna satt dyra märkesskor, lite smutsiga från promenaden i parken, men annars blankputsade. Han var ganska ung, inte fyrtio, trodde Sasha. Han lättade på halsduken. En vit skjorta och sidenslips bröt av mot det gamla sovjetiska hyreshuset. Sasha spanade genast efter något som han kunde stjäla. Det glimtade till av en Rolexklocka under rockärmen. Om de behövde dra, skulle han försöka få med den. Hissen stannade med en skakning och de gick ut i en dammig korridor vars golv var täckta av beigea, slitna plastmattor, så dåligt tillpassade att de bubblade upp sig på åtskilliga ställen. Endast ett av lysrören fungerade, ingen hade brytt sig om att byta ut de trasiga. Väggarnas färg flagnade i stora sjok.

De följde honom till en dörr utan namnskylt. Lägenhetsnumret 626 på en upptejpad lapp identifierade bostaden. Nyckelknippan skramlade. Den var ovanligt stor, tänkte Sasha. Mannen hade tydligen många dörrar att låsa upp. I bostaden luktade det svagt av cigarettrök. Sasha blev genast otroligt röksugen, han hade inte fått en cigg på flera dagar och kände begäret efter nikotin hugga tag. Det var nästan starkare än hungern.

– Kom in, mina vänner. Ställ skorna där.

Det var varmt och skönt. De fick hänga upp jackorna och sparka av sig sina leriga skor i hallen. Sasha såg att det inte fanns några andra kläder på hängaren, det var ovanligt och lite synd. Han hade gärna känt igenom fickorna på jakt efter de där cigaretterna. Mannen behöll själv skorna på och visade in dem i ett vardagsrum med parkettgolv och fina svarta lädersoffor. På väggen hängde några inramade affischer med Michael Jackson. Inga gardiner täckte fönstren men persiennerna var neddragna. En skål godis väntade på det runda soffbordet. Ett jalusiskåp dekorerades av en svart vas med plast-orkidéer och ett matchande askfat utan innehåll.

Pojkarna kastade sig ned i soffan och började genast proppa i sig från skålen.

– Ni är hungriga. Jag ska fixa mat. Vill ni ha pizza?

Sasha och de andra nickade ivrigt, varvid mannen tog upp sin mobil och beställde fyra pizzor.

– De kommer om en halvtimme. Men innan ni får mat vill jag att ni gör något för mig.

De stelnade till.

Sasha fnös och log snett.

– Jag vill att ni duschar eller badar så att ni blir riktigt, riktigt rena och att ni slänger era kläder i påsen i badrummet. Oroa er inte, ni ska få nya snart nog. Kom ut när ni är klara, det finns badrockar som ni kan ta på er.

De gapade när de såg badrummet. Lägenheten var annars ovanligt tom, det såg ut som om man inte riktigt flyttat in ännu, men badrummet var det elegantaste Sasha någonsin hade sett. Det var klätt med kakel och hade ett stort bubbelbadkar placerat i ett hörn. Bredvid fanns en duschkabin av glas och på det fina badrumsskåpet väntade flera stora flaskor med schampo och duschtvål. I en korg låg morgonrockar och på en glänsande hållare fanns tre stora ljusblå badlakan, prydligt vikta. Ljuset i rummet kom från små infällda takspottar, som om pojkarna skulle belysas likt dyrbara varor i en souvenirbutik.

Plötsligt kände han sig väldigt smutsig. Sasha tog av sig kläderna och stoppade dem utan en sekunds tvekan i den svarta sopsäcken. Han ställde sig i badkaret, satte i proppen och vred om de vackra kranarna. Genast sprutade vatten, först kallt men snart behagligt varmt, över hans fötter. De andra drog av sig kläderna, skrattade och hoppade i. Det fanns gott om utrymme. Dima fick fatt i en flaska med grönt innehåll och hällde i alldeles för mycket. Det luktade äppelblom och började omedelbart välla upp hela kontinenter av vitt skum. Ivan lyckades slå på bubbelfunktionen som pumpade strålar genom hål i karets sidor och kittlade dem så att de kiknade av skratt.

– Jag har badat i ett sånt här förut, utbrast Ivan förtjust. Men det var inte alls lika lyxigt.

Mannen tittade in, han hade fortfarande ytterrocken på sig.

– Jag ser att ni har roligt, det är jättebra. Kom ihåg att tvätta er med tvål överallt, även mellan tårna och håret med schampo. Inget slarv bara, för då blir det ingen pizza!

De började tvåla in sig. Vattnet i badkaret antog snart en gråaktig ton. Dima råkade rikta duschen mot Sashas ansikte. Han svor och en brottningsmatch om slangen tog sin början. Sasha vann och kunde därför återgälda vattensprutet och dessutom bli den förste att tvätta håret med det där rosa jordgubbsschampot.

Paketerade i badrockar och förföriska dofter, återvände de till vardagsrummet. Över parketten lämnades ett spår av våta fotavtryck och det droppade från deras blöta oklippta hår. När de fick syn på pizzaskivorna som låg uppdukade på soffbordets fat tillsammans med colaburkarna, tjöt de av glädje och kastade sig över maten.

Mannen småskrattade och gick ut till köket. Han återvände med en golvmopp och torkade upp vattenstänket. När han ställde tillbaka moppen i köket, sörplade Sasha i sig den sista colan. Dima slickade till och med tallriken. Mannen väntade tålmodigt, iakttog tungans rörelser över porslinet och nickade uppskattande. Han hade bytt ytterrocken mot en vit läkarrock, och drog omsorgsfullt på sig tunna, genomskinliga gummihandskar. Runt halsen hängde ett stetoskop. Han öppnade jalusiskåpet och plockade fram en låda med provrör och burkar.

– Dags för undersökning. Du först. Han pekade på Sasha som tveksamt reste sig upp från soffan. Sasha log inte längre, han blängde misstänksamt, tog ett djupt andetag och ett steg ut på golvet.

Det skulle bli en sån kväll.

Sasha betraktade sprutorna och nålarna på den lilla plåtbrickan. Han stirrade stint på doktorn och sa:

– Vad heter du?

– Du kan kalla mig doktorn, det är allt du behöver veta, svarade mannen. Men jag behöver däremot veta ditt fullständiga namn.

Sasha svarade:

– Alexander Novikov. Jag kallas Sasha.

– Och dina föräldrars namn?

Sasha tvekade ett ögonblick.

– Mamma heter Sofja Novikova. Jag vet inte vem som är min pappa.

– Inget fadersnamn, alltså? Vi skriver väl det. Vet du om din mor även har vårdnaden över dig?

– Va?

Han suckade:

– Bor du egentligen hos din mamma, när du inte är ute och har kul med kompisarna?

Dima och Ivan fnissade.

– Nej, det går inte. Hon bara knarkar hela tiden och skiter i mig, och jag skiter förresten i henne.

Mannen öppnade Sashas morgonrock och lät den falla till golvet.

Sasha rörde inte en fena. Han kände sig stel, som en av de där statyerna i parken. Om han låtsades vara en av dem så kanske det inte skulle göra så ont.

Dima och Ivan utbytte blickar. Sashas ögon letade efter en videokamera. De brukade ha sådana uppställda, pedofilerna. Ibland gjorde de värsta porrfilmerna, det kunde vara rätt kul. Men Sasha såg inte till någon. Det oroade honom.

Doktorn satte det iskalla stetoskopet mot hans bröst. Han ryckte till vid beröringen, påmindes om något dåligt.

– Är det kallt? Förlåt, sa doktorn och gnuggade instrumentet mot händerna. Doktorn vände på honom och lyssnade på ryggen. Sashas hjärta slog mycket fort, han andades häftigt, började darra och benen bar knappt. Han försökte att skärpa sig och stå stilla. Han blev arg på sig själv. Han ville inte visa sig svag inför de andra. Doktorn vände på honom igen, såg in i hans ögon och sa:

– Ta det lugnt, ingenting farligt ska hända. Jag ska bara göra en hälsoundersökning och ta lite prover.

– Snälla … Han skakade, kunde knappt få fram ett ord.

– Snälla …

Sasha kände hur rummet började gunga.

Doktorn upphörde att använda stetoskopet, suckade åter djupt och lade sina gummihänder på Sashas axlar.

– Men jag ska inte skada dig. Jag ska bara undersöka dig så att du kan få följa med. Du måste vara frisk för att få göra det, förstår du?

Hans vänner stirrade stint, orörliga som skyltdockor.

Doktorn böjde honom framåt och hans gummihänder undersökte honom där nere. Sasha höll andan och blundade.

– Det ser bra ut, sa doktorn. Sätt dig ned på stolen, är du snäll.

Han satte sig. Sitsen kändes som is.

Rutinerat drog doktorn fast en gummisnodd kring överarmen på honom, precis som Sashas mamma brukad göra på sig själv innan hon tog en sil. Sasha skakade, huden knottrades.

Vant och skickligt stack doktorn in en kanyl. Det gjorde inte ens ont. Blodet samlades upp i ett provrör, och ett till. Han drog ur kanylen och satte på ett färgglatt barnplåster, bad Sasha att hålla ett finger hårt mot det en liten stund, och märkte under tiden upp rören med små etiketter. Sasha fick en plastmugg och instruktioner att gå ut i badrummet.

– Kan jag sluta trycka på plåstret? Hans röst var kraftlös, hördes knappt.

Doktorn nickade.

– Du behöver bara kissa lite grann. Jag vill verkligen inte ha en överfull mugg som skvimpar ut.

Sasha stirrade. Var det över nu? Var det inte värre? Han tog ett djupt, lättat andetag och gick ut i badrummet. Han började kissa i muggen. Strålen var hård och muggen fylldes snabbt. Det ville aldrig ta slut, den skulle svämma över.

– Jäklar, väste han. Toalocket var stängt och han svängde över och pissade i tvättstället. Det gula virvlade runt mot det vita porslinet och han hoppades att doktorn inte skulle komma in. När han äntligen var färdig tömde han halva muggen i tvättstället och satte på kranen tills han inte längre såg några avslöjande missprydande gula droppar.

Sasha återvände lagom för att se hur doktorn undersökte Dima, som tydligen inte var ett dugg rädd. Han sträckte fram armen lika naturligt avslappnat som om han fått en glasspinne.

Snart var alla klara och doktorn tog ut deras prover till ett annat rum. Han hade märkt upp brickorna med deras namn och frågat hur gamla de var. Sasha visste att han var tolv. Ivan var inte helt säker, men sa att han också var tolv. Dima påstod att han var tio. Sasha tvivlade på det.

– Jag fyller år den 31 januari, på nyårsafton, sa Dima.

– Dumskalle! sa Ivan. Den 31 december är nyårsafton, inte den 31 januari!

– Jag fyller VISST år på nyårsafton! protesterade Dima.

– Det är bra, sa doktorn. Det är inte din födelsedag idag, men det är din turdag.

Han tog av sig läkarrocken, slängde bort gummihandskarna och tvättade händerna med en liten flaska sprit. Pojkarna fick nya boxershorts och t-shirts med en engelsk text som de inte fattade. Aid through Sports and Education och en bild på en fotboll och en bok.

– Ta på er dessa och gå och lägg er. Ni ska få bo här ett par dar i väntan på provresultaten.

Det var en njutning att dra på sig alldeles nya kläder direkt ur plastförpackningarna. Lyxigt. Dima blundade och luktade flera gånger på t-shirten.

Doktorn visade dem till deras sovrum. Precis som i resten av våningen var det tomt på personliga inredningsdetaljer. Det dominerades av fyra furusängar, bäddade med helt nya vita lakan, mjuka kuddar och täcken. På varje säng låg en identisk nalle, och i en plastlåda väntade en hög serietidningar på att bli lästa.

Pojkarna kröp ner mellan lakanen. Så skönt och rent; en otrolig kontrast mot att försöka sova mellan tidningarna i Segerparken.

– Vi har haft tur, sa Ivan.

– Han var inget svin, konstaterade Sasha. Det ska bli spännande och se vad det blir för nåt vi ska göra, om vi nu är friska.

Dima kramade sin nalle och log.

– Den är bara min!

De låg och pratade en stund i mörkret. Snart sov Dima och Ivan, men inte Sasha. Han var fruktansvärt röksugen, kände sig vansinnigt rastlös och kunde inte få tanken på cigaretter ur skallen. Till slut steg han upp, smög ut i vardagsrummet, ingen där. Han fortsatte till köket. Det var sparsamt möblerat med ett bord och fyra pinnstolar. På diskbänken fanns lite konserver och de tomma pizzakartongerna. Mycket riktigt, där låg en ask cigaretter och ett askfat, noga tömt och rengjort. Doktorn var ingen slarver.

Sasha letade efter en tändare, öppnade skåpen som innehöll några plastmuggar, papptallrikar, pastaförpackningar, bröd, läsk och annat ointressant. Ingenstans fanns det någon tändare. Han öppnade kylskåpet på vinst och förlust och upptäckte deras prover i plastlådor på den understa hyllan. Längst upp låg en oöppnad vodkaflaska. På hyllan nedanför fanns mjölk och sylt. Däremot ingen mat och naturligtvis ingen tändare.

Någon harklade sig bakom honom. Sasha snurrade runt och insåg att han höll cigaretterna i handen.

Det var doktorn som kommit in i köket utan att han lagt märke till det.

– Är du röksugen?

Sasha lade generat tillbaka asken på bordet och nickade.

– Ja, nåt så in i helvete!

Doktorn plockade fram tändaren ur kavajfickan, bjöd honom att slå sig ned vid bordet. Han tände en cigg, överlämnade den till Sasha som genast drog ett djupt halsbloss. Han tände därefter en åt sig själv och log.

– Tack, sa Sasha. Du är schysst!

Doktorn skrattade lågt.

– Och du som var rädd för mig nyss. Vad trodde du att jag skulle göra, va?

– Förlåt, sa Sasha. Jag trodde du var en sån där … du vet.

– Du trodde jag skulle leka snuskig doktor och göra dig illa?

Sasha nickade och rökte.

– Du måste tro mig, jag skulle aldrig göra så mot någon. Jag tycker verkligen om pojkar och vill att ni ska ha det bra, att ni ska ha det skönt. Du förstår, eller hur?

Sasha nickade igen.

– Du har träffat en del sjuka typer, förmodar jag?

– Skojar du? sa Sasha. Jag träffar bara sjuka typer! Några är bättre än andra, de vill bara ha sex, det är okej om de betalar. Men de andra … Han skakade på huvudet och lutade sig bakåt.

– Vad är det förresten för jobb som vi ska få?

Doktorn drog ett bloss, blåste ut röken och såg upp i taket.

– Jobb? Snarare en framtid. Ni ska snart få veta.

– Kan vi få problem med polisen?

Doktorn fnös. Han mötte Sashas blick:

– Vad tror du? Det är klart att vi kan få problem med polisen! Varför skulle jag annars söka upp er mitt i natten och ta hit er utan att ni får veta mitt namn eller vad ni ska göra?

Han lutade sig närmare och blinkade vänligt.

– Men risken är inte stor för er. Det finns några andra i organisationen som riskerar mer. För er är det ingen fara om ni är smarta och inte pratar bredvid mun. Om ni sköter er kommer det att gå bra.

Det är faktiskt världens chans för er!

Sasha granskade doktorns ansikte och sökte efter tecken på lögn.

– Om du inte tror mig kan du ta dina kompisar och lämna mig nu i denna stund. Varsågod, parken väntar!

Sasha skakade på huvudet.

– Inte parken! Jag tar chansen.

– Bra, du är ledaren, eller?

Sasha ryckte på axlarna. Han hade inte tänkt på det. Han såg det inte så. De var kompisar och hjälpte varandra genom varje jobbig dag, det var allt.

– Jag gillar dig, sa doktorn. Här, ta en till. Han puttade över asken till Sasha, som genast tände en ny på fimpen.

Han såg mannens pupiller vidgas, knappt märkbart och kände igen tecknen.

– Du är fin, sa Sasha. Vet du det?

Doktorn rynkade pannan.

– Tycker du det? Allvarligt?

Sasha såg på honom utan att blinka och slickade sig utstuderat långsamt över läpparna.

– Ja, allvarligt.

Doktorn sköt tillbaka stolen, log lite blygt och klappade på låren. Sasha flyttade sig till hans knä; lade armen kring halsen, och kände en svag doft av rakvatten. Han hade varit med förr, det var så här det gick till.

Ingenting är gratis.

Stanken

HON BLÄNGDE PÅ MEDIAFOLKET som ville profitera på tragiken genom sina teleobjektiv, ignorerade deras frågor och lyfte upp det blåvita avspärrningsbandet. De uniformerade höll dem på avstånd. Det blåste upp en vind. Plastbanden prasslade. En kråka iakttog henne från sin gren. Det luktade rent och gott; svampplockning och promenader, men hon anade att det inte skulle vara länge. Lavar och löv pressades sönder under skosulorna och hon kunde redan skymta de vitklädda teknikerna mellan stammarna. Skogen växte tätare här. Det var snårigt och stenigt, moränmark, och en röd kontroll för orienterare hängde från en hassel. Vinden fick den att gunga.

Johanna Meyer strök tillbaka håret och rättade till hårsnodden i nacken. Hon hörde Linda Aurelius röst. En mobil ringde, en komradio sprakade. Hon tog ett djupt andetag och klev in i gläntan, höll sig på avstånd, lät teknikerna fotografera och undersöka. Linda avslutade sitt lågmälda telefonsamtal och nickade.

– Bra att du kom så snabbt.

– Vad kan du berätta?

Linda skakade på huvudet. Hennes mörka ögon smalnade. Hon bet ihop och pekade med hela handen på den mörka hopkurade kroppen i