Sub rosa

By Kim Småge

På Galleri Saxe i Trondheim visar Henry Aar upp sina mycket originella tavlor, som väcker stor uppmärksamhet. Flera av bilderna är gjorda av tapetrester från hans eget hem och en av dem sticker ut extra mycket: Sub rosa, som även består av gamla tidningssidor och fragment av brev.

När galleriägaren hittas mördad kopplas polisen Anne-kin Halvorsen in. Hon är en kvinna med stark självkänsla och stort rättspatos, och tar sig an fallet på sitt eget speciella sätt. Snart upptäckter hon kopplingar till både högt uppsatta medborgare och samhällets mer ljusskygga individer.

Kim Småge har kallats för Norges första ”krimdrottning” och hon har belönats med flera litterära priser. Sub rosa” erhöll Glasnyckeln för bästa nordiska kriminalroman 1994. Hennes berättelser kännetecknas av levande personporträtt och trovärdiga miljöskildringar.

• Language: Svenska
• Publisher: Word Audio Publishing
• Release date: Feb 8, 2021
• ISBN: 9789178296569

Book preview

vargavintern.

ATJOO! HON NÖS så kraftigt att mjölaktigt träspån flög ut i rummet. Där blandade det sig med de dammoln som redan svävade där. Ögonen rann, hon borde ha haft glasögon på sig, kontaktlinserna flöt på en soppa av tårar och gammalt trädamm. Uppätet trä och klister och tapetbitar. Malmedel. Hon nös igen. Munskydd och skyddsglasögon, det hade gjort susen. För sent att tänka på det, hon hade för avsikt att bli färdig med arbetet ikväll. Hon rev av en lång tapetremsa. Slängde den bakom ryggen och gick loss på nästa. Arbetade målmedvetet. Upplevde en viss glädje med allt slit.

– Vad i all världen! Tone, vad i himmelens namn håller du på med? En röst dundrar bakom henne, hon hade inte hört honom komma, hade bara hört det livliga rivandet av tapet som lossnade från väggen och landade med ett slappt daskande bakom hennes rygg. Hon hade bara erfarit ett dammoln som dansade upp från de gamla väggarna. Mannen inne i dammolnet hugger tag i henne, i hennes axlar och drar henne och en avriven tapetremsa ut på golvet.

– Aj, hon släpper remsan, vänder sig om, gnider axeln. Han bryr sig inte om yttringen av smärta, plockar upp tapetremsan, står och tittar på den, studerar den. Håller varsamt upp den och betraktar den som ett kärt minne i familjealbumet. Han ger henne tid. Tid att återhämta sig, att ge igen.

– Du blir ju ändå aldrig färdig, Henry. I en månad, en månad har du hållit på med den här fördömda väggen. Och det återstår fortfarande tre väggar. Och därefter är det fem, nej, sex rum, det blir, hon börjar räkna på fingrarna.

– Hur kunde du, säger han bara, sätter sig på huk och börjar sortera de nedrivna tapeterna. Hans rygg är sårad. Avvisande och sårad. Han tittar bort mot vrån vid ytterväggen, tre buntar med avrivna tapeter, de täcker nästan hela det småspröjsade fönstret, ett fönster med bred, givmild fönsterkarm, en ruta i tunt glas, en fönsterkarm där hon kunde tänka sig att ha ett stearinljus, en krukväxt – böcker, innan det hade gått både vinter och vår. Med det här tempot… Mannen på golvet vet en sak: han tänker inte dela sitt liv med den där kvinnan, skall han dela det med någon, och det har han i grund och botten lust att göra, så blir det inte med denna kvinna. Någon annan, inte med henne. Det var ett missförstånd, ett misstag, akut fascination och omedelbar förälskelse. Huvudstupa framtidsplanering. En månads berusning innan han uppfattade interveneringen.

– Du har mer än nog, säger hon, nickar mot tapetrullarna – mer än nog med att göra dina bilder. Mitt galleri är ingen Konstförening, tillfogar hon – det är på sextio kvadrat. Och det måste finnas luft mellan bilderna.

– Jag skiter i ditt galleri, kommer det, jag skiter i sextio kvadrat, jag skiter i luft, jag skiter i dig! Och om du så mycket som närmar dig de här väggarna och tapeterna mer, så slår jag ihjäl dig!

Två sekunders dammfylld, förvånad stillhet. Tapetbuntarna sjunker ihop en aning och ett gammalt hus skulle önska att det fick stå i lugn och ro och ruttna bort. Falla itu utan hjälp. Sjunka ihop, utan dramatik. Men nu skakar det inte mer i fogarna än förr, tapetlagren och timmerväggarna, de dragiga fönstren och de nedslitna trösklarna har ridit ut värre stormar än denna.

– Duu… Tone Saxe, galleriägare och tills nyligen Henry Aars förälskelse, Aar, bildkonstnär och husägare, kör in höger pekfinger och nagel djupt mellan hans skulderblad.

– Du, säger hon och vrider absolut inte runt – jag kilar ner på kvarterspuben och slickar såren, sköljer ner malmedlet med en stor öl och försöker förstå varför du arbetsvägrar. Och det där om att skita i din utställning, det kan du bara glömma. Det andra också.

Hon rafsar ihop sin kappa och slänger igen en dörr som haft en glipa sedan den kom till världen.

Var det allt? tänker huset, det slappnar av i timret och låter återigen golvlisterna glida på plats. Men golvplankorna fortsätter att beklaga sig under vikten av en man som travar fram och tillbaka, fram och tillbaka. Och de småspröjsade fönstren antar rollen som prästkrage: skall, skall inte, älskar, älskar inte, skall, skall inte.

Så sätter han sig ner och börjar studera tapetremsorna.

DET DELAS UT flygblad på Nordre. Vuxna kvinnor, som tillhör både mödragenerationen och döttrarna, samt ett knippe män trycker eller överlämnar – allteftersom – A4-ark i de förbipasserandes händer. Fullt frikännande av fru Larsen, står det, döm dem som förstör kvinnor och barn, döm inte fru Larsen.

Froströken ligger tung över gågatan, de som delar ut gör åkarbrasor, och de som tar emot läser med vantarna och fingervantarna på. Det stiger upp en sur doft från älven. Poliskonstapel Anne-kin Halvorsen tar av sig vantarna, A4-papperet värmer, de blåfrusna utdelarnas engagemang värmer. Hon hade själv på sin tid hävdat att änkefru Larsen borde ha fått Trondheim stads Kulturstipendium för aktivt bekämpande av Sop- och Smutsindustrin. Ett uttalande kollegorna förstod – så där rent principiellt, men hon var ju inte tvungen att säga det jämt och ständigt. Hade de sagt. Anne-kin Halvorsen tar emot bladet och läser, läser samma vrede och uppgivenhet hon själv kände i maj när affären rullades upp. Klarades upp. Men vrede och uppgivenhet håller inte i en rättegångssal, känslor har inga lagparagrafer, rättfärdig vrede och raseri har ingenting att göra med juridikens rättfärdighet. I alla fall inte när det handlar om mord, överlagt mord som åklagarsidan gick in för.

Anne-kin Halvorsen stoppar ner bladet i fickan och känner sig för gud vet vilken gång i ordningen glad över att inte pressen blåste upp henne till någon hjältinna i maj. Nyutexaminerad kvinnlig polis löser mord. Med fotografi och bakgrund och hela faderullan. Hon ryser till och går vidare nedför den iskalla Trondheimsgatan.

VAD DRÖMDE DENNA kvinna om? Vilket slags liv levde hon, hur såg hennes dag ut, vardagen, söndagen? Drack hennes man, drack hon själv? Vaknade hon om morgonen med en glad förvissning om torsdagens lönekuvert, mat på bordet eller visshet om hand till mun? Var hon söt? Charmerande? Utsliten? Hängde hon ut genom fönstret och skällde på barnen så att hela Bakklandet kunde höra det? Var hon from och läste sitt Nya testamente sönder och samman? En kvinna full av omsorg och omtanke om andra? Han visste inte. Det ena uteslöt förresten inte det andra. Hon kunde vara sammansatt av lite av varje. Men hon tyckte om grönt. Ljusa, nyutsprungna grönschatteringar. Gröna blad, slingrande, nyfödda gröna fantasiblad. Med ljusgula stänglar i akantusmönster. På blekgul bakgrund. Så var hon väl en vårkvinna då, tyckte om knoppande trän och tussilago och maskrosor som växte upp genom smutsiga snörester.

Bildkonstnär Henry Aar håller en tapetremsa i händerna, böjer sig alldeles intill, går några steg tillbaka, studerar. Jo, han hittar henne där – vårkvinnan. Hon som putsar fönstren innan snöslasket försvinner, och låter de första flyktiga solstrålarna skina in utan filter. Hon som sätter ett märke på fönsterkarmen för var dag som vårsolen äter sig in i rummet. Undrar förresten när den kommer, solen? Februari? Mars? Han reser sig, går bort till fönstret, tittar ut. Inte mycket sol att se nu. Det är högtryck från öst, klarblå himmel och gnistrande kallt. Han petar i iskransen runt småspröjsarna, enkla fönsterrutor – som elementet inte lyckas tina. Isrosorna väter hans fingertoppar, skapar en pytteliten vårbäck. Det måste bli en akvarell, en ljus, lätt akvarell med en kvinna, ett hår som glider in i tapetrosorna. En kvinna som klistrar upp en vårskog på väggarna i vardagsrummet. Kanske var den ljusgröna övermålningen av köket också hennes. Det hade varit det fjärde lagret han skrapade sig fram till. Han slår in tapetbiten i plast, drar på sig ytterkläderna och går med en gyllengrön bild i huvudet in till sin ateljé på Bakke Gård.

Tapetbilder? hade Tone sagt – ett slags collage, alltså? Med kvinnogestalter utdragna ur tapetmönstret, av färgerna? Mm, spännande, Henry. När tror du att vi kan få tillräckligt många till en utställning. Han hade inte svarat, hur skulle han kunna veta det? Först måste han gå in i tapeten, gå in och leta, så måste han locka ut dem. Och så måste han ge dem ett uttryck. Den desperata svartlila tapeten hade tagit lång tid. Den kvinnan propsade på en grafisk teknik där rädslan, ångesten, vanvettet trädde fram i hårda, täta streck, i ett slutet nätverk i hennes ansikte som nästan gjorde honom sjuk till sinnes. Ansiktet som växte ut från en svartlila, sjudande domedagsbakgrund, stal stundvis hans nattsömn. Han hade träffat rätt. Bilden var bra.

Kvinnor, han hittade bara kvinnor i tapetmönstret, lager på lager av kvinnogestalter, kvinnoöden. Väggarna var kvinnor. Några få gamla, gulnade tidningsrester hade han visserligen hittat, hade lagt detta förflutnas isoleringsmaterial åt sidan för senare studier. Det sköra, handskrivna pappersfragmentet också. Gulnat brevpapper med urblekt bläckskrift. Nu gör han en vårbild, en bild så full av dröm och längtan och hopp och ljus att vinterdagen blir stående förbryllad utanför fönstret.

Det kommer in en kollega, Tomas från Lofoten, en som packat och rest från Hav och Himmel och Rymd – och glöm inte Ljuset – som hade packat seglarsäcken och duk, tuber och penslar när de konstnärliga flyttfåglarna från syd invaderat hans kustremsa. Nu målade han trånga prång och bakgator i Trondheim. Åtminstone var det det han sa, det var inte vidare enkelt att skymta några husfasader eller kullerstenar i hans bilder.

– Jag målar Ljuset, sa han. I så fall måste det ha varit bristen på ljus. De var Beckmörka, hans bilder, sotsvarta och sugande. Nu var också han själv ganska igengrodd, såg ut som han använt händerna som pensel och skjortan som duk.

– Du store tid, säger han, kikar på duken med vårkvinnan och skuggar sig med händerna för ögonen.

– Milda makter, fortsätter han, – vilket påskbudskap försöker du att förmedla? Följer det med solglasögon till dina bilder?

Henry Aar ler.

– Det är inte alla som har en så svart själ som du, svarar han. Den andre ignorerar uttalandet, fortsätter: Bara nyförälskade eller galna optimister skulle klistra upp något liknande på sina väggar.

Henry Aar svarar inte.

– Hör här, Tomas ställer sig alldeles intill, – jag var också fullkomligt uppslukad av Tone under en månad, i en månad höll det. Du måste väl ändå ta ditt förnuft till fånga, karl!

Ja, tänker Henry Aar, det gick över. För mig gick det över. Jag vill att det skall gå över. Men du har målat månens baksida eftersom det gick över för dig.

– Vi, jag… börjar han.

– Nej, jag tål inte mer av den här strålglansen, avbryter den andre, – jag jobbar med en utställning: Bilder i en mörkertid. Tror du inte trondheimsborna skulle gå man ur huse. Med ett torrt skratt drar han sig baklänges ut genom dörren. Det knakar i de gamla golvplankorna när han återvänder till sin mörkervärld.

VISSA STÄDER BORDE aldrig ha rörts av människor, de borde ha fått växa upp i full frihet. Vildvuxna städer stod på människornas sida, de skyddade mot vind och väder, placerade hus och gator, gränder och prång i ett sinnrikt mönster som stoppade snålblåst från älven och iskall nordanvind från fjorden. Vildvuxna städer var fulla av logik. Ritbordsstäder var ischiasmaskiner, välordnade och ordentliga och fullständigt iskalla. När konstapel Anne-kin Halvorsen går ut från Trondheims Tinghus, slås hon nästan till marken av den fuktiga isfläkten från fjorden. Den rullar från Ravnkloa och upp till domkyrkan, möter absolut inget motstånd. Hon sneddar över torget och möter draget från Nidälven. Breda gator i ett kvadratiskt mönster, finner varken lä eller skydd någonstans. Hon väljer att gå Bakklandet, den gamla stadsdelen som vägrade att underkasta sig ordningen. Det ryker ifrån älven, Bybron ligger nedisad med dansande froströk upp längs de vackra träkonstruktionerna.

Skridskois. Isfläckar. Hon klänger sig fast vid räcket och förbannar bristande sandning. Skall hon gå hem? Ta till vänster och gå hem till sin lägenhet på Övre Möllenberg? Krypa ner i en skön stol och dra på stereon för fullt? Skölja bort rätttegången med decibel upp mot smärtgränsen? Eller kika in på kvarterspuben? Dela öl och kallprat med andra frusna själar? Hon hade tackat nej till kollegans inbjudan till social samvaro, hon önskade ingen social samvaro. Hon ville gå och frysa på sig nagelsprång, glida på det hala underlaget och må dåligt en stund. Konstapel Anne-kin Halvorsen tar av åt höger.

Efter tre kvart står hon utanför sina föräldrars lägenhet, det är Kristian som öppnar, det fjortonåriga sladdbarnet.

– Tjena snuten, ler han brett, hon har stigit i sin brors aktning. Han får ett stelfruset, laddat pekfinger in mellan två revben.

– Är mamma och pappa hemma? Han nickar.

– Precis kommit hem. Farsan har halkat, sitter inne i vardagsrummet och blir omplåstrad.

Hon blinkar åt honom och går in, får själv diagnosen förfrusna kinder eller tår och slutar i soffan under en pläd och med en kopp choklad i händerna. Är en liten flicka igen.

I dörrspringan tittar det fram två ansikten, Kristians kamrater. Nyfikna ögon som fingranskar henne, som med sina egna ögon vill försäkra sig om att det sitter en kvinnlig polis i soffan, en som fångar tjuvar och banditer och slirar på två hjul genom Trondheims gator. Efter ett hej! och två nickar drar de sig på nytt tillbaka till pojkrummet. Hon infriade säkerligen inte deras förväntningar, inte hade hon uniform, eller batong eller revolver eller bricka eller ens en lumpen personsökare. Och hon verkade inte det minsta sträng, hon såg ut som en alldeles vanlig storasyster. Mörkblont hår och rödblankt ansikte efter en massa varm choklad. De återgår till de tecknade serietidningarna.

– Hur mycket fick hon? Det är modern som frågar. Med ett till hälften bortvänt ansikte och låg röst, frågar hon. Sanningen att säga hade gamla fru Larsen aldrig varit något praktexemplar till granne, men de hade kamperat ihop under många år – tjugosju för att vara precis. Delat gång- och trappskurning och en standarduppsättning av frågor och svar.

– Hon fick tre år minus nio månader utan dragiga fönster och utedass och alltför många trappor att gå i, svarar Anne-kin – en exceptionellt mild dom, kommer det att stå i morgondagens tidningar.

– Att en skröplig gammal gumma från Langmoen skall få klä skott för porrmotståndet, är ett SKÄMT, svarar modern, utan att kommentera straffets längd. Jag hörde aldrig något om hennes blankpolerade moral när vi bodde där. Hon var förbannad på killen, det är åtminstone vad jag tror. Och så letade hon reda på det där olycksaliga knogjärnet någonstans i brännvinsflaskan och…

…och istället för att bara ge honom lite näsblod, så kom hon att slå ihjäl honom, fortsätter Anne-kin ironiskt.

– Precis, nickar modern, – det var så jag tror det gick till.

– Du borde ha kallats in som sakkunnig, är svaret.

Mor och dotter sitter och stirrar ilsket på varandra. De har gått denna rond och motsvarande ronder tidigare. Känner att det är dags att sluta. Men så var det det här med det sista ordet. Det blir fadern som tar det.

– Krutgummor, säger han, – vad sägs om ni tog en promenad ute i kylan, och kylde ner er lite grann? Skänk en skadad man lite lugn och ro. Han gnider sig demonstrativt på höften.

De ser på varandra. Vi tar honom på orden, står det skrivet i moderns blick. Ja, kvitterar dottern.

– Går det nåt bra på bio? Modern tar dagens tidning och letar fram bioannonserna.

– Har inte hört talas om någon av de här, mumlar hon, jag har ingen aning om vad de handlar om. Se om du hittar något, Anne-kin, något skojigt, en komedi, jag står inte ut med tråkiga, tunga filmer.

Nej, för det har vi mer än nog av på TV, tänker Anne-kin inom sig. Den diskussionen har de också tragglat sig igenom.

– Här, säger hon, – tillåten från 10 år, den måste väl ändå vara tillräckligt snäll. Fadern blir en aning förbryllad då de överlåter honom och smutsiga middagskoppar åt varandras sällskap, han hade definitivt inte varit så bokstavlig. Men han är just, ber dem bara att ta det försiktigt med halkan.

– SKÅL FÖR SUB ROSA och än en gång ett stort tack till konstnären, Henry Aar, för att ha skapat denna utställning med spännande, varma, annorlunda kvinnoporträtt. Tone Saxe höjer det smala, graciösa glaset mot de inbjudna gästerna och skålar. Ler. Åt höger och åt vänster. Inombords är hon rosenrasande. Förbannad. Känner sig komprometterad.

Skål, säger man omkring henne. Ja, skål. Skål. Dyrbara champagneglas höjs, två-tre skall förresten under kvällens lopp ligga krossade på golvet – det är vad erfarenheten säger. Sextio kvadrat och alltför många människor, det måste innebära några krossade glas.

Det hör till att kunna säga: Åh, kära du, det gör inget, absolut ingenting, jag räknar verkligen med att tjäna så pass mycket på den här utställningen att de här ersätts till nästa vernissage. Skratt. Det var ett av hennes varumärken – kristall istället för plast- eller pappersmuggar, var en av de detaljer som sålde bilder. Bilder sålde sig inte själva, vad konstnären än inbillade sig, folk stod knappast i kö för att slita med sig deras produkter. Om det inte handlade om en Weidemann eller en Widerberg. Henry Aar var inte det. Inte ännu. Men han kunde bli. Hennes väderkorn sa att han kunde bli, att han faktiskt var på väg att bli en solid investering, ett samlarobjekt. Två bilder hade redan fått röd lapp – två av de dyraste. Och det bara på vernissagen. Om ett par timmar slår hon upp portarna för allmänheten. Press- och mediabevakningen hade varit stor, otvivelaktigt skapat både nyfikenhet och intresse. Och förhoppningsvis stor köplust. De är på rätt väg. Galleristen Tone Saxe höjer glaset och skålar med bildkonstnären Henry Aar på andra sidan lokalen. En iskall skål.

Tomas armbågar sig fram mot henne, balanserar glaset högt i luften. Alkoholfritt, tippar hon. I ansiktet har han placerat några idiotiska solglasögon. Blues Brothers. Exhibitionism eller blygsel, hon vet inte – man vet aldrig med Tomas. Den utställning han lovade henne när de höll ihop, var bara tomt prat. En massa snack. Hon hade inte fått se ett endaste penseldrag. Bilderna hittade han i hennes ögon, sa han, färgerna, formerna, förtrollningen. Så hade hon då också lånat honom sina ögon, hade suttit och återgäldat hans blick i en månad medan han berättade om bilderna där inne. Men inte hade killen gjort några skisser, och ännu mindre fäst dem på någon duk. I alla fall inte vad hon hade fått se. När hon frågade, hade han bara skakat på huvudet. Du får vänta, hade han sagt, vänta tills jag är färdig, vänta på helheten. Efter en månad tröttnade hon, det fanns annat att göra. Hon vänder sig leende mot honom.

– Hej Tone.

– Hej Tomas. Paus. Han fumlar med solglasögonen.

– Fin utställning, säger han. Hon nickar.

– Och du då, säger hon lätt, jobbar du med nåt? Det måste ha varit det stickord han väntade på, han blir omedelbart intensiv, närvarande, vänder sig mot henne, tätt, tätt intill.

– Den blir bra, säger han lågt, – den är bra. Jag saknar bara en eller ett par bilder, för helheten… som en avslutning… kanske bara en bild, så är den färdig. Men du måste sälja alltihop. I annat fall, så säljer du inget. Han tar ett djupt andetag. Fyller på med champagne. Mozell.

Tone Saxe andas inte in – hon andas ut. Och räknar till tio.

– Tomas, säger hon och lägger handen på hans arm, Tomas, vad jag kan minnas så har vi inget avtal, och om jag minns fel, så är det dina bilder som avgör om jag investerar i en utställning. Och innan dess måste jag få SE dem, är det förstått? Och under inga som helst omständigheter kan jag gå med på ditt sista krav. Sälja allt på en gång! Herregud, människa, jag leker inte affär!

Krasch! Där gick det första glaset. Nedsläppt av en tillrättavisad konstnärshand. Kristallbitarna simmar runt i en skummande vätska.

Tomas från Lofoten i alltför svart och alltför gammaldags kostym stirrar på henne.

– Vi hade ett avtal, säger han lågt, du håller inte ord, Tone. Så vänder han ryggen till och är på väg ut genom dörren.

– Sånt som sker, säger hon med ett litet skratt till dem som står närmast, – jag har både sopborste och skyffel i beredskap. Var försiktiga så ni inte trampar i det. Tone Saxe utför leende sina plikter.

Jag kan det här, tänker hon, det sitter långt inne, men jag kan det här. Jag tänker själv välja tidpunkt för mina skandaler. Och därför, därför ler jag mot bildkonstnären Henry Aar med bihang som kommer flanerande mot mig. Var i Herrans namn har han blivit upplockad av den där talanglösa slampan, visste han inte att denna keramikerkvinna bytte partner enligt tidningsmetoden. Igår bild i tidningen, i morgon arm-i-arm på ett ute-inneställe. Hon kommer aldrig att få någon egen spaltplats utifrån sin konst – den utgjordes av skralt knådade lerklumpar. Men sticka iväg med andras män, det yrket behärskade hon minsann. Tone Saxe är så förbannad, kränkt och svartsjuk att hon kunde mörda. Lugn hade hon givit honom, lugn och arbetsro, hållit sig borta för att han skulle bli färdig. Respekterat en konstnärs behov av ensamhet under arbetsprocessen. Betraktat hans utbrott som nerver, ville vänta tills utställningen var ett faktum innan hon behandlade deras förhållande mer än rent affärsmässigt. Hade hört på hans telefonsamtal där ett litet ord från hennes sida hade varit nog. Varit nog för att han skulle stå utanför hennes dörr tio minuter efteråt. Återgå till dina bilder, hade hon sagt, låt inte mig störa dig mer, Henry, vi talas vid senare. Och vad hade den förbannade dumskallen gjort? Gått ut på stan