Inneboende

By Eva-Lena Neiman

En envis och bitande höstvind drar fram över en förort. I utkanten rör stad och skog varandra i slitna bryn. I livsmedelsaffärens entre står en ung man och fryser. Han är trött. En kvinna kommer fram till honom och frågar om det är han som vill hyra ett rum. Hennes dotter pluggar utomlands en termin. Han frågar när han kan flytta in. Deras blickar möts. Hon är ensam. Har gjort sig ensam. Kanske är det ett misstag att hyra ut rummet. Ett misstag att skaffa en inneboende. Men han är desperat. Och hon är ensam. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Sep 1, 2021
• ISBN: 9788726804836

Book preview

En envis och bitande höstvind drar fram över en förort i en utkant, där stad och skog rör vid varandra i slitna bryn och backar. En stenhusstad på ett fält där regnet stöter sig fram mellan husen, sliter i skyltar och grenar, piskar galonklädda dagisbarn som paraderar förbi på väg mot lunch och vila på barnstugornas gula frottéfiltar och röda galonmadrasser.

En keps med ett emblem från något hockeylag i NHL studsar över gatan; lyfter, dyker, lyfter igen och sveper iväg in i ett synfält som grumlas av rinnande regnvatten. Innanför glasrutan i livsmedelsaffärens entré står en frusen ung man, trängd mellan automaten för använda ölburkar och insamlingsholken för begagnade batterier. Han vet ingenting om färgen på barnens dagismadrasser, men han längtar efter vila och kan lätt identifiera sig med tyngden i de korta galonbyxklädda benen som drar fram tunga gummistövlar över trottoaren.

Han är trött. Han fryser.

För att få upp värmen svär han tyst en eldande ramsa – över kvinnors lockelser och bedrägerier och över sin egen oförmåga att hitta ord och göra sig förstådd. Om han bara kunde lära sig att tolka tecken och antydningar.

Än en gång hade han trott sig trygg, sett en möjlighet till något annat än de förvirrande känsloförlopp som gång på gång slutat i lögner, svek – och tristess. Det är ett ord han inte hittat förut. Han anar vagt att det gömmer på en del av hans egen skuld.

Olusten ger honom klåda i handflatorna. Det enda han för stunden säkert vet, är att allting känns osäkert.

Och fritt.

Hans blick söker en hållpunkt där ute i höstregnet, men hittar ingenting lugnande, trevar otåligt över hus, människor och träd.

Vinden mojnar tillfälligt, slår sig ner i lä och stillnar intill en grind. Glömd i skuggan av parkeringshusets fönsterlösa vägg. Gömd i snöbärsris och fallna löv i drivor. Klädd i bruna girlander av tejp från en söndertrampad kassett, väntar den på nästa drag.

Den samlar kraft mellan väggar som murats i största hast, innan den virvlar vidare över dolda skyddsrum, förbi lastkajernas övergivna träpallar och pressar sig in mellan barn som lyfter frusna händer över tvättmedelsdoftande ånga från torktumlarnas varmluftsutsläpp. Den piskar mot hotfulla buketter av armeringsrör, plockade nattetid på inhägnade byggarbetsplatser och lämnar spår av skräp från skatornas morgontidiga näringssök i papperskorgarna. Glasspapper och bananskal hänger dallrande i buskar, slokar i sandlådor och på trottoarer.

Vinden letar sig in i trapphusen, så fort den hittar en öppen springa i de kodförsedda portarna. Ner i skyddsrummens gångar smiter den och in till torktumlarfiltrens matta av blågrå ludd som puffar ut i små tussar över golven. Den tisslar sig fram genom vindarnas överblivna sorg och viner i korsdrag utför trapphusens knottriga väggar. Den tar sig in i lägenheter där ord och tid har makat sig ner bakom spisen och flockat sig mellan TV-apparaten och mikrovågsugnen.

Vinden bevakar människornas rörelser och vaggar dem när de tröttnat, varsamt in mot drömmarnas språk.

Jerry gnuggar sig i ögonen med barnsliga rörelser, gäspar och sneglar inåt affären, mot anslagstavlan, mot två småbarnsmammor med barnvagnar som längtar efter flera rum och större garderober. Påbyltade och med tunga matkassar utgör de ett massivt hinder för en tredje kvinna som försöker pressa sig förbi. Hon kastar en hastig blick mot tavlans meddelanden.

Jerry andas djupt och vänder blicken åter mot vinden och gatan, men ögonen vill tillbaka. Till henne. Hon har stannat till mitt i en rörelse. Tvekar. Med två bågnande matkassar i händerna betraktar hon tavlans utspridda meddelanden med stor koncentration.

En vuxen, nej, mogen kvinna, tänker han. Någonstans kring 40. Hon har ryggen vänd mot honom och han försöker erinra sig vad som egentligen stod på lapparna. Där fanns otaliga rop på större lägenhet (tillökning). Rop på två mindre lägenheter mot en större (skilsmässa). Borttappade djur och saker (katt, glasögon, undulat, barncykel, durkslag). Upphittade djur och saker (katt, glasögon, handskar, nyckelknippa, kanin, adressbok – utan adress till ägaren).

Han prövar tanken på ett durkslag. Han är inte säker på om han vet vad det är. Någon sorts redskap, gissar han. Kanske ett ting som är förbundet med den kvinnovärld som han aldrig kan bli hemtam i. Durkslag låter annars som namnet på en knop. Något man slår om durken. Durken är väl ändå något som sitter på en båt?

Han sneglar mot kvinnan. Vem tappar ett durkslag? Hur tappar man ett durkslag? Nästa ord som kommer för honom är durkdriven. Är jag durkdriven? Han är heller inte riktigt säker på det ordets innebörd, men han känner sig utan tvekan driven bort från alla skepp, som för övrigt, förr eller senare, spricker och tar in vatten när han befinner sig ombord. Alla hans förhållanden havererar, översköljs av många och tomma fraser, men aldrig de rätta förklarande, förändrande. Kvar blir till sist bara tystnaden och akvariekänslan. Huvudet som en kupa med vatten, omgivningen på andra sidan, bakom dunkande dyningar och bågnande hinna. Och en längtan efter de ord som skulle kunna spränga den spända ytan.

Han lyssnar inåt sig själv, men hittar bara en stor och tung stumhet under tankarnas rastlösa associationsflöde. Känslor och sinnesförnimmelser rör sig trevande där nere som fiskar eller sjögräs.

Det kommer att dröja länge innan jag tittar efter kvinnor igen, tänker han. I alla fall efter någon speciell kvinna.

Blicken drar sig tillbaka mot anslagstavlan.

Hon står kvar.

Det finns en stillhet runt henne. Hon är försjunken i anslagstavlans meddelanden.

Det är nog lappen om durkslaget, tänker han, medan han betraktar hennes hår som är struket bakom örat. I örsnibben blänker en berlock.

Hon böjer sig fram en aning innan hon rätar upp ryggen, fortfarande med de tunga kassarna i händerna, ser sig omkring och ger sig in i ett samtal med flickan i den närmaste kassan. En mörk, äldre kvinna, också hon i expeditrock, sluter upp invid dem. Verkar förklara.

Automaten för returburkar börjar rassla. En snaggad pojke med stort munsår och våt jacka matar med belåten min ölstinkande burkar i automaten. Jerrys sikt skyms och slamret från burkarna gör det omöjligt för honom att ens uppfatta fragment av kvinnornas samtal.

– Är det du som vill hyra rum?

Det måste ha uppstått någon sorts tanke- eller minneslucka. Han har inte ens märkt att hon närmat sig.

Något varmt och lite roat nyfiket i blicken. Små rynkor runt ögonen. Berlocken i örat har en form som möjligen skulle kunna föreställa ett durkslag. Han är nära att fråga, men hejdar sig. Sväljer ett par gånger och hittar andra meningar:

– Jag har fått ett jobb här borta, så jag ville testa om det finns nåt…

Han pekar bort mot industriområdet.

– Hur har du tänkt att man ska få tag på dig? Ska du stå kvar här ända tills du får napp?

Hon granskar honom och det finns en glimt av misstänksamhet i det nyfikna. Han sväljer igen och undviker att svara.

– Det får inte vara för dyrt, får han ur sig.

– Min dotter pluggar i USA den här terminen. Jag hade egentligen inte tänkt hyra ut hennes rum, men… Kanske. Vad har du för telefonnummer?

Han svarar inte, flyttar sig bara tacksamt när pojken vid automaten avlöses av en äldre man med en stor välmatad papperskasse full med burkar.

– Du skulle ju kunna använda lilla toaletten, konfererar hon med sig själv. 700, kanske.

Han sträcker genast fram handen, förstår att det är bråttom, att stunden måste gripas och han omsluter hennes smala, handskklädda, fingrar med ett fast, övertygande handslag.

– 700 är helt okay. Det låter jättebra. När kan jag flytta in?

Hon drar inte undan handen. Han kan heller inte förmå sig att släppa den så länge hon inte ser honom i ögonen utan bara tittar ner på hans grepp. Han rör deras sammankopplade händer upp och ner alldeles för många gånger.

Hon har gjort sig ensam.

Insikten flöt upp i medvetandet medan hon valde mellan olika sorters frukostflingor och försökte komma underfund om extrapriset verkligen innebar att kilopriset blev lägre än de vanliga lågprisflingornas ordinarie pris. Hon känner sig ofta lurad när hon går från affären, lurad in i ett sifferkalkylerande där hon inte längre riktigt kan avgöra vad som är nödvändigt för att få pengarna att räcka och vad som blivit ett nästan tvångsmässigt beteende. Hon vill egentligen inte använda sin tankemöda till detta eviga räknande. Det berövar henne energi. Tid och ork tycks ofta bara räcka till saker som egentligen borde vara självklarheter.

Hon har gjort sig ensam.

Hon vet inte längre om det är ett val, eller en nödvändighet för att värna den sista resten av självständighet och identitet.

Maten kostade 328:50. Ändå hade hon bara köpt det nödvändigaste, inte ens unnat sig en liten chokladkaka att gömma och plocka fram till kaffet efter maten.

Efteråt, på hemvägen, när hon inte ens kommer ihåg den unge mannens främmande ansikte, undrar hon om det var akut blodsockerfall som satte hennes omdöme ur spel.

Han hade inte dragit undan sin hand förrän hon svarade, sa:

– Okay. Kom nån gång i kväll.

Hon intalar sig en bättre, förnuftigare förklaring än blodsockerbrist: lite mer pengar varje månad, lite mindre tankemöda för att få ekonomin att gå ihop.

När hon närmade sig Jerry, kände Irmeli – men alldeles för sent och i en dyning av overklighet – rädsla för att se honom i ögonen. Hans blick var fortfarande frånvarande, inåtvänd; en främlings, när hon betraktade honom på avstånd.

Ändå hade hon redan känt igen sig själv i hans ensamhet.

När han står framför henne igen kommer igenkänningen tillbaka. Hennes ögon hakar en kort sekund fast vid hans blick och hon förstår i samma stund inte alls varför hon låtit honom komma dit, innanför hennes dörr, i hennes lägenhet.

Hans leende är otyglat, ett flin. Till pojkarna, som står avvaktande, tätt intill varandra i dörröppningen till köket, säger han – som i en stundens ingivelse – att han heter Agitatorn. För Irmeli presenterar han sig som Jerry Gustavsson. Han väntar på att hon ska styra fortsättningen, kör ner händerna i byxfickorna på de snäva, svarta jeansen som stramar över lår och höfter. Flanellskjortan har glidit upp över bältet på höger sida och hänger lös. Luggen är för lång. Den virvlar ner snett åt sidan. Han är mörk, men ögonfärgen blå och öppen. Hon får bråttom att lite milt överseende säga till honom att agitatorernas tid nog är förbi, att det inte längre finns plats för män av den sorten, eller pojkar, för i grunden är det nog bara pojkar som tror på agitationens möjligheter.

– Tror du?

Han ser förtjust ut, men verkar ändå inte beredd att munhuggas.

– Du sa i alla fall att det finns plats här för mig, eller hur? Skulle jag kunna få lite vatten?

Hon känner förvirrad torrheten i sin egen mun och undrar hur han vet att hon törstar.

Pojkarna tar ett steg åt sidan och släpper in honom i köket, men står sedan kvar i dörröppningen och betraktar honom när han dricker två glas vatten i stora begärliga klunkar. Irmeli blir kvar i hallen, plockar bland skorna med oroliga rörelser, osäker på om det fortfarande finns någon reträtt, något sätt att få bort honom.

Hon kan inte komma på ett enda klart och tydligt argument, bara en mängd olika förevändningar som tillsammans, staplade på varandra, verkar både halvhjärtade och osannolika.

Rummet som hon erbjuder honom ligger till höger om ytterdörren. Intill finns en liten toalett.

– Vill du att jag… börjar hon och pekar mot idolbilderna på väggarna: söta långhåriga pojkar som sträcker på sig, spänner armmuskler, skjuter fram höfter och slätar ut sina ansikten till förställd likgiltighet.

– Låt dom sitta. Jag kan blunda, säger han generöst.

– Det är dåligt med plats i garderoberna. Du får ta lådorna i byrån och den här. Hon visar honom en fristående klädhängare i ett hörn och rusar, för stunden befriad, mot telefonen som ringer. Han sätter sig på sängens rosarandiga överkast.

Det är en natt för fallande skuggor. En natt för att fånga de ord som inte dränkts och sugits bort i ljusets trögflytande lava, ord som avdunstat från människornas dolda hetta. På natten kan de avlyssnas som atmosfäriskt brus.

Mannen med bar överkropp i det halvöppna fönstret lyssnar efter meningar som sakta dalar tillbaka ner mot jorden, fasthakade vid skuggorna med små klor av den laddning som människor kallar längtan.

Det är en natt när människorna kan byta seende och ställa sig på trädens platser, låta tiden bli måttaxel för rörelser. Blicken stilla i grenens mjuka vinkel mot stammen. Allting tätnande i svärta. Allt ett koncentrat av möjligheter.

Fjärilarna under barken avläser stämningar med fjäderformade antenner. De uppfattar en flyktig doft, en feromonisk pust av förväntan. Fåglarna som trycker mot trädets stam känner nattens tysta ord som en rovfågelblick från skyarna. De bävar i uppburrad stelhet.

De spända vinklarna vid mungiporna och rynkorna i pannan slätas ut hos mannen i fönstret. Han är hemma i nattens ljud, dofter och aningar – blir en pojke igen, när han sträcker på armarna och gäspar, lyssnar en sista stund mot mörkret och stänger fönstret med ett gnisslande som får Irmeli att sätta sig upp i sängen med ett ryck.

Den äldste av pojkarna har mörka, bruna ögon, som skimrar i lila. Han är lång och lite slängig i rörelserna. Den mindre ger ett intryck av kompakthet. Håret ljust och nästan snaggat. Det finns ändå en samstämmighet i pojkarnas rörelser, ett koreografìskt uttryck för brödraskapet, när de jagar på och av bussar, genom tunnelbanespärrar, över perronger, in och ut ur vagnar. Också när de sitter alldeles stilla och stirrar mot det höstsvarta vattnet med enstaka båtar nedanför Skanstullsbron, tycks det finnas ett samspel i tystnaden och blickarnas nyfikna rörelser. Enstaka kommentarer om utsikten eller, mer viskande, om människor i vagnen, får dem att fnissa samtidigt, eller nicka instämmande mot varandra.

En tennfigur kostar nästan fyrtio kronor – om de väljer bland de billigaste. I affären inser de att pengarna inte räcker till varsin. De nyss så sammansvetsade rörelserna stelnar till två kombattanters avvaktan. Bägge vill ha en egen figur. Det fattas minst tolv kronor.

Den minste är genast beredd att tigga. De är tillräckligt långt hemifrån. Risken är minimal att någon som de känner ska dyka upp. En sak vet båda: morsan blir störtförbannad om hon får veta att de tigger. Det är en gemensam kunskap som inte kräver någon kommentar.

– Hallå, vi säger att det fattas ett par kronor till tunnelbanan hem, okay? säger Jon, den yngre. Per känner att han egentligen är för gammal för det här. En snorunge som Jon, på tio år, kan se lagom bedjande ut, men själv vill han, med sina snart tolv år, ha bättre kontroll över situationen. Han borde ha förutsett att pengarna inte skulle räcka.

– Hallå! säger Jon.

Han inleder ofta sina meningar så: Hallå!

– Du får tigga. Jag går upp till parkeringsautomaterna och kollar om det ligger några pengar där. Okay?

Jon gillar inte förslaget. Inte att stå ensam, fast chansen att få pengar ökar. Han vill helst ha Per inom synhåll.

– Hallå, kolla vid telefonautomaten också. Ibland trillar det ner pengar som folk glömmer att plocka med sig.

Världen krymper till ett halvtimmesprojekt där båda pojkarnas koncentration är total. Per upptäcker snabbt det indirekta tiggandets möjlighet, att snoka runt parkeringsautomaterna tills någon nitisk bilägare dyker upp och frågar vad han sysslar med. Han behöver inte spela generad, mumlar bara rodnande att han inte har pengar så det räcker till tunnelbanan hem.

På det sättet får han ganska snabbt ihop åtta kronor och rotar sedan fram några burkar ur papperskorgarna och pantar