Antikviteter och kärlekskarameller

By Therése Johansson

Karin älskar doften av nysågat trä. Äntligen ska hon få genomföra sin livsdröm: att på egen hand tillverka möbler, driva verkstaden och butiken där hon säljer antikviteter, omgjorda möbler och saker hon tillverkat själv. Hennes läromästare, Andersson, har gått i pension för länge sen och nu är det hon som ska få alltihop att gå runt. Målet är att kunna köpa den gamla snickerifabriken, som ligger tvärs över gården från hennes hus och driva den som Andersson en gång gjorde. Men det finns många som vill sätta käppar i hjulet för henne och när dessutom hennes ex Billy dyker upp blir allting mer komplicerat än hon någonsin kunnat förutse.

Drömmen om att axla Anderssons roll som Grännas bästa möbelsnickare vittrar sakta sönder som murket trä. Hur ska hon kunna konkurrera med den stora billiga möbeljätten? Och är det egentligen det hon vill

• Language: Svenska
• Publisher: Word Audio Publishing
• Release date: Aug 23, 2023
• ISBN: 9789180006705

Book preview

Copyright © Therése Johansson & Word Audio Publishing Intl. AB 2023

Omslag: Maria Borgelöv

ISBN: 978-91-8000-670-5

Utgiven av: Word Audio Publishing Intl. AB

www.wordaudio.se

[e-mail]

Till Einar, som kunde kvittra som en fågel

Kapitel 1

Vita gäss dundrade fram på Vätterns grå vatten och björkarna dansade i den kraftiga blåsten. Karin vände huvudet mot vinden så att den irriterande hårlocken framför ögonen försvann, innan hon drog ut nyckeln ur låset. En vindby smet före när hon klev över tröskeln och in i det som var det allra heligaste; butiken hon sålde antikviteter och småslöjd i och den intilliggande verkstaden. Spetsgardinerna och den polkagrisrandiga duken rörde sig som om en osynlig hand ruskat om dem och hon fick kämpa för att dra igen dörren bakom sig. Vad var det de sjöng om i den klassiska första maj-sången? Vårvindar friska? Ja, det kunde man lugnt påstå. Det var den enda nackdelen med att bo vid Sveriges näst största sjö.

Halvvägs in i rummet stannade Karin. Fingrarna kramade om mappen med lånehandlingarna hon hade med sig från banken. Pulsen började slå häftigare och en känsla av att något inte var som hon lämnat det när hon åkte hemifrån i förmiddags väcktes inom henne. Hon fokuserade på andningen och pulsen lugnade ner sig en smula. Inget fick gå fel, inte nu när det som hon längtat efter så länge äntligen skulle bli av. Hennes blick sökte av varenda del av butiken men allt verkade se ut som vanligt. De antika lerkrukorna patinerade av ålder, som hon handlat på loppmarknaden i Bessières, stod orörda på bordet vid fönstret. Det franska klädskåpet med vackert skurna ornament tronade i hörnet som en primadonna redo att brista ut i sång. Inte heller hyllorna med skålarna hon svarvat själv, salladsbesticken eller nyckelringen låg i oordning. Allt såg ut precis som hon hade lämnat det för ett par timmar sedan men ändå var det något som fick hennes hjärta att slå snabbare. Blicken drogs till en tom yta som inte varit tom när hon åkte. Vad hade stått där? Förtvivlat sökte hon i huvudet. Jo, stolarna i sengustaviansk stil hon nyss målat ljust grå. Inte hade hon väl sålt dem? Och dubbeldörrarna som skiljde butiksdelen från verkstadsdelen och som mest satt där för att de var fina, var stängda. Varför? Dem stängde hon aldrig.

Ett skrapande ljud, som om någon drog en stol över golvet på andra sidan dörrarna, fick rädslan att ta ett grepp om ryggraden och Karin stelnade till. Var det någon i verkstaden? Hade hon fått inbrott?

Kapitel 2

Sakta smög sig Karin fram mot dörrarna och lade örat mot den släta ytan. Ett svagt mummel och ännu ett skrapande från en stol hördes på andra sidan. Varför var tjuvarna i verkstaden och inte här ute? Det var ju här alla sakerna fanns. Kassaapparaten! Hon andades in ett snabbt andetag och höll kvar luften i lungorna. Hur mycket växelpengar fanns det i kassan? Karin andades ut. Knappt inga, bara några hundralappar i växel. Insikten fick henne att backa samtidigt som ilskan byggdes upp inom henne. Varför skulle det här hända nu när hon satsat allt på att lyckas? Vad skulle hon göra? Ringa polisen? Det skulle ta en evighet innan de letat sig ut till henne. Det var nackdelen med att bo ett par mil utanför Gränna; polisen fanns aldrig i närheten. Ett klingande ljud som om någon tappade metall på betonggolvet nådde henne, kanske en kniv eller något annat vapen. Plundrade de hennes låda med täljknivar? Inte de nya väl? De var knappt betalda.

Karin vågade sig på ett par steg framåt. Ännu ett ljud, ett klirrande som av porslin. Hennes tunga pressades mot gommen. Kanske var det bäst att gå härifrån, ta bilen och åka in till stan för att vänta på polisen? Hon kramade hårdare om mappen, hela kroppen vibrerade. Skulle hon låta tjuvarna rensa verkstaden på de saker hon behövde för att klara sitt uppehälle? Behöva lägga ner drömmen innan hon ens kommit igång? Skulle hon tvingas krypa tillbaka till mamma och pappa och be om hjälp igen? Pulsen dunkade till ett crescendo och eldade på halsbrännan som Karin tampats med ända sedan hon tog beslutet att satsa på sin dröm. Nej, inte igen! Ingen mer skulle få förstöra hennes framtidsdrömmar. Denna gång skulle hon klara sig själv även om det betydde att hon var tvungen att konfrontera ett gäng tjuvar. Snabbt kastade hon ifrån sig mappen på ett bord och grabbade tag i en svarvad ljusstake i ek från Visingsö. Fingrarna värkte och kallsvetten rann över ryggen. Ilsket höjde hon ljusstaken högt över huvudet, tog sats och sparkade upp dörrarna till verkstaden så hårt att de slog i väggen med en rejäl smäll och studsade tillbaka. Hon parerade dem genom att kasta sig in i verkstaden med ett vrål. Ett högt tjut förenades med hennes och i vad som kändes som flera minuter stod hon där och skrek med ljusstaken höjd över huvudet.

Herregud, sluta skrik!

Rösten fick henne att snurra runt och höja handen ytterligare för att måtta ett slag med ljusstaken. Sedan stannade hon upp när hon upptäckte att hon stod öga mot öga med sin bror Jens. Sakta stängde hon munnen. Skriket från andra sidan rummet tystnade. Karin stirrade på personerna som befann sig i hennes verkstad. Där stod hennes familj.

Kapitel 3

Överraskning!

Emelie, hennes brors sambo, höll upp en guldfärgad serpentin och blåste så att den glittriga pappersremsan for ut över betonggolvet.

Är ni inte kloka, sa Karin och sänkte handen med ljusstaken. Blek som ett lakan pustade hennes mamma Gabbi borta vid kassadisken. Hennes bröstkorg hävde sig som en blåsbälg och hon höll sig krampaktigt i bordskivan.

Vi, kloka? Det är du som är galen som kommer inrusande som värsta ninjan.

Jag trodde ni var inbrottstjuvar, sa Karin sturskt och sträckte på sig.

Och du tänkte ha ihjäl dem med en ljusstake? sa Jens och tog den ifrån henne. Han vägde den i handen och flinade.

Ja? Tveksamheten i Karins röst fick honom att skratta.

Jens var hennes tvillingbror och det var inte bara de skarpt markerade ansiktsdragen, de chokladbruna ögonen, det mörka lockiga håret som hon tämjde med plattång och månatliga frisörbesök, som var likt. De hade också intresset för hantverk gemensamt. Det som skiljde dem åt var att han ville bevara och hålla fast vid det gamla medan Karin gärna tillverkade nya saker med inspiration från det gamla.

En låg vissling likt en bofinks kvittrande fick henne att vända sig om. I utrymmet som skulle inhysa den nya sågen hon beställt satt en man på sin rullator och log. Han formade läpparna och en kvittrande vissling for över dem.

Andersson, är du här?

Med några steg var hon framme hos den gamle mannen och gav honom en varm kram och en kyss på kinden.

När någon säger att det vankas tårta är jag inte sen att komma. Att du äntligen bestämt dig för att satsa på ett eget snickeri är värt att fira, flicka lilla, sa han och klappade henne med en darrande hand på armen. Hon gjorde allt för att det inte skulle synas hur paniken vällde upp inom henne. Ja, hon skulle satsa, helt själv. Det var det som skrämde livet ur henne.

Jag skulle också vilja ha en sån där kram.

Hennes pappa Paul höll ut armarna. När hon gled in i sin fars famn föll ett lugn över henne. Så tacksam hon var för att hon hade sin familj. En överraskningsfest. Tårarna trängde upp i ögonvrån men hon blinkade snabbt bort dem.

Grattis till ditt nya företag, gumman, viskade hennes pappa.

Du kan gratta mig när lånen är avbetalade och firman går runt, sa Karin. Nu fanns det ingen återvändo längre. I tre år hade hon bollat butiken där hon sålde antikviteter, omgjorda möbler, fransk inredning och det småkrafs hon tillverkade i snickarverkstaden, med jobbet på förskolan. Nu skulle hon jobba heltid med att göra egna möbler från grunden precis som hon gjort under alla de år hon jobbade för Andersson. Det var därför hon tagit ett nytt lån, för att kunna bygga till ett virkesförråd och köpa en ny såg.

Bara tanken fick henne att glädjas som en liten flicka på julafton för att i nästa sekund få henne att darra av oro. Sågen skulle underlätta så mycket. Nu skulle hon kunna tillverka större och tyngre möbler, vilket hon skulle bli tvungen till för att försörja sig som möbelsnickare på heltid. Denna gång skulle hon inte backa ur.

Jag vet vad du tänker och ja, det kommer du, sa hennes pappa och drog in henne i ännu en kram.

Jag vet vad du tänker. Hon upprepade orden inom sig. När hon växte upp kunde hon ibland undra varför hennes pappa alltid visste vad hon tänkte. Det hade hon slutat med och insett att häxarvet från en av Visingsös kloka gummor och som rann i hennes pappas blod inte gick att förstå sig på. Det var en av hans förmågor. Den andra var att få alla han rörde vid att slappna av. Som alltid gick han klädd i hawaiiskjorta, mjuka linnebyxor och sandaler. Det gjorde han även om det var vinter och snö ute, som om det alltid var sommar i hans värld. Hans ord lugnade henne. Om han trodde på henne så skulle hon tro på sig själv. Även om det var svårt att förstå varför någon skulle köpa möbler hos en snickare när man kan åka till Ikea och skruva ihop en byrå för en tredjedel av priset.

Kapitel 4

Det kommer att gå runt och det var inte en dag för tidigt. Fanns det tårta, sa ni? Andersson reste sig och lossade bromsarna på rullatorn. Hans en gång så starka kropp rörde sig sakta.

Jag hjälper dig, sa Karin och tog ett milt tag i Anderssons arm för att lotsa honom mot bordet. Andersson var nog den person utanför familjen hon älskade mest, den person som hon umgåtts mest med förutom familjen eftersom de jobbat så länge ihop. De slog sig ner på stolarna som var placerade runt ett köksbord hon köpt på Erikshjälpen i förra veckan och som hon funderade på att måla kornblått med detaljer i guld.

Har du fått bygglovet på utbyggnaden? Eller är de lika tröga på kommunen som de brukar vara? Du kommer behöva ett stort virkesförråd. Glöm inte att märka upp hyllorna ordentligt, sa Andersson och sköt fram tallriken mot tårtan.

Karin skrattade till. Han kunde inte låta bli att ge henne råd, eller kanske var det en order. I alla fall var det något han gjort sedan första gången hon klivit in i verkstaden det året hon gått i åttan och blivit tvingad att göra sin prao hos honom. Hans ögon glittrade som hos ett barn när kniven skar genom den mjuka tårtan.

Skulle hon ljuga och säga att hon fått bygglovet eller säga som det var? Att hans son, Håkan, som nu var närmsta granne, och som ägde marken eftersom hon bara arrenderade, ännu inte skrivit på pappren? Skulle hon ljuga och säga att allt var i sin ordning? En snabb blick på Anderssons fårade ansikte fick henne att bestämma sig. Hon skulle inte börja sin karriär som egen företagare genom att ljuga för honom.

Ja, jag bara väntar på att Håkan ska skriva på, sa Karin, skar en bit av chokladtårtan och välte över den på hans tallrik. Andersson tittade förvånat upp. Även om hans kropp var märkt av ålder var hans blick klar och skarp.

Vad säger du? Har han inte gjort det än?

Karin log besvärat. Det var ett känsligt ämne eftersom Håkan protesterat när hon köpt hans barndomshem mitt emot fabriken. Men det var inget hon ville bekymra Andersson med.

Han har nog bara glömt det, sa Karin lågt.

Andersson fnös ljudligt.

Glömma något sådant viktigt, muttrade han. Jag ska prata med honom.

Det behöver du inte, sa Karin och klappade hans hand.

Andersson fnös igen.

Bara för att jag lämnat över ansvaret för marken och fabriken på honom så betyder det inte att han får hålla på som han vill. Jag ska tala med honom, sa han bestämt och satte skeden i tårtbiten men stannade upp och fångade Gabbis blick.

Är det riktig tårta eller sån där vegangröt som ni brukar äta, sa han och lät ögonbrynen skämtsamt dansa i pannan.

Du kommer att gilla tårtan, den är nyttig, sa Gabbi och lade huvudet på sned.

Nyttig? fnös Andersson och förde tårtbiten mot munnen. Biten föll till bordet och ett gäng osande svordomar for över den gamles läppar.

Men Andersson, vilket språk, sa Gabbi, tog en servett och torkade upp tårtbiten medan han gjorde ett nytt försök. Han producerade en skeptisk min när läpparna slöts runt skeden men snart hummade han gillande.

Karin kunde inte minnas att Andersson var så skröplig. Det kändes som om han åldrats flera år sedan hon hälsade på honom på äldreboendet i förra veckan. Vad skulle hon göra utan honom? Han hade alltid funnits där för henne och nu behövde hon honom mer än någonsin. Om hon skulle kunna överleva som möbelsnickare behövde hon ett bollplank som visste vad han pratade om. Och Andersson visste precis vad han pratade om, han hade till och med levererat möbler till kungaparet på deras bröllopsdag.

Vi är snart färdiga med renoveringen av övervåningen, Karin. När vi är klara kommer vi och hjälper dig bygga förrådet, sa Emelie som satte skeden i Jens tårtbit och stoppade in en rejäl bit i munnen men grimaserade illa och himlade med ögonen, vilket fick Jens att skratta och Andersson att skrocka.

Har de förlåtit dig än, Emelie? sa Andersson och flinade.

Emelie tittade upp från tårtan.

För att du ledde Jens in i mjölkens och köttets frestelse? fortsatte Andersson och skopade i sig mer av tårtan.

Emelies kinder gick från svagt rosa till pionröda på en sekund. Gabbi harklade sig.

Jag hoppas att du menade maten och inget annat. Sen kan jag tala om för dig att Jens avvek från den banan långt innan han träffade Emelie.

Den banan? Vad betyder det egentligen? Vi människor har alltid ätit kött men jag måste medge att tårtan är fullt ätbar, sa Andersson och förde ännu en sked till munnen.

Andersson, människan kanske har gjort det men vi väljer att inte göra det för att behålla renheten …, började Gabbi.

Kan ni ta den diskussionen en annan gång är ni snälla? Nu ska vi fira firman, avbröt Paul och hivade in Karin i en kram.

Ni behöver inte hjälpa till med förrådet, Jens, sa Karin innan hon hoppade ner från stolen och gick bort till kaffebryggaren. Ska jag sätta på en kanna kaffe till? Annars finns det mer av pappas örtte. Utan att vänta på svar började hon ladda bryggaren.

Behöver ingen hjälp? upprepade Jens och snurrade runt på stolen. Men du kan inte bygga ett förråd själv.

Det behövs inte eftersom jag har anlitat en firma, fortsatte Karin.

Men …, började Jens men stängde munnen när hon spände ögonen i honom.

Inga men, Jens. Du hjälpte mig renovera huset och nu har ni ett eget hus att renovera. Sedan vände hon sig till sina föräldrar.

Och ni har gården med alla yogakurser som du redan bokat in pappa, och mamma du har dina tavlor, sa hon när hennes föräldrar öppnade munnen för att protestera.

Gabbi reste sig sakta och lade en hand på Karins axel.

Det här är inte alls samma sak som förra gången, och det vet du, sa hon.

Jag vill inte prata om det mamma. Jag har anlitat en firma som kommer så fort bygglovet är påskrivet, precis som jag sa innan.

Det fräste i bryggaren när Karin hällde i vattnet i behållaren. Hon svor en liknande harang som Andersson och knäppte av bryggaren innan hon fortsatte hälla. Svordomarna fick den gamle mannen att skrocka lågt.

I alla fall så har vi bestämt att du inte behöver betala lånet till oss längre, sa hennes pappa.

I en kort sekund mötte hon hans bestämda ögon.

Nej, jag ska fortsätta betala tills det är färdigt.

Sluta vara så envis, Karin. Vi vill hjälpa dig, punkt slut, sa Gabbi och tog ett tag i Karins arm, men Karin skakade sig loss.

Det är min firma och jag ska klara det själv, sa Karin och fokuserade på de svarta dropparna som började fylla kannan. För om firman skulle gå under skulle felet bara vara hennes.

Kapitel 5

Gruset knastrade under rullatorhjulen när Andersson körde ut på gården. Vinden mojnade och trädens grenar vajade bara lätt i brisen. Doften av jord, blommor och vatten trängde in i näsborrarna. I de solgula påskliljorna och orangea kejsarkronorna surrade humlor och bin om varandra. Ljudet skapade harmoni med vindens rasslande bland björkarnas musöron. Det här var Karins plats på jorden. Huset med den stora trädgården där brudspirean precis börjat blomma som ledde ända ner till Vätterns brusande vatten. Det här var Karins plats precis som det varit Anderssons i så många år. Hon lade märke till tårarna i Anderssons ögon när han tittade bort mot snickerifabriken tvärs över gårdsplanen. Den stora röda byggnaden som liknade en amerikansk lada mer än en fabrik var i stort behov av ommålning. Det var något hon skulle gjort för längesedan om hon kunnat köpa fabriken samtidigt som huset. Vilket varit planen men …

Karin avbröts i sina tankar av att Andersson torkade bort något på kinden med handryggen. Om det var en tår skulle han aldrig erkänna det, han var inte den blödiga typen. Han hade byggt upp fabriken och huset med sina egna händer på ett par åkerlappar som han fått av sina föräldrar. Det var här han hade levt sitt liv med sin älskade Agnes och sonen Håkan. Agnes var borta sedan många år och Håkan hade inget intresse av att driva fabriken.

Var inte orolig, Håkan skriver på pappren i morgon, sa Andersson och körde ut i gruset med rullatorn. Det gick trögt och hjulen snodde sig i gruset. Karin log och nickade. Det var något hon hoppades på, inget fick gå fel nu och inget skulle få förstöra det för henne. Inte ens en sur Håkan.

Jag tror att han bara har glömt, sa hon och tog Anderssons arm under sin för att göra det lite lättare att köra rullatorn.

Så är det nog, flicka lilla. Men jag ska också prata med honom om att inte sälja fabriken förrän du kan köpa den.

Hon stannade så tvärt att Andersson snubblade till och lade sig som en fällkniv över sitsen på rullatorn. Snabbt skyndade hon sig att hjälpa honom att räta upp sig.

Menar du det? sa hon och rättade till kepsen som fått sig en törn.

Det har alltid varit meningen att du ska ha fabriken. Håkan kan vara lite tvär men jag ska prata med honom.

Jag ska jobba stenhårt för att få det att gå runt så jag kan köpa den så snart som möjligt.

Andersson skrockade och svängde in rullatorn mot bilen som hennes pappa kört upp framför dem.

Det är jag säker på att du kommer göra, var det sista Andersson sa innan han stängde bildörren.

Karin vinkade adjö till sin familj och Andersson när de körde i väg på den smala håliga vägen. Huttrande slog hon armarna om sig, leran skvätte upp på föräldrarnas bil när ett av däcken dundrade i ett djupt hål. Men det var en vacker kväll, himlens rosa sken speglade sig i de mörktonade rutorna på fabriken. Nyvakna humlor tumlade runt på kejsarkronorna som sträckte upp sig vid den slitna fasaden. Sakta gick hon över gårdsplanen mot fabriken. Längtansfullt slöt hon ögonen och lyssnade efter Anderssons lätta visslande, något som nästan drivit henne till vansinne när de arbetade ihop men som hon nu saknade så mycket. Nu var Håkans traktor en bit bort det enda som hördes.

Tänk om hon skulle kunna köpa fabriken, driva snickeriet som Andersson en gång gjort? Kanske till och med skaffa sig en anställd så som hon varit anställd hos honom? Det skulle bli tufft att driva snickeriet själv på heltid. Oron tog tag i henne, nu var hon ensam med allt. Om det inte hade gått som det gjorde för tre år sedan skulle det varit hon och Billy som gjorde det tillsammans. Gick det inte runt nu skulle hon förlora huset, och allt hon drömt om skulle gå upp i rök. Utbyggnaden för virket och den nya stora justersågen, som skulle underlätta hela hennes arbete, åt upp en stor del av lånet hon tagit. Kanske skulle hon kunna lämna tillbaka den och köpa en billigare variant för att ha en buffert, men ... Sucken fortplantades från djupet av hennes inre. En del flickor drömmer om en väska från Dior eller Michael Kors, Karin drömde om en såg som kostade nästan etthundratusen kronor.

Handtaget på de stora gröna portarna till fabriken var slitna och bar spår av alla de händer som öppnat dem. Om hon skulle ha möjlighet, eller när hon fick möjlighet, att köpa fabriken, skulle hon inte få samma pris som när hon köpte huset. Håkan talade ständigt om för henne att hon hade skinnat honom på en del av hans arv och det var Håkans protester som gjort att hon inte fått köpa marken utan bara huset.

Hon tryckte ner handtagen men de var låsta som vanligt. I stället gick hon runt knuten. Stående i ogräset tittade hon in genom de smutsiga rutorna. Det var tomt. När hade Håkan tömt fabriken? Sist hon tittade in hade Anderssons verktyg hängt på väggen på samma plats som han lämnat dem. Men nu var allt borta. Hon gick vidare mot baksidan där hennes föräldrar gömt sin bil för att hon inte skulle se den när hon körde in på gården. Spåren efter hjulen var djupa och leriga i det blöta fjolårsgräset.

Intill husväggen på fabrikens baksida gick en trätrappa upp till andra våningen. Andersson hade byggt den för att kunderna skulle kunna ta sig upp till kontoret utan att behöva gå genom fabriken. Skulle hon våga sig upp i den? Andersson hade slutat