Det lilla kokeriet i Gränna

By Ewa Klingberg, Hanna Åhman and Callin Öhrvall Delmar

Mandys nya liv i Gränna börjar så sakta ta form. Kärleken bär henne genom vardagen och vännerna finns där, men ekonomin tryter och det blir inte lättare av att stadens museiintendent Margareta dyker upp. Hon verkar vilja motarbeta allt som Mandy vill åstadkomma i Lindbladska huset, men varför? Och vad har egentligen det igenbommade rummet Mandy upptäcker bakom kokeriet använts till? Hemligheter ur det förgångna gör sig påminda i takt med att decembermörkret faller, men måste de nödvändigtvis sätta käppar i hjulet för Mandys lycka? Och hur var det nu man gjorde för att fira Lucia som vuxen?

”Arvet efter Agnes – Det lilla kokeriet i Gränna” är den andra delen i serien om Mandy och hennes vänner i Gränna.

• Language: Svenska
• Publisher: Word Audio Publishing
• Release date: Nov 18, 2022
• ISBN: 9789180005562

Book preview

Det lilla kokeriet i Gränna

Del 2 i serien Arvet efter Agnes

Eva Klingberg & Hanna Åhman

Copyright © Eva Klingberg & Hanna Åhman 2022

Omslag: Maria Borgelöv

ISBN: 978-91-8000-556-2

Utgiven av: Word Audio Publishing Intl. AB

www.wordaudio.se

[e-mail]

1

Linoljefärgen följde den runda anstrykaren med perfektion. De små ränderna efter svinborsten i den ruskigt dyra penseln flöt samman och bildade en slät yta. Mandy sträckte sig så långt hon nådde åt båda hållen för att få till så långa drag som möjligt. Taklisterna fick samma gammaldags äggskalsnyans som takpanelen. Hon nynnade med i Miss Li och Instruktionsboken som spelades på radion. Den hade fastnat, hon tyckte texten påminde lite om hennes eget liv. När det här sista lagret fått torka var det dags att flytta in den stora kassadisken och därefter skulle hyllplanen sättas tillbaka på väggarna. Dem skulle hon fylla med polkagrisar i bruna pappstrutar och i skyltfönstret skulle hon …, längre hann hon inte i tankarna förrän hon kände att stegen hon stod på vippade till och hon föll handlöst i golvet. Den mikroskopiska sekund hon befann sig i luften kändes som en evighet och när hon väl landade med en kraftig duns, fokuserade hon på att hålla upp penseln för att undvika att få fläckar på golvet. Den lilla glasburken som hon haft färg i låg omkullvält, men till hennes stora lycka hade inget runnit ut. Hon suckade och gned sig om armbågen. Både den och ena knäet hade fått sig en rejäl törn i fallet.

Rätt som det var knackade det på skyltfönstret och Mandy vände sig om. Där utanför stod en äldre kvinna i mörk kappa och hatt och stirrade in på henne. Mandy kom mödosamt på fötter och linkade fram till butiksdörren. När hon öppnade sveptes höstlöven in av vinddraget. Mandy försökte tafatt hindra dem, men fick ge upp och med en suck klev hon ut på trappan. Gatan utanför var tom. Kvinnan hade hunnit försvinna och trots att Mandy spanade åt båda hållen kunde hon inte se skymten av henne.

Hon böjde sig ner för att ta upp ett vackert lönnlöv. Bladet var så intensivt gult att hon nästan bländades och när hon såg sig omkring sprakade trottoaren i alla höstens färger. Kanske kunde hon göra något fint här utanför redan nu, tänkte hon.

Hallå där! Ingela stannade bilen och vevade ner rutan. Vad tycks?

Mandy vände sig mot väninnan och gjorde stora ögon!

Shit, vad snygg du är! utbrast hon. Ingela hade klippt sig i en kort bob och blekt slingor i håret. Hon sköt upp solglasögonen och log strålande. Mandy strök över sitt eget rufsiga hår och kände sig med ens sliten. Hon hade inte varit hos frisören sedan hon lämnat Australien och eftersom hon inte längre drev mäklarbyrån i Adelaide behövde hon sällan klä upp sig. Men hon kände ett styng av saknad efter att få göra sig i ordning. Hon såg ner på sina händer. De korta naglarna hade sorgkanter och fläckar av färg missprydde huden. Hennes hängselbyxor, som hon hade när hon renoverade, hängde säckigt och om hon lyfte armen skulle hon säkert lukta av annat än deodorant.

Ända sedan Kevin, hennes numera vuxna son, hade återvänt till sin vardag på andra sidan jordklotet hade hon känt sig ensam, trots att det inte alls var så. Hon hade både Ingela och Johan, som hon också inlett ett förhållande med, ändå hade hon inte känt sig riktigt glad. Tomheten Kevin lämnat efter sig var större än väntat. Ibland tittade hon på kortet av henne och sonen som Steve tagit med Mandys mobiltelefon. De stod på färjan till Visingsö och Kevin, som var huvudet längre än hon, hade lagt sin arm om hennes axlar. Med vinden i håret och Vätterns glittrande vatten i bakgrunden hade Steve lyckats fånga ett ögonblick som kommit att bli ett av Mandys ankare i vardagen.

För att inte helt förlora sig i saknaden hade hon ägnat sig åt arbetet att iordningställa tant Agnes gamla butik och kokeri till ett museum.

Hur går det för dig? Du ser lite moloken ut tycker jag, sa Ingela och studerade henne.

Äsch, det är inget. Jag är snart klar med måleriet, sen börjar det roliga, sa Mandy hurtigt. En bil kom rullande bakom Ingela och hon blev tvungen att köra iväg.

Vi ses senare, sa hon samtidigt som hon tryckte upp rutan. Mandy vinkade efter henne innan hon gick tillbaka in för att städa upp förödelsen.

Till slut var den sista biten av listen äntligen färdigmålad, alla penslar tvättade och allt skräp slängt. Hon såg sig omkring och undrade vad tant Agnes skulle ha tyckt. Hon hade nog inte tänkt att det skulle bli ett museum när hon testamenterade verksamheten till sina efterlevande. Å andra sidan hade hon nog inte tänkt sig att Mandy skulle köpa in sig i Antonsson & Son heller. Det hade varit enda sättet att få den anrika polkagristillverkningen att stanna i Gränna. Antonsson stod på ruinens brant efter advokat Christer Rydbäcks kriminella framfart och Mandy hade aldrig kunnat bedriva tillverkningen ensam. En sammanslagning hade blivit det mest kloka att få till. När affären väl gått i lås efter sommaren hade Mandy hängt i hasorna på Anders Antonsson för att se och lära så mycket hon bara kunde. Att ansvara för ekonomi och personal var något hon hade tidigare erfarenhet av, men att storskaligt tillverka godis, det var något nytt. Hennes mobiltelefon ringde och hon blev varm inom sig när hon såg att det var Johan.

Hej, älskling, svarade hon.

Hej! Hans varma röst omfamnade henne och hon slog sig ner på bänken vid fönstret inne i det gamla kokeriet. Hur har det gått för dig idag?

Hon berättade om sin nesliga vurpa och om kvinnan som sett henne.

Det var så konstigt för när jag kom ut på trottoaren så var hon puts väck, sa Mandy. Johan skrattade.

Hon kanske hade cykel?

Ja, eller en trimmad rullator med ståbräda, kontrade hon. De brast ut i skratt åt barnsligheten.

Du borde bli författare istället för mig, skrockade han. Så kan jag koka karameller istället.

Efter det att Johan avslöjat sin pseudonym, John Dale, hade han fått många uppdrag i form av signeringar och interjuver. Tidigare hade han inte känt sig mogen att möta offentligheten och när han börjat skapa kommissarie Roberts hade förlaget föreslagit honom att skriva under annat namn. Nu däremot tyckte han att det kändes roligt att få stå i rampljuset.

Hur känns det inför imorgon? frågade Mandy.

Det känns nervöst men det kommer att gå bra. Jag har ju redan fått frågorna och det är Jenny Strömstedt som intervjuar mig.

Vet du vilken tid ungefär? Mandy ville inte missa när Johan satt i Nyhetsmorgons tevesoffa.

Efter halv nio-nyheterna.

Trots att Johan verkade lugn pirrade det i bröstet på Mandy. Hon var glad att det inte var hon som skulle behöva möta journalistens frågor.

Jag kommer att sitta spikad framför teven imorgon!

När de lagt på kontrollerade Mandy noga att hela huset var ordentligt låst. Låsen var utbytta och numer hade Mandy full koll på vilka nycklar som ledde vart och vilka som hade tillgång till dem.

Klockan var nästan sju på kvällen och det hade börjat mörkna trots dagens klara väder. Uppe i våningen gick hon runt och tände lampor i alla rum. Förr hade hon kunnat uppskatta mörkret, men efter att hon blivit hotad av advokaten var det mycket som hade förändrats. På köksbordet stod ett doftljus som hon tände och sedan slog hon sig ner med en stor kopp rykande hett te. Kanske skulle hon be Antonsson skicka hit några av killarna i kokeriet, för att lyfta in den tunga kassadisken. Utan den skulle hon inte kunna fortsätta inreda. Hon plockade fram papper och penna för att göra en lista över saker hon skulle komma ihåg att göra dagen därpå.

2

Ett envist bankande från bottenvåningen fick Mandy att titta på köksklockan som hängde på väggen och som hon låtit sitta kvar efter det att hon flyttat in i tant Agnes lägenhet. Prick åtta. Vem kunde det vara? Oron smärtade som hastigast till inom henne och påminde om den otäcka kväll då Ingelas exmake och tillika advokat Rydbäck trängt sig in och hotat henne till livet. Hur hon än försökt bearbeta händelsen kom skräcken ändå över henne ibland. Den bestämda knackningen hördes igen. Mandy tvekade. Hon som skulle bänka sig framför teven och hade brett en nybakad fralla med ett tjockt lager smör och flera skivor ost. En bricka med både juice och nybryggt kaffe stod och väntade på soffbordet. Knackningen ljöd för tredje gången.

Ja, jag kommer, ropade hon högt och sprang nerför trappan. Shit, shit, shit vem kunde det vara. Med snabba steg gick hon rakt genom lokalen. Hon såg ingen genom den glasade överdelen av dörren, men när hon vred om nyckeln på insidan klev kvinnan från gårdagen fram på trottoaren.

God morgon, sa Mandy. Har det hänt något?

God dag, sa kvinnan. Nej det har verkligen inte hänt något. Hon hade samma kappa och hatt som föregående dag och mötte Mandys blick genom ett par smala glasögon med körsbärsröda bågar. Mandy såg till sin förvåning att kvinnan förmodligen inte alls var så gammal som hon först sett ut att vara. Hennes släta hy och klara ögon talade för att hon kanske inte ens fyllt sextio. Hennes hår var klippt i en page som slutade precis vid käklinjen. Den spetsiga näsan och de smala läpparna fick henne att se allt annat än tillmötesgående ut. När kvinnan åter tog till orda förstod Mandy att hon inte bara såg sur ut utan även var på ett eländigt humör.

Vad har du tänkt ställa till med i den här lokalen?

Mandy sträckte fram handen för att presentera sig, men fick låta den falla när kvinnan inte visade minsta tecken på att vilja återgälda hennes gest.

Jag heter Mandy Hansen, sa hon istället. Och Agnes Lindblad, som tidigare ägde den här fastigheten, var min gammelmoster.

Jaha, svarade kvinnan föga intresserad av Mandys presentation.

Och ni, fortsatte Mandy överdrivet artigt. Vem är ni?

"Så gammal är jag inte att du behöver säga ni till mig, utbrast hon och lade armarna i kors över bröstkorgen. Vad ska du göra här inne?"

Mandy kände panik över att klockan började närma sig halv nio.

Vi ska öppna ett litet museum här eftersom Agnes var barnbarn till Amalia …

Ha, det var det dummaste jag har hört på länge, avbröt kvinnan