Den Gyllene Klubben: Historisk roman

By Linda Meyer

Året är 1884. Göteborg är en nersotad och stimmig stad med ett myller av varv och verkstäder, spinnerier och handelsbolag. Det är goda tider för fabrikörer och handelsmän som gör stora vinster medan arbetarklassen lider av svåra förhållanden.

En arvtagare från den Lundbergska släkten återvänder till staden och väcker uppmärksamhet i societeten. Samtidigt hittas en man död i Säveån och hemligheter från det förflutna börjar nystas upp.
Arbetaren Edwin Torne dras ofrivilligt in i det farliga händelseförloppet. Plötsligt sker ytterligare en attack på stadens gator.
Det blir alltmer uppenbart att ingen går säker...



Med "Den Gyllene Klubben" har Linda Meyer skrivit en storslagen berättelse om några människors liv och öden i 1880-talets Göteborg.

• Language: Svenska
• Publisher: Books on Demand
• Release date: Apr 29, 2020
• ISBN: 9789179694388

Linda Meyer

Linda Meyer är född 1994 och bor i Mölndal. Hon har tidigare utkommit med den historiska romanen "Den gyllene klubben" och diktsamlingen "Dikter i märkliga tider"

Book preview

40

1

Arbetarkvarteren i Haga

Morgondiset svepte in genom den fördragna gardinen. Edwin drog filten åt sidan och steg upp ur bädden. Dammkornen i vindsrummet dansade i det svaga ljuset. På de timrade väggarna sökte sig vägglössen in i träets håligheter.

Edwin svepte undan gardinen från fönstret och såg ut på gatan nedanför. Det var något i luften den här morgonen.

Kylan som letade sig in genom springorna i väggarna gav en åminnelse om forna tider och dammet i rummet vittnade om stoft från åren som hade passerat. Det låg en säregen stämning över morgonen som talade om att någonting väntade. Sanningen var att en hemlighet var stadd i förändring och som en följd av det skulle den unge verkstadsarbetarens tillvaro aldrig bli sig lik igen. Edwin själv var fullt ovetande om vad de kommande dagarna skulle föra med sig. Men även han, som styrd av ett sjätte sinne, kände på sig att tiden var mogen för en förändring. Det var dags att bryta upp. Om han bara hade känt till att förändringen var en annan än den han hade i åtanke.

På nedervåningen räckte inte gryningen till för att lysa upp det mörka rummet. Värdshuset var tomt på folk och Edwin antog att värdshusvärden och dennes syster inte hade stigit upp ännu. Syskonen Torne hade tagit över hans uppfostran efter att hans mor hade gått bort. Då var Edwin tio år gammal. Tretton år hade gått sedan dess. Under den tiden hade han fått klara sig själv. Hans liv, efter moderns bortgång, hade inte varit särskilt lätt alla gånger med tanke på Agda och Georg Torne.

Just som han skulle öppna ytterdörren för att bege sig till arbetet, hörde han en röst säga:

– Vart tror han att han är på väg?

Från rummet bakom värdshusets nedgångna skänk steg en äldre kvinna fram. Hon bar en ogillande min; ja rent av fördömande. Han stannade upp.

– Jag ska till arbetet, Agda. Det är måndag.

– Måndag, ja. Var du på Bergs värdshus i lördags? Kom hem sent, antar jag, för jag såg inte mycket av dig igår.

Han hade varit på det konkurrerande värdshuset men det innebar inte samma sak i hans öron som det gjorde i Agdas. I hans värld tog man sig ett glas när dammet från varvet blev outhärdligt men för Agda och hennes bror, värdshusvärden Georg Torne, var varje helg i fylleslagets tecken.

– Det råkade bli så, sa han bara.

Hon muttrade något för sig själv och gick runt bänkskivan tills hon stod någon decimeter framför honom.

– Har du inte glömt något?

För en gångs skull hade han faktiskt glömt.

– Vad?

– Lönen! ropade hon med plötslig vrede. Lönen! Tro inte att jag inte har koll på dagarna, odugling. Jag kan almanackan lika bra som du. Du är skyldig mig hyra för en månad.

Edwin började känna hur ilskan hettade till inombords. Det blev inte mycket kvar av hans löning efter att syskonen Torne hade lagt beslag på sin del. Till råga på allt hade matpriserna blivit allt högre i staden.

Edwin var etablerad på Mekaniska Verkstan och uppskattad för sina kunskaper. Några av arbetarna hade så sent som i förra veckan sagt att de kunde tänka sig att låta honom dela boende med dem om han kunde hjälpa till med hyran. Det hade varit ett lockande erbjudande, så lockande att han tänkte tacka ja till det förr eller senare. Men nu började han inse att förr var bättre än senare. Med ena handen plockade han upp sin börs från byxfickan och räknade ihop hyran. Han höll fram kronorna till Agda Torne. Hon sträckte sig fram för att roffa åt sig dem men han drog snabbt undan handen.

– Du ska få pengarna. Men det här är sista gången.

– Sista gången? upprepade hon klentroget. Jag ska ha månadens hyra varje månad. Försök inte att vara listig. Det kommer du ingen vart med.

– Jag har tackat ja till att få inhysning hos några av arbetarna. Så jag menar vad jag säger.

Edwin la märke till att den äldre kvinnan plötsligt såg rädd ut. Hon såg sig om över axeln och viskade sedan:

– Nej, Edwin. Så kan du inte göra.

Det var en förunderlig helomvändning. Att uttala hans förstanamn på det sättet. Edwin visste inte riktigt om hon var beräknande eller inte men plötsligt tyckte han synd om henne.

– Ta pengarna… men jag kommer att göra slag i saken snart. Lura dig inte att tro annat.

– Du gör inget liknande. Vi tog hand om dig efter att mor din dog. Är det här tacken? Har du samvete att gå över den där tröskeln och lämna oss, gamla människor som vi är, på randen till fattigdom och elände? Har du det?

Han hade varit här förut och han kom ihåg. Jodå, han kom ihåg. Jag ger inte vika den här gången tänkte han. Situationen var faktiskt så bekant att han nästan kunde le åt det inombords. Hur länge var en människa bunden till tacksamhet?

– Om Georg vore bättre på sitt kortspelande skulle ni inte behöva min surt förvärvade lön. Hälsa honom att han får klara sig utan mig.

– Säg det till honom själv.

– Det ska jag, efter arbetspasset.

Hon muttrade något ohörbart när han vände ryggen till och sköt upp ytterdörren.

Värdshuset låg i arbetarkvarterens kärna, närmare bestämt i Haga. Edwin gick över den stenbelagda gatan och såg sig inte om en enda gång över axeln. Bakom honom gnisslade skylten Värdshus Torne i vinden. Den var fäst vid en metallstång som i sin tur satt fast i husets träfasad.

En gång i tiden hade det varit en vacker byggnad men sedan Georg Torne tagit över verksamheten efter sin far hade den snabbt changerat. Georg Torne var ingen affärsman, inte som fadern en gång hade varit. Den nuvarande ägaren var till den grad utled på räkenskaperna att han ofta lämpade över arbetet på Agda eller Edwin.

När Edwin var liten hade Agda gjort en vana av att tvinga ner honom i stolen framför räkenskapsboken och förbjudit honom att resa sig därifrån innan han hade sammanställt alla utgifter och inkomster. Tack och lov hade Edwin lärt sig att räkna hjälpligt men det hade alltid tagit många timmar innan han, med stort tragglande, hade tagit sig igenom hela bunten av räkningar.

Allt eftersom Edwin närmade sig varvet ökade antalet människor på gatorna. Kring Rosenlundsgatan passerade en stor mängd fabriksarbetare; alla på väg till sina olika arbetsplatser.

Edwin tog sig fram till rätt korsning och svängde sedan in på Skeppsbron. Längre fram syntes yrkesbröderna strömma in genom den öppna grinden till verkstan. En av dem, vid namn Jon, stannade upp och gick för att möta honom. Med ett antal meter kvar ropade han:

– Torne! Just er jag ville prata med.

Edwin log mot yrkesbrodern och vinkade honom till sig. Morgonen var ännu i gryende skede och arbetet var redan igång innanför den stora porten med grindar.

– Vad har jag sagt till dig om niandet? Vi har känt varandra tillräckligt länge för att sluta upp med sådant, sa Edwin till honom.

Det var något underligt med den saken. Genom antydningar och blickar hade Edwin insett att mannarna ibland upplevde att han försökte vara förmer än dem. Det gjorde att han tänkte sig för en extra gång innan han började tala om något han hade läst i en tidning eller en bok.

– Ledsen. Men jag har något väldigt viktigt att tala med dig om. Jag vet inte om det är rätt tillfälle… men jag lyckas aldrig få möjlighet annars.

– Vad pratar du om?

Jon såg sig omkring. Det passerade andra arbetare förbi dem, på väg in i verkstadslokalerna. Han gjorde en gest med huvudet att Edwin skulle följa med honom en bit åt sidan från de uppmärksamma lyssnarna. De stannade ett stycke uppåt kullerstensgatan och Edwin gnuggade händerna. Morgonen var kall.

– Säg vad det är Jon. Vi kan inte bli stående här i kylan.

Den unge mannen nickade förstående och harklade sig innan han sa:

– Det är ett svårt ämne att prata om. Jag ville inte ta upp det inne på verkstan. Men jag oroar mig förstår du.

– Något jag kan hjälpa dig med?

– Andreas berättade för mig att han hörde Hjerpe beklaga sig över dig med en av förmännen från lastkajen. Alla vet att Hjerpe har varit på dig tidigare men nu verkar han mena allvar.

Edwin suckade och blickade bort mot gatan över Jons axel. Några arbetare hade stannat vid portarna till verkstan och såg på dem medan de växlade ord med varandra.

– Då får jag se till att han inte har något att sätta dit mig på.

– Precis. Du förstår vad jag menar. Jag ville varna dig så att du tänker på att vara försiktig.

– Tack. Jag uppskattar det, men vi borde gå in nu.

Han gav Jon en klapp på axeln innan båda vände tillbaka mot Mekaniska Verkstans ingång. Sättet att gå in genom den öppna grinden var ofta diskret. Mannarna anlände sömndruckna till arbetet och gick därifrån desto högljuddare men också desto tröttare.

Edwin gav sig snabbt i kast med ett taljblock som inte hade blivit färdigställt under lördagen. Runt omkring rådde kaos, åtminstone i en utomståendes ögon, men för arbetarna var det ett ordnat kaos. Man visste vad personen bredvid arbetade med, hans namn och ställning. Sedan tillkom det fräsande ljudet från ugnarna och ångan som vällde ut i verkstaden från dem. Det starkt lysande ljuset från elden åts upp av imman och skapade en diffus glans över de hukande gestalterna.

Edwin visste hur man hanterade trä och han tackade sin lyckliga stjärna för att det var vad han fick hålla på med. Plåtslagarna, gjutarna och smederna hade inga lätta jobb framför de hettande ugnarna. Det var tillräckligt varmt i byggnaden som det var. Man fick intrycket av att hettan steg upp från verkstadsgolvet och förenades med ångan. Han tog av sig sin arbetarrock och återvände till arbetet med taljblocket.

Fernetts Mekaniska Verkstad var en av leverantörerna till skeppsvarven i hamnen. Bultar, lås, vinschar, verktyg och andra tillbehör tillverkades i ofantliga mängder för att leva upptill efterfrågan. Edwin såg upp när en man slog sig ner vid samma arbetsbord. De hälsade som hastigast på varandra.

Oluf Jung hade arbetat länge på Mekaniska Verkstaden och de flesta arbetare vände sig till honom om de hade frågor kring arbetsgången. För den äldre mannen gick snickaryrket i släkten. Han hade mer kunskap och erfarenhet än de flesta inom hantverksyrket. Jung hade bistått Edwin när han först var ny på arbetet och den sistnämnda var honom ett stort tack skyldig sedan dess.

– Vi lär inte vara sysslolösa framöver, sa Oluf och log ett svagt leende.

Han hade aldrig varit mycket för att visa känslor, varken glädje eller sorg, som vissa andra. Men ofta blev det ändå tydligt för Edwin vad han tänkte och tyckte kring saker och ting. Det syntes i Jungs blick om inte annat. Edwin nickade åt det som hade sagts medan han började finslipa det svarvade trästycket.

– Nej, verkligen inte, svarade han. Jag hörde att Erikssons varv fått in en stor internationell order. Det lär innebära mer beställningar för verkstan, det med.

Där var det igen. Internationell… varför skulle de lästa orden alltid lägga sig i munnen på honom? Edwin såg upp men Oluf Jung reagerade inte på hans ordval. Han fick inget frågande i blicken utan svarade bara lugnt:

– Jo, minsann. Det lär inte finnas någon risk att vi förlorar våra jobb på ett tag. Det kan jag lova dig.

En arbetsdag brukade förflyta med korta pratstunder, följt av fokuserat arbete och fler avbrutna meningar. Hjerpe ryckte in om någon la mer än bruklig tid på tomt prat, särskilt om man glömde arbetet samtidigt.

Mitt på dagen var det uppehåll för att äta och under rasten anslöt sig Edwin till en av arbetskarlarna som lastade varorna vid hamnen.

– Jag hoppas du vet vad man säger…, började Andreas och tog ett bett i sin smörgås när Edwin avbröt honom:

– Det är därför jag är här. Jag vill veta vad du hörde honom säga.

– Hjerpe menar du? Han talade med en av dem, som jag svarar för, och sa att du bad om bråk. Att du är en upprorsmakare, i stil med värdshusvärd Torne.

– Vad vet han om Georg Torne?

– Det kan jag inte svara på. Han känner väl till honom, som vi andra. Värdshuset och så, menar jag.

En av arbetarna i närheten anslöt sig till diskussionen. Edwin insåg att han plötsligt hade blivit ett samtalsämne på verkstan. Det var ingen trevlig insikt. Även om folk plötsligt engagerade sig mer än vanligt, kändes det som ett tecken på att han var ute på djupare vatten än vad som var gynnsamt. Mannen, som Edwin visste namnet på, men som han sällan talade med i vanliga fall, sa:

– Vad du har gjort för att få förmannen så irriterad, det är vad jag undrar över jag.

– Det förstår man väl att han inte behöver göra något, sa Andreas och vände sig till den andre mannen. Hjerpe är omtalad för att ställa till problem för den han stör sig på. Vi hade det bättre med Larsson. Det är synd och skam att han slutade.

– Handlar väl om att du säger saker på ett sätt som gör honom arg, sa arbetaren och granskade Edwin bakom ett par sänkta ögonbryn. Han har ett sätt med alla, men du är den som tar åt dig.

– Det ligger något i det, Torne, sa Andreas eftertänksamt. Även om jag märker att du inte vill lyssna på det örat. Du säger ett och annat till honom som ingen annan gör.

– Inget som han eller någon annan kan använda emot mig.

– Det gör detsamma, sa Andreas. Hjerpe tolkar det som motsägelser och mer behövs inte. Se till att inte synas eller höras så tröttnar han säkert.

Edwin återvände till sin arbetsplats med huvudet fullt av tankar. Han var glad att han inte sett till förmannen på några timmar för nu hade han något skarpt i munnen. Något outtalat som var bäst i att förbli outtalat. Det var tydligt att hans tjänst var i fara och Oluf Jungs löfte kändes inte särskilt lovande längre. Det lär inte finnas någon risk att vi förlorar våra jobb på ett tag.

Egentligen var det konstigt att Jung ännu inte märkt av den hätska stämningen mellan honom och förmannen. Eller så visste han men föredrog att inte älta det med Edwin. Så vad kunde han trösta sig med? Jo, han hade åtminstone Jungs stöd, det visste han, och många andras. Kunde det räcka? Kunde det räcka för någon som, till och med de andra arbetarna menade, tog sig ton mot de överordnande?

2

Den Gyllene Klubben

In i rummet trädde en man. Han passerade genom marmorvalvet som med utsökt hantverksskicklighet hade byggts upp mellan entrén och salongen. Från mörka fåtöljer och soffgrupper vändes blickarna mot nykomlingen som verkade ta hela rummet i besittning med sin blotta närvaro.

Herremannen bar huvudet högt och blickade ut över sällskapen som om han var fullt medveten om att han var i centrum för allas uppmärksamhet. Antydan till ett tillbakahållet leende dröjde kvar över hans ansiktsdrag. Till utseendet liknade han de flesta andra ungkarlar som också bevistade rikemansklubben just den här kvällen, och alla andra kvällar, men den tredelade kostymen som han bar sa något speciellt om hans karaktär. För en insatt gick det att se att varje del av klädseln var exklusiv. Den svarta bonjouren var i vackert snitt och lätt insydd i midjan. Den skräddarsydda västen och sidenkravatten glänste i salongens dunkla ljus.

Innanför valvet stannade mannen upp och tog av sig sin höga cylinderhatt med svart brätte. Genast steg en betjänt fram och assisterade honom. Det hördes ett hemtrevligt sprakande från de öppna eldstäderna i salongen men ännu var sällskapen försjunkna i tystnad. Var man satt i sina egna funderingar och iakttog nykomlingen. Nykomlingen som självfallet inte var oinbjuden. Han ägde sitt medlemskap sedan några år tillbaka men hade studerat i Uppsala och därefter gjort en längre resa till kontinenten för ytterligare bildning. Det var i alla fall vad som sades om honom.

Herrarna i den Gyllene Klubben, klädda som de var i mörk aftonklädsel, lät sin uppmärksamhet vila vid nykomlingen. De observerade att han fortsatte in i salongen. En kort stund satt sällskapen tysta, men så började plötsligt intresset att brinna lika starkt som veden i eldstäderna.

– Vem är han? frågade brukspatron Axelsson de två män som delade hans bord.

– Lundbergs son, svarade Sander medan han granskade mannen grundligt från sin plats i en bred skinnfåtölj.

Med spelat ointresse för de ögon som vilade på honom hade denne nu gått och ställt sig mot spiselkransen några meter från herrarnas soffgrupp.

Brukspatron Axelsson var bekant med de flesta som, enligt honom, betydde något och kände sig därför djupt obekväm med att inte ha varit den förste att avslöja mannens identitet.

Lundberg var ett namn som var förknippat med betydelsefullt kapital. En stund satt Axelsson tyst och begrundade händelseutvecklingen och vad han borde göra. Men han var långt ifrån lika snabb i vändningarna som Sander, den äldre rådhusdomaren, som redan bad en uppassare att inbjuda Lundberg till att ta plats vid deras bord.

Den tredje parten bland herrarna i soffgruppen var Mekaniska Verkstadens ägare Fernett, som var i Lundberg den yngres ålder, men ovanligt fåordig till sin personlighet. Domare Sander ansåg att han själv fick ta på sig rollen som den utåtriktade och språksamma i sällskapet. Sander puffade nöjt på sin cigarr. Nu går de andra miste om en viktig bekantskap. Det blir vi som får tala med honom först tänkte han. Det var mycket riktigt i sista stund, för annars hade Lundberg blivit inbjuden av någon av de andra herrarna. Några ohörbara suckar utbröt runt omkring i salen när Sander hälsade på mannen, för vem var så rik att han hade råd att inte lära känna arvtagaren till Lundberg?

– Vem har jag äran att göra bekantskap med? frågade han.

Oscar Lundbergs röst var lik vilken herres som helst, men något i hur han betonade de viktigaste orden gjorde att åhöraren omgående fick respekt för honom.

– Domare Sander. Jag är gammal bekant till er far.

Lundberg den yngre nickade sakta och placerade sig i en fåtölj som stod mittemot domaren. Han lät bli att bekymra sig om den svarta bonjouren, men konstigt nog föll dess rockskörtel ändå på plats omkring honom när han sjönk ner i skinnklädseln. Armarna vilade mot armstöden fast utan att riktigt slappna av. På mahognybordet stod två silverljusstakar och ljuset från de brinnande vekarna lyste upp hans ansikte. Det var ett stolt utseende så långt Sander kunde utröna, men bakom ögonen låg en nästan flammande glöd. Den som kände honom kunde ha sagt att det var hans självsäkerhet som sken igenom. Även Axelsson och Fernett presenterade sig och Axelsson frågade:

– Har ni nyligen fått medlemskap hos oss?

– Nej, herrn. Min ballotering skedde för några år sedan, men på senare tid har jag varit utomlands. För bildningens skull, självfallet.

– Minsann, då förstår jag, sa Axelsson och lutade sig fram för att knacka cigarren mot ett glänsande askfat som stod på bordet.

Den Gyllene Klubben bestod av medlemmar med intresse för handel och goda affärsmöjligheter. Nya inskrivningar företräddes alltid av en omröstning, en ballotering, där minst tolv medlemmar deltog. Röstningen avgjordes genom att välja antingen en vit kula för ja eller en svart för nej och sedan placera den i en sluten box. På det sättet var varje medlem anonym. På Gyllene Klubben krävdes två svarta kulor av tolv för att utesluta en sökande. Man invigde endast gentlemän med avsevärda förmögenheter eller lysande utsikter. Listan över supplikanter var lång, men det krävdes mycket för att komma in. Man behövde minst en allierad som kunde övertyga andra medlemmar om att rösta ja till ens inträde i klubben. Ofta ödslades ingen tid på sådant arbete om man inte hoppades på att få göra affärer med den nya medlemmen.

– Jag är bekant med några av era namn sedan tidigare, sa Lundberg. Min far har talat om er. Jag ska snart resa och besöka honom på Partilled herrgård. Tre år sedan sist men jag antar att jag inte kommer finna några större förändringar.

– På landsbygden står tiden stilla, sa Axelsson.

– Ja, det vet du väl allt om, tillade Sander med ett leende i mungipan.

Brukspatronen ägde gruvor och stålverk utspridda lite här och var över landet. Han var ofta på resande fot för att se över driften och sina filialer. Axelsson tog för en kort stund cigarren från läpparna och kliade sig vid tinningen med samma hand som höll den.

– Om jag vet. Vad man får stå i för att arbetarna ska göra sitt jobb! De gillar att forma sina egna rutiner. Nymodigheter går aldrig hem och man kör fast i gamla hjulspår.

– Tro inte att jag menar att far är en av dem, insköt Oscar. Han har samma näsa för affärer som alltid.

– Det tvivlar vi inte på, sa Sander som än en gång intog rollen som medlare i sociala sällskap. Så? Ni har rest en hel del, förstår jag.

– Det stämmer. Jag har varit en längre tid i Frankrike och Italien men jag reste nyligen hit från London. Där har jag bott det senaste året.

– Vad har ni med er från livet där?

– Att Göteborgs klimat inte är unikt. Det regnar minst lika frekvent i London som här.

Axelsson skrattade och Sander stämde in, men inte fullt så högljutt. När skrattet ebbat ut frågade brukspatronen:

– Har