Sockerbagerskan

By May Larsson

Sockerbagerskan Elvira tillgodoser Kyrkbyns behov av kakor och godsaker, men en dag dyker en oväntad besökare upp. Det är den karismatiske handelsresanden Teodor från Stockholm som med sina idéer får med sig människor från sin trista vardag. Det är inte första gången som Teodor besöker den norrländska lilla byn och den här gången blir det kanske inte så lätt att vinna, över varken Elvira eller byborna...I May Larssons roman "Sockerbagerskan" återkommer Elvira från Norrbotten och Teodor, handelsresande från Stockholm, som läsaren stiftat bekantskap med i May Larssons första roman "Stjärnor och tunnbröd".-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Sep 3, 2021
• ISBN: 9788726894578

Book preview

Kapitel 1

I samma stund som sockerbagerskan Elvira lossade häftstiftet och vek ner hörnet av den bruna spännpappen för bageriets fönster, just då hon fick se byvägen och den ljusa försommargrönskan, högg något tag om hennes hjärta. Kramade det så hårt att hon tog sig åt bröstet och vinglade till på stolen. Stiftet föll ner på golvet och hon måste gripa om fönsterbågen för att inte trilla ner.

Då hon rätade på sig och försiktigt drog ut det sista häftstiftet, rasslade hela pappersarket till golvet. Ett mycket starkt ljus bländade henne och hon satte handen för ögonen. Det var första dagarna i juni och dags att som vanligt öppna bageriet för sommaren.

Från början hade hon inte haft en tanke på att starta en bagerirörelse. Husmodersföreningen ville ha hjälp med sin årliga julförsäljning av kaffebröd. Elvira kom med erbjudandet att baka deras småbröd och några särskilt goda kakor från ett gammalt recept. Efter julfesten duggade lovorden som ett milt vårregn över henne och doktorskan undrade om inte Elvira kunde tänka sig att baka åt henne till en stor födelsedagsfest. Beställningarna blev allt fler. Byborna började komma in och köpa småbröd då hon ändå hade kakburkar stående. Elvira märke att just sommarmånaderna ville många få sig en kaka till eftermiddagskaffet i bersån. Många hade slutat elda i järnspisen under den värsta sommarvärmen och konditoribröd var ändå något extra på lördagseftermiddagen.

Så kom det sig att hon en sommardag, då hon haft bybor sittande på soffan i köket hela dagen, beslöt att ordna med en brödförsäljningsdisk i den del av huset som bara användes som förråd. En gång i tiden hade en skomakare ägt huset, så därför fanns ett stort fönster och ingång från byvägen. Med hjälp av bysnickaren öppnades dörren och affärsdisken fick hon tag på genom en annons. Förvåningen i byn var stor. Elvira hade öppnat brödbutik! Redan från början bestämde hon att hennes lilla affär bara skulle ha öppet sommartid. Hon trodde inte att byborna orkade knega sig fram till butiken då snön drev igen alla vägar och kvicksilvret vid husknuten höll sig mellan trettio och fyrtio minusgrader.

Elvira tittade ut mot byvägen som slingrade sig bort över krönet, nästan in i den ljusa himlen. Alldeles tydligt kunde hon se hur någon kom gående efter vägrenen. Hon visste mycket väl att det var en inre syn och inte något som hände i verkligheten, men hon lät bilden växa ut, bli så tydlig att hon fylldes av en genomströmmande lyckokänsla. Hon såg en man i mörk kostym som gick med korta bestämda steg. Han bar en brun resväska i högra handen och höll ut den vänstra handen som om han balanserade på en spång. Kavajen flaggade upp och visade en röd väst. Den vita skjortan lyste och Elvira såg att slipsen satt hårt åtdragen under det runda, svettiga ansiktet som blänkte i sommarvärmen. Hon kunde nästan känna den där hakan, se in i de välbekanta ögonen.

Teodor! viskade Elvira och satte handen mot fönsterglaset.

I samma ögonblick försvann bilden och det enda som fanns kvar var byvägen.

En kort och virvlande tid, några månader, hade han funnits hos henne. Kom in i butiken för att köpa sig ett bröd och blivit stannande. Efter en tid hade han rest igen, men återvänt med en liten flicka som hette Greta vid handen. Elvira hade tagit emot både honom och flickan. Men de stannade inte länge. Flickans mamma ville ha tillbaka sitt barn, Teodor var rastlös. Vad skulle han ta sig till med i den här lilla byn? Han som var van att turnera genom hela Sverige med sina symaskiner. Så åkte han igen, men lovade: Jag kommer snart tillbaka min duva!

Elvira hade nu väntat så länge att hon inte ens hade hoppet kvar.

Kapitel 2

Symaskinsförsäljare Teodor Kvist satt i sin nya bil på väg mot de nordliga trakterna av landet. Det hade varit en tid med buller och sömnlösa nätter för många människor i huvudstaden. Om ett år skulle tunnelbanan mellan Fridhemsplan och Kungsgatan Sveavägen öppnas för trafik. Men bygget av banorna hade pågått i många år. Teodor, liksom de flesta av huvudstadens innevånare, kände sig trötta på alla söndertrasade trafikplatser, byggkranar och cementbilar. Svårast var det med sprängningarna nattetid. Teodor tyckte att det verkade som om en osynlig jätte tuggade i sig marken runt omkring dem och snart fanns inte en enda gräsplätt att sätta fötterna på.

Det var därför som han nu bestämt sig för att åka ifrån alltsammans. Få några rofyllda dagar eller möjligen någon vecka i den norra delen av Sverige. Orderboken och firmans senaste symaskinsmodell hade han tagit med mest för syns skull, om någon skulle undra i vilket ärende han reste.

Teodor hade kostat på sig en övernattning efter vägen på ett billigt landsortshotell. Han ville inte komma fram sent på dagen. Det skulle verka oartigt och försätta den han ämnade besöka i en brydsam situation. Han kunde tydligt höra frågorna. Var skulle han övernatta? Hade han ordnat med Resande rum?

När Teodor tänkte på den som skulle ställa just de frågorna, såg han ett runt och mjukt ansikte framför sig. Två oroliga ögon och en liten härligt rund figur. Plötsligt blev det väldigt varmt i bilen. Kavajen stramade över bröstet när han försökte få mera luft. Han saktade in farten och kikade i backspegeln. Svängde sedan av från vägen, lät ena framhjulet gå ner i dikets späda grönska. Han var tvungen att få öppna dörren en stund, sätta sig på fotsteget, tända en cigarett. Storstadslivets ljud och hets hade ännu inte lämnat kroppen. Han behövde tid att bli av med allt. För han visste mycket väl, att den som han skulle möta, fordrade svar på många frågor och för att klara detta måste han bevara sitt lugn.

Teodor var på väg till Elvira. En sockerbagerska som ännu var ungmö i en landsortsidyll. Han hade från första stund då han steg in i hennes brödbutik drabbats av en ohejdad munterhet, en nästan barnslig lycka över att världen ännu kunnat bevara sådana mamseller. Så kom det sig att han fick nattlogi eftersom det var sent på dagen och långt till något hotell. I den lilla byn såg han en marknad för sina symaskiner och beslöt att stanna några dagar. Men denna ljuvliga gräddbakelse till kvinna var generös och skulle det senare visa sig, även kärlekstörstande, så han hade blivit kvar mycket längre än vad han själv kunnat drömma om.

De hade också tillsammans med några bybor, ordnat med ett teaterspel i byskolan. Bara för att muntra upp sig en smula. Och det var en händelse som Teodor fått berätta om många gånger, för affärsbekanta och presumtiva kunder i huvudstaden. Slutscenen, där greve Stolle och vackra Klara fångades i en säng som i en rävsax, hade lockat många skratt. Men den som inte skrattat, det var Elvira. Teodor rös vid blotta tanken.

En annan olycksalig historia som Teodor försökt att glömma var det utlovade giftermålet. Elviras bestämda uppfattning om att två som bodde ihop också måste vara gifta, gick inte att ändra på. Så efter en tid fick han gå med på att de skulle ringförlova sig. Det löftet skaffade honom andrum några veckor och sockerbagerskan sjöng och gnolade. Han fick en rejäl slant att handla ringar för men i staden stötte han på en affärsbekant. De hamnade på Stadshotellet och där försvann den största delen av pengarna. Hal under skosulorna hittade han ett marknadsstånd och där inhandlades en glänsande ring med röd glaspärla. Mitt i natten kom han sedan hem och hade nog väntat sig Elviras brödkavel, men döm om hans förvåning när hon brast i gråt över det lilla etuiet och leksaksringen.

Efter en tid reste han iväg, utled på det trista bylivet. Men några månader senare var han tillbaka. Och denna gång hade han sin lilla flicka med sig. Barnet behövde luftombyte och mamman kunde få vila några veckor. Han brukade ta ut lilla Greta på konditori någon söndag, tivoli ibland. Den här gången skulle hon få slippa storstaden. Och Elvira kunde säkert ta emot dem lika snäll och förstående som vanligt.

Men besöket med Greta blev inte långvarigt. Jäntan fick feber och Elvira var otålig. Var höll den lilla flickans mamma hus? Trodde han inte att hon längtade efter sin tös och var orolig? Hur länge skulle flickan stanna? Elvira hade sitt bageri att tänka på. En morgon packade Teodor väskorna och gav sig iväg. Elvira stod på bron och vinkade med sin vita sjalett. Skulle han snart vara tillbaka hos henne, utan jäntan?

Javisst min söta skatt och duva! ropade Teodor tillbaka. Men affärerna måste också skötas. Firman kallar och chefen gormar om sina rapporter. Jag har inget val, förstår du!

Då pekade Elvira på sitt ringfinger och Teodor såg att hon hade röda fläckar på kinderna.

Köper du ringen då? Hos en riktig guldsmed på Kungsgatan?

Var hon fått Kungsgatan ifrån visste han inte. Kanske hade hon läst en annons i Hemmets Veckotidning, eller sett någon revyprimadonna som förlovat sig. Men han vinkade uppmuntrande tillbaka och kunde inte låta bli att kasta ett gnistrande stjärnregn i luften över henne.

Spring upp på vinden Elvira och titta på överraskningen! Jag gjorde den klar igår!

Så lämnade han henne, och månaderna gick. Emellanåt fick han iväg ett vykort, en bild av slottet eller någon vacker park. Alltid med samma hälsning: Snart kommer jag uppåt i affärer! Finns det husrum för en natt? – Din Teodor.

Teodor trodde nog att sockerbagerskan skulle öppna sin dörr för honom och i kavajfickan låg det nya etuiet. Den här gången med firmanamn i guldsnitt. En riktig ring av äkta guld glänsande på blå sammetsbotten. Och mitt på ringen gnistrade tre små röda stenar som hette granater. Det hade damen i guldsmedsaffären berättat.

Han andades med bred bröstkorg då han tänkte på ringen. Om inte något, så skulle väl den få Elvira att glömma alla tråkigheter. Han släppte ner cigaretten i väggruset och vred om skosulan på glöden. Gräsbränder var något människorna i byn hade respekt för. Brandkåren utgjordes av några frivilliga som ofta befann sig på arbete i stan då någon brand utbröt.

Teodor borstade några tag över byxbenen och knäppte igen kavajen. Det gällde att se snygg och prydlig ut då man skulle hälsa på en rosig sockerbagerska som fått vänta alldeles för länge på besök.

Kapitel 3

Elvira klev försiktigt ner från stolen. Vek ihop det bruna omslagspappret. Vecken var så nötta att hela arket föll ihop utan att hon behövde anstränga sig.

Det var med en märklig känsla av pickande iver och upprymdhet hon började förberedelserna varje år inför öppnandet av brödbutiken. Först hämtade hon alla plåtar från den kalla skrubben i farstun. De hade smorts in på hösten för att inte rosta av fukten och kylan. Om en plåt väl fått de där rödbruna fläckarna, var det näst intill omöjligt att få bort dem.

Hon var också rädd för järnsmaken som brukade sätta sig i de fina mördegsbröden. Det var dyrt med riktiga ingredienser som vitt socker och äkta smör. Hon hade inte råd att kasta bort färska kakor för sommarbutiken gav inte någon större vinst. Den öppnades mest för att alla bybor förväntade sig det. Men en aning stolthet kunde hon känna ibland då de berömde hennes bageri. Den saftiga tigerkakan var känd i hela byn och fruarna skulle ha offrat vad som helst för att komma över receptet. Men inte kunde man ge bort bästa värphönan! Elvira knep ihop ögonen, lade sitt lockiga änglahuvud på sned och log mot kunderna: – Tigerkakan? Jaså – den var god. Hemligt recept? Inte då, det kunde vem som helst hitta i Rumfordboken.

Men fruarna visste nog. Elvira hade fått sina konditoriböcker av en gammal bagerska i stan som hon var släkt med på långt håll. Det var svarta skrivböcker, fulla med handskrivna recept. Sidorna var vikta och tummade, blänkte av fett och hallonsylt. De låg ofta uppslagna på Elviras köksbord men så fort en kund av någon anledning hamnade i köket, flyttade Elvira snabbt undan sina bakböcker.

Nu hade hon torkat av alla plåtar och hämtat in den stora mjölkanistern. Det var ingen idé att hållas med några påsar. Elvira köpte en mindre säck mjöl som handlaren ordnade hem åt henne och sedan fyllde hon den stora plåtkanistern. Samma sak var det med sockret. Då hon fått hem de flesta varorna från affären doftade det så gott i hela huset. Det var den bästa tiden, tyckte Elvira. Under sommaren då hon hade kunder hela dagen, när plåtarna osade heta och smöret smälte i skuggan, hände det att hon ångrade sin affärsidé. Blossande varm av arbetet vid ugnen och den envisa solen i köket, kunde hon ta sig till att öppna källarluckan och gå ner till stenväggarna. Hon satte sig längst ner på källartrappan. Drog av sig den vita lärftsjaletten och knäppte upp bomullsrocken. Det hände till och med att hon någon enstaka gång inte gick upp till butiken fastän hon hörde att det kom kunder. Efter en stund tröttnade de på att vänta och gav sig iväg. Många gånger var det barn som fått sig en slant och skulle handla karameller. Sedan stod de hängande med näsan ovanför disken och tittade bedjande på Elvira. Ibland fick Elvira besök av en liten blek jänta med tunna flätor som ingen verkade bry sig om. Hon var ofta smutsig och hade fula skrubbsår på knäna. Torkade sig under näsan som tycktes rinna hela tiden. Hon snorade och drog i knästrumporna som halkade ner på de smala benen. Hon blinkade och tittade på Elvira, viskade fram sitt ärende. – Har tant några trasiga kakor idag?

Hur jäntan fått för sig att Elviras bageri sålde trasiga kakor, var en gåta. Men kanske hade Elvira någon gång låtit henne få en halv kaka och denna upptäckt gömde hon som en stor skatt. Varje gång hon kom in visste Elvira vad det var fråga om. Då gällde det att kunna se allvarlig ut och låtsas söka några naggade småbröd. Om hon inte hittade några, var hon tvungen se till att det ramlade ner en kaka på golvet. Och när jäntan knixande tog emot påsen fick Elvira påminna om deras uppgörelse: – Kom ihåg nu, tala inte om att jag har trasiga kakor. Då får jag stänga affären!

Elvira fick aldrig några svar. Men att flickan höll hårt om sin hemlighet, förstod Elvira, för det kom aldrig några andra barn och frågade.

I det som en gång varit ett skomakeri hade Elvira sin brödbutik. Hon hade hört att skomakaren brukade sitta framför fönstret och pligga sina sulor. Men Elvira hade istället fått tag på en högre glasdisk där kunderna såg brödfaten direkt de steg in i butiken. Det var arbetsamt att ha brödskåp av glas eftersom socker och smulor ramlade ner från bleckbrickorna. Dessutom stod barnen och tryckte näsan mot glaset men Elvira ville att hennes lilla butik skulle se ut som en riktig brödaffär. Bredvid brödet hade hon varit tvungen att ställa ett blåmålat köksbord. Det visade sig svårt att få tag på en riktig affärsdisk och det gamla bordet hade stått på vinden i många år. Hon lyfte ner det till köket. Köpte en färgburk, bredde ut tidningar och lackade bordet i en härligt lysande blå färg. Av kunderna fick hon så mycket beröm att det aldrig föll henne in med något byte.

Nu hade hon värmt vatten och börjat att omsorgsfullt torka av glasdisken. Från köket kom en söt doft av vanilj. Hon hade bakat vaniljhorn på förmiddagen och sedan städningen var över tänkte hon fortsätta med en stor sats bondkakor. Det fanns några sorters småbröd som hon alltid hade hemma. Till dessa hörde bondkakor och finska pinnar. Vaniljhornen, eller hästskorna som hon kallade dem, räknades som finare bakverk. Sprödbakade av mandel och smör låg de pudrande luddiga av strösocker och vanilj på blecken. Elvira hade svårt att motstå frestelsen att lägga en på tungan då hon gick förbi. Alltför ofta fick hon hastigt torka sig om munnen när någon kund steg in i butiken.

Det här bekymret med en alldeles för rund figur, var en ständig plåga. När helst hon såg sig i den höga spegeln som satt på det smala klädskåpet i sovrummet, måste hon sucka djupt. Det var en gåta att Teodor kunde tycka att hon var som en ros och lilja. Elvira såg inte den minsta likhet. Däremot kom hon att tänka på bilden i en sagobok av en frodig kålrotsmamma i trädgårdslandet.

När Elviras tankar gick till Teodor började hon gnida glasdisken med ännu kraftigare tag. Trasan dansade runt och hon blev varm om kinderna. På kvällarna när hon satt i salen och sysslade med något handarbete, tittade hon då och då på brudkistan som hon tagit ner från vinden.

Teodor hade alltså kommit tillbaka till Elvira utan någon förvarning. Vid handen hade han en liten flicka som hette Greta. Teodor hade förklarat att mamman behövde vila upp sig och han tyckte också att lantluft skulle göra fickan gott. Elvira var slagen och stum av häpnad. Hon kände inte till att Teodor satt några barn till världen. Det var en bitter ört som hon tvingades svälja. Nu stannade de inte så länge. Teodor var en orolig själ och inte den familjefar som ett litet barn behövde. Elvira försökte hitta på olika saker som lilla Greta kunde fördriva dagarna och kvällarna med, men snart började flickan viska att hon längtade efter sin mamma.

Det var när Teodor vinkade adjö, när han var på väg att kliva in i bilen, som hon fick veta vad han stökat med de sista dagarna. Han och flickan hade varit så hemlighetsfulla och ner från vindstrappen kom en frisk doft av målarfärg. Men hon fick inte se vad som föregick där uppe. Nej det var en hemlighet! Sedan Teodor och flickan åkt iväg hade hon gått upp på vinden. Där mötte henne livets största överraskning. Teodor hade snickrat en brudkista. På insidan av locket hade han ritat och målat hennes initialer och runt alltsammans slingrade sig en bård av gröna blad som slutade i ett rött litet hjärta. I hjärtat fanns två små vita bokstäver E.L. och på botten av kistan låg en lapp.

Nu kan du börja sy och brodera på din hemgift. När jag kommer tillbaka skall kistan vara full!

Din Teodor

Under en tid hade hon också ägnat alla kvällar och lediga stunder åt lakan och örngott. Ja till och med virkat lakansspetsar i de mest krångliga mönster. Svällande av stolthet lade hon ner varje lakansrulle och handvävd linneduk. Men allt eftersom tiden gick och Teodor inte hörde av sig, stannade samlandet av och hon började sticka vantar och sockor åt Husmodersföreningen. Kistan var vid det här laget halvfull med linne som var märkt med hennes egna initialer E.L. Elvira Lind.

Kapitel 4

När Teodor befann sig högst upp på kullen av vägen låg den lilla byn framför honom som bilden från ett bokmärke. En klunga röda och vita hus, några ladugårdar där kor gick och betade i hagen, längre bort ett stilla vattendrag och en bro. Mataffären och det långa skolhuset där barnen snart skulle komma ut till sommarlovet. Just nu hade man lektion. Bollplanen bakom skolbyggnaden låg öde, inga barn lekte heller på den breda framsidan. Från affären gick någon ut med en mjölkhämtare i handen men Teodor kunde inte se vem det var. Han kände inte alla i byn eftersom han bara vistats kortare tider hos Elvira. Det var slaktare Filip och så skolans vaktmästare som han kommit närmare inpå. De hade båda medverkat i den teaterpjäs som Teodor låtit uppföra i skolan. Tillsammans med Elvira hade Teodor bildat teatergruppen Morgonstjärnan, till vilken även den vackra sorglösa Klara, slaktare Filip och vaktmästaren anslöt sig. Entusiasmen var stor i början då man övade in pjäsen. Men efter premiären, där något gick på tok med den specialbyggda sängen, falnade intresset raskt från Elviras sida. Det var Klara och Teodor som under tredje akten fastnat i sängen, allt under publikens jubel. De trodde att detta hörde till handlingen. Teodor förklarades som ett geni av alla bybor och teaterbesökare. Vilken regissör! Vilken teaterbegåvning! Men Elvira hade nog sett hur ivriga de varit att öva just den scenen. Att de blev fångade som råttor i en fälla var inte mer än lagom. I byn talades det länge om hur Teodor kommit och satt färg på vardagen. Och några saknade honom, detta irrbloss som gjorde att många fick en rolig historia att bära vidare.

Teodor lät bilen rulla ner mot Elviras hus och bageri. Om det skulle råka vara så, att hon stod där vid bakbordet kunde hon se bilen. Men hon skulle inte känna igen den. Teodor hade haft en bra period under våren med sina symaskiner. Överskottet hade han lagt på en bättre begagnad, en fin och blank Ford. Inför resan tvättade han hela bilen inuti med något som luktade citron. Samma dag som han köpte bilen såg han en bilkudde och en pläd i ett skyltfönster på en bensinstation. Frestelsen blev för stor, nu låg den rutiga filten och kudden i baksätet. Om någon skulle råka promenera förbi bilen och få syn på vad han hade i baksätet skulle de säkert dra efter andan.

Teodor svängde in bilen på baksidan av Elviras bageri, slog av motorn och satt sedan stilla. Hur skulle han nu bete sig så inte allt rök iväg åt helsefyr? Han hade lovat Elvira att snart komma tillbaka. Nu vågade han inte ens tänka på hur länge det var sedan han lämnat henne. Och dessutom det här med giftermålet. Tanken på löftet som han lämnat efter sig, fick svetten att bryta