Vägens öga

By May Larsson

Den unga Rebecka är i ett av de mest definierande vägskälen av sitt liv. Hon behöver hitta ett arbete i 1950-talets norrländska landsbygd för att kunna försörja sig själv. Efter ett tag hittar hon arbete som hushållerska hos hemmansägaren Bulten. Försörjningen och husrum är säkrad för Rebecka, men det är ett hårt liv som väntar henne. Bulten är en brutal typ som genast får upp blicken för Rebecka... kan hon, trots de dåliga oddsen, lyckas få ett drägligt liv ihop med Bulten?-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Oct 26, 2021
• ISBN: 9788726894493

Book preview

Den dag skomakare Holm släppte ut den förfärliga sanningen på affären i byn blev det som en befrielse för alla som råkade befinna sig där.

Bulten har slagit sönder Rebecka! Jag ska dräpa honom.

Skomakare Holms lilla kropp skakade och ansiktet lyste blekt och blodlöst där han stod i butiken.

Bulten har slagit Rebecka fördärvad! Hör ni inte vad jag säger! Jag ska dräpa honom.

Det var en tyst och häpen liten skara människor som riktade sina ögon på skomakare Holm. Att han skulle beröva någon livet var lika omöjligt som solens uppgång i söder. För den skomakare som de kände var en fridsam och allt igenom snäll människa. Det var känt att även myrorna som förirrade sig in i Holms verkstad blev förda ut med försiktiga händer.

Det blev smeden som bröt tystnaden.

Lugna dig nu Holm, sa smeden som stod i hörnan där porslinskoppar och tygrullar samsades. Ta det nu lugnt bara och berätta alltsammans från början.

Smeden klev fram till Holm och lade försiktigt handen på hans axel.

Såja. Lugna dig. Lever flickan?

När denna fråga kom var det som luften gått ur skomakaren. Han sjönk ihop över disken och till de församlades stilla förundran började skomakare Holm gråta. Genom hulkningarna kom det fram att Rebecka sökt sig till deras hus om natten. Skomakaren och hans hustru hade blivit varse några underliga ljud från farstun. När de öppnade dörren låg Rebecka utanför, blodig i huvudet och utan kläder.

Jag ska dräpa honom, hulkade skomakaren. Han ska inte bo här i byn längre.

Aldrig någonsin skulle de som stod där församlade få känna på en större vrede och hetare tystnad än i denna förjordade minut. Några av dem kom att tänka på den vår när Rebecka kom till byn. Hur hade denna späda varelse kunnat hamna på Bultbacken? Bulten var av själen en ond och helt onödig människa i denna världen. Utan saknad kunde de lämna hans liv till den som hade modet att ta honom från den levande gröna jorden.

Historien om hur Rebecka kommit till byn var lika enkel som förvånande. Hur hon hamnat i det stora huset visste ingen och när det blev känt hade hon funnits där i flera veckor. Då hon en dag kom till affären för att handla kunde alla se att det var en mycket ung människa.

Hon kom gående från Bultens hus en solig vårdag klädd i en alldeles för trång kappa. Det blev alldeles tyst i affären när hon steg in. Hon var tunn och smal och hade långt hår som dolde ansiktet när hon tittade i golvet.

Jaha, sa föreståndaren med högre röst än vanligt. Vi har fått en ny kund ser jag? Eller är det till att komma från Bultbacken?

Flickan svarade inte utan gick fram till disken där hon släppte ner en skrynklig papperslapp. Föreståndaren låtsades inte se lappen utan fortsatte med ännu högre röst.

Bultens hus är stort att sköta… många kor och grisar. Att koka grisgröt kan vara nog så tungt för en kvinna. Men han hjälper väl till kan jag tro?

Föreståndaren pratade men fick inget svar. När han prövat några frågor till och tystnaden börjat kännas olustig, tog han upp lappen och läste högt.

Ett kilo bitsocker.

Gummiband.

Kaffe.

Nog undrade alla vad Bulten skulle med gummiband till, men det var inget man frågade om. Lika tyst som hon kommit in försvann hon med handelsväskan tätt tryckt mot kroppen. Bultens hushållerska hade handlat och stillat deras nyfikenhet. De hade mött Rebecka.

Efter någon tid stod det klart vad resårbandet skulle användas till. Då kunde där skådas att Rebecka sytt en kjol där midjan fick växa som den ville. De kyrktrogna fick också höra prästen förkunna lysning mellan fröken Rebecka Lind och hemmansägare Bror Bengtsson. Vigsel skulle hållas i prästgården och bröllopsfesten på Bultbacken.

Bulten började sin bröllopsdag redan klockan sju på morgonen. På kommoden stod brännvinsglaset fyllt med kryddat. I den höga imperialsängen låg Rebecka. Flickan utgjorde från början betalningen på en gammal skuld. Sadelmakare Lind, Rebeckas far, hade i en trängande stund lånat pengar av Bulten och det var från början tänkt att Rebecka skulle arbeta av skulden genom att hjälpa till på gården. Både sadelmakaren och Bulten ansåg att de löst affären på bästa sätt. Men efter någon tid kunde inte Bulten hålla sig från att röra vid Rebeckas smala armar. Och eftersom flickan inte gjorde något större motstånd tog han ränta på lånet. Kort därefter fick han veta att Rebecka väntade barn. Ett mildhetens ljus kom över honom och snart hade han frågat om hon ville gifta sig. Rebecka tackade genast ja och började fylla huset med sånger.

Till Bultens bröllop kom många gäster. Han hade veckorna före vigseln drabbats av någon oförklarlig gästfrihet som ingen riktigt kände igen och nu bjöd han vän såväl som fiende. Två kokerskor hade anställts för ändamålet så mat skulle det finnas till alla som behagade komma.

Bulten hade även tänkt på den andliga spisen. Spelmän var beställda och själv hade han rensat logen på allehanda bråte. Rebecka blev kommenderad att knäskura golvet med sand och såpa. Längs väggarna ställdes långbänkar som Bulten spikat ihop av bräder från ett gammalt vagnslider.

I köket trampade kokerskorna om varandra. Kalvkött och skinkor, stekar och inlagda sillar tillreddes för den stora dagen. Alla rätter bars sedan ut till den svala jordkällaren som fanns på baksidan av huset.

Veckan före matlagningen hade det bakats bröd. Blanka svällande vetelängder och bruna runda flottyrbröd. I skafferiet stod höga glasburkar med mördegskakor och i runda plåtkanistrar förvarades de sprödaste rånrullar.

Två tunnbrödsbagerskor hade också vidtalats. Rebecka fick rengöra trätråget för degen. Bagarstugans stora ugn eldades hela dagen. Allt var klart när kvinnorna anlände i sina vita förkläden och strama sjaletter. Uppe på vinden fanns nu gott om nybakat tunnbröd och doften spred sig nedför trappan till den svala förstugan.

Även i fråga om Rebeckas kläder hade Bulten haft åsikter. Från vindsutrymmet hade han hämtat ner ett par svarta kängor. Rebecka hade tänkt sig de grå med slejf som hon haft med sig, men Bulten tyckte inte att de passade på hans bröllop.

Dög kängorna åt mor min så duger dom åt dig också, sa Bulten och flåsade av ansträngningen i trappan.

Det var ingen idé att tala emot. Rebecka gömde slejfskorna under sängen. Där skulle de inte förarga någon.

Bröllopsklänningen hade byns sömmerska anstaltat om. Även i detta ärende förklarade Bulten hur han ville ha det.

Du ska sömma samma klänning som den där, hade han sagt och pekat på ett porträtt som hängde i salen. Det var ett gulnat fotografi av hans mor. Klänningen var höghalsad och av mörkt tyg. Rebecka försökte protestera.

Snälla Bror…Vi ska gifta oss och inte gå på begravning! Jag vill inte ha en så där mörk klänning. Titta här! Jag har klippt ut en bild som…

Hon höll fram en tidningsbild och pekade. Men Bulten bara fnös.

Vad inbillar du dig! sa han. Du ser väl inte ut som den där kvinnan? Och förresten passar den inte på ett anständigt bröllop. Fru Berglund syr som jag har sagt.

Bulten spände sina stora ögon i sömmerskan. I detta hus härskade inte någon annan. Att göra sig det besväret var bara spilld möda.

Redan på bröllopsdagens förmiddag började folk samlas på Bultens stora gårdsplan. I vackraste sol och ljusaste himmel kom brudparet åkande in på gården. Smältvattnet stänkte om hjulen och Bulten höll in hästen mitt på gården. Bredbent klev han ner från kuskbocken och knöt sedan fast hästen vid flaggstången. Han hade stannat vagnen så att det på Rebeckas sida fanns en stor samling vatten. Rebecka stod villrådig en stund och såg sig omkring. Från brotrappan hade någon lagt märke till hennes omständighet och ropat åt Bulten.

Du Bror! Du måste flytta på hästen annars kommer inte Rebecka ner! Det är en stor pöl där.

Bulten stegade runt flakvagnen och tittade. Det tycktes som om han mätte avståndet till den torra marken. När flera röster uppmanade honom att lyfta ner Rebecka för att hon hade så tunna skor, blev han tydligt irriterad.

Hoppa då din dumma kossa! ropade han.

Men Rebecka stod där lika orörlig. Och nu hade folket i huset kommit ut på bron. Några som förfriskat sig hojtade hälsningar åt brudgummen. Det avgjorde saken. Bulten vände ryggen åt Rebecka och började gå upp mot huset där bröllopsgästerna väntade. En del av karlarna gick honom till mötes. Sa du och Bror och dunkade honom i ryggen. Pekade på det fina vädret och talade berömmande om den stora gården.

De fruar som kommit till kalaset var inte närmare bekanta med Rebecka. I stället för att möta henne stod de kvar på brotrappan och pratade med varandra. Dock utan att ta ögonen från henne.

Och de hade väl alla trott att hon skulle göra ett försök att nå den torra marken. Men hastigt tystnade deras prat när de såg hur Rebecka lugnt klev ner i vattnet.

Hon gjorde sig ingen brådska, men hade lyft upp den långa mörka kjolen. Det var en besynnerlig värdighet över henne som de inte kunde likna vid något annat och som nästan generade dem där de stod i vårvärmen.

Vi får gratulera, sa handlarfrun och sträckte fram handen mot Rebecka när hon steg upp på bron.

De andra fruarna nickade instämmande och skomakarens hustru höll fram ett paket.

Hoppas det passar till hemmet, sa hon och log mot Rebecka. Jag har vävt den själv. Så det är äkta linne.

Rebecka tittade upp. Tog paketet, log svagt och förklarade hastigt att hon måste få något torrt på fötterna.

I salen hade två långbord dukats för kaffe. Bulten gick runt i köket och hälsadé stort på sina gäster. Bullrande och begiven på uppmärksamhet för detta stora kalaset talade han också om att det bakats och kokats i flera veckor.

Här ska ingen gå svulten ur huset! sa han och tittade ut över alla som stod i köket. Var har jag Rebecka? Har någon sett henne? Eller står hon kvar på flaket än?

Bulten skrattade högt och tittade menande på de närmsta karlarna.

Ja, inte gifte jag mig med något ljushuvud precis. Men hon är flitig om man håller efter henne. Både i köket och på ett annat ställe också.

Bulten skrattade igen och slog sig på magen.

Då blev det plötsligt så tyst borta vid dörren. Kvinnorna som stått och pratat vid en stor palm och beundrat de blanka bladen, avbröt sig och steg åt sidan. In genom dörren kom Rebecka. Hon hade tagit av sig sin svarta kappa och de våta snörkängorna. I en mörk höghalsad, nästan fotsid klänning stod hon nu vid dörren. Sömmerskan hade gjort vad hon kunnat för att dölja den lilla utskjutande magen. Rebecka själv hade lockat det raka håret och prytt klänningen med en röd liten tygblomma. Man kunde inte säga annat än att Bulten fått mer än han förtjänat. Den unga Rebecka var behaglig att se på.

Men Bulten såg på Rebeckas fötter. Och han mörknade över ögonen.

Varför har du tagit av dig bröllopskängorna? sa han så högt att alla måste lyssna. Duger inte äkta kalvskinn fast du får det gratis eller skulle far din haft råd med något bättre…?

Bulten hade nu gått fram och stod tätt över Rebecka. Hotfull och tung som ett åskväder. Handlarfrun som kände faran stegade hastigt fram.

Hon blev så blöt om fötterna stackars flicka. Skorna står fulla i vatten på bron. Vem hade du lejt för maten sa du?

Bulten måste svara på handlarfruns fråga och därmed kom skofrågan av sig. Gästerna började dra sig mot salen och snart satt alla och såg på de välfyllda faten. Vid borden sprang två serveringskvinnor som Bulten vidtalat. Inget skulle fattas uppå detta kalaset.

När de suttit en stund konstaterade Bulten förnöjt att den långa bordduken dolde Rebeckas skor mycket bra. Men han skulle ta upp saken när de blev ensamma igen.

Sedan både kaffe och mat intagits begynte dansen. Solen var försvunnen och i en blå skymning vandrade gästerna ner mot den iordningställda logen. De tre spelmännen satte sig längst in där Bulten hängt upp fotogenlampor på några takbjälkar. Men någon brudvals blev inte spelad. Därom var det tillsagt. Bulten rörde sig inte gärna till musik och om han någon gång tog några danssteg var han ostadig på benen och bullrig i rösten.

Bulten stod vid dörröppningen och dirigerade både spelmän och gäster. På en bänk i mörkaste hörnet satt Rebecka. Det var som hade hon inte alls hört till detta kalaset.

Något långsamt blev det ändå till sist för Bulten att bara studera och kommendera. Han började göra sig ärenden allt oftare. Många karlar ville språka eller bara hämta andan. Och på detta kalaset fattades intet. Fast somligt intogs mera på sidan om.

Karlarnas turer gick mot den stora jordkällaren. Framemot kvällen blev det allt tätare promenader och benen kroknade något men på Bulten kunde intet förmärkas. Möjligen tycktes någon höra en större bestämdhet i talet men det var inget man ordade om. Dansen hade nu pågått i flera timmar och en del av gästerna började dra sig hemåt. Snickaren och hans dragspel hade sjunkit ihop på en pinnstol. Gitarr-Lången låg avsomnad på en hötapp. Det var bara en gnällig fiol som orkade hålla de sista paren med nödvändiga toner.

Först när solen doppade