Den blå butiken

By Harriet Hjorth

Våren har kommit till Hamngatan och Tanja von Tessen står i sin butik och blickar med stolthet ut mot gågatan som passerar förbi utanför. Hon har stått här många gånger förr, men det känns fortfarande lika bra. Sin egen butik. Döpt efter henne själv. Livet är fint.Vårsäsongen är här och även om livet som butiksägare är frid och fröjd så kommer det med vissa utmaningar. Hur står de sig i konkurrensen? Och kommer vårkollektionen bli en succé? Förhoppningsvis, för Tanjas skull, väljer de flanerande kunderna den blå butiken när de ska handla nya finkläder."Den blå butiken" är ett levande tidsporträtt av 1930-talets Stockholm.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Mar 29, 2022
• ISBN: 9788728058961

Book preview

Harriet Hjorth

Den blå butiken

SAGA Egmont

Den blå butiken

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright © 1939, 2022 Harriet Hjorth och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788728058961

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

VÅRSÄSONG

Tanja

Mode

Tanja von Tessen stod i ett av sina skyltfönster åt Hamngatan och betraktade fundersamt och med en viss ägandets stolthet de fem bokstäver, som i eleganta snärtar formade det namn hon och hennes affär bar. I solljuset glimmade de lekfullt mot henne, hon stavade igenom dem och vände dem i tankarna rätt, ty de speglades för henne i de stora glasen hos en gravvårdsfirma i huset mittemot. Hur många gånger hade hon inte stått så här och sett ut på gatan! Stått i lugn och ro, medveten om att dörren var låst och arbetsdagen slut. På vintern lyste bokstäverna i eldskrift mot henne redan vid denna tid på dagen. Klockan var nu endast lite över två, men det var valborgsmässoafton och hon hade stängt för en liten stund sedan.

Hon glömde, att man kunde se henne från gatan. Men när en herre i mörk överrock stod framför henne utanför fönstret, så att hon såg sig speglas i glaset mot den svarta bakgrund hans rock utgjorde, drog hon sig en aning baklänges in i butiken. Men hon hann dock betrakta sig själv, gjorde det av samma gamla, outrotliga vana som kommer varje äkta kvinna att söka fånga sin bild i de skyltfönster hon passerar.

Hon bar en svart mjuk ylleklänning, trots att det var vår. Färgen anstod hennes arbete, och dessutom framhävde den vackert hyns varma bruna färgton och de gråa ögonens glans. Det enda som inte passade ihop med svart var håret. Det var mycket mörkt, och borde livats upp med ljusa färger.

Klänningen kom henne att verka nästan för slank, gracil.

Hon sänkte blicken vid ljudet av röster, som nådde henne tvärsigenom rutan. Det stod mycket folk utanför och beskådade hennes härligheter, det gick mycket folk förbi. En och annan ensam herre stannade till och med vid hennes fönster. Kanske tänkte han köpa den där färgglada vårjumpern åt sin fästmö eller fru — eller kanske önskade han bara han hade en fru…

Alla unga kvinnor stannade. Många gamla. Man pratade ivrigt om de plagg som voro utlagda till beskådande. Tanja lyssnade. Så länge man inte såg henne, vågade man säga sitt hjärtas mening och ofta hade den stor betydelse för henne, ofta var den rörande, ibland komisk, någon gång elak.

Vackra fönster hade hon. De hade kostat henne mycket pengar, ty husvärden hade envist nekat den minsta lilla förbättring. Underligt att han fick en enda hyresgäst, men det var bra läge förstås. Och just för en modeaffär lämpade sig butiken utmärkt — den var gammaldags förnäm mitt i ett funkisbetonat affärskvarter.

Grått var inte alls modefärg i år. Men dyrgripen i det ena fönstret var en ljuvt grå klänning av lättaste ylle, enkel intill obetydlighet i snittet, men raffinerad tack vare det dyrbara tygets utsökta fall. Hon hade fått stoffet från England och själv ritat klänningen. Den pryddes mitt i halsgropen av ett litet hängsmycke i turkoser. Hon hade funnit det av en händelse i en antikvitetsaffär, illa infattat i en banal guldkramsfantasi. Hon hade låtit taga bort infattningen och fogat ihop de vackra blå stenarna till en klase himmelsblå snödroppar. — I andra delen av fönstret låg en angorajumper helt randad i djärva färger och med tillhörande ljusgrön cardigan och filthatt med lilafärgat ripsband. Därtill en väska i stil.

— Mycket flott butik, men ganska dyr, hörde hon någon säga. Hon gick några steg bort ifrån fönstret, men uppfattade dock de sista orden, — jag köpte en sommarklänning där för tre år sedan, svarades det, — och den har jag faktiskt ännu. Det är det underliga med ’Tanjas’ kläder, att de aldrig bli riktigt omoderna, — de är så personliga, jag tror att det är det…

— Jag skulle vilja ha den där ljusgrå klänningen, den är verkligen söt, den skulle klä mig — och så har inte alla människor grått i år…

Just det, tänkte Tanja stolt. Alla människor har inte grått, för det står ingenstans skrivet att grått skall förekomma i år! Den där klänningen är säkert såld på måndag morgon!

Då hon satte sig att räkna ner dagens kassa enligt paragonkvittona, (hon ägde ännu inte kassaapparat) kände hon hur trött hon var. Det hade varit en jäktig dag. Alla beställningar skulle levereras, en hel del folk ville ha ändrat någon liten detalj på de plagg de köpt, affären hade varit till trängsel fylld från tidiga morgonen.

Men nu var det över.

Det var tyst och tomt i de tre våningar firman innehade. Dess ordinarie anställda, sex duktiga, unga, söta flickor, hade gått, finklädda, vårklädda strax efter två, — för en liten stund sedan. Snart skulle hon också gå hem.

Nu hade väl Nisse, hennes sexåring blivit avhämtad av sin pappa och var nog redan på väg ut till sommarstället med honom. Tanja kunde inte tänka på sitt forna sommarställe utan att känna sorg, en sorg, som ännu var för ny och skarp för att vara vemod endast. — Hon hade skiljts från Kurt, så hade hon trott. Men i själva verket hade hon aldrig varit så mycket hos honom med sina tankar, aldrig känt sådan saknad efter honom som nu — ibland. Nej inte ens under de långa resor över landet, som han företagit för sitt bolag redan i början av deras äktenskap. Förut kunde hon längta efter honom, men med en jublande, befriande känsla i förvissningen, att hon också skulle få träffa honom, i vetskapen att han fanns, fanns för henne allena. — Nu kunde hon också längta, men det gjorde bara ont, ty det var förgäves.

Nisse, han var lik sin pappa. Han var lång för sin ålder, han var fåordig och lugn och bestämd. Hans bruna lugg envisades att falla ner i ögonen — på precis samma sätt som Kurts.

Britt skulle stanna hemma över helgen, hemma hos Syster. Tanja vågade inte ta henne med till Utö, eftersom hon for ut för första gången och inte hade en aning om hur där såg ut. Hon hade hyrt en liten stuga på muntliga rekommendationer av en vän.

Hon ruskade av sig tankarna i fruktan för att tiden var knapp. Tänka och minnas och planera hade hon tid till på båten ut.

Kanske det är dumt av mig att fara ensam, funderade hon. Kanske borde jag bett Ove följa med…

Och när hon tänkte på Ove tyckte hon att hon trots allt var rik. Hon hade sina härliga ungar och hon hade sin älskade bror och hon hade sitt stolta arbete…

Hon reste sig för att gå igenom ateljén och kontoret en gång till innan hon lämnade butiken.

Åter kände hon sig makalöst rik. Allt detta ägde hon! Allt detta hade hon skapat! Golvet var nyfernissat, — Ove hade hjälpt henne med det ett par kvällar — väggarna voro målade i diskreta blå färger, en ljusare vid sidorna och en mörkare i fonden. Glasdiskarna voro prydliga om också inte så eleganta. Sorteringen på kläder var stor. Skyltningen var vacker. Var och en som trädde in i affären blev väl mottagen, trivdes i den smakfulla miljön och återkom förr eller senare för förnyade inköp.

Hon gick långsamt en trappa upp. — Att gå där i trapporna, att gå ensam genom de olika rummen, att se, bara se folket utanför fönstren, att veta att dörren var låst, det var en befrielse.

Hon satte frimärken på ett par brev, som hon skrivit före öppningsdags i morse, ringde ett par samtal till en sömmerska och ett till en snickare angående ett skåp som skulle lagas på måndag. Till sist tog hon sina ytterkläder och gick bort till spegeln i ett av provrummen för att sätta på sig dem.

Hennes blick fastnade på det ansikte hon såg i spegeln. Var hon vacker? Var hon ful? Kunde hon bli vackrare? — Men hon var ful nu, för hon var trött. Hon gjorde en liten grimas av missnöje mot sig själv.

Hennes naturligt vågiga, mycket mörka hår gav det nästan fyrkantiga ansiktet relief och mjuk form och föll smidigt ner mot den nästan för långa, smala halsen. Hennes hud var ständigt sommarbrun. Näsan kort och trubbig, munnen smal och känslig. Men ögonen voro djupa och lugna. Nej, hon var inte vacker, inte i vedertagen mening. Hennes ansikte led av många skönhetsfel. Men det hade liv och intelligens och charm.

Hon gick ner, medtagande de cirka tvåhundra kronor, som blivit över efter den dagens alla utbetalningar. Hon drog de gulvita ylledraperierna för klädraderna i butiken och önskade väl för hundrade gången att hon snart skulle få råd att skaffa eleganta skåp med glasdörrar, som flögo åt sidan, bara man rörde vid dem, ljudlöst.

Hon gick långsamt och fundersamt en trappa ner och lade duken på spegelbordet till rätta — den ville gärna åka på sned eller fara i golvet — satte taburetterna på sina platser och letade med sakta stigande förargelse reda på nackspegeln av tenn. Den hade som vanligt hamnat inne i ateljén; alltid var det någon av flickorna som glömde den kvar där. Hon närde idiosynkrasi mot allt som låg och hängde snett eller på orätt ställe.

I ateljén var golvet fullt med trasor, trådändar, papper och knappnålar. På alla bord och bänkar lågo halvfärdiga kläder och trasiga mönster, en ärm här, ett liv där… Presstrasan var ännu våt, järnet ljumt. Ett par gamla nerkippade skor stodo i ett hörn och gav rummet den sista snärten av ödslighet och trötthet efter en lång arbetsdags jäkt och fläng.

— Så slarvigt! sade hon högt och ställde skorna ordentligt och demonstrativt mitt på golvet.

Så kom hon ihåg skynkena till hattarna. Den som gick sist från butiken, skulle täcka över alla kläder ordentligt. Hon hade själv bestämt så. Men tyvärr var hon alltid sist… Hon gick in i hattsalongen, där även tygerna förvarades, och som vanligt pysslade hon där väl en kvart, innan hon fick det som hon ville ha det. Hattarna lågo huller om buller, de populäraste sutto på sned på hattpinnarna, och prislapparna hade fallit bort här och var. Tygpackarna voro upprivna och slarvigt inlagda. De skulle ligga i fina staplar, så att kunderna omedelbart skulle få ett brokigt och glatt intryck av sommar och ljusa kläder.

Hon avskydde blotta tanken på sin lilla modefirmas kaotiska röra över en söndag; man skulle komma ner på måndagsmorgonen och glädjas över hur gränslöst fint och välordnat allt var… även bakom kulisserna.

Men det fanns annat i världen än hattar, våryra fruntimmer, löner och ljuvliga stoffer att handskas med. Hon såg på sitt armbandsur; endast fyrtio minuter tills båten gick! Hon rusade upp i affären, grep alla sina påsar och paket, låste väl efter sig och gick.

Naturligtvis stod inte en bil att få. Hon gick hastigt Biblioteksgatan upp och halvsprang sedan genom Humlegården.

Nisse hade farit till landet med Kurt. Bara lilla Britt, tvååringen, var hemma med sköterskan. Britt, som satt på sin med blommor bemålade porslinstron, reste sig ivrigt upp, då hon hörde sin mammas välkända steg i trapporna.

— Mamma! Mamma! ropade hon jublande och kastade sig i Tanjas famn, så fort hon öppnat dörren.

— Lilla gumman, släpp mig, mamma har bråttom, sade Tanja och slängde alla sina paket på en stol. Syster Märta tog hand om Britt, och strax därefter kom Ove, en lång, smal man, lik Tanja som en tvillingbror.

Han var pank. Han var nästan alltid pank.

Hon räckte honom förstrött tre tior och log strålande mot honom, medan hon vant och snabbt kastade ner en massa saker i en väska och däremellan nojsade med Britt, som pockade på uppmärksamhet.

Hon hade dukit fram ur badrummets lilla vita vrå och sprang nu sjungande och skrattande omkring och gjorde ofog och skulle hjälpa sin mamma packa. Ove jagade henne runt i våningen och Britt tog sin tillflykt till Tanjas kjolar och ben och hickade av förtjusning.

— Trollunge, stopp där! skrek Tanja just som Britt skulle kasta ner en flaska ansiktsvatten ovanpå en rosafärgad Arden-crèmeburk. Hon fångade den i luften och det tyckte Britt var så skojigt att hon kiknade av skratt.

— Vill Syster göra i ordning en påse med bröd, smör, ägg, socker, kaffe och salt, ropade Tanja ut i köket.

— Det var ingen anspråksfull matsäck, tyckte Ove. Ägg, skall du leva på det i två dagar?

— Jag hann inte köpa något, sade Tanja. — För resten är ägg bra.

— När går båten?

Hon såg på klockan. — Om tjugo minuter.

— Jag kan köra dig, jag har en kamrats bil idag.

— Tack. — Är Syster färdig?

— Ja. — Men är inte frun hungrig? Syster Märta kom ut i hallen med den lilla kappsäcken. Hon var en ståtlig, mörk tjugotreåring med vänliga ögon och ett bistert sätt. Men hon kunde leka med barnen. — Ove kallade henne i hemlighet Valkyrian.

— Jag får äta middag på båten. Tanja knäppte på sig sportkjolen, slog en brokig halsduk om halsen och tog upp Britt i famnen. — Britt, gullunge, nu går mamma, var en snäll liten flicka…

Tanja hade alltid svårt att skiljas från sina barn, och hon skämde bort dem otroligt. Då hon kom hem trött och hungrig vid sjutiden eller senare varje kväll, ville hon se dem glada och snälla. Hon ville inte att de skulle skrika.

Britt grät, då hon gick. Hennes lilla ansikte blev eldrött, händerna knötos, och då Syster skulle ta upp henne på armen, kastade hon sig tjutande på golvet.

Det var svårt att slita sig därifrån. Att Britt alltid skulle bli så ledsen, då hon gick! Hon ville gå tillbaka in och trösta och kela. Men Ove stängde resolut dörren och drog henne med sig nerför trapporna.

— Du är omöjlig med dina ungar, sade han.

— Ja, men Ove, det är verkligen svårt att lämna dem. Jag gör mig inte till… Jag har ont samvete över att jag far ifrån Britt över söndagen.

— Å, hon har det så bra med Valkyrian, sade Ove.

I bilen frågade han, om det var sant att det var första gången hon for till Utö.

— Ja.

— Och du hyrde på vinst och förlust? Det kanske är ett ruffigt ställe.

— Bengt Norman sa att där är underbart. Det ligger långt bort från själva byn.

— Jag tycker inte riktigt om att du skall bo där ute alldeles ensam, sade Ove ogillande. De svängde runt Stureplan och ut på Birgerjarlsgatan, där trafiken stockade sig.

— Är du ängslig för lillasyster? sade Tanja och såg på honom från sidan. Hon höll innerligt av sin långe, vänlige, tanklöse bror.

Han log tillbaka. Han vände en sekund sitt bruna ansikte emot henne.

Det var högsommarvarmt och gassande sol. Gatorna vimlade av varma, vårfina människor, som irrade omkring och sågo tokiga ut inför den plötsliga hettan och grönskan. Det var tålamodsprövande att komma fram i filerna på Nybroplan. Om fem minuter gick båten. Sunnan stod det på den, och den var vit och fin och nymålad.

— Vad skall du göra i dag då? frågade hon.

— Vet inte riktigt, kom det dröjande.

— Följ med!

Han såg hastigt på henne.

— Nej, det går inte.

Tanja log förstående.

— Är hon söt?

— Ja, väldigt..

Han parkerade bilen vid trottoaren. Båtens akter svängde långsamt utåt. Avgångsklockan ringde. Några droskbilar körde fram till landgången och hävde ur sig kappsäckar och nervösa människor i sportkläder.

— Hej då! sade Tanja och med sin lilla väska i handen hoppade hon ner på däcket, just som landgången drogs in.

— Ove! ropade hon impulsivt. — I morgon går båten klockan två. Fagereke heter stället. Jag kan ordna en sängplats åt dig!

Ove stod med hatten i handen och kisade mot henne.

— Kanske, ropade han tillbaka, då båten lade ut.

Tanja vinkade åt honom. Han steg in i bilen, men satte den inte i gång genast.

Först när Sunnan backat ut och vänt, såg hon brodern fräsa iväg bortåt Strandvägen. På Dramatens trappa och runt däromkring stodo klungor av fjolårsstudenter, som just satte de vita mössorna på sina huvuden och hurrade och svängde sina käppar i luften. Klockan var tre den sista dagen i april.

Tanja gick upp på däck. Hon satte sig i lä och solsken på en soffa invid väggen. Hon tog av mössan och lutade sitt mörka, pageklippta huvud bakåt. Båten vände stäven utåt och gled ut ur hamnen. Måsarna flögo gastande runt aktern.

Är det sant, är det verkligen sant?… frågade hennes stadstorkade hjärta — att jag far, att jag är ensam, att havet väntar mig, att jag äntligen sitter på en vit skärgårdsbåt, — att det är vår…

Ja. Ja. Ja!

Och detta, att få se våren, denna svårbegripliga, häpnadsväckande, glädjefyllda skapelse födas och komma med rop ur tusende strupar, med bristande knoppar, med ångande jord, hade hon längtat efter… ja, längtat efter såsom en kvinna kan längta efter kärlekens hängivelse… Och varje senvinter, första soliga dag var det likadant. Solen snålade sig kanske fram några fattiga minuter och hävde hennes ögon fulla med sitt ljus och så var drömmen om våren där. Och med den drömmen var alltid vatten förknippat… Stilla porlande vatten i ett dike, ett ljumt vårregn, en forsande flod med isflak och bråte, vågorna mot strandens stenar och tång, havet.

Den allra första vårdagen skulle hon sätta sig på en av de vita båtarna och fara… ja, fara ut, vart som helst och stiga av där båten till sist stannade. Gå i solen och loda och ligga på den fuktiga marken och nosa i myllan och finna blåsippor invid ludna stup och under risiga tallar och undersöka lövträdens knoppar…

I nio år hade hon drömt så… Och fast hon var så energisk och brukade genomföra vad hon ville, hade det aldrig blivit av. Alltid hade hon blivit hindrad. När hon första gången, kanske redan i januari började odla sitt skärgårdskomplex, som Ove behagade kalla hennes romantiska svärmeri, lät det hela så enkelt. Säga ifrån i butiken, att i dag kommer jag inte ner och inte i morgon heller, — packa en väska, köpa biljett, ge sig av, låta stadens larm och jäktets berusning rinna bort.

Och nu var hon på väg! — Äntligen!

Hon kände igen ett par personer ombord. Hon hälsade på dem. Men hon var så litet bekant med dem, att hon slapp deras sällskap.

Solen gled långsamt bort mot skogarna i väster. Luften blev kallare. Hon satte på sig mössan och knäppte jackan i halsen. Hon hade en bok och en tidning bredvid sig. Men hon läste inte.

En efter en troppade passagerarna in i salongerna. Himlen blev guld och sedan purpur. Solen gick ner. Vattnet färgades svartblått och kobbarnas och strändernas tre färger av grått, lila och grönt övergingo i svartlila.

Och så kom skymningen. Det var det vackraste ord Tanja visste. — För ordets stilla, sugande klang, — för den avspänning i färger, ljud och känslor, som skymningen innebar, älskade hon den. I barndomen betydde skymningen sagor, och i synnerhet sagan om det stackars lilla ludna trollet, som ville bli människa. Och i ungdomen betydde skymningen Kärleken och Gud och Mysteriet att vara till, och då var den alls ingen avspänning… Nu betydde skymningen stillhet innan natten.

Tanja satt kvar och frös och var hungrig. Från matsalen kommo biffsteksångor och kaffedoft. Här ute blandades de med luftens och havets lukter. Solen