Utö

By Harriet Hjorth

Harriet Hjorth skildrar Utö – en skärgårdsö vars historia hänför, berör och intresserar många skärgårdsentusiaster. Det är en av de största öarna i Stockholms södra skärgård och har genom historien varit med om mycket, bland annat hade ön oturen att aktualiseras som skjutfält i början av 1940-talet. Mycket av den skärgårdskultur som tidigare präglat ön försvann i samband med detta, men Utö anses fortfarande ha skärgårdens i särklass vackraste sandstränder. Harriet Hjorth var själv länge sommargäst på paradisön och tecknar i den här boken ett vackert, informerande och sentimentalt porträtt av en plats, dess invånare och historia. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Dec 28, 2021
• ISBN: 9788728058923

Book preview

Cover: Utö by Harriet Hjorth

Harriet Hjorth

Utö

SAGA Egmont

Utö

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright © 1945, 2021 Harriet Hjorth och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788728058923

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 2.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

Författarens förord

DÅ DET PÅ VÅREN 1943 BLEV BESTÄMT, ATT UTÖ SKULLE TILL största delen köpas av Kronan och förvandlas till permanent skjutfält, stod det klart för mig, att då ön inte stod att rädda på annat sätt, borde det åtminstone göras en bilderbok av den, med alla dess torp, bodar och ängar förevigade innan de revs och trampades ner. Bilderna skulle ledsagas av en upplysande och ganska omfångsrik text. Men bilderboken kom att växa ut till en hel krönika. Under arbetets gång blev det tydligt, att ett rikhaltigt material om öns historia fanns dolt i en del tryckta och otryckta handlingar på olika håll. Meningen var då, att helt enkelt öka ut bildtexten med dessa källor; — samla dem på ett ställe alltså för den som var intresserad av öarnas liv och natur. Men kärleken och intresset för denna del av skärgården pockade på alltmer ingående undersökningar, och så tänkte jag slutligen — ännu en hel del räddhågad för det svällande företaget — att eftersom ingen utforskat dessa öar systematiskt, kunde det kanske vara lika bra, att det blev gjort nu, medan ännu tid var; medan den tvåhundraåriga bebyggelsen stod kvar, och medan de gamla människorna, som kunde berätta, ännu levde.

Skildringen går endast fram till 1880-talet, då grosshandlare E. W. Lewin köpte ön av en patron Andersson från Värmland. Jag slutar här av den anledningen, att vid den tidpunkten tar Hasse Z vid i en bok om Utö. Ingen kan skildra gubben Lewin själv, badortens tillblivelse, som är helt hans verk, eller det pittoreska konstnärslivet med Henning Berger, Anders Zorn, Rikard Lindström, Georg och Hanna Pauli och många andra — såsom han kan det.

Till sist skall jag be att få tacka professor Bertil Boëthius, som sett till, att inga felaktigheter insmugit sig i kapitlet om gruvdriften — intendenterna Albert Nilsson och Brynolf Hellner vid Nordiska museet, som bestått så många vackra bilder och ställt sin stora sakkunskap till förfogande — grosshandlare Alfred Jansson, som låtit mig ta del av de arkivanteckningar, han gjort om Utö — redaktör Sven A. Mellquist i Uppsala, som undersökt öns fågelfauna — och Carl-Wilhelm Olsson, som kontrollerat och hjälpt artisten vid Nordiska museet, Erik Jemhte, med kartorna på försåttsbladen och på sid. 8. Sist men inte minst hjärtligt vill jag tacka befolkningen pä ön, som med rörande intresse bistått mig i rent praktiska ting och låtit sig ryckas från arbetet för att utsättas för korsförhör om för dem självklara förhållanden, eller demonstrera sina redskap och metoder vid fisket. Jag är även stor tack skyldig tjänstemännen vid Sigtunastiftelsens bibliotek, som hjälpt mig vid anskaffandet av diverse källmaterial.

Fiskaren Henning Öhman och hans hustru Emma i Lågtäppa har försett mig med mycket stoff till den här boken. För alla de stunder av trivsel, av glädje och fridfull vänlighet, som de givit mig, kan jag aldrig tacka dem nog. De står för mig som två sällsynta representanter för en människotyp, som försvinner med dem. Det strävsamma arbetet med jord och djur, de långa vintrarnas isolering, den starka förankringen i en gången tid och den självklara gemenskapen med naturen, kommer kanske inte att försvinna. Men förnöjsamheten, den gammaltestamentliga sävligheten, så otidsenlig och så värdig, går förlorad med den sista generationen skärkarlar.

Jag är lycklig att ha fått leva med dem, blott alltför få vildmarksdagar.

Sigtuna i maj 1944.

Harriet Hjorth

Ön som var ett paradis

E n gång skulle jag vilja komma flygande pä låg höjd över

Utö som Nils Holgersson över Sverige. Men det borde vara nu, när detta skrives, innan allt det forna och sköna rivits ner och övergivits, innan landskapet trasats sönder av baracker, sportstugor, egnahem på höga fula cementsocklar, garage och charmlösa grusvägar.

(På kartorna på försättsbladen har konstnären och författaren sökt åstadkomma en sådan flygbild av ön, sådan den tedde sig före den stora nerskrotningen 1944. Som synes är bebyggelsen tätast vid gruvorna. Öns sammanlagda areal är 44,79 kvkm med en folktäthet av 4 personer per kvkm. Öns sammanlagda folkmängd var 1940 181 personer.)

Jag skulle välja en dag i april kanske, när luften ännu har kvar något av klar vinterkyla, men en kort stund vid middagstid skänker idel sommarlöften. En dag i april, då molnen går höga och festligt vita och skärgården ligger belyst som från hundra himmelska strålkastare. En dag i april, då vipornas skrik skär genom luften, då rödbenor och snäppor flöjtar och alfågeln sjunger vildast, och himlakupan är mönstrad av fågelsträcken.

Tydligare än vid strövtåg till fots över ön, skulle man här uppifrån märka, hur den verkligen utgör en provkarta på många av de landskapstyper vårt land äger, och detta på en längd av blott en mil, och en bredd av fyra kilometer på de flesta ställen. Det är denňa omväxling, dessa häftiga övergångar från storslagen grå ödslighet, vindomsusad, till speglande idyllisk frid bland gröna lövdungar och ängar, som utgör öarnas behag. Man hinner aldrig tröttna på dem, aldrig lära känna dem intimt nog. Nya skönhetsvärden, en mångfald små fina detaljer och skiftningar framträder på nytt varje dag. Havet omger och avgränsar det lilla rike, som denna mil övärld utgör, men samtidigt blir den milen oändlig mark att erövra.

Norra ön genomskäres av en mäktig ås i nordöstlig riktning, jämn och rak och bred som en autostrada. Havet nästlar sig in på tusen olika sätt i öster i en hel arkipelag av skär och kobbar, grynnor och holmar, mader och flader. I väster, utmed fjärden, ligger ett par långsträckta småöar. Mysingen når här in i en lång sönderskuren vik, som är smal som en flod. Den börjar vid kyrkan och går först fram innanför Ängsholmen — en sannskyldig mälaridyll, som av rent misstag tycks ha hamnat här i skapelsens morgon. Så glider den vidare fram utmed de karga stränderna av Persholmen eller Barlastholmen som den också kallas sedan gruvtidens dagar, och slutligen når den Tallholmen längst i norr och slutar i fjärdens vida vattenyta.

Söder om Edesnäs, som skiljer ön i två delar, tar de stora ängarna vid, och här kunde Vårherre äntligen breda ut sin lera utan hämningar. Här är marken sank och fläckvis bevuxen med hög vass som vore den gammal havsbotten, vilket ju också är fallet. Sedan mörknar bygden i tät hög skog, och bortom den breder ett miniatyrsörmland ut sig. Bäst ser man det, om man går fästigen mellan Sandvreten och Byle och vilar vid en gärdesgård, när man kommer ut ur skogen. Klöverdoftande fält böljar så långt ögat når, inramade av lövskogar och örtbackar med djupa törnrossnår, orkidéer av alla sorter, natt och dag, prästkragar och älggräs. Torpet Byle är det enda hus man ser skymta härifrån. Varken berg eller vatten stänger den vida sikten. Men man vet, att bergen reser sig blott ett par kilometer bort, och havets sus stillnar aldrig; det når in i minsta vrå av ön.

Jag följer klangen av fårens klockor uppe i skogen och kommer efter en stund fram till ett litet vattendrag, som ser ut som en sakta glidande å mellan höga vasstränder. — Öde och tyst. Ej hus, ej människor. Några bruna kor betar långt borta på en äng, det är allt. Och i vassen en rörsångare, helt nära, gungande på sin gula spira.

Här står ett litet träd, om hösten översållat av röda paradisäpplen, små som körsbär. Det ser för övrigt ut, som om det en gång legat ett boställe i vikens ena hörn, men platsen finns ingenstans omnämnd. Henning Öhman i Lågtäppa påstår dock med säkerhet, att ett litet torp, Munktäppan, låg här under 1800-talets första hälft.

Som en sakta glidande å mellan höga täta vassar skiljer Byviken Ålö från Utö i söder.

Byviken heter ån som slingrar genom detta lilla Sörmland. Den står i förbindelse med Mysingen genom Gimmersundet och Ryssundet, en knappt halvmeterdjup passage, där ryssarna 1719 grävde sig ut med sina lodjor.

Jag följer stranden söder ut på stiglös mark, mjuk att trampa. Efter en stund går jag över en osynlig gräns. Och här börjar en bit av Skånes kust med sandstrand intill sandstrand, vars mättade gräddvita nyanser endast livas av bruna tångremsor och väldiga fång av blå marviol.

Kusten är storslaget ödslig. Lika ödslig ända in i Bohuslän, där de grå granitklipporna med längsgående parallella strimmor av röd gnejs endast beträdes av måsar och strandskator, sällan av människor.

Vid havet. Foto L. af Petersens 1943.

Här ligger havet på och bränningarna kastas högt över klipporna, och härifrån smyger havsdimmorna sakta in över maden och upplöses i strandskogen däromkring.

Maden är bland det vackraste man kan tänka sig, med sin täta matta av gul blodrot, små röda krypande blommor, som liknar rödnarvens, och potentillans silverglänsande blad. Rymden över madmarken ljuder av en aldrig stillnad musik av måsskrik och drillsnäppors flöjtande, en och annan storspovs långdragna vissling, som länge ligger dallrande kvar i luften, och fårens silverklingande klockor.

Halland finns också representerat bortom maden med lövträd, enar och lågväxta buskar i skön oordning i stora beteshagar. En gammal körväg löper rätt igenom, skyddad av klippor för storm från havet. Där vägen tar slut, ligger öns kanske vackraste fiskartorp, Hamnudden, idylliskt inklämt under de branta klipporna med en praktfull utsikt över en ändlös horisont av hav och himmel. De röda små husen skuggas av stora körsbärsträd, och inåt vidgar sig landet i hagar och gröna gärden.

Två timmars hård rodd ut till havs ligger ett trädlöst skär med en färgrik och lågvuxen flora, Storskär. Där står en gammal skärbod, i vilken jägare bor under fågelsträcket om höstar och vårar. Men skäret är så lågt, att man måste tjudra båtarna ända uppe vid husknuten, när havet vräker på, för att de inte skall spolas bort. Boden tjänar också som tillfällig uppehållsort för fiskare.

Landhöjningen är ungefär 7 millimeter om året (se karta sid. 8). Havet gick en gång betydligt längre in över land, och från Byviken nådde en och annan grund vik upp bland torpen och byarna på södra ön. Namnet Grundmar på ett av torpen talar för det; ordet mar för grund insjö fanns redan under vikingatiden. Vatten har också en gång skilt Rånö i en större nordlig och en mindre sydlig del vid Kapelludden. Det är tydlig havsbotten man går på där, när man skall från ödekyrkogården över till glimmerbrottet på andra sidan den lilla viken. Likaså talar namnet på öns herrgård, Edesnäs, tydligt för att här varit ett smalt ed, där båtar släpats mellan Mysingen och havet. Med stöd av landhöjningssiffrorna kan man anta att ett smalt sund på 1000-talet skilt Utö i två delar just här.

Tydligast ser man kanske landhöjningen vid Långviken. Det långsträckta området av släta ängar mellan husen och sjöboden nere vid stranden har en gång varit grund havsbotten.

Genom typisk småländsk stubbskog, rik på snår och stenar, här och var bekransande ett litet kärr, kommer man upp på ett berg, som stupar brant som en ättestupa rätt ner på en trekantig ängslycka. Den ligger där helt romantiskt mitt i djupa skogen och är till övermått fylld av blommor, lövträd, enar och nyponsnår, en vildvuxen hage som frammanar bilder av inhägnade mälaridyller, fjärran från hav och ödslighet. — Och mitt i all prakten av vilda syrener och körsbärsträd, tropisk vallmo och melankolisk malva, ligger en grå liten stuga och en grå liten ladugård.

Det är båtmanstorpet Sandvreten, öde sedan länge, tills för några år sedan, då vi tog det till sommarhem.

Södra ön är olik norra även i fråga om bebyggelse. Ty på norra ön har först gruvorna och deras oregelbundet utströdda samhälle, och sedan badorten med sina fula hotell och annex satt sin prägel. Befolkningen på norra ön lever på sommargästerna, och dessa hittar sällan till södra ön. Det förefaller som om de inte visste, att det ens existerade liv och land bortom kyrkan och Edesnäs herrgård. Några få har reda på den magnifika sandstranden mellan torpen Långviken och Källviken och cyklar om somrarna dit ut för att bada. Men vi till exempel, som bor längre öster ut, mitt inne bland de små fiskartorpen vid västra Fladen, ser aldrig till några gäster eller turister från Gruvan som samhället kallas. Det är som bodde vi på en annan ö.

Men på klipporna rätt öster ut från Gruvan trängs de fashionabla badgästerna. Till Kroka, ett litet idylliskt fiskartorp längst ut på udden, hittar väl en och annan, om inte annat så för att titta på de berömda modellerna till Gustaf Hellströms Storm över Tjurö. Men det är inte värt att nämna författarens namn, varken i Kroka eller annorstädes bland befolkningen. Det sägs, att man lovat att kasta honom i sjön i samma ögonblick han vågar sätta sin fot på Utös ångbåtsbrygga. Men det gick ju likadant för Strindberg. Han kunde heller aldrig återkomma till sitt älskade Kymmendö och sin lilla författarstuga där uppe på berget efter det han prisgivit öns befolkning åt offentligheten i Hemsöborna.

För 1000 år sedan

En dag sade vår herre till en av sina änglar : du skall göra mig en liten modell till det som jag tänker skall bli Sverige — här högst uppe där jag håller tummen. — Ängeln knådade fram en sådan liten modell — och det blev Utö…

I själva verket försiggår öarnas skapelsehistoria under oräkneliga årtusenden med omväxlande tropiskt och arktiskt klimat och under häftiga eruptioner i jordytan. Den begynner i det ögonblick under urtidsåldern, då de hårda gråstenshällarna övergöts av lava och het aska, som så småningom hårdnade till gnejs och leptit, för att under följande århundraden vittra sönder och spolas av rinnande vatten, och därefter åter hårdna till skiffer, sandlager och kalk. Man kan skönja resterna av denna tidiga utveckling, själva urberget, i ett brett band från Runmarö i norr, över Nämdö och Ornö till Utö i söder.

I mer än 7 ooo år har Utö spolats av Österhavet. Sakta steg ön ur havet med I à 11/2 meter per århundrade ungefär — och den stiger fortfarande, men i långsammare tempo. — Kan man inte riktigt se detta skeende framför sig? — Hur ön sakta höjer sig, hur den formas — och urberget slutligen ligger där naket och visar världens vackraste utställning av bergarter. De grå och rosa gnejserna, den vita genomskinliga kvartsen och den röda fältspaten, den grå graniten och de roströda slingorna av järnmalm bildar det praktfulla färgspelet.

Men ännu kan man inte tala om öarna som Blomsterkorgar på havets våg. Först senare tog floran dem i besittning. Tack vare det breda stråket av kalk var det dessa öar, som skulle komma att bli de största blomsterparadisen i södra skärgården.

Människan följde i djurens och växternas spår. Hon kom till Södermanland, då havet stod några tiotal meter högre än nu; men till dessa trakter kom hon inte då. Det skulle dröja länge ännu. Först under vikingatiden tog hon i land på de längst ut liggande öarna, antagligen på färder till och från öster, och så tyckte hon kanske de såg lockande ut och började odla de vidsträckta fälten och ta sin fisk ur havet.

Till slut blev hon bofast där.

I det lilla torpet Skogsby, förr kallat Underskoug norr om Byviken på södra ön, finns ett femtontal vikingagravar, där man funnit delar av människoben bland lerskärvor från en askurna, en samling smycken och en handfull båtnitar av järn, som får anses symbolisera den båt, man tydligen inte hade råd att offra med den döde.

Här har tydligen legat en vikingaby på 800—900-talet. Platsen är väl vald högt över slätten, dold av skog och berg och med utmärkta hamnmöjligheter i närheten. Byviken sköt på den tiden upp sin vattentunga där nu den tättbebyggda sanka slättbygden breder ut sig, och båtarna låg skyddade för ohägn och oväder där nere.

Nästa säkra källa för att människor bott på öarna under medeltiden har man från mitten av 1100-talet, då det bevisligen bröts malm på norra ön, och arbetarna svenska och tyska — bodde i jordhålor och stenkulor. Men sedan vilar seklerna i fullständigt dunkel ända fram till 1400-talet, då Edesnäs första gången omtalas i hävderna på ett sätt som låter ana långvarig bebyggelse över hela ön.

Livet på öarna har sannolikt levts på ungefär samma vis som i övriga skärgårdssocknar under medeltiden. (De flesta tidstypiska detaljerna får man i den nära femhundra år gamla fiskestadgan från Huvudskär, där skärkarlens liv i helg och söcken blottas på ett mycket levande sätt.) Och kanske kan man också anta, att Utö tidigt nåddes av kristendomen. Kristnandet av Norden bedrevs ju med katolsk organisationsförmåga och nådde in i minsta vrå, där människor levde.

Förmodligen lades öarna öde under digerdöden i mitten av 1300-talet. Men sedan tycks bebyggelsen ha varit ganska omfattande, det ser man i gamla handlingar från det följande århundradet. Befolkningen på det lilla Ålö till exempel var inte alltför obetydlig, eftersom ett