Gudanatt

By Hans Lidman

Ingenstans i vårt avlånga land har det väl hänt så mycket som i Tivedsskogen. Här finns både ljusa och mörka minnen. Djupa och villsamma skogsvrår, berättelser om de vilda djurens framfart i svunnen tid och om märkliga människoöden förr och nu. Allt del av Tiveden, gudarnas skog. Gudanatt är en samling berättelser från tolvmilaskogen Tiveden av författaren och naturfotografen Hans Lidman. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Jun 9, 2021
• ISBN: 9788726654356

Book preview

Hans Lidman

Gudanatt

SAGA Egmont

Gudanatt

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright © 1972, 2020 Hans Lidman och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788726654356

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 2.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren. SAGA Egmont Gudanatt

www.sagaegmont.com

Till Göte Hellman

Tivedens förespråkare

Möte med Tiveden

Båten Juno har just slussats upp vid Forsvik och puffat fram genom en trång, stensatt kanal. Sen den med låg fart passerat en uppmuddrad ränna, öppnar sig sjön Vikens vida vatten. Vi har nu stigit nära hundra meter över havets nivå och ångar fram på vårt lands största och märkligaste vattendelare.

På östra stranden, långt i skogen, skymtar tornet till Undenäs kyrka.

När vi rundar sjöns långt utskjutande udde och ser den sägenomspunna bergstoppen Hovet resa sig över omgivande skog, hör jag en röst:

– Där borta, längst in i viken, ligger Sätra. Där skulle egentligen Motala Verkstad ha legat. En del husgrunder blev gjutna, de finns kvar än i dag.

Det blir tyst runt om. Någon frågar, undrar.

– Jo, fortsätter samma röst, det var meningen att Göta kanal skulle byggas genom de stora sjöarna Unden och Skagern, mitt genom den vilda Tiveden. Baltzar von Platen var så säker på den saken, att han började bygga vid Sätra. Där finns vattenkraft. Undens utlopp går ner där.

– Tiveden! Är det den skogen vi ser? Är detta den farliga och mångomtalade Tiveden?

– Det stämmer. Det här är en del av Tiveden, gudarnas skog. Ved är ett gammalt namn för skog. Och det är här som gamle Ti bor.

– Guden Ti, han med svärdet?

– Ja. han kallas också för Tyr. Men svärdet använder han aldrig numera – nu sen alla rövare och vargar är borta.

– Nu!? Finns han kvar?

– Javisst. Den som kommer in i Tiveden och lär känna folket och skogen och den vilda naturen, han möter förr eller senare gamle Ti. Han är en underbar gammal gud, han har mycket att berätta. Om djupa och villsamma skogsvrår, om de vilda djurens framfart i svunnen tid, om märkliga mänskoöden förr och nu. Han har ett hästminne. Och han kan berätta. Ty ingenstans i vårt avlånga land har det väl hänt så mycket som just i tivedsskogen. Här finns både mörka och ljusa minnen.

En gång när vi träffades högst uppe på Hovet berättade Ti om prosten Magnus Wennerholm, som var verksam därborta i Undenäs kyrka vid 1800-talets början. Han var en ovanligt folklig präst och reste omkring i pastoratet, låg över hos bönder och torpare och tog gärna plats på en rygglös fyrstegsstol vid deras enkla matbord. Där satt han sen med dragen slidkniv och åt fattigmansmaten med god aptit.

Men – han var en svag predikant och tog sej gärna en tår på tand. Ofta nog en för mycket.

När Karl XIV Johan den 7 september 1819 reste genom Undenäs, stannade han mot förmodan vid kyrkan. Prosten Wennerholm knuffades fram för att hålla tal. Han var helt oförberedd och klädd i vardagskostym. Han hade också tagit sig ett par dragnaglar för mycket och började prata bredvid mun. Han tyckte att kungabesöket var en stor heder för bygden, något som inte vederfarits församlingen sen den tid då Karl XII (Karl XI?) for och ramla här i backarna.

Då blev prostinnan orolig för sin makes frispråkighet. Hon stod bakom honom och ryckte lätt i hans rock.

Prosten vände sig om, blev både arg och irriterad och for ut:

– Och personligen är det en stor glädje för mig att finna nåd i Eders Majestäts ögon – i min hustrus ögon vederfares mig aldrig den nåden!

Och kungen, sägs det, log förstående.

Göta Kanal-båten Juno passerar här landsvägen Karlsborg-Askersund vid Rödesund, någon kilometer norr om Karlsborg. Bron är uppvinschad. Färden går vidare upp mot sjön Viken, varifrån det mäktiga skogsområdet Tiveden stiger fram i all sin mystik och storvulenhet.

Ryktet om prostens frispråkighet nådde omsider domkapitlet i Skara, av ren illvilja påstås det. På självaste julaftonen samma år avfordrades han därför en förklaring. Och länge dröjde det inte förrän Wennerholm sände domkapitlet en lång skrivelse, som rentvådde honom helt.

Men som sagt, det finns också mörka minnen från tivedsskogen. Däruppe på Hovet berättade således gamla Ti om en dyster händelse år 1710. Det var under Karl XII:s långa krig med ständiga utskrivningar av krigsfolk och med skatter, som ödelade mången gård. Särskilt förbittrade var de frihetsälskande tivedsbönderna.

Så kom danskarnas infall i Skåne och det blev nya utskrivningar. De som skrevs ut i Tiveden och närliggande trakter fick order att samlas vid Binnebergs gästgivargård mellan Mariestad och Skövde. Det var den 1 mars och folket kom i hästlag om sex personer, utrustade med jaktgevär, sablar och spjut. Redan under nerfärden hördes hotfullt mummel och när de var framkomna till gästgivargården rådde ren upprorsstämning. Landshövding Soop och hans närmaste män flydde i panik. Kvar blev kronofogde Johan Warenberg, förut illa tåld av tivedsfolket för sin hårdhet. Nästan alla var berusade. Finnarna är ju kända för sitt dåliga ölsinne, och eftersom det finska inslaget var starkt efter invandringen på 1600-talet, eggade man upp varann och började gå bröstgänges till väga. Warenberg blev utsläpad på gårdstunet och dödad efter en lång och gruvlig tortyr. Sen återvände man hem.

Efter en tid blev det rättegång. Sju man blev dödsdömda, tjugoen dömdes till spöslitning och mångårig fästning på Marstrand, sjutton fick enbart spöslitning. Men innan domen hann gå i verkställighet, hade flera dött i fuktiga fängelsehålor.

Med i upploppet fanns folk från stora delar av Tiveden. De flesta var från Finnerödjatrakten, en del tillhörde också Hova gossar. Där var sålunda Swen i Korterud. Bengt i Ebbetorp och drängen Pehr Nilsson i Lindhult, som alla steglades eller halshöggs. Där var också Allgott i Uggletorp, Påfwel Bengtsson i Ängen och drängen Lars i Hult, som fick långvariga fängelsestraff.

Men, berättar man, det var en hel del som flydde till skogs och höll sig undan. Först vid jultiden kom dessa fram för att bevista julottan i Undenäs kyrka. Detta anade myndigheterna. Och mitt under ottesången kom en kunglig ryttartropp och omringade kyrkan. Ingen fick gå ut förrän namnen antecknats på de personer, som varit med vid Binneberg. En del hoppade ut genom fönstren men blev genast fasttagna av utposterade soldater. En hel del blev fängslade och bortförda.

– Men, viskade Ti liksom i förtroende just innan vi skildes däruppe på Hovet, det där som hände på julottan, det är besynnerligt. Jag har då inget minne av det. Fast jag har ju sett att man skriver om spektaklet.

När rösten tystnar, är det någon som frågar:

– Är Undenäs en gammal kyrkplats?

– Jo, det vill jag lova. Ända in på 1950-talet har det i Tiveden funnits ett gammalt kväde om ärkebiskop Unni eller Unne av Hamburg-Bremen, som dog här i Norden år 936. Unne skulle ha missionerat i Undenäs och gett namn åt både kyrka och församling. Kvädet är upptecknat av B. Gösta Carshult och lyder:

I Unnes kyrkas kor

en biskop blev i griften lagder

med hela dess ordnat.

Av Heliga Guds Moder

han blivit därtill sagder.

Vid sin sida han hade lifsens stav

vars krycka var av renat guld

med många lod.

På sitt bröst han hade lifsens bok

med pärmar utav renat guld

vid många lod.

Han var från himlen sänd

och mången syndare blev genom honom omvänd.

Från satans garn han löste själar ute i mängd,

han tog dem under Heliga Moderns hägn.

Där kände de sig trygga

uti det tempel som han låtit bygga.

Vad man vet om denne Unne är att han dog i Birka och att hans huvud slutligen fördes hem till Hamburg-Bremens ärkesäte. Kroppen fick synbarligen av praktiska skäl stanna i Sveriges jord.

Prosten Fridr. Ådahl, som levde och verkade i Undenäs under 1700-talets sista hälft, skriver att Undenäs då allmänt kallades för Unne. Han anser också att socknen torde fått sitt namn efter biskop Unne. Ådahl berättar vidare, att i den gamla – nu nerbrunna – träkyrkan fanns ett "epithafium, i hvars spegel föreställes Kristi begrafning, hvarunder läses följande med förgylda bokstäfver:

När Bokhållaren äreborne och vällagfarne Herr Johan Dubb, Guds heliga namn till ära och Undenäs kyrka till prydnad, detta epithafium bekostade, påsattes nedanskrifne versar, den 24 Dec.1706.

I Jönköping af föräldrar ärebara,

Till denna usla verld han monde födder vara.

Borgmästare Anders Dubb hans käre fader var,

Och Inggjärd moder hans, beprydd med dygder rar.

I späda åren sju befans han vara bögder

Till seders höflighet och andra vackra dögder.

I skolan sattes han att lära känna Gud

Och dyrka honom rätt efter Hans helga bud;

När han med största flit 12 år studerat hade

sin hug på Sverges lag han då med allvar lade;

Christoffer Gyllengrip sin fromma gynnare

Han tjente många år en snäll Bokhållare;

Gud honom hustru gaf, Christinam dygdesamman,

med den han lefvat här i kärlek, nöj och gamman

samt aflat 8 barn och dem uppfostrat väl,

Fem ännu lefva här, try är evigt dän.

När han berömligen på jorden hade lefvat,

Mång hulpit till sin rätt, det alltid eftersträfvat,

Som Gud täckes väl, i sann och stadig tro

Han hädanskildt till en evig himlatro.

Herr Bokhållaren till välförtjänt äreminne af Johanne Hasselberg. Rösten vid min sida fortsätter att berätta medan sommarkvällens blåning sakta sjunker och lägger sig som ett trolskt och inbjudande dis över tivedsskogens sydligaste utlöpare. Och när Juno stannar i Töreboda, är mitt beslut fattat. Det är oryggligt. Och trots en och annan tår i min hustrus ögonvrå avbryter jag kanalresan och stiger av. Jag är redan fångad av Tivedens natur, historia och sällsamma mänskoöden.

Ingen vet hur gammal Älgarås kyrka är. På en sten vid sydvästra gavelknuten finns ett enkelt kors inhugget. När det kom till, vet man inte. I vapenhuset hänger lillklockan med runinskription, som torde härröra från tidigt 1200-tal. Det handsmidda låset finns på den vackra gaveldörren.

Dagen efter styr jag kosan rakt in i Tolvmilaskogen, som Tiveden ofta kallas i äldre skrifter. Där blir jag i tre långa somrar – där är jag än!

Tiveden är saga och mystik. Skogen står tung och dyster, mellan berg och stup går än i dag Odins vilda jakt. Men den gömmer också på oaser av outsäglig skönhet och arkadiskt lugn. Här finns namn som Tjuvberget, Likmossen, Dösjön – men här finns också Glädjen, Paris och Läppapuss, Rom och Goddagar.

Plötsligt slår röken in i stugan eller också rycks dörren upp på vid gavel – då sitter skogsrået och skrattar på närmsta bergknalle. Och lyss man noga i sommarnattens stillhet, visst hör man näckens spel under broar och kvarnhjul.

Men man måste färdas varligt fram, man måste vara lyhörd.

Inom stora områden är naturen vild, nära nog oframkomlig, skapad av is, vatten och kyla för 10 000 eller kanske 15 000 år sen. Sydost om sjön Unden, ända ner mot vätterstranden, finns hissnande djupa förkastningssprickor och jättelika flyttblock. På sina håll ligger blocken staplade på varann i de mest fantastiska formationer. Där går tanken osökt till troll och jättars lek. Men så är ju också Tiveden trollens och sagornas mest berömda skog.

Den äldsta bebyggelsen finns längs vätterstranden. Där har man gjort 5000-åriga fornfynd. Men inlandet, själva skogsområdet, är i stort sett fattigt på stenåldersfynd. Även om man kan följa en del skogsgårdars ålder överraskande långt ner i medeltiden, måste man dock förutsätta, att den ogästvänliga skogen blev ganska sent befolkad.

Det finns en gammal sägen kring den första bebyggelsen. En tid, berättas det, blev missväxten svår på Östergötlands slättbygd. Missväxten varade flera år. Folket svalt. Till sist måste kungen utfärda ett påbud, att var tionde undersåte skulle efter lottning tas ut och dödas – för att maten bättre skulle räcka till. Men hans drottning var en mild och klok kvinna. Hon övertalade kungen att de, på vilka lotten föll, skulle få behålla livet. Men de måste lämna landet. Dessa människor drog sen in i Tiveden, där de bröt bygd.

Snorre Sturlasson uppger, att när Olof den helige flydde från Norge år 1028, färdades han genom Värmland till Vadsbo i Västergötland. Därifrån drog han in till Närke över den skog där vägen går. Med största säkerhet avses här Tiveden. I Sigtryggsberg stannade Olof över vintern; i södra Närke finns än i dag en hel del sägner och traditioner kring hans namn.

Ännu innan Sverre Sigurdsson blev norsk kung, var dock Tiveden ett öde land. Julen 1176 gästade han jarlen Birger Brosa i Östergötland. På våren gav han sig av mot Värmland för att besöka sin syster Cecila, gift med lagmannen Folkvid. I Sverresagan berättas det om hans vedermödor. Vandringen gick rakt genom den stora gränsskogen mellan Svea och Göta land, mellan sunnanskogs och nordanskogs.

Sverre hade bara en enda man med sig. I sex eller sju dagar irrade han omkring i de stora och svårframkomliga skogarna och led mycket av hunger och köld. Han såg inte en enda mänsklig boning, han måste livnära sig på bär, som legat under vinterns snö. Därtill visste han att skogen var känd för sina rövare och stigmän.

När han blivit kung i Norge, lät han skriva ner sina äventyr.

– Det var, berättar han, som när i gamla sagor konungabarn råkar ut för sina styvmödrars konster!

I Rymbdelasagan, som anses vara tillkommen efter Sverres strapatsrika vandring, uppges det att den stora skogen är tolv raster bred, knappt sex mil alltså, och att den vimlar av stigmän.

Omkring år 1270 möter vi namnet Tiwidher för första gången i skrift. Av allt att döma fanns det då en viss bebyggelse på skogen, ty Birger Brosas sondotter donerar en del tivedsgårdar till olika kloster. Och i västgötalagen från samma tid kan man se, att den gode biskop Bengt i Skara under 1100-talets senare hälft broade två raster väg genom Tiveden. Han anlade med andra ord en milslång ridstig mitt genom skogen, sannolikt mellan Hova och Ramundeboda. I samma lagbok kan man också se, att vissa brottslingar var fredlösa från Göta älv till Tiveden; det var ett sällskap som Heidenstam kallat förrymda munkar och präster, som låtit sin tonsur växa ihop, lekare, jägare, lösvittringar och vilda skogsgångare av alla slag.

I tidig medeltid var Tiveden också skådeplatsen för blodiga fejder av historisk betydelse. År 1205 blev tre av kung Knuts söner innebrända på Älgarås slott av Sverker den yngre – för bara något år sen kunde hembygdsforskaren Thure Elgåsen lokalisera den plats, där man tror att Älgarås slott en gång legat. Och vid midsommartid 1275 möttes Birger Jarls söner i blodig kamp vid Hova. Den lättsinnige Valdemar drevs på flykten och Magnus Ladulås blev landets nye kung.

Den väl markerade gränsen mellan Nordan Skogs och Sunnan Skogs, mellan Svea rike och Göta rike, har ofta varit platsen för bittra strider. Skogen har ibland kallats för Hedningaskogen. Man kan erinra om Christian Tyranns seger över svenskarna vid Ramundeboda, om vilken strid Gustav Vasa på sitt drastiska sätt skrev i ett öppet brev till allmogen den 30 november 1542:

Hwilken Badstufwe ther eldades på Tiveden, then ther myckiit heet war!

Det skulle föra för långt att här gå närmare in på drabbningarnas dramatik och högst kuriösa enskildheter.

Den väg, som biskop Bengt lade ner så mycken omsorg på, band samman Nordanskog och Sunnanskog. Visserligen var bandet tidvis nog så skört och ömtåligt. I den stora gränsskogen fanns fredlösa, överfall var vanliga. Under den tidiga kristna tiden vågade ingen tränga in i skogen utan att först ha tagit emot den heliga nattvarden och befallt sin själ i Guds hand. Men eftersom minst åtta svenska kungar ridit eriksgata längs den vägen – från Magnus Smek år 1335 till Karl IX år 1609 – får man förutsätta att Tiwägen från äldsta tid varit den enda framkomliga samt att den varit ett av vårt lands viktigaste trafikstråk under flera sekler. Än i dag kan man skönja den gamla eriksgatan här och var i skogen. Numera kallas den för Kungsvägen och hör till Tivedens märkligaste minnesmärken.

Gustav Vasa insåg vägens betydelse och var mycket mån om att hålla den i gott skick. Han ivrade också för att göra ridstigen till en väg, framkomlig med vagn. Men det var först år 1544, efter beslut på Västerås riksdag, som han befallde att alle man i Vadsbo skulle hjälpa till att thet motte en god och slätt wongwäg rydjett och förbättredt bliffwa iffrå Hoffwa och mitt in på schogen till Boderne. Men han var också medveten om de faror, som lurade längs vägen. I ett brev till sin hövitsman Gustaf Olsson Stenbock år 1542 säger han, att på Tijweden nogre skogstiuffuer wancke skole. Att Tivedsvägen så långt fram som vid 1500-talets slut var äventyrlig förstår man av Erik XIV:s omtanke. Han föreskrev, att om pengar skulle sändas genom Tiveden, måste en eskort av krigsfolk följa med efter att det är berättat att på Tiveden skola vara några skalkar, som där förhålla sig.

Delar av