En adjunkt i Leksand

By Axel Hambræus

Adjunkten är nervös under sin resa mot Leksand. Han är Sveriges yngste präst, bara 23 år gammal, och omskriven i tidningen. Och nu skall han leda sin egen församling, i en helt ny stad omgiven av okända människor, mitt ute på landet där mörkret omringar honom om nätterna. Hur skall detta gå? Men inom kort har han kommit i ordning och snart kommer han att inse vad det verkligen innebär att vara en kyrkans man ...

"En adjunkt i Leksand" är en samling historier av författaren och prästen Axel Hambraeus.

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Nov 2, 2020
• ISBN: 9788726697933

Book preview

författaren.

En adjunkt i leksand

Nummer nitton

Järnvägen slutade i Insjön på den tiden. Det var före första världskriget, och elektrifieringen av landsbygden hade inte tagit någon nämnvärd fart. Det var egentligen underligt, hur lugnt man ännu tog mycket, innan motorismen slungat in den stackars människan i fartens århundrade. Det togs lugnt också det att lasta godset från järnvägsvagnen över på Engelbrekt, som låg och stötte i dyningen mot kajen. Det var kolsvart natt strax efter jul, och adjunkten stod och huttrade i den råkalla vinden nere vid sjön. Litet snö hade fallit, och skarpkantade isflak låg och högg mot varandra och skrapade av målningen på Engelbrekt, där lådor och kaggar staplades upp i fören.

Äntligen blåstes avgångssignal, och propellern satte fart både på isflaken och Engelbrekt. En strålkastare tändes i fören och gjorde mörkret omkring än mörkare. Adjunkten stod med rockkragen uppfälld och fiollådan hårt tryckt under armen, som kunde den värma en smula. Först nu kom han ihåg, att notportföljen med Beethovens violinsonater, fars julklapp, låg kvar på hyllan i järnvägskupén. Den hade han haft god tid att hämta under väntans långa timmar. Sak samma! Den skulle nog komma ifatt honom. Och han hade andra saker nu att tänka på, när han skulle tillträda sin första tjänst. Han var Sveriges yngste präst, hade det stått i tidningen, tjugutre år bara, och skulle komma till Leksand, en stor församling med förnämliga traditioner. Den låg ju vid Siljan, Dalarnas hjärta eller var det Dalarnas öga, det var där folk rodde i kyrkbåtar och gick klädda i gammaldags kläder, det var landet, där folk sjöng, när de talade, underlandet, som hans far talat med honom om sen han var liten, men som ingendera av dem sett än.

Medan adjunkten stod där och stirrade ut i mörkret, där ljusen från byarna tindrade som skimrande pärlband, såg han plötsligt en syn. I strålkastarskenet syntes för ett par sekunder tre vita svanor, som flögo förbi. Ur det svarta intet kommo de fram, och i det svarta intet försvunno de. Men den bländande bilden av dem stannade kvar i adjunktens syn som minnet av en uppenbarelse. Den blev för hans själ som ett löfte, det var den första hälsningen som kom emot honom från den värld, som skulle bli hans, för hur lång tid, det visste Gud allena.

Prosten var honom till mötes. En gammal livlig man med vita lackar fladdrande under pälsmössan. »Nej, spelar du fiol? Det var roligt!» Han tog adjunkten under armen, och de knogade uppför färjbacken, som svängde upp från den gamla flottbron. De gingo genom Noret, de gingo genom brudallén, de kommo ut i mörkret. Det fanns inga gatlyktor på den tiden. Adjunkten hade aldrig bott på landet, han var stadsbarn, mörkret förvånade honom. Men prosten hittade vägen. »Där har vi prostgården!» Det lyste ur vänliga fönster, det kom en vänlig liten prostinna ut på trappan, två flickor stod och log i tamburen, en liten och en stor. Det brann en brasa i salskakelugnen. »Kom nu in, så får vi se, hur du ser ut», sade prosten. »Du är min nittonde adjunkt, och du blir nog inte den siste.»

Fast det var sent, måste fiolen fram efter kvällsvarden. Prosten vid orgeln, prostinnan vid klaveret i den stora salen i övre våningen. Bach-Gounods Ave Maria. Sedan aftonbön och aftonpsalm:

Nu haver denna dag

alltefter Guds behag

sin ände även nått;

och natten, sömnens vän,

har nu för oss igen

i ljusets rum uppstått.

I adjunktens rum i flygelbyggnaden brann också en brasa. Gamla Tekla, trotjänarinnan, gick före med ljus ditin och tände fotogenlampan. »Sov gott, pastorn, han är min nittonde adjunkt.»

Det var varmt i rummet. Adjunkten drog upp gardinen och öppnade fönstret. Han hörde nattvindens sus och klirret av brusten is nere vid stranden, där älven rann ut ur Siljan. Svanorna ropade, en underlig sång. »Svanesång, vad skall det betyda?» tänkte adjunkten. Men i detsamma tystnade sången. Tornuret slog tolv slag. En ny dag började.

Predikan

Det var söndagen näst efter jul, Simeons och Hannas söndag. Klockorna dånade i stapeln vid sammanringningen kl. 10. Adjunkten stod i sin nya prästrock vid sitt kammarfönster och såg hur tre svarta bårar med kranstyngda kistor lyftes upp på bärarnas axlar. Kyrkstöten Liss Lars i sin blåa kappa höjde sin kulprydda käpp. Prosten svepte prästkappan om sig i sakristidörren, och det långa tåget av sörjande skred in genom kyrkogårdsporten. Där var långrockar och pälsar, där var gul- och svartrandade förkläden, där var småkuliornas röda hättor och morornas vita mössor. Men över allt annat var det klockorna. Leksands kyrkklockor. Det var »ett kaos av dån», som adjunkten hade skrivit en gång i en uppsats, när han var skolpojke. Det hade han fått »bock» för. Nu kom han ihåg det. Han kände sig faktiskt som en skolpojke, när han skulle in i den stora kyrkan för första gången och predika för de många människorna. Han, en ung präst, predika om Simeon och Hanna! Det hade sannerligen passat bättre att gamle prosten gjort det. Prosten hade nyss varit inne för att hämta honom. Men adjunkten ville vänta, tills folket kommit in i kyrkan. »Som du vill då! Tids nog får dom se dig.» Prosten hade nickat så vänligt åt honom. Han var så rar, den gamle.

Adjunkten föll på knä vid sin stol. Han ville bedja. Men klockklangen överröstade både tankar och ord. Han blev gripen av en stor oro. Dödsklockorna ringde därute, det var en hel värld av klagan och sorg, som brusade in i hans själ. Men plötsligt hörde han en enda ton, som kom igen med jämna, lugna mellanrum. Den som läser detta skall lyssna efter den tonen, när alla Leksands kyrkklockor ringa samman. En enda ton, som kommer igen med jämna, lugna mellanrum. Den djupaste tonen. Storklockans gudsstämma. När adjunkten fick in den tonen först i örat och därifrån in i själen, kom ett stort lugn över honom, en stor trygghet. Gud talade till honom i den tonen. Den djupaste tonen i livets symfoni var Guds röst. Det var nog den tonen dalaskalden hade hört, när han sjöng:

du åker ur den klangen in i bruset av en psalm

från evinnerliga orgellekars värld.

Adjunkten stod i sakristian. Han hade hälsat på kyrkvärdarna, Fräs-Johan och Håll-Hans, han hade fått mässhaken på, prosten stod redan i dörren och väntade, att klockarn skulle börja spela. Han var alltid så ivrig, prosten. Då kände adjunkten att något bakifrån började tassa med hans hår. Han vände sig om, och där stod kyrkvaktar Nord, gammal soldat, med en väldig järnkam i högsta hugg. »Du är så slarvug i håret, int’ kan du gå ti kyrka tocken.» Adjunkten hörde visst inte till de sprättiga, men nog tyckte han, att han hade rätt att ha sitt hår som han ville. Men det tyckte inte Nord. Med kraftiga tag »krattade» han håret i en ordentlig bena, och som kammen var rätt så flottig av vad Nord själv smetat i sitt hår, så blev det lagt som Nord ville ha det. Men adjunkten lärde sig den gången att aldrig vända ryggen åt Nord, och den lärdomen hade både han och hans hår gott av.

Så gingo de för altaret, prosten och hans nittonde adjunkt. Det svimlade i adjunktens huvud, när han såg människohavet i kyrkan, och det kom tårar i hans ögon, när den tusenstämmiga församlingen reste sig och sjöng den urgamla julpsalmen, som de ännu kunde sjunga i Leksand på den tiden:

Lov vare dig, o Jesu Krist,

som mänska blev, dock utan brist!

I oskuld dig en jungfru bar,

Stor fröjd därvid i himlen var.

Ära vare Gud!

När adjunkten steg upp i predikstolen, hände två saker. Nord, som brukade sitta i predikstolstrappan med kungörelseböckerna i handen, böjde sig fram mot prästen och viskade: »Kom ihåg! Högst trettio eller trettiofem minuter! Absolut icke mera!» Det var det ena. Det andra var en kvinna, som när hon fick se prästen på predikstolen för första gången, hon hade inte sett honom när han gick för altaret, knäppte sina händer och viskade: »Gode Gud, hjälp den stackars pojken!» Hur det nu var, så hörde prästen Nords bön, och Gud hörde kvinnans bön, och nöjda blevo de båda. Nöjd var däremot inte Slas-Kari. Hon hade gått ända från Hisvåla för att höra predikan. Hade varit inne i åtskilliga gårdar under vägen, fått kaffe här och mat där och ingenting på ett tredje ställe. Ingenting fick hon av predikan heller. En präst som slutade strax han hade börjat! Men prästen fick sitt, han. Slas-Kari stod utanför sakristidörren, när adjunkten kom ut. Som väl var, hade han prosten med sig. »Du prédikka så stäkkut, du», sade hon. — »Men Karlsson, han préddikar bra, han.» Karlsson, det var komministern. — »Än jag då, Kari?» sade prosten och knuffade adjunkten i sidan. »Hur ’prédikkar’ jag då?» — »Du gör så gott du kan», sa Slas-Kari, »men int’ ä’ du som Karlsson int!» Oj, vad prosten skrattade! Han kunde skratta, den gode prosten. Och Slas-Kari fick kaffe i köket till lön för sin frispråkighet.

Barndop och sockenbud

Adjunkten var på barndop i Grytnäs by. Det var i Ollasgården. Detta att döpa de små barnen var något så högtidligt. I synnerhet när det stod en hel rad syskon omkring och såg på. Så var det den gången i Ollasgården. Det var en januarikväll, och dagern dröjde än i väster. Det var söndagsafton. Man kom från predikan i skolhuset. Prosten var med. Adjunkten ville, att prosten skulle döpa, men nej, det ville inte prosten. Adjunkten var inte så frimodig, när prosten var med, som han annars kunde vara ibland. Han kände sig blyg för den gamle patriarken och blyg för de vördnadsvärda gamla gubbarna och gummorna, som sutto runt kring väggarna. Men han sökte skydd hos de små barnen. De stod och tittade upp på honom med stora, förväntansfulla ögon. Kullorna i sina röda mössor, som de hade på sig inne.

Ungmor i gården hade ställt två ljus på dopbordet, det var målade julljus, som tändes för första gången. Prästen tog dopsedeln, som barnafadern skrivit med vackert pränt. Mats-Erik skulle gossen heta, och Ollas Anders Matsson hette fadern, då skulle således barnet heta Ollas Mats-Erik Andersson. Och prästen döpte den lille till Ollas Mats-Erik Andersson. I Guds, Faderns, Sonens och den helige Andes, namn. Och de små såg så trohjärtat upp på prästen och menade, att det nog var riktigt gjort. När prästen såg sig omkring på de gamla omkring väggarna, så tyckte han, att de liknade dem, som skulle sitta på troner och döma Israels tolv släkter. Men när han tittade på prosten, blev han lugn igen. Han hade trott ett ögonblick, att han inte gjort sin sak riktigt. Men prosten log så vänligt mot honom, ja, han verkade riktigt uppspelt, prosten, som han kunde vara ibland, och vid kaffet efteråt var stämningen munter och trivsam. Men när sen prosten hållit aftonbön och man var på hemväg i släden (det var Suleika och arrendator Norlin), frågade prosten: »Hur många barndop har du haft sen du kom hit?» Adjunkten räknade på fingrarna. »Jag har döpt åtta barn», sade han. »Nå», sade prosten, »och hur många barndop har du varit med om, innan du blev präst?» — »Inte ett enda», sade adjunkten. »Kunde just tro det!» sade prosten och skrattade. — Adjunkten började ana oråd. »Var