Mauritz i Mosstorpet

By Axel Hambræus

Längst ute i kanten av en liten stad, just där staden tar slut och landet börjar, ligger det en gata som har ett så lustigt namn. Gatan heter Mosstorpsvägen. Om man följer den vägen en liten bit så kommer man till ett par kullar där de växer tallar. Mitt bland de där kullarna ligger det en liten stuga som heter Mosstorpet. Och i den stugan bor en liten pojke som heter Mauritz som så gärna skulle vilja ha ett litet syskon ...

"Mauritz i Mosstorpet" är en samling sagor av författaren och prästen Axel Hambraeus.

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Nov 2, 2020
• ISBN: 9788726697940

Book preview

författaren.

Mauritz i Mosstorpet

L ängst ute i kanten på en liten stad, just där staden tar slut och landet börjar, ligger det en gata, som har ett så lustigt namn. Den heter Mosstorpsvägen. Om man följer den vägen en liten bit bortom de sista husen, så kommer man till några bergknallar, som det växer tallar på. Och just där vägen gör en krök om en sån där trevlig tallknalle, ligger en liten stuga, som kallas Mosstorpet. Ni kan så väl förstå varför. Det är helt enkelt därför, att det växer mossa på taket. Stugan ser så trevlig ut, så man riktigt önskar man finge bo där.

Om ni har tur, så kan ni få se en liten pojke, som leker på gården. Han heter Mauritz Johansson och skall bli chaufför förstås precis som pappa, som kör lastbilen vid tegelbruket i närheten. Ni kan se, att Mauritz redan har en liten bil. Den har han snickrat ihop av sockerlådor. Den har ansjovisburkar till hjul och en gammal skidstavstrissa till ratt, och bilen har ett riktigt signalhorn, som tyvärr inte låter. Men man kan åtminstone klämma på det, och Mauritz kan låta själv lika bra som den finaste biltuta, och han kan låta som en motor med, både när den startar eller växlas om i uppförsbacke, eller när den spinner jämnt, som en motor skall spinna på en rak och fin väg.

Den där bilen gör verkligen mycken nytta. Ty alla mors vedkorgar fraktar den in, så mor aldrig är utan ved. Det är förstås nödvändigt att bära veden en bit till bilen och en bit ifrån, men fram kommer den alltid, hur lång tid det än tar. Mor vet, att det tar sin tid att köra veden, så hon beställer den alltid långt i förväg. Till och med när det regnar, kan man få se, att Mauritz är ute och åker i sin bil, för han har fått ett riktigt regnskydd av far, med fönster av cellophan. Men det är besvärligt, när det regnar, för bilen blir så nerstänkt. Men det finns pump på gården, och bilen är inte så rädd för vatten som Mauritz själv.

Det är en lycka för Mauritz, att han har bilen. För han har inga syskon. Han är pappas och mammas enda barn. En syster har han haft, men henne minns han inte, hon dog, när han bara var ett år gammal. Nu är det många barn här i världen, som ha det så ställt, att de inte ha några syskon. Det var litet annorlunda förr i världen. Jag vet en socken i Dalarna, där det ännu för bara tjugo år sedan inte var alls ovanligt, att man hade minst elva barn. Jag vet inte, varför det skulle vara just elva. Men där var det så, att om det elfte barnet var en flicka, så fick hon heta Elva, och om det var en pojke, så fick han heta Elving. Om ni träffar en dalkulla, som heter Elva, eller en dalmas, som heter Elving, så kan ni nästan vara säkra på, att de äro från Malung i Dalarna. Där känner jag en familj, som har fjorton barn, och fast mannen är en arbetare, som har sitt knog i skogen, så har han aldrig behövt anlita någon fattigvård. Tänk, att skaffa skor och kläder och mat åt fjorton barn. Man skulle tro, att mamman till en sån skara skulle vara alldeles utsliten. Men vet ni, hon ser så duktig och ung ut, att man skulle kunna tro, att hon vore syster till sin äldsta dotter. Men så äro barnen duktiga och arbetsamma precis som far och mor.

Mauritz är inte alls nöjd med att vara enda barnet. Han skulle gärna vilja ha syskon, fast inte vet jag precis, om han ville ha tretton syskon. De skulle förresten inte få rum i Mosstorpet. Mauritz är inte så där bortskämd, som enda barnet ibland kan bli. Ni har kanske hört om den där pojken, som fick en liten bror. Och så upptäckte han plötsligt, att pappa och mamma vart så kära i lillebror, att han själv kom nästan litet i skymundan. Och när prästen kom och döpte lille bror och skulle gå sin väg, så följde den äldre pojken med prästen ut i farstun och sade:

— Vill inte farbror ta med sig den där, som ligger i vaggan, jag förstår inte, vad han skall skräpa här för.

Nej, Mauritz är inte sådan. Han skulle gärna vilja ha syskon. Det händer ibland, när Mauritz är ute och åker bil, att barnen från Mariedal gå förbi honom på vägen till skolan. De äro tre stycken, tripp, trapp, trull, syskon allihop. Då stannar Mauritz sin bil, motorn slutar surra, hornet ljuder inte. Mauritz kliver ur sin bil och går ända ut till knallkröken och står och tittar så långt efter de tre. Varför har jag inga syskon? undrar han. Han går inte längre in till mor och frågar. Ett par gånger har han gjort det. Men då grät mor och gick fram till byrån, där det är ett kort av syster, som ligger i en vit kista.

Mauritz går i söndagsskolan. Det är roligt. Då klär mor honom i sjömanskostymen med ankare på armen och mössan, som det står Kungliga Flottan på. Mor brukar följa med till söndagsskolan, och hon får gärna hålla Mauritz i handen, det får inte alla pojkars mammor göra. Tänk, att det finns pojkar, som skäms för att hålla mor i handen!

I söndagsskolan är det två farbröder och en tant. En av farbröderna är präst. Han heter Fredrikson. Det är han, som leder. Den andre är trädgårdsmästare och heter Björklund. Prästen börjar alltid. Sen dela barnen sig i tre klasser, och i Mauritz’ klass är tanten lärarinna. Hon är så trevlig, och Mauritz tycker nästan lika mycket om henne som om mamma. Men sen så samlas alla i en klass igen, och då säger alltid prästen så här:

— Nu skall vi be broder Björklund avsluta.

En dag, när Mauritz gick hem från söndagsskolan, sade han:

— Mamma, varför heter prästen Fredrikson och trädgårdsmästaren Björklund, när de båda är bröder?

— Inte är de bröder inte, sade mamma.

Mauritz blev väldigt förvånad.

— Men, mamma! Prästen säger ju alltid: Nu skall vi be broder Björklund avsluta. Då är de väl bröder! En präst kan väl inte tala osanning.

— Hm, sa’ mor. Vad skulle hon annat säga?

Kanske hade mor berättat för trädgårdsmästare Björklund, vad Mauritz frågat om, när hon var där och handlade grönsaker. Inte vet jag. Men märkvärdigt är, att lille Mauritz, som hela veckan gick och funderade på hur en trädgårdsmästare och en präst, som inte voro släkt med varandra, ändå kunde vara bröder, fick svar på sin fråga nästa söndags-skoldag.

För när »broder» Björklund då skulle avsluta, talade han sålunda:

— Kanske det är någon, som har undrat på att pastor Fredrikson alltid säger: Nu skall vi be broder Björklund avsluta. (Mauritz vart alldeles röd om kinden och tittade sig om efter mor, men mor satt på läktaren, så hon såg honom inte.) Jo, ser ni, fortsatte Björklund, pastorn och jag är inte alls släkt, inte är vi bröder och inte kusiner och inte tremän-ningar eller sysslingar eller pysslingar eller allt vad det heter. Ändå kallar vi varandra för bröder. Och vi är bröder. Fast inte genom någon jordisk släktskap. Men, ser ni, det finns också en himmelsk släktskap. Och pastorn och jag, vi är bröder i den himmelska släktskapen. Den släktskapen består däri, att vi har Gud till vår fader och Jesus till vår broder. Ser ni, den som har Gud till far och Jesus till bror, och som älskar Gud och Jesus, som pastorn och jag gör, den är bror eller syster till varje människa, som älskar Jesus. Ja, om han har en riktig kärlek till Gud och Jesus, är han till och med bror och syster till alla människor i hela världen. Och vet ni, vad den känns igen på som har Gud till sin fader och Jesus till sin broder? Jo, han känns igen på att han älskar sina bröder i världen. Ni vet, att riktiga syskon tycker om varann. Som t. ex. de här tre små ifrån Ma-riedal, som vi kallar Tripp, Trapp, Trull. Men om det nu skulle vara någon, som inte har någon bror eller syster, så skall han inte vara ledsen för det. Har han bara Gud till far och Jesus till bror, då har han hela världen full av bröder och systrar. Och jag skall säga er, sade trädgårdsmästare Björklund, att det finns många, många ensamma människor i världen att vara snäll och god och vänlig emot, så inte behöver man gå ensam och övergiven inte. Och rätt vad det är, så skickar Gud en sån där ensam människa i ens väg, och då gäller det att komma ihåg: Här är min bror, här är min syster, nu skall jag passa på och visa, att vi är syskon.

När Mauritz gick hem, språkade han med sin mamma om saken.

— Tänk, sade han, att jag har hela världen full av bröder och systrar! Få se bara, när Gud börjar sända dem i min väg.

Ty Mauritz’ väg, det var Mosstorpsvägen, och att Gud en dag skulle sända någon till honom på den vägen, det visste han, ty att han hade Gud till far och Jesus till bror, det hade han åtminstone riktigt säkert lärt sig i söndagsskolan.

Maj-Britt och Fosterlandet

M aj-Britt hade så svårt att lära sig psalmverser utantill. Till och med en så lätt vers som Bevara, Gud, vårt fosterland var svår för henne. Nu berodde det inte på att hon var dum, nej, visst inte, det var bara så att hon tänkte på så många saker på en gång, och just som hon skulle läsa läxor, kom hon ihåg allt möjligt roligt. Och så blev hon sittande vid sin bok och stirrade ut genom fönstret, och när mamma kom för att höra upp psalmversen, kunde hon den inte. Och mamma bannade, och Maj-Britt grät. Och så måste hon ta itu med psalmversen igen. Men mamma måste ut och handla, och hon måste be den finska tjänsteflickan Hanna-Marja att höra upp psalmversen, ty Maj-Britt fick inte gå ut och leka förrän hon kunde sin läxa.

Maj-Britt tyckte om den finska flickan Hanna-Marja. Visserligen talade hon så märkvärdigt och var för det mesta allvarlig, men hon var mycket snäll mot Maj-Britt.

Hanna-Marja förstod, att Maj-Britt inte kunde lära sig psalmversen, därför att hon längtade att få leka med kattungen Gull-Gull, som hon fått för en tid se-dan. Därför tog Hanna-Marja psalmboken i handen och Maj-Britt i sitt knä och sade:

— Nog skall jag lära dig denna vackra psalm.

— Den är inte alls vacker, sade Maj-Britt. Den är så ful så. Och jag bryr mig inte alls om mitt fosterland.

— Vad säger Maj-Britt? Hanna-Marja vart alldeles förfärad. Är denna psalmen ful? Och bryr sig inte Maj-Britt om sitt fosterland? Vet inte Maj-Britt, att den här psalmen har en finsk skald skrivit, och vet Maj-Britt vad det är att inte ha ett fosterland?

Nej, Maj-Britt sade, att hon brydde sig varken om psalmen eller fosterlandet. Hon brydde sig bara om Gull-Gull. Och Gull-Gull kunde hon inte få leka med, förrän hon kunde psalmen, och psalmen kunde hon aldrig i världen lära sig, och därför skulle hon aldrig mer få leka med Gull-Gull. Och så grät hon bittra tårar.

Om nu Hanna-Marja varit en oförståndig flicka, hade hon inte brytt sig om Maj-Britt mer. Men vet ni, vad hon gjorde? Hon sade: — Jag skall läsa denna psalmen på finska för Maj-Britt.

Se, det var nästan det roligaste Maj-Britt visste, när Hanna-Marja läste finska. Men det gjorde hon så sällan