Natt med häst

By Nan Inger Östman

Harriet är fjorton år och älskar hästar. När det är fritt valt arbete i skolan så åker hon och hennes vänner ut till Bondestads ridskola, där de även spenderar all sin lediga tid. Men magister Hubert tycker inte att ryttarna från Bondestad är något att ha. När Skolans Dag planeras säger han att deras ridning inte är värd att visa upp. Hur kan han säga så? Varför måste han och hoppryttarna i klassen vara så malliga? Det är Marita som driver ridskolan fastän hon egentligen inte är så mycket äldre än sina elever. Hon kan allt om hästar - i alla fall säger hon det. Men Harriets kompis Micke säger att Marita är rädd och inte alls så duktig som hon säger. Att hon bara bryr sig om pengar och är orättvis mot hästarna. Kan det verkligen vara så? Harriet vill inte tro att det är sant - men då kommer det en häst som får henne på andra tankar... -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Apr 7, 2021
• ISBN: 9788726824049

Book preview

författaren.

– Det är så typiskt att det är jättetypiskt helt enkelt, skrek Carina. Det är samma sak jämt. Vi räknas inte.

– Vad är det som är så jättetypiskt, frågade Hubert på sitt överlägsna sätt och banade sig väg fram till katedern.

Vi dunsade olustigt ner i bänkarna och tog fram våra böcker, medan Hubert lade portföljen på katedern. Det syntes lång väg att den var full med stenciler. Vi skulle ha samhällskunskap och det var sista timmen på dagen. Vi var trötta och uppretade, fast Carina var argast.

Ändå log hon bara osäkert åt Huberts fråga. Hubert har en dämpande effekt på alla. Utom på Micke förstås. Han såg genast en möjlighet att uppskjuta lektionen en stund genom en liten diskussion.

– Det är några av tjejerna här som inte tycker att tanken med Skolans Dag är riktigt demokratisk, sa han. Dom känner sig nedvärderade.

Hubert blängde till på Micke. Han tycker inte om Micke och Micke tycker inte om honom. Men Carina hakade genast på.

– Vi har just fått veta att Skolans Dag blir den tjugufjärde april, sa hon. Det kan väl inte vara demokratiskt att somliga får visa allt dom kan och andra blir undanskuffade. Allt ska väl vara lika mycket värt, när det nu står på schemat, sa hon och log plötsligt så att smilgroparna djupnade. Carina vet precis hur hon ska ta lärare. Hon vädjar till deras bättre kunnande.

Micke säger att hon ser ut som en barnstjärt i ansiktet med sina stora kinder, men de flesta tycker att hon är söt.

– Precisera dina synpunkter, föreslog Hubert.

– Det är det där med fritt valt arbete alltså, förklarade Carina. Dom spelar och sjunger och lagar mat och drejar och spelar basket och har mannekänguppvisning och allt möjligt, magistern vet väl vad jag menar?

– Det där har jag inget med att göra, sa Hubert kort. Det är skolledningen som ordnar allt. Men det kan ju vara roligt för era föräldrar att se hur skattemedlen används.

– Men vi som har ridning som fritt valt arbete får aldrig visa något, sa Ingrid plötsligt.

Hubert vände på huvudet och såg på henne. Det var inte konstigt att han blev förvånad, för Ingrid säger nästan aldrig något på samhällsvetenskapen.

Uppmuntrad av hans intresse, fortsatte Ingrid hastigt:

– Och ridning är ändå mycket mer spännande än något annat. Vi blir bitna och sparkade och trillar av och slår oss och allt möjligt.

– Det låter ju publikknipande, sa Hubert på sitt ironiska sätt. Det är ju tråkigt att vi ska gå miste om att se det på Skolans Dag.

Klassen fnissade uppskattande.

– Vi gör en massa annat också, invände jag.

– Det får jag verkligen hoppas, sa Hubert torrt. Men ni förstår väl, att ni inte kan dra hästarna hit till skolan.

– Det vore väl inte så svårt, sa Micke plötsligt. Dom kunde vara på ishockeybanan.

– Av vad jag förstått av den här diskussionen skulle det inte vara mycket att visa, invände Hubert och började plocka fram stencilerna ur portföljen.

– Nog rider vi lika bra som andra syr eller mannekängar, sa Carina ilsket. Det finns väl inte en tjej på skolan som kan gå mannekäng, men ändå sjavar dom runt i sina läskiga kläder och får applåder.

– Om du vill veta min mening, så tror jag inte att den ridning som lärs ut på Bondestad är mycket att visa upp, sa Hubert efter ett ögonblicks betänkande. Det är nog bäst att ni håller er till mannekänguppvisningar i alla fall.

Och han tittade till ett ögonblick på Carina och mig över glasögonen.

Jag kunde höra hur Maria Sandén och Ulla Åkesson fnissade bakom mig. De är de två flickor som jag tycker sämst om i hela skolan, för de är så malliga att de inte ens kan tala med oss andra. Och det värsta är att de är i något slags förbund med Hubert, för de har båda egna ponnyer, på samma bondgård som Hubert har sin häst.

Och det värsta med Hubert är, att han faktiskt har en häst. Och inte vilken häst som helst utan en riktig tävlingshäst. Den heter Kringlan och så fort det varit ryttartävlingar, är det bilder av Hubert och hans Kringla i tidningen. År ut och år in blir han distriktsmästare i banhoppning och terränghoppning och dressyr också ibland. Den skicklige och rutinerade Erik Hubertsson och hans oförlikneliga Kringla, står det om honom. Och när det har stått något sådant där, tycker vi att han är stroppigare än någonsin.

Vi ridflickor borde ju beundra honom, men det gör vi inte. Vi tycker inte att det är naturligt med medelålders lärare som rider. Dessutom är det som om han tyckte särskilt illa om oss, ja inte Carina förstås, henne tycker inga lärare illa om, men oss andra. Och killarna i klassen påstår att han luktar dynga och kallar honom Dyng-Hubert.

Bondestad heter gården där vi rider, för vår stad är så liten och efterbliven, att den inte ens har ett riktigt ridhus. Därför skjutsas alla som har ridning till fritt valt arbete ut till Bondestad, men vi tre, Ingrid, Carina och jag, bor inte långt från Bondestad, vilket är en väldig tur. För vi kan vara där nästan jämt, när vi inte är i skolan.

Bondestad är förstås en mycket liten ridskola. Där finns varken inomhusmanege eller andra finesser, bara ett stall och en någorlunda platt hage där vi rider runt ett upptrampat fyrkantsspår.

Marita säger att i sommar ska hon sätta upp ett trästaket runt hagen och vi har lovat att hjälpa till. Det är det roliga med en sådan här liten ridskola att vi får vara med och göra precis allt.

Marita är flickan som har stallet och leder ridningen. Hon har just fyllt arton år och det finns ingen som jag beundrar så mycket som henne. Tänk att bara vara arton år och ha en alldeles egen ridskola! Och det fast hennes mamma och pappa ville att hon skulle gå på yrkesskolan efter nian och lära sig skriva maskin. Men Marita ville inte gå på yrkesskolan, utan hon stängde in sig i sitt rum och sa, att hon varken tänkte äta eller dricka, om hon inte fick jobba med hästar. När hon hade suttit där och tjurat i nästan en vecka utan att äta så mycket som en smörgås, fast hon drack mjölk och apelsinsaft, blev hennes föräldrar förstås rädda för att hon skulle tyna bort och dö för dem, så hon fick som hon ville. Och pappan köpte Gammelflickan och Gullemor åt henne. Big Black Boy, en gammal travare, hade hon redan. Och det var början till ridskolan på Bondestad.

Hela första året for hon en gång i veckan till den stora ridskolan i Karlsund, fast resan tar precis hela dagen med buss fram och tillbaka, för att lära sig rida ordentligt. På sommaren var hon på ett ridläger. Så nog skaffade hon sig sin utbildning alltid.

Fast min pappa påstår att det är den ynkligaste ridutbildning han någonsin hört talas om. Men pappa har varit kavallerist och han tror, att det bara är karlar som kan sköta hästar. Han säger att man måste sitta i timmar i sadeln utan stigbyglar varje dag i månader för att över huvud taget kunna få en hygglig sits och lära sig rida. När jag frågar, hur jag ska kunna sitta i timmar på en häst utan stigbyglar, när jag inte har någon häst, suckar han bara. För min pappa har inga pengar att köpa mig en häst för. Men Maritas pappa är storbonde och har massvis med skog, så för honom är det ingen konst att ge Marita en slant så att hon kunnat köpa fler och fler hästar. Dessutom kan han göra fiffiga skatteavdrag för ridverksamheten, påstår pappa. För han tror att den går med förlust. Men jag vet att Marita förtjänar bra med pengar på att ge lektioner och så på ridning som fritt valt arbete.

Första året när jag red hos Marita, hände det att pappa följde med. Men han blandade sig i undervisningen hela tiden. Marita blev sur och jag tyckte det var obehagligt. Så jag bad honom stanna hemma. Då blev han sårad för att jag inte ville ta emot hans hjälp. Sedan dess sätter pappa aldrig sin fot på Bondestad. Och det är som om han inte ville begripa, att jag tycker att hästar är det viktigaste som finns. Han säger bara att jag hänger på Bondestad för att jag inte har något vettigare att ta mig för. Vi grälar rätt mycket om det där, pappa och jag.

Vi var fortfarande så ilskna på Hubert och hans förakt för Bondestad, att vi hävde ur oss allt om Skolans Dag och Hubert, när vi kom till stallet. Marita satt på havrelåren och svängde sina smala ben i världens trängsta och lortigaste ridbyxor, medan hon lyssnade på oss.

– Den där Dyng-Hubert, sa hon. Vi ska nog visa honom. Han är världens värsta stropp! Lita på mig. Jag ska nog se till att vi kan ge en uppvisning på Skolans Dag. Som jag sliter med fritt valt arbete, är det inte mer än rätt. Men han tror visst, att han är den enda som begriper sig på hästar.

Nog för att vi hade varit arga på Hubert, men det var ingenting mot Maritas vrede. Hon retade upp sig mer och mer och till sist började hon gräla på oss också.

– Och ni, ni bara satt där förstås och lät honom göra sig löjlig över mig och Bondestad, fräste hon. Det är tacken för att ni får vara här!

– Ä, ta det lugnt, sa Micke. Han är den enda av oss, som inte har respekt för Marita. Dessutom är han ju den enda pojken bland oss och värd sin vikt i guld nästan, för han kan lyfta tunga säckar och snickra.

– Ta det lugnt, sa Marita hånfullt. Det är väl inte du och ditt yrke som blivit förlöjligat! Sitt inte här och häng för resten. Sätt igång!

Jag flög in till Big Black Boy. Det är den häst jag sköter mest. Han är så sur så ingen annan vill ha honom, men jag tycker om honom ändå. Egentligen är han väldigt snäll, men han är gammal, arton år, och har knaggliga framben med gallor och svullnader. Bakbenen är nästan jämntjocka, för han har lätt att få mugg och sedan sprider sig svullnaden ända upp mot hasen. Men den går ner, bara han får röra sig. Och jag är den enda, som får sköta benen på honom. När Marita kommer med muggsalvan, sparkar han åt henne och grinar med tänderna, för hon ska alltid göra allt så fort. Men jag ger mig tid med honom, pratar och klappar, och så kryper jag ner vid bakbenen och gör ren såren, nästan utan att han märker det. Fast visst har han sparkat mig också, förstås.

Ingrid och Carina försvann in till fjordingarna. I början var jag avundsjuk på dem för att de blivit skötare åt fjordingarna. De är så snälla och goa att hållas med. De har klara bruna ögon i sina ljusa ansikten. Och till skillnad mot Big Black Boy, som är mager så höftbenen står ut, är de feta och runda och vänliga. Ingrid har hand om Gullemor, som är dotter till Gammelflickan. Och hon är verkligen en gammelflicka. Gullemor är inte precis någon ungdom hon heller, minst femton år. Det är något fel på dem, för de blir inte dräktiga längre och det var väl därför Maritas pappa fick dem billigt.

Ingrid är lång och smal och den sötaste av oss med ett litet fint regelbundet ansikte. Det vet hon om och det gör henne så säker på sig själv, att hon varken bryr sig om när lärarna eller Marita skäller på henne. Bara det inte finns pojkar i närheten, är hon jättetrevlig. Men när hon talar om alla killar som är kära i henne, blir hon urfånig. Hennes pappa är något slags affärsman och har den största bilen i byn. Dessutom är han full ibland och då vill Ingrid inte vara hemma.

Förr i världen brukade hon komma till mig om lördagarna och ligga över till måndag. Men nu går hon och dansar i Folkets hus eller på diskoteket. I allmänhet följer Carina med, fast hennes pappa är nykter som en spik och har förbjudit henne att följa med. Men han har ingen talan, säger Carina.

Hon är bäst i klassen, liten, bred och väldigt argsint, när hon inte får bestämma. Hon är dotter till skolläraren i byn och lite förmer än vi andra. Men hon är jättebra i stallet och när hon lägger hela sin kraft bakom ryktborsten, står stövet som ett moln kring Gammelflickan.

Nu för tiden är det Carina och Ingrid som är bästisar och jag hänger med. Men i stallet är det fortfarande