Nickan och Benny

By Nan Inger Östman

Nickan är så förväntansfull att hon nästan spricker. Tillsammans med pappa har hon varit och parat Jullan med en stilig hanhund. Snart borde det alltså bli valpar! Men fastän tiden går så tycker hon inte att hon ser någon skillnad på Jullan. Tänk om det var något som gick snett? Medan Nickan väntar på att Jullan ska bli rund om magen får hon plötsligt andra saker att tänka på. I hennes klass går det en störig kille som heter Benny. Han gillar att retas och dessutom stjäl han saker. Särskilt elak är han mot stackars Åke! Det är verkligen dags att någon sätter Benny på plats. Och Nickans kompis Emma har en idé... -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Jul 23, 2021
• ISBN: 9788726824032

Book preview

1

Det är det naturligaste på jorden. Livets mening helt enkelt. Men ändå. Jullan har inte blivit tillfrågad. Och trots allt är det henne det gäller. Det är Nickan som bestämt för henne. Eller snarare hon och mamma. Fast nu när hon sitter i bilen och är på väg, vet hon inte längre vad som är rätt eller fel.

De åker den backiga vägen från prästgården, förbi kyrkan och ner mot skolan. Där är det rast, men det är inte många som är ute den här gråkalla decembermorgonen. Hon ser Tobias stå ensam som vanligt, fyrkantig i sin tjocka jacka. Han petar eftertänksamt på något med tåspetsen och märker ingenting. Men Emma kommer springande. Pappa stannar och vevar ner rutan.

– Se till att det blir ordentligt gjort, säger hon ivrigt. Det är inte alltid lika enkelt som man tror.

– Vi ska försöka, lovar pappa.

Emma ser tvivlande ut. På det här området är hon expert och tror inte andra om mycket förstånd.

Mia dyker upp bakom henne. Nyfiken och frågvis.

– Vart ska du? Varför är du inte i skolan? Är du sjuk eller något?

– Nej, säger Nickan. Samtidigt ger hon Emma en varnande blick. Inte för att det är nödvändigt. Emma kan tiga med hemligheter. Tids nog får Mia veta.

Pappa kör vidare. Sedan får han tvärbromsa. Tre pojkar sticker ut på vägen bakom en parkerad bil. Inte så nära att det är direkt livsfarligt utan bara för att visa sig tuffa. De flinar förtjust när de räddat sig över diket på andra sidan. Nickan stirrar rakt fram och låtsas att hon inte märkt dem.

– Vad var det där för dumskallar, muttrar pappa.

– Benny och hans kompisar. Dom är så där. Fåniga. För resten klådde jag upp honom för en tid sedan.

– Inte visste jag att du var en sådan slagskämpe, säger pappa.

Nickan rycker på axlarna.

– Ibland måste man säga ifrån på skarpen. Det är enda sättet med somliga.

Pappa sneglar på henne. Tydligen förstår han att ämnet är känsligt, för han frågar inte mer. Nickan makar sig bekvämt till rätta med Jullan i knäet. Plötsligt tycker hon att allt är roligt. Det är skönt att slippa skolan och trevligt att vara ensam med pappa. Man pratar så bra i en bil.

Vindrutetorkarna sveper över rutorna och jagar bort små torra snökorn. Milen rinner undan och i alla hus längs vägen lyser ljusstakar och adventsstjärnor. Nickan blir behagligt sömnig och önskar att resan aldrig ska ta slut. Men det gör den förstås och genast kommer oron och tvivlet tillbaka.

– Vad gör vi om hon inte tycker om honom?

– Åker hem igen, säger pappa. Värre är det inte med den saken.

Då blir Nickan lugn. Till sist är det ändå Jullan som bestämmer.

Men sedan blir hon lite besviken. Poacher’s Delight är inte alls som han sett ut på bilden. I stället är han tjock, nästan fet, och otroligt raggig. Det är svårt att fatta att han verkligen är internationell utställningschampion och lydnadschampion dessutom.

Huvudsaken är i alla fall att Jullan blir lycksalig. Hon dansar kring honom i inbjudande krumbukter och skrattar med hela ansiktet. Han tar det lugnare och verkar knappast mer än farbroderligt intresserad. Men han har ett trevligt och värdigt sätt, även om han är i makligaste laget.

Hans matte är en äldre dam, med mycket bestämt uppträdande. Hon granskar Jullan ett par sekunder. Sedan är hon färdig med sitt utlåtande.

– Luftig liten tik. I tunnaste laget för min smak. Men med Puttes skelett och vinklar ska det väl bli fason på avkomman i alla fall.

Det låter på henne som om Jullan bara var ett litet skrutt jämfört med hennes hund. Nickan känner sig förolämpad på Jullans vägnar. Hon önskar att pappa ville förklara, att Jullan minsann fått både certifikat och hederspris den enda gång hon blivit utställd. Men pappa tiger. Det är omöjligt att veta om han är sårad eller road.

– Jag brukar alltid låta Putte bekanta sig med tiken i lugn och ro. Därför föreslår jag att vi tar en kort promenad tillsammans, säger Puttes matte.

Vinden viner. De torra flingorna har förvandlats till blötsnö. Den korta promenaden känns lång, fast den bara går från gårdsplanen till en naken tårpil längst ner i trädgården. Där tillåter Puttes matte honom äntligen att nosa på Jullan. Det gör han grundligt och med stigande upphetsning. Sedan lyfter han på benet mot tårpilen flera gånger. Efteråt går han runt Jullan på styva ben och snusar henne i nacken och på öronen. Då darrar Jullan och vänder baken till.

– Bra. Tiken är färdig, konstaterar hans matte. Då kan vi gå in. Putte vill ha värme och en viss komfort. Han är en gentleman i varje tum och jäktar aldrig tiken. Men han kan sitt jobb och vet vad han ska göra.

Så traskar de tillbaka. Nickan först med Jullan. Pappa efter. Sist stretar Putte framför sin matte. Och ännu har hon inte sagt något direkt till Nickan. Det är som om hon inte räknade med barn utan bara med vuxna. Och så Putte förstås. Poacher’s Delight.

På ett vis är det bra. Detta med parning är visserligen alldeles naturligt, men ändå lite laddat. Det har med livets innersta hemligheter att göra.

Men på ett annat vis är det dumt. Nickan vill inte behandlas som om hon var osynlig. Jullan är trots allt hennes hund. Det är hennes plikt att vara med. Hon är säker på att Jullan känner sig tryggare då.

Puttes matte har dock en helt annan syn på saken.

– Flickan får vänta på kontoret. Det går alltid bäst när jag sköter allt själv. Barn verkar ofta störande.

Nickan känner att det inte är någon idé att komma med invändningar. I det här huset är det Puttes matte som bestämmer. Hon förstår mycket väl att Putte blivit champion i lydnad. Han har inte haft något val.

Kontoret är fullt av foton på hundar. Mest borderterrier men också en och annan piggögd westie. En hel vägg är klädd med prisrosetter. Nickan går försiktigt omkring och studerar allt. Hon är mycket imponerad, men inte riktigt glad. Hon hade väntat sig ett helt annat mottagande, så mycket telefonerande och resonerande som det varit innan detta möte kommit till stånd. Och egentligen är det enbart Jullans uppfödare man kan tacka för det. Det är han som tagit kontakten. Varken Nickan eller mamma och pappa kan något om blodslinjer och härstamningar.

Tiden kryper långsamt framåt. Inget händer. Det är alldeles tyst. Nickan oroar sig mer och mer. Jullan kanske inte alls förstår vad det är frågan om. Putte kanske inte alls är en gentleman.

Plötsligt smyger sig ett minne på henne. Det är så larvigt att hon inte vill tänka på det. Men det går inte att mota undan.

Det var förra våren. I trean. På den tiden då Blomman ännu var frisk och höll någorlunda ordning i klassen. Fast pojkarna hade nog börjat bråka redan då.

Gamla Gretas Buster och Petterssons feta Malla höll till på skolgården alldeles utanför treans fönster. De gick runt varandra på stela ben. Sedan slickade Buster Malla under svansen med ett lystet uttryck i ögonen. Så stod hon plötsligt där med Buster flåsande över ryggen. Om hon inte varit så äckligt tjock och sett så idiotiskt undergiven ut, hade det väl inte varit så löjligt. Inte heller om inte Buster slitit och kämpat så förfärligt.

Egentligen var det inget nytt för någon av dem. Det spännande var bara, att det hände mitt under en tråkig lektion och att Blomman inte märkte något. Och med en gång blev rummet liksom sprickfullt av en underlig fnissig upphetsning.

– Hon är för fläskig. Han kommer aldrig in, viskade någon av pojkarna.

Då först upptäckte Blomman hundarna. Hon blev röd från halsgropen ända upp i pannan.

– Men sitt inte där och glo! Dra för gardinerna!

Just för att hon tog vid sig så, blev det naturligvis ännu roligare. De som satt närmast fönstren, kikade genom gliporna i gardinerna och rapporterade ivrigt.

Blomman rusade upp och öppnade ett fönster.

– Schas, iväg med er, ropade hon och klappade i händerna för att jaga bort dem.

Men inte hjälpte det. Hundarna satt fast i varandra och såg olyckliga och skamsna ut. Blomman blev ännu mer upprörd och rusade efter Vaktis.

– Se till att hundarna kommer bort, hörde de henne be.

Han bara skrattade. Naturen måste ha sin gång, sa han och lät nästan lite fräck på rösten. Blommans händer darrade, när hon kom tillbaka. Det var knappt hon kunde skriva på tavlan.

På rasten var hundarna borta, men alla spekulerade över hur valparna skulle bli. Boxrar med pudelpäls, eller pudlar med boxeransikten?

Sedan blev det förstås varken det ena eller det andra. Malla fick en spruta av Veterinären och Gamla Greta och Petterssons blev ovänner. Båda ansåg att den andra skulle hållit reda på sin hund. Petterssons berättade för alla att deras Malla inte alls var sådan och att alltsammans var Busters fel. Hela byn hade roligt åt dem, utom Blomman förstås.

Nickan vrider sig vid minnet. Hon önskar att hon kunde sudda bort det. Hon vill att det ska vara annorlunda för Jullan. Inte tror hon på stjärnögd romantik som i Lady och Lufsen på julafton i teve, men hon hoppas ändå på något i